Fredagen den 2 december 2005 - Springnota
Idag råkade restaurang Pompei ut för historiens största springnota – 28 personer, och alla arbetade på Data Ductus. Det var säkert ett undermedvetet straff för de har det så vansinnigt kallt i utrymmet där vi satt och åt. 16-17 grader är nog ingen överdrift. Det är ingen angenäm lunchupplevelse när många får sitta och äta med jackan på.
Efter huttrandet på restaurangen tog jag en promenad för att insupa lite ljus. Tyvärr insöp även benmärgen en god dos tolvgradig kyla så resten av eftermiddagen satt jag på kontoret och frös inifrån, trots långkalsonger och tre lager tröja. Hade jag haft ett badkar hemma hade jag legat i det hela resterande kvällen. Med varmt vatten i, förstås.
Tisdagen den 6 december 2005
Var tar jag vägen? Dessa dagar utan inlägg.
Visst skriver jag inlägg, men det i en annan dagbok, en icke publik sådan.
Kommer tillbaka hit så småningom.
Norrlandsoperan, torsdag kväll. Bland annat Mozarts tjugoförsta pianokonsert (ni vet den där vars andra sats spelas i filmen Elvira Madigan) och framförallt Tjajkovskijs sjätte och sista symfoni. Det absoluta mästerverket – en "hel ocean av omätligt känslodjup".
Så förbaskat njutfullt. Tänk att ett gäng trälådor och metallrör, alla i varierande storlek och form, kan alstra så mycket sorg, så mycket ilska, så mycket desperation, så mycket förväntan, så mycket harmoni, så mycket liv, så mycket glädje. Jag satt där, kikade ner på svartklädda musiker i en beigebrun värld och lät håren resa sig och tårarna lura på insidan.
Sju och en halv minut in på sista satsen i symfonin, där ångesten når en absolut höjdpunkt innan musiken trillar ner i ett stillsamt mörker mot slutet, där har en av cornettspelarna ett entonigt solo (sju långa toner från ff till p, från ciss ner till ass, och så står det "gestopft" i partituret). Det låter som någon slags sordin med ett vibrerande membran, nästan som en kazoo fast gällare. Det verkar vara hiskeligt svårt att få en jämn, stabil ton där. Instrumentet tystnar och dyker upp igen lite hipp som happ, fast man förstår att det inte ska vara så – det ska vara långa, fina toner. Det är som om instrumentet tappar rösten korta ögonblick. Jag har funderat på det varje gång jag har hört en ny variant av symfonin. Sveriges Radios symfoniorkester hade trubbel med den en gång i tiden, Norrlandsoperans cornettblåsare hade ännu mer problem att pricka in samtliga. Varianten jag har på skiva är inte heller helt klockren. Vad betyder "gestopft"?
Tänk så konstiga saker man kan ägna sin tankeverksamhet åt.
Söndagen den 11 december 2005
Vad gäller tankeverksamhet så ägnas denna åt en och en enda sak just nu. Och det är inte knepiga cornett-toner. Mein hjärna ist gestopft. Hoppas det går över snart.
Torsdagen den 15 december 2005
Visserligen kommer det bli en hyfsat religiös tillställning. Men ack så ljuvliga sånger kommer att framföras.
Lördagen den 17 december 2005
Igår föll King Kong ner från Empire State Building. Äntligen.
Jag hade väntat på det i två av filmens tre timmar. Hade hunnit ledsna ordentligt av alla läskiga möten med dinosaurier, kannibaler, jättelika köttätande insekter, gigantiska express-sniglar med huggtänder med mera. Läser att Peter Jackson följer originalet från 1933 ganska troget. Han lägger bara till en och en halv timme. I originalet klippte man till exempel bort scenen i spindelgrottan under hänvisning till att det "blev för mycket". Man gjorde rätt då. Men nu, nu blev det för mycket. Otaliga är actionscenerna då man efter en sissådär tio minuter skruvar på sig och suckar och vill att filmen ska gå vidare i berättelsen. Men icke. Det kan vara kul att se jätteapan slåss med två Tyrannosaurus Rex mitt i en lianfylld avgrund, medan den blonda skönheten skräckslaget svingar sig mellan ödlornas käftar. Men inte i tjugo minuter.
Jag konstaterar att det jag egentligen uppskattar med filmen är när den utspelar sig i en trovärdig värld (första timmen), i depressionens New York. Samt att min filmsmak har förändrats.
Onsdagen den 21 december 2005
Leve årets mörkaste dag. För det är då jag har namnsdag.
Torsdagen den 22 december 2005
Jag skickar inga julkort i år. Men ni som känner er träffade, ni som känner på er att ni skulle få ett av mig i normala fall – känn er träffade. Av ovanstående. Alla ni andra också. God jul.
Tisdagen den 27 december 2005
Ikväll struntade jag i det tryckande mörkret och de femton minusgraderna. Jag strök på valla och tog Elling upp till Vitberget för säsongens skidpremiär. Vid parkeringen samspråkade några färdigåkta herrar om hur skönt det var. Tjuvlyssnade – det är tydligen efter andra varvet som man får upp tempot. Är det så? Skulle jag orka två varv?
Jag får upp farten ganska direkt. Tekniken sitter i benen, den har inte dunstat bort sedan i våras. Jag rusar fram längs spåret, stavtag efter stavtag, skjuter ifrån med knäna, genom en låtsassvart skog, för allt runtomkring mig är ändå vitt. Det är jag och en gigantisk flock vita, ståtliga, blick stilla varelser som sträcker ut mjukt formade nästan förlåtande armar. Hör de vad jag tänker?
Då och då stannar jag upp. Lyssnar om jag får något svar. Registrerar min egen höga puls och betraktar florsockervärlden som stannat i tiden. Känner frosten i skägget och bröstmusklerna växa.
Jag orkar ta två varv. Sex kilometer.
Skönt att ta sig ut, ta ut sig och dämpa all sorg, ilska, stress.
Fredagen den 30 december 2005
Slår upp dagens Dagens Nyheter och hamnar mitt i en av årets alla återblickar. Rubriken lyder: ”Vilken katastrof minns du från året som gått?” Fyra stora bilder, två på varsin sida, ger en tänkvärd bild av uppmärksamheten mot det jobbiga som hänt världen i år. På ena sidan:
Terrordåden i London – 52 döda.
Orkanen Katrina – 1300 döda.
På andra sidan:
Aids – 3 000 000 döda.
Svält – 9 000 000 döda.
Det är rätt sjukt att det som uppmärksammas i media är det som är en droppe som faller en enstaka gång i havet, medan själva havet är något som pågår varje år, varje månad, varje dag. Läs siffrorna igen. Vilka minns du? Årets största katastrofer (liksom förra årets, och de året innan) överskuggas medialt av det som ”känns” närmast, det som händer människor som man lättare kan relatera till, men som inte kräver lika många liv. Undantaget kanske jordbävningen i Pakistan och tsunamins efterdyningar. På det följer länders och människors vilja att hjälpa. En stabil siffra på 25 000 svältdöda om dagen ger få rubriker. Men om rubriken hade hetat ”45 stycken Boeing 767 fullastade med barn kraschade idag” hade uppmärksamheten varit en annan. Varför är det så? Vad kan vi göra åt det?
Och för att göra en halvt olustig tvärvändning från det globala till det personliga. Mitt eget år har inneburit absoluta bottnar och absoluta toppar. Och då menar jag verkligen absoluta. Bottnarna har man nätt och jämnt klarat av – de finns kvar, blir till styrkedroppar eller förblir djupa avgrund man ibland nästan med glädje slänger sig ner i. Bara man inte glömmer topparna – håller kvar i allt det positiva som har hänt och inte släpper taget om dem. För de är ofta väldigt värda att hålla fast i.
Jag tror jag ska göra ett linjediagram över min personliga sinnesstatus månad för månad det här året. Det ska bli intressant. (Fast den kommer jag nog inte publicera här.)
Hej då 2005 – en stor del av dig kommer inte vara saknad. Hej 2006 – må du bli det rikaste o ljuvligaste hittills. I alla fall stabilare.
Hem
Inga kommentarer...
Någon må ha läst detta.
Men ingen har kommenterat.
Bli den förste!
Leave a comment