En liten nyårskaramell:

Söndagen den 6 januari 2008

Den dödsintensiva enochenhalvveckaskursen före jul handlande om patologi – läran om alla världens sjukdomar och åkommor. Min vän läkaren frågade vid nyår om jag hade fått några hypokondriska ångestkänslor under kursen (och jag gissar att han utgick från egna erfarenheter). Huvudet på spiken. När han ställde frågan frågade jag mig själv en stilla fråga – kände jag mig inte lite halvt äcklad och sjuk, när en stor del av min tillvaro faktiskt var fylld med bilder och text som handlade om hur man blir sjuk på alla sätt och vis? Just då var det dock lätt att bestämma sig för att inte känna så, för det var helgtider och min värld var fylld av positiva upplevelser från höger och vänster.

Nästa kurs satte igång på andra sidan nyåret så fort det bara gick (2 januari) med programmets hittills längsta skoldag (8-16) och jag tror samtliga studenter var närvarande – vilket är ett tecken på vilken überambitiös klass jag går i. Jag har redan lyckats lära mig uttala namnet på kursen utan att staka mig: otorhinolaryngologi, vilket betyder läran om öronens (oto), näsans (rhino) och halsens (laryng) sjukdomar. Jag börjar så smått bli trött på att läsa om och se bilder på tumörer, cystor, divertiklar, fistlar, ödem, granulom, missbildningar, papillomer och ännu fler tumörer. De kämpar alltså vidare med att ge oss stackars studenter hypokondriångest. Jag tror snart de lyckas ordentligt.

Tisdagen den 8 januari 2008

Den senaste veckan har jag varit lite tjock i näsan. Jag har inte varit så hemskt farligt sjuk, ingen direkt feber, inget ohämmat nysande, ingen sprängande huvudvärk. Bara lite ont i halsen, en del hosta, en trögflytande hals och lite heshet.

Nu har det mesta gått över, men min kropp har inte riktigt begripit att det inte finns så värst mycket kvar i halsen att reta sig över – så nattetid har alltför mycket sömntid bytts ut till vaken hosttid. Till omgivningens förtret, kan man kanske misstänka. Jag störs till exempel inte så mycket av min grannes snarkande, men viss risk finns att han störs av sin grannes hostande. Att hans granne (det vill säga jag) har hällt i sig Coccilana har dock hjälpt avsevärt.

På dagarna hostas det inte så mycket. Då är det förstklassig korvstoppning som gäller. Det stoppas även in ytterligare skäl till hypokondriångest i litteraturen. Jag läser att symptomen till sinuit, bihåleinflammation, är bland annat ensidig värk och purulent snuva, tryck över överkäkens tänder samt nattlig hosta. Nu har jag inte purulent snuva men nattlig hosta är kanske skäl nog för att ställa en högst privat diagnos.

Något som vidare lätt skulle kunna ge mig den tidigare misstänkta diagnosen nosomani. Jag kanske ska lugna ner mig lite.

Onsdagen den 9 januari 2008

När jag nu ändå är inne på temat sjukdom och åkommor kan jag väl lika gärna berätta om vilket jävla jubelidiot jag var igår. Jag verkar vara en jävla jubelidiot en gång om halvåret. Det drabbar ingen annan utom mig själv, kan jag tillägga. Eller snarare min kropp.

Utanför forumsalen på Campus Skellefteå finns ett etage, en slags plattform, som man kan gå upp på om man ämnar gå in i salen från ovan istället för från markplan. Under denna plattform passerar man om man går mellan bibilioteket och cafét/skeriarestaurangen/restaurang älvy. Är man tillräckligt lång kan man ta sats och hoppa upp och ta tag i kanten på plattformen, och hänga och dingla där en stund. I och med att man har lite fart när man tagit sats så börjar man hängandet med en pendelrörelse fram och tillbaka några gånger. Det kan vara skönt att sträcka ut sig, eller helt enkelt stajla litegrann för omgivningen.

Igår gjorde jag det. Det var det som gjorde mig till en jävla idiot. För har man en hyggligt tung ryggsäck på ryggen samt är lite slapp i lemmarna efter de senaste dagarnas halskrasslighet så har man inte lika bra kontroll, eller i alla fall inte full kapacitet att ta tag i en plattformskant och lyckas hänga kvar där. Så när den första pendelrörelsen (och det var jag som var pendeln) befann sig i sitt yttersta främre läge, tappade jag taget.

Jag befann mig i horisontellt läge ungefär en och en halv meter upp ovanför stengolvet, och det var fritt fall. Landningen blev allt annat än mild. Jag låg och kved i ungefär en sekund, tills jag bestämde mig för att ställa mig upp för att få en bekräftelse att jag var hel. Det diagnostiska testet gav att alla organ och rörliga delar var hela. Höll ändå på att svimma, för smärtan från den nedre bakre regionen var intensiv. Var enligt uppgift rätt blek i ansiktet. Satte mig ner. Svettades kallt. Fick vatten och panikipren.

Det som tagit värsta smällen var höger höftbenskam medialt (mot mitten). Där sitter en massa muskelfästen till ryggmuskler som jag numera vet när de används, det vill säga nästan jämt när man byter någon som helst vinkel på något av benen. Oaj.

Nej, förresten, värsta smällen – det tog min ryggsäck med innehåll – lite kläder och en dator. Hade jag inte haft den på mig så hade jag kanske inte skrivit någon blogg idag. Det är på samma dator som jag skriver detta just nu, men dvd-spelaren måste bytas ut och så får jag stå ut med lite deformering i datorns plasthölje. Jag ser det som ett pris värt att ha betalat för att ha sluppit hjärnskakning, eller något värre.

Nu ska jag sluta skriva om min hälsa, hur dålig eller inbillad den än är.

Söndagen den 13 januari 2008

Igår kväll…

…närmare bestämt klockan 19:28, äntrade vi scenen, och de knappa fyra tusen åskådarna applåderade inte, för ljussättningen signalerade att spektaklet inte riktigt ännu hade börjat. Folk gick fortfarande omkring på parkett och läktarna och letade efter sina platser. När vi, klockan 19:30 (helt enligt körschemat), käckt började skräna kraaa kraaa, morsgrisar är vi allihopa, den jag räcker handen till fååår mitt hjärta, var det mer som att vi vänligt talade om för alla att nu var det dags att ta plats för nu började det. Det passade bra. När vi hade slutat gasta var allt ljus på oss och publiken applåderade snällt. Linda Isacsson, kvällens konferencier, hälsade välkommen och småpratade med Micke Leijnegard och landshövding Göran Theolin som klippte band och vi tutade fram en fanfar tillägnad Skellefteå. Det var en småhäftig känsla att stå där bakom och titta på deras ryggar och ut över publikhavet. Det kändes lite som att man flög. Efter ytterligare prat och hyllningar till staden särade vi på kören för att ge plats åt Skellefteå dans- och balettförening som under Simons skitsnygga Vox Humana (uruppförande) i vita svala dräkter svävade fram på scenen i ett skimrande blåvitt ljus. (En pytteliten del av verket hörs och syns i slutet av svt:s inslag. Bilder finns även i Norra Västerbotten.) Det 22 takter långa slutackordet (på bokstaven oooo) höll jag på att fnittra sönder för att en snökanon (som lät som en dammsugare) just då gick i gång och hällde snöflingor rätt över dirigenten Leif Åkesson. Det var säkert väldigt vackert sett från parkettplats men från scenen såg det ganska lustigt ut. Bortsett från det så gick hela framförandet väldigt bra, och Leif såg riktigt nöjd ut efteråt.

Efter själva invigningsceremonin (som Skellefteå kammarkör alltså var en stolt del av) drog showen igång. Maia Hirashawa, Orup, Lena Ph och Tomas Ledin. Maia kanske är för okänd för att dra igång festen ordentligt – det gjorde den först när Orup sprang in och började sjunga om sin bil och Lena Ph om sig själv, varvid många besökande från bakre parkett sprang fram och dansade framför scenen. Det uppskattades tydligen inte riktigt av höjdarna och politikerna som prydligt satt på första parkett och kanske förväntade sig en trevlig och skötsam firmafest. För när Tomas Ledin efter pausen äntrade scenen fick ingen komma närmare scenen än de som satt på första raden. Eventuellt var det det som gjorde andra delen av showen mindre intressant. Å andra sidan kan man kanske, åtminstone enligt mig, beskylla Tomas Ledin för det, för speciellt originell kan man inte påstå att han är. Vore jag han skulle jag vara jävulskt trött på mina egna låtar. Och jag tycker nästan det är pinsamt att han påbörjar nära varenda låt med en dunkande baskagge som ska få igång publiken, sjunger sina refrängfraser på så många olika sätt det bara är möjligt, samt avslutar nästan alla låtar med ett sånt där klimax-crescendo-rock-avslut som jag inte vet vad det kallas eller hur jag annars ska beskriva det. Byt stil, Tomas. Du är för bekväm med dig själv. Jag vet att det är vinnande koncept som går hem hos en stor del av publiken, men visst vill man väl åldras med värdighet? Å andra sidan var det kanske bra att Ledin spelade sist, för då kändes det helt okej att vilja gå hem och lägga sig efteråt.

Söndagen den 20 januari 2008

Oj, vad inte ofta jag har skrivit här den gångna veckan. Det är inte sällan jag funderat på det. Och skämts litegrann. Och konstaterat vilket ok det kan vara att föra en blogg som man inte skriver i. Oket tynger mig. Det förföljer mig. Det sitter fast vid mig som en fotboja som jag måste släpa med mig vartän jag går. Jag har under sju och ett halvt års tid skapat mig en drog, ett måste, en ritual jag måste hålla mig fast vid. En förpliktelse som det inte finns några helt kristallklara skäl att låta ha kvar. Vad skulle hända om jag slutade skriva här och tog bort alla sidorna? Rensade ut arkivet? Skulle ett förflutet då gå förlorat? Skulle sju och ett halvt år av mitt liv försvinna ut i intet? Och om jag slutade skriva – skulle jag sluta existera för de som eventuell följer den här? Är det för dem jag skriver? Eller för mig själv? Är jag egoist? Exhibisionist? Kontaktsökare?

Många funderingar. Grubblandet fortsätter. Lika bra att fortsätta.

Onsdagen den 23 januari 2008

De här snubbarna kommer till staan imorgon:

Den här bloggen lär inte dö i första hand. Ju äldre den blir, desto roligare är det att upprätthålla den, göra den ännu äldre. Jag skulle egentligen kunna skita i vetskapen om att det är någon som läser den. Jag vet att folk läser. Men om jag inte hade vetat, hade jag nog upprätthållit den ändå, av vetskapen om att möjligheten finns att någon kanske läser det jag skriver. (Däremot kan man ju såklart ha synpunkter på frekvensen inlägg här, som tidvis är rätt låg.)

Och med det sagt vill jag bara tillägga att jag inte skiter i er som jag faktiskt vet läser den.

Apropå död (och hälsoångestrelaterade inlägg) – dagarna mina fylls för övrigt med fortsatt korvstoppning om alla möjliga sätt man kan dö på. Temat för den här gången är hjärnan, och hittills har vi fått veta allt om hjärntrauman, hjärntumörer, stroke, och hjärnblödningar. Vidare kommer vi "behandla" ALS, Huntington och Parkinsons. Upplyftande. Som en grandios final i en kaskad av dödskunskap. Det är i hjärnan allting utgår, och det är där allting slutar. När de elektriska impulserna slutar komma och gå är det slut. Stilla. Till och med när det gäller en sådan sak som njursvikt (som vi berörde före jul). Schackspelaren Bobby Fischer dog häromdagen av njursvikt. Det som skulle rensas ut genom njurarna fick inte komma ut och ställde till med jävulskap lite överallt i hans kropp. Till slut hade ingen av de elektriska impulserna någon mottagare, för alla organ hade lagt av. Schack matt. Bland det sista, fysiologiskt sett, som hände i schackkungens kropp var att någon elektrisk puls ensam for genom kroppen, mottagare okänd. Kungen, hjärnan, lade sig ner.

En annan kändis som gick bort häromveckan är den finskfödda skräckfilmsskådespelerskan Maila Nurmi. 86 år gammal fick hon en hjärtattack. Det var hon som med svartmålade decimeterlånga naglar, valvliknande ögonbryn och ett par centimetrar smal midja stapplade framåt som zombien Vampira i Plan 9 från yttre rymden från 1959. Det var hennes genombrott, och trots att filmen har fått stämpeln Världens Sämsta Film så gick det inte helt åt skogen för henne. Hennes kompisar hette Marilyn Monroe, James Dean, Orson Welles och Elvis Presley. En rolig sak är att hennes första man Dean Rieser ville utröna om hon besatt sataniska krafter. Vilket han kom fram till att hon inte gjorde. "Hon vet absolut ingenting", har han sagt i en intervju.

Fredagen den 25 januari 2008

I går var de här. Jag har aldrig sett något liknande:

• Jag har aldrig sett någon, liggandes på golvet, spela Chopin på en flygel.
• Jag har aldrig sett någon få en violin att att snarka.
• Jag har aldrig hört Mozarts 40:a och bondtemat integrerat i samma stycke.
• Jag har aldrig sett en pianist få minnesförlust mitt under Beethovens Für Elise ("Similar to the goldfish, the pianist has a memory span of only thirteen seconds").
• Jag ska inte påstå att jag aldrig hört All By Myself kombineras med Rachmaninov, eftersom det är han som ligger bakom huvudtemat i den låten. Men jag har aldrig sett en pianist gråta så mycket under framförandet av den.
• Jag har inte aldrig hört någon sjunga Ticket To Ride så illa.
• Jag har lärt mig att violan inte är större än violinen – utan att det är violaspelarens huvud som är större.
• Jag har aldrig sett en flygel med kreditkortsläsare, begränsad speltid och kritikgenerator.
• Jag har aldrig sett en violinist så tappert försöka hänga med pianistens never-ending-mampig-slut-fanfarer.
• Jag har aldrig hört en violinist sjunga I Will Survive med rysk brytning och spela solot på violinen med en elektrisk minivisp.

Det var faktiskt roligt.

Söndagen den 27 januari 2008

Har rotat runt i ett par gamla kartonger som jag hämtat ned från vinden. Kartonger innehållandes gamla saker från förr. Gamla foton från tiden då jag hade mer hår, gamla telefonkort, almanackor, vykort, en enögd nalle, en kazoo, en skitful ljusstake från Tekniken i nian, en stjärngossestjärna med fusktexter på baksidan, en trave femkronor från 1973 (tydligen en raritet), en tvåkrona från 1970 (också det borde vara en raritet), en sevenelevenpåse full med kinderäggsleksaker, en grön och vit keps med texten TERRASIT – Nya murbruksfabriken i Stockholm AB på. Det mesta kan nog lätt ses som skräp, men allt har en historia. (Och om jag får barn någon gång i mitt liv ska de absolut få leka med kinderäggsleksakerna!) Jag är inte den som inte klarar av att rensa, men jag gissar att innehållet i dessa kartonger säger en del om vem jag var då och vad som hände. Det som absolut inte är rensningsbart är alla dessa dagboksanteckningar från resor och icke-resor, ordnade lite halvkaosaktigt i en plastmapp. Kan sitta i timmar och läsa och komma ihåg platser jag varit på och människor jag mött. Och framför allt tankar jag haft.

I rotandet slår det mig att jag skrev blogg långt före år 2000, redan 1990. I och för sig är ordet blogg en förkortning och försvenskning av ordet webblog och det begreppet dök inte upp förränn 1997, men det jag hittar är ganska likt som företeelse, förutom att det inte publicerades på webben, som ju då ännu låg i sin linda. En av kännetecknen är att texten som skrevs var ofta publik så fort den skrevs. Jag kallade den för Lägesrapport, och skrev den på raster och händelselösa lektioner när jag gick på gymnasiet. Jag hade med mig den överallt, jag skrev i den titt som tätt, och alla var välkomna att läsa den. Och många tyckte det var skoj att ta sig en titt i den.

Det om skrevs var omedelbara observationer av vad som hände runtomkring mig, saker sagda av mina klasskamrater och kommentarer till mycket som upplevdes där och då. Bland annat skrev jag lägesrapport på scen bakom gymnasierektorn när han på avslutningen höll tal på avslutningen, medan jag som en del av skolkören väntade på att få göra nästa framträdande. Jag klagade på varma spotlights i nacken, antecknade i punktform vad rektorn talade om (Europas "frigöring", lärarstrejken 1989 och Flemingsbergs pendeltågsstation) samt peppade mig själv inför Sommarpsalmen.

Här är ett annat inlägg. Tomas hette vår klassföreståndare tillika fysiklärare:

"27/3 -90 9.15. Fysiklektion. Det är alltid lika kul att se på när Tomas misslyckas med sina experiment. Nu måste han ta en annan fysiklärare till hjälp, å ÄNDÅ FUNKAR DET INTE! Snart bryter panik ut, och Tomas torkar svetten ur pannan där han står lutad över instrumenten. Snart är hela katedern fullproppad med elkuber (3 st), elektronkanoner (2 st) och sladdar (>17 st). Tomas bryter snart ihop. Snart har han inga naglar kvar heller. Ring 90 000!

Torsdagen den 31 januari 2008

Det är neurologitentamen imorgon. Gud vet vilken slags neurologisk åkomma den här krabaten har råkat ut för. Om det nu är en åkomma. Han (eller hon) kanske bara har extra stor inlevelseförmåga: