Det är lätt att bli förnärmad när man bokar tid och träffar en person på socialkontoret för att anmäla faderskap. ”Hej, jag heter Thomas Saeys, p-nr xxxxxx-xxxx och det är jag som är pappa till barnet i Den Långa Rödhårigas mage, hennes p-nr xxxxxx-xxxx.” Okej, jag sa inte exakt Den Långa Rödhåriga, men jag hade nästan kunnat säga det, dom bad inte ens om hennes legitimation. Men min identitet var minsann tvungen att styrkas. Jag frågade varför bara jag måste visa legitimation och fick svaret att ”jamen det syns ju att det är hon som är mamman!” Ett tänkt mörkt regnmoln bildades över mitt huvud där vi satt på socialtantens kontor och jag kom på mig själv att sitta ovanligt mycket med armarna i kors. Att underskriften sen gjordes med två vittnen gav inte direkt något romantiskt skimmer över situationen, särskilt som det bara var min underskrift som bevittnades. Den Långa Rödhåriga hade redan skrivit på i ett hörn innan vittnena högtidligen anlände. Det var mest en rutin som måste göras, om vi nu inte är gifta så måste jag med penna och papper bevisa att det är jag som är pappan.

Pricken över i:et var att någon annan än vi hade bestämt vad barnet ska heta i efternamn, nämligen som mor sin. Och det är klart att barnet ska heta Ljungblad, det har vi bestämt sedan länge, det är dumt att förorsaka onödigt lidande genom att ge barnet ett efternamn med fler vokaler än vad gemene man mäktar med. (Och tro mig, jag vet vad jag talar om.) Men själva principen, att de inte ens ställer frågan, att man aktivt måste byta efternamn på barnet när det väl är fött om man vill att det ska ha pappans efternamn, det stör mig. Hur svårt är det att fråga när vi sitter där och blir bevittnade? Vad är hindret?

Nåja. Byråkrati. Vi lever i den, kugghjulen måste gå. Och Krabaten kommer snart, det är det som räknas.