Häromveckan skickade spårprepparna säsongens sista sms:

”Motions10:an, Vitberget Nu är det över. Sista prepareringen är gjord. Tack för nu och hoppas att vi ses till hösten. Spårpatrullen.”

Och jag tackar spårpatrullen för ett fantastiskt bra jobb och torkar en liten tår på min kind. Jag som hade hoppas på ett sista åk under perfekta förhållanden, åtminstone en gång till efter en natt med kallgrader så jag kunde åka mer än en gång till med vallatejpen jag satte tillbaka på fästzonen efter ett kort och superkletigt äventyr med klistervalla. Men livet går vidare. Nu är det vår.

Vintersäsongens facit lyder som följer:

• – 47 skidturer.
• – Totalt 39,6 åkta mil.
• – Stått på skidorna minst 16 timmar, varav drygt 10 timmar dokumenterad rörelse.
• – Under dessa 16 timmar har jag rört mig i i medel 9,95 km/h, men om man bara tittar på när jag faktiskt förflyttat mig så blir medelhastigheten 11,63 km/h.
• – Kortaste turen (2,4 km) tillryggalades på Hellnerstadion i Gällivare på kvällen den 7 december, dagen efter premiärturen. Jag gissar att jag ledsnade på virrvarret där och gav upp.
• – Längsta turen blev halva Malmstråket Åliden – Skellefteå på 22 km 19 februari.
• – Sämsta tiden gjordes 14 april. det hade kommit massor av blöt, mjuk snö och gubbarna hade inte hunnit preparera än. 6,7 km på 56 minuter, medelhastighet i rörelse 8,7 km/h. Jag fick ju i alla fall motion…
• – Snabbaste åket gjordes den 19 mars runt enmilaspåret på Vitberget – jämnt 10 km på 48 minuter, medelhastighet i rörelse 14,2 km/h. Har inte antecknat förhållandena just den dagen, men troligen hårda spår, just under nollan och fantastiskt glid.

Nu börjar en ny typ av skidsäsong. Rullskidorna provades på en grusfri parkering i helgen. 100% fäste och bra glid. Vingligt och lite ostadigt till en början, och bindningarna klämde åt så att jag fick ont i fötterna. Dock ingalunda något som dämpade mersmaken som dök upp som ett brev på posten bara några timmar efteråt. All osäkerhet och obekvämlighet går att åtgärda efterhand. Nu kör vi.