Nu måste jag diskutera med mig själv en stund. En mörk och trist vardag?

• Mörk? Ja, för sedan omställningen till vintertid förra helgen blir det ju mörkt ännu tidigare på dygnet. Jag tror jag föredrar mörka morgnar framför mörka eftermiddagar.
• Trist? Ja, då den där konstiga idén om de där lapparna kläcktes som följd av en för tillfälligt ovanligt trist vardag, nämligen den som gärna uppstår de närmsta dagarna innan en tenta skall skrivas. Då är det så oändligt lätt att låta tankarna driva iväg, bort från the korvstoppning at hand.

(Nu är korvstoppningen över, och vardagen ter sig plötsligt inte lika trist längre. Fortfarande lika mörk, och värre blir det, men hej, det är ju bara solen som gömmer sig lite. Går att kompensera med värmeljus.)

Konsert imorgon. Anderstorpssalen, klockan femton eller nitton. Kom dit och lyssna, eller kom inte.

Söndagen den 2 november 2008

Dagens konserter kändes ovanligt lyckade, båda två. Och jag hoppas publiken värmdes av tonerna – vi som stod och sjöng gjorde det (värmdes alltså) onekligen. Ungdomskammarkören Espri (vars korister är 16 till 20 år gamla) lät väldigt fräsch och ren, även om man märker en viss spänning i början av sjungningen. Men jag inbillar mig under konserten att de ibland låter bättre än gamla kammarkören. Hoppas vissa av dem lockas över till oss när de känner sig övermogna… Vi behöver basen.

I morgon börjar fyra veckors praktikperiod på logopedmottagningen på Skellefteå Lasarett. Och återigen är jag en aningens nervös över det faktum att jag inte är nervös inför praktiken.

Torsdagen den 6 november 2008

Om jag inte gör som spaggl säger så blir spaggl sur:

• Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
• Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.
• Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
• Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.

Nummer ett:
Varje gång jag ser ett nytt nummer av tidningen Larson! i butiken, så köper jag ett ex. Jag har gjort så sedan hösten 1989. Den är lika bra nu som då. (Köpte ett nummer idag.)

Nummer två:
Jag är en sucker för nätradiostationen Radio Paradise. Den heter så för att de som ligger bakom den, Bill och Rebecca Goldsmith, har sin lilla studio i en kalifornisk håla vid namn Paradise. Jag har varit en trogen lyssnare sedan 2000. Det som är grejen med RP är att låtlistorna är mycket omsorgsfullt och kärleksfullt ihopsnickrade, de har oerhört god musiksmak (Coldplay, R.E.M., Death Cab for Cutie, Radiohead, Goldfrapp, Sigur Rós, Kent, Cardigans, Anna Ternheim, KT Tunstall, Snow Patrol, Jose Gonzales, Gotye, Beatles, Bach, Beethoven, Jimi Hendrix, Led Zeppelin, Pink Floyd, Johnny Cash, The Doors, Sarah McLachlan, Louis Armstrong, Ray Charles, Moby, Tori Amos, Imogen Heap och Porcupine Tree för att bara nämna några – släng i en massa ganska okända artister samt en del elektroniskt och etno – jag har "hittat" massor av superba artister genom att lyssna på RP), och de vägrar att finansiera verksamheten med reklam och litar på att lyssnarna kollektivt bidrar ekonomiskt, vilket verkligen verkar fungera. (Se allra längst ned på sidan om du vill veta vad de spelar just nu.)

Nummer tre:
Jag har tolv smurfer som vakar över mig varje natt.

Nummer fyra:
Musikinstrument jag äger: En kazoo, ett munspel, ett dragspel, en gitarr, en trumpet och ett antal klaviaturer. Jag är ungefär lika oskicklig på alla av dem.

Nummer fem:
Mitt datorbord snickrades ihop för 128 år sedan.

Nummer sex:
Jag är inte den som svär över andra i trafiken. Men jag är alltid uppmärksam på om mina medtrafikanter använder sina körriktningsviare eller inte. Det är faktiskt lag på att göra så om man byter någon form av körfält. Det kan tänkas fånigt att haka upp sig på det. Men att jag gör det kan bero på att jag för två och ett halvt år sedan, i samband med att jag läste upp matten inför logopedutbildningen, försökte göra en seriös statistisk undersökning över hur många som använder blinkers när de ska lämna en rondell. Läs rapporten här (doc). Rätt underhållande – jag har inte vågat göra den tillgänglig för allmänheten förrän nu…

Nummer sju:
Jag kan tycka det är mysigt att stå under viktoriabrons brofäste och lyssna på när bilarna passerar. Det låter så häftigt. Måste upplevas.

Efter att ha krystat ut dessa saker så är jag så trött att jag skiter i att utmana andra. Förlåt och godnatt.

Måndagen den 10 november 2008

Jag jagar ljuset. Min nya hobby, den där med skärmen, kräver ljus, dagsljus. När arbetsdagen är över klockan två har det redan börjat skymma. Så jag slänger på mig ytterkläderna, säger hej svejs till mina medpraktikanter och de andra logopederna på mottagningen, rusar hem, byter om, och springer ner till bilen med min hemmagjorda väska innehållande en skärmflygarskärm i famnen. När jag kommer fram till fältet i Innervik är den en uns mörkare, men jag har ändå tid att strutta fram och tillbaka på fältet några gånger, med en sele som ser ut som en grå ryggsäck som är så illa spänd att den hänger nere i knävecken, och en stor röd platt ballong sju meter ovanför huvudet. Det kallas för att träna markhantering eller balansering. Ungefär som att flyga en drake, fast den här draken är 30 kvadratmeter stor, har en fast höjd på sju meter upp i luften och sitter fast i mig med ett otal färggranna linor. Ju mer jag ägnar mig åt den här träningen, desto säkrare blir jag på starterna då jag verkligen ska upp. Typ som att lära sig cykla. Ju flera automatiserade moment man slipper tänka på när man väl springer där med gasen i höger hand, desto bättre.

Eftersom gräset i Innervik är fuktigt och skärmen också blir det och materialet som den består av inte mår så bra av att vara blött alltför länge, så blir det till att bre ut den i lägenheten så fort jag kommer hem. Och som sagt, 30 kvadrat… Tur att den torkar ohyggligt snabbt.

Fredagen den 14 november 2008

I ett svagt och förvirrat tillstånd av narcisism googlar jag på min egen domän, saeys.se, och finner ett intressant fenomen. Tre av träffarna leder till ett diskussionsforum (här, och framförallt här och här) där de diskuterar spöken fångade på film, och där har de bland annat länkat till en sida på min sajt som innehåller nedanstående film. Den är inspelad under en utflykt till ödeshemmanet Vithatten i närheten av Glommersträsk en ljus och vacker sommarnatt i slutet av juni 2002. Det intressanta är att följa de diskussionerna kring filmen. Fejk eller inte? Det som nästan känns smickrande är att filmen verkar engagera och väcka känslor, vare sig det handlar om ifall det är fejk eller inte, eller över att folk blir skraja av att ha sett den. Vad tror ni? Och framförallt – från vilken film kommer musiken?

Och nu när jag lagt upp filmen på YouTube förväntar jag mig att hajpen ska komma igång på allvar…

Söndagen den 16 november 2008

Hemtentamen eller salstentamen – det är frågan. Salstenta innebär en ångest koncentrerad till några få dagar då man ägnar den mesta av sin vakna tid åt att oroa sig över allt man inte lyckats fylla sig hjärna. En hemtenta, som man får flera veckor på sig att skriva, innebär samma ångest, men ångesten är utspridd över flera veckors tid. Den är inte koncentrerad, utan utgörs av ett subilt dåligt samvete över att tiden går och jag skulle ha läst all dennadära kurslitteraturen som virr-Karin så himla finurligt har utformat sina frågor kring. Man kan inte riktigt slappna av.

Det är just en hemtentamen jag skriver. Och bristen på avslappnande blir dubbel – på dagarna fylls jag av uppladdad positiv stress inför alla patienter med afasi jag får träffa på praktiken. Alla nya intryck kräver mycket energi, och jag är helt slut när dagen är över. Ovanpå det ligger alltså hemtentan som ett ok som måste jobbas bort. Uff.

Men jag måste ändå medge att det är rätt coola saker vi ägnar oss åt. Smaka på orden som vi bland annat rör oss med:

• Neuro:
  • Neurologiskt
  • Neuropsykologiskt
  • Neurolingvistiskt
  • Neurobiologiskt
  • Neurologopediskt
• Hjärna:
  • Hjärnhalva
  • Grå hjärnsubstans (=hjärnbark = cortex, se nedan)
  • Frontallob, parietallob, occipitallob, temporallob
  • Korpus calosum (=hjärnbalk)
  • Limbiska systemet
• Cortex:
  • Neocortex
  • Subcortex
  • Motorcortex
  • Auditiva cortex
• Akustikognostisk
• Asomatognosi, anosognosi och perseverationer (säg dem i snabb följ om och om igen)
• Dispositiva representationer
• Velofarynxfunktion
• Praxis

När jag blir gammal och kutryggig ska jag minnas coolheten i alla dessa ord (och fler) och stolt sträcka på mig. Just nu tycker jag att ordet cortex är ballast och ligger riktigt, riktigt bra i mun. Känn på det:

Cortex. Kååårtex… Mmmmm.

Man förstår att uppfinnarna av Gore-Tex® valde just det namnet på sin produkt.

Onsdagen den 19 november 2008

Min tillvaro som hemtentamenssvarsförfattare är fylld av pauser. Pannkaksbak. Facebooktitt. Annan fikonsurfning. Blomvattning. Toabesök. Diskning. Plock. Pauser som sällan annars känns så självklara som nu. Så lämpligt att en man jag känt i tjugo år fyller år idag. Ah. Jag ringer och grattar. Ännu en högst motiverad paus.

Fredagen den 21 november 2008

För en tid sedan föreslog en vän till mig (som för övrigt är läkare) att jag skulle testa att fasta i ett par månader. Han hade gjort det en gång, bara levt på vatten under en tid, och därigenom liksom resettat kroppen, rensat den på alla slaggprodukter och skit som vi samlar på oss under tidens gång. Förberedde den på att starta om på ny kula. Han påstår att det gjorde honom gott. Jag betvivlar inte att han verkligen kände så, och jag kan delvis förstå poängen med det hela. Men som min mamma sade när hon hade opererat bort magsäcken som var full av cancer: Det skulle vara en stor sorg (vilket det var, för henne) att inte kunna njuta av all världens smaker, att inte kunna fylla munnen med intryck av salt, sött, friskt, surt, beskt, starkt, kallt, varmt. Utan det skulle man leva en rätt torftig tillvaro. Nej tack.

Idag tänkte jag, delvis i något slag konstigt experimentellt syfte, späka mig själv genom att avstå från en annan njutning. Idag, 21 november, är det nämligen No Music Day. Det är ett påhitt av den brittiske musikern Bill Drummond, som var frontfigur i det gamla popbandet KLF, och som ägnade sig åt en hel del underligheter när det begav sig, som att till exempel skjuta med lösa skott mot publiken under BRIT-awards-galan 1992, eller bränna upp en miljon pund i ett båthus två år senare (vilket han nu ångrar att han gjorde). Dagen bygger på det faktum att det nuförtiden är svårare att inte utsätta sig för musik än att göra det. Överallt vi rör oss hör vi musik – från mobiltelefonen, i affären, på cafét och restaurangen, på bussen, i teve och radio, på internet… Man kan ha olika skäl till att uppmärksamma dagen, till exempel som en protest mot att det överallt ska spelas musik och att det faktiskt är värt att få känna tystnad när man själv vill. Tystnad är hemskt underskattat. Ett annat exempel kan vara att man frivilligt avstår från musik en tid för att sedan kunna njuta extra av den när den kommer. Det var Drummonds grundidé – han var på väg att flytta ut i en stuga i skogen och leva där i ett år för att sedan traska rakt in i en kyrka i stan för att lyssna på ljuvlig körsång. Praktiska omständigheter gjorde att han var tvungen att minska den musikfria perioden till en månad, sen en vecka och till sist en dag.

Min musikfria dag bygger delvis på disciplin. Jag skriver på en hemtenta och jag vill undvika bli distraherad av något intressant som kommer ur högtalarna vid datorn. Dessutom vill jag känna efter hur det känns efter en hel dag då jag med vilje avstått från musik. Kommer jag känna mig tom? Renad? Kommer jag känna mig som en idiot som går på ett sånt här "jippo"? Och hur kommer det kännas att lyssna på någonting fint imorgon bitti? Sen tycker jag faktisk det skulle vara skönt att kunna gå omkring i en affär utan att tvingas lyssna på Rix FM, Lugna Favoriter eller för den delen P3. En tyst affär. Mmm. Så mysigt det skulle vara.

Problemet är ju att detta experiment innebär komplikationer ifall någon till exempel skulle vilja träffas på stan och fika. Jag blir ju tvungen att tacka nej då. Och jag får ju inte heller sätta mig ner och jobba på någon egenkomponerad musik. Å andra sidan kommer denna underliga idé om självspäkning väl till pass just idag, eftersom jag som sagt måste koncentrera mig på hemtentamensskrivning. Nu.

Söndagen den 23 november 2008

När fredagen började sig närma sin ände och jag hade levt så isolerat jag bara kunnat så började det kännas en aning olidligt. Och lite märkligt. Det var lite för tyst omkring mig. Jag fick ju förvisso saker och ting gjorda under dagen, men jag hade nog inte klarat av att av ren disciplin låtit bli att spela musik en dag till. När jag låg i sängen och väntade på sömnen tyckte jag det var ganska skönt att dagen var över. Morgonen därpå var jag väldigt snabb att dra igång en skiva. Njutningen efter fredagens tystnad var paradoxalt nog inte större än normalt, vilket i och för sig inte betyder att den är att ringa. Hm.

Så nog kände jag mig som en liten galen människa som genomfört ett sånt här "experiment". Jag lär nog inte göra det igen.

Njutningen att åter få höra toner förstärktes under lördagen genom att det äntligen var väder att åka upp till Piteå och ta mig en flygtur, under Carlsson på takets goda överinseende. Upp och ner och upp och ner… Fem gånger. Det var ganska lågt i tak – mulet med en molnbas på knappt 200 meter, men det var ändå underbart roligt. Som en bergochdalbana man styr helt själv. Tjohoooo!

Onsdagen den 26 november 2008

K hoppade upp och ner på logopedmottagningen och konstaterade entusiastiskt att nu är det mindre än en månad kvar till julafton. Och thothomomasos™ såg en hel månad framför sig med två tentor, ett antal vörtsjungningar med kören på Scandic plus en traditionell julkonsert i S:t Olovskyrkan, måttligt julpyntande i mitt i övrigt "personligt" inredda lilla hem, samt ångest över hur sällan jag skriver inlägg i det här blåa nuförtiden. Dessutom har jag ett behov av att vara en riktig man och sy nya gardiner och måla om sovrummet och resterande köksluckor. Mycket att stå i.

Ska jag ge mig på lite lussebullsbakning också? I så fall behöver jag någon eller några som hjälper mig att skölja ner dem med glögg. Kanske läge för en glöggkväll, för att upprepa förra årets "succé"?

Torsdagen den 27 november 2008

Apropå glögg. Redan idag har jag bälgat i mig ett par koppar. Det var sista dagen på praktiken idag och självklart köpte vi ett anteckningsblock som är scrapbookat med några studentnyllen och ger till handledaren. (Jag har aldrig riktigt förstått tjusningen med scrapbooking.) Julkaffe, julte, pepparkakor, lussebullar och glögg fick resten av personalen på logopedmottagningen på Skellefteå lasarett vräka i sig om de ville. Vilket de inte gjorde eftersom de redan första veckan signalerade att de är ganska "små" på fikat, det vill säga att de inte äter så mycket. (Men nog åt de lite idag i alla fall.) Då, för tre veckor sedan, bjöd vi studenter nämligen också på fika i form av gigantiska muffins och kanelbullar, för att fira att vi just hade haft våra första patienter. Där och då myntade personalen begreppet Fjäskfika, och det var ju naturligtvis precis vad det var det. Jag är halvt övertygad om att det just är Fjäskfikat som är anledningen till jag idag fick meddelandet att jag är Godkänd som neurologopedpraktikant.

Phew!