Inspirationen tryter. Det märks inte minst här, när det tar nästan en vecka mellan inläggen. Det märks hemma, där fyra skåpluckor ännu står omålade efter måleri-ivern jag fick tidigare i höstas. Det har tagit så pass lång tid med det där att penseln som tidigare stod i en burk med vatten för att den inte skulle torka, nu har torkat. Torka i studiemotivationen. Torka i julpyntandet. Torka i känslolivet. Torka i skapandet av affisch till julkonserten. Kammarkören vill ha en ny logga – supertorka. Det är inte inspirationstorka i musikskapandet, men det ligger inte närmast i pajpen för vad som måste göras. Låten som är färdig rent musikaliskt saknar en färdig text, och låttextförfattande ä inte min starka sida, så där tryter inspirationen också.

Jag letade efter Inspiration på Eniro men hamnade utanför afrikas kust.

Jag behöver pepp.

Måndagen den 8 december 2008

Wow. Ett inlägg. Och som vanligt då det finns så extremt lite att tala om så talar jag om vädret.

När jag vid tretiden kom ut ur beteendevetarhuset i Umeå hade de stora flingorna som tidigare under dagen seglat nedför sjukhusväggarna förvandlats till regn som slaskade till allt. Jag har absolut inget emot regn, det vet alla, men jag idag var jag oändligt glad över att konstatera att tretton mil längre norrut, där jag bor, där hade temperaturen inte orkat sig över minus fem-strecket, och därmed – snö. Och jag sneglar mentalt upp mot min vind, där skidorna står och väntar. Jag vet att motionsspåren bakom vitberget är spårade och klara att tas i besittning, en månad tidigare jämfört mer föregående säsonger. Det borde vara ett led i rätt riktning från den här håglösheten och odefinierabara mentala stressen. Jag tror en bov i dramat har varit bristen på motion under den här hösten. Det ska det ändring på nu.

Fredagen den 12 december 2008

Bristen på motivation och framförallt inspiration försenade uppdraget att som vanligt utforma en snygg och lockande affisch till vår nästa julkonsert. Jag kunde sitta framför min dator förra helgen, stirrandes på en vit illustratoryta och känna mig tom. Till slut krystade jag fram nedanstående alster och bortförklarade menlösheten och bristen på innehåll i grafiken med tanken "jaja, det skadar inte med en avskalad affisch då och då":

Kvickt iväg med en pdf till studieförbundet som brukar skriva ut våra affischer, med förhoppningen att hinna få ut dem till körövningen på tisdag. Det misslyckades förstås, ty deras utrustning i Piteå pallade tydligen inte med gradienter med den där färgen. Pdf:en skickades vidare till annan ort för utskrift och i går kväll kunde jag äntligen hämta ut en bunt. Då kunde jag konstatera att man inte kan vara nog specifik med instruktionerna till den som ska utföra jobbet, för "affischerna" var nu i A4-format. (Den var tänkt att vara i A3-format, och pdf:en hade just det måttet, men vid utskrift kan man ju minska den till "utskriftsbar storlek" om man nu inte skriva ut i A3, vilket gubbarna i Vilhelmina inte hade förstått att de skulle.) Det var bara att tacka och ta emot. Det var ju tur att affischen inte var så hemskt plottrig då.

För att kunna sätta upp affischer på stan behöver man antingen tejp eller en häftpistol. Min häftpistol var, som en lustig prick ovanpå omständigheternas i, spårlöst försvunnen, så sent på torsdagkvällen kunde man, om man hade tur, observera en sorglig figur på utvalda affischeringsställen i stan banka händerna gul och blå med hjälp av en vanlig häftapparat. Suuck.

Onsdagen den 17 december 2008

Oväntade saker händer i världen.

I Skåne skälver marken. Det orsakar tack och lov inte några personskador men väl sprickor i en och annan fasad. I Irak kastas det skor på GW Bush. Jag har sett filmklippet ett antal gånger, och studerat hur "offret" käckt dodgar den första flygande skon. När han duckat för den ser man hur han roat är beredd på nästa sko. Kom an då! Den irakiske premiärministern Maliki gör sitt bästa att fånga lyra på sko nummer två. Skokastaren skriker att Bush är en hund och blir genast, i bara strumlästen, nedbrottad av säkerhetsvakter som får lite krydda i tillvaron. Härligt, tänker dom säkert, äntligen lite action. Skokastaren har minst ett par års fängelse att vänta.

Ett fint sätt att avsluta en relation med ett land som han själv låtit invadera och ockupera vilket bidragit till kaos och över hundratusen döda: Att bli tilldelad arabvärldens grovaste förolämpningar (hunden och skon).

Lördagen den 20 december 2008

Jag har skrivit tidigare att det subjektiva omdömet av min egen insats under en körkonsert med kammarkören kan beskrivas med antal gjorda felsjungningar under den konserten. Kvällens julkonsert innehöll från min sida (och även från många andras) ett oräkneligt antal fel – tapp i tempo, tapp i takt, förlorande i tonhöjd… intervallamnesi alldeles för många gånger. Leif drog då och då munnen – åt fel håll. Jag stod där, med en gradängkant skavandes på smalbenet och högröd i ansiktet, och försökte komma igen, slappna av nu, Thomas, du kan ju det här, du vet var som kommer härnäst, lev dig in i detta. Men stressen sticker i mina ögon och bröst och hals och stämband. Jag hoppas bara att den övriga körens insats var så pass tillräckligt bra att det inte hördes utåt alldeles för mycket. Det kanske visar sig i en recension i en lokaltidning framöver. Norrans recencent satt uppkrupen i ett skrymsle till vänster om oss och publiken. Han brukar skriva snällt.

Söndagen den 21 december 2008

Enmilaspåret bakom Vitberget, Skellefteå. Där Nöppelberget öppnar upp och och där man kan se ut över en bra bit av östra älvsdalen, stannar jag av och flämtande och flåsande beundrar ljuset. Denna årets kortaste dag står inte solen högt över horisonten klockan tretton, men den bjuder just idag på ett helt otroligt skådespel över landskapet, både när och fjärran. Nattens milda snöfall och dagens kyla har placerat fluffig och krispig snö på varenda gren och kvist, och ljuset som redan formats av dess långa färd genom atmosfären filtreras nu ytterligare genom dessa snölager. En hurtig äldre karl susar förbi mig och hinner glatt utbrista:
– Vilket härligt vintersolstånd, eller hur?!
– Helt makalöst, svarar jag.

Sannerligen.

Måndagen den 29 december 2008

Just hemkommen från ett väldigt stilla julfirande i Skåne dras jag med våldsamhet ut i skidspåret igen. Jag kan alltså inte vänta, trots att världen inte är lika fluffig som den var när jag åkte bort före jul.

Och nörd som jag är så tar jag med mig gps:en (som jag inte fått i julklapp, om någon nu trodde det) på skidturen. Inte så mycket för att jag är orolig för att åka vilse, utan mer för att jag är just en nörd som kan samla alla möjliga geografiska data om spåret. Här är till exempel Vitbergets enmilaspårs höjdprofil:

Start och mål vid parkeringen vid Bodaborg. När man är nere på 70 meter, vid cirka tre kilometer, har man en härlig 60-metersstigning på ett par kilometer tills man är uppe på Nöppelberget. Ah, sweet sweat!

Tisdagen den 30 december 2008

W påpekar nördigt i gästboken (*) att han stör sig på att det jag (och andra) kallar enmilaspåret enligt höjdprofilen endast är 9,5 kilometer (se föregående inlägg), och inte alls en hel mil. Det stämmer, för min gps fick för sig att inte börja mäta förrän efter ett hundratal meter, och dessutom var jag lat nog att gena en liten bit när det bara återstod ett par hundra meter till bilparkeringen.

Idag startade jag istället turen från där de flesta utgår sin runda, ungefär ett par kilometer före stället där jag startade i förrgår. Jag startade spårloggen exakt där jag började, och stoppade den exakt när jag var tillbaka på samma punkt. Upp till bevis.

Nu påstår gps:en att jag åkt skidor 9,8 kilometer. Det är inte INTE en mil. Jag tror jag måste ringa fritidskontoret i Skellefteå kommun och påpeka detta. Jag känner mig snuvad på 200 meter.

(* W har skrivit i min gästbok. Den här blo… ursäkta, nätdagboken har tyvärr ingen kommentarsfunktion för varje inlägg, utan en central gästbok, utan koppling till inläggen (förutsom det som kanske skrivs där). Och så kommer det förbli, ty denna struktur skapades långt innan det här med bloggande tog fart för några år sedan. Och är det inte viktigt att krampaktigt hålla sig fast vid det gamla och förlegade? :)