Våren börjar nu.

När slemmet från förra förkylningen envisar sig kvar i halsgropen och tentorna likaså – då tvingas Kerstin vira in sig i en filt, behålla mössan på och storkonsumera näsdukspapper medan hon läser till nästa skrivning och söker sommarjobb. Hon är lite orolig över hur det kommer att gå på tentan men inte över huruvida hon kommer få det där sökta sommarjobbet eller inte. Hon anser sig ha en förhållandevis bred kompetens och erfarenhet sedan hon gick ut gymnasiet för tio år sedan. Bland hennes yrkesmeriter återfinns positioner som grillbiträde, dörrvakt, skogsplanterare, biblioteksvärdinna samt attackdykare hos Franska främlingslegionen mellan 2002 och 2007. Den sista meriten stoltserar hon gärna med samtidigt som hon inte får avslöja för mycket om vad hon egentligen pysslade med där och då. Det kan hon tycka är lite jobbigt emellanåt.

Men att det är vår – det visar sig alltså genom den långdragna förkylningen som inte tycks vilja släppa sitt grepp om Kerstin. Våren gör även sig påmind i nåt slags konstigt pirr i magen och bröstet så fort en uns av Frippe sprätter till i hennes sinne.

För min egen del har våren ett antal delstarter. En av de första är förra tisdagen, då hysterin och frossandet av grädde, mandelmassa och ljust kardemummabröd nådde sin höjdpunkt. Den andra är min födelsedag. Av mina väldigt kära vänner fick jag en tjock och omdiskuterad bok om konsten att ragga tjejer. Jag tackar och bockar och slår huvudet i golvet och undrar om det är en pik och bläddrar och läser i den och roas och förundras över en värld där man ser det motsatta könet som måltavlor, objekt, något förgängligt som ska luras, lätt förolämpas, erövras och tas i besittning. Det kanske är det dom gillar. I så fall har jag missat något. Själv trivs jag bäst med mina grodor och brist på fantasi och nervöst flackande blick när det verkligen gäller. Jag försöker i alla fall vara ärlig och visa mig från min rätta sida.

Efter den andra delstarten väller vårtecknen in. För den oinvigde kan de vara svåra att tupptäcka, men de finns där. Vinterstormarna lägger sig, solen stiger och ger oss en intensivt ljus årstid – det vore dumt att spoliera den genom att sitta inne och klaga över att det är kallt. Klä dig, och stick ut och njut. Klockan sex på morgonen hördes vårfåglarna kvittra i det vita lövverket utanför mitt köksfönster. Jag utgår från att de, precis som Kerstin, känner ett pirr i magen och bröstet. De kanske alla får sig en uns av Frippe där.

Fredagen den 13 mars 2009

Att inläggsfrekvensen är så pass låg kan bero på många saker. Nu kanske inte det är hela förklaringen, men jag ser helst att den är orsakad av en generellt låg ordspottarsinne och låg strukturerad flumkreativitetslängtan. I kombination med en allmän känsla av att det händer för alldeles för lite värt att orda om just nu, och låg lust att försöka utveckla detta lilla i ord. (Jag har för mig att jag inte är helt värdelös på att för krönikor om helt meningslösa saker, men det får i och för sig andra bedöma.) Det är förmodligen av samma anledning som jag, när jag väl lyckas krysta ur mig ett inlägg, skriver förhållandevis ingående om andra personers privata angelägenheter.

Det handlar naturligtvis om Kerstin igen. Hon tänker att Ibumetin och kärlek is da shit. Hon är nämligen frisk nu och vårkänslorna börjar spritta i hennes tår och knopp. Vårkollektionerna har nått Skellefteå och hon sitter just nu uppflugen på sin plugghäst, redo att dyka in i en bok om skor. För hon är ju inte minst skor hon är intresserad. Det kunde man skönja när hon satt i sina drivor av använda näsdukar, inlindad i en filt och bärandes jättesköna Musse Pigg-tofflor.

Men framförallt tänker hon på Frippe. Igen. Nu mer än nånsin. Han har nämligen dumpat bimbon från Byske och skickade ett sms till Kerstin i lördags natt. Vi vet inte vad som stod i sms:et men Kerstin är väldigt och uppenbart hoppfull. Hennes drömmar har gått igång. Full fart. Själv tycker jag att hon ska ta det lugnt och komma ned på jorden litegrann. Jag skulle vilja ta ett litet snack med Kerstin om det men det skulle se lite konstigt ut, jag menar, hur skulle det se ut om jag satte mig och hade ett seriöst samtal med en skyltdocka, ett slags utställningsföremål, på ett bilbliotek? I vilket fall, det jag tycker är oroande är att Frippe varit med en bimbo från Byske, dumpar henne och tar kontakt med Kerstin direkt. Mitt i natten på en lördag. Låter lite som att han kännde sig lite ensam efter att krogen stängt klockan två. Luktar lite desperation. Om jag kunde prata med Kerstin skulle jag tala om för henne att ta det lite lugnt. Låta det gå ett tag. Låta de svallande känslorna landa litegranna. Ta det försiktigt. Låta Frippes känslor befästa sig, om de nu är på riktigt. Om hans känslor för Kerstin nu är eller skulle kunna bli desamma som Kerstin själv känner. Annars är det mycket som kan gå snett. Om hon nappar alldeles för fort, säg klockan två på en lördagnatt, kanske Frippe får för sig att dumpa Kerstin från Kåge likt bimbon från Byske. Det skulle vara förkrossande för Kerstin, för vi vet att mycket av hennes tillvaro bygger på vårkollektionen och drömmar. Vårkollektionen kommer alltid tillbaka varje år, men drömmarna kan gå i kras och aldrig komma tillbaka om hon inte tar det försiktigt.

Tisdagen den 17 mars 2009

Frippe och Kerstin har dejtat.

(Och nu må gemene man fundera över varför jag skriver om en pseudofiktiv person i min blo… nätdagbok, pseudofiktiv just för att vi inte kan vara säkra på att Kerstin inte finns i verkligheten, men det är så att undertecknad – det vill säga den där typen som skriver här – är inne i en period av fläckvis håglöshet och teflonsinne då mycket av det som undertecknad upplever som positivt (eller negativt) i vardag och helg tas in och kanske behandlas för njutning men rinner av efter ett par dagar och då kan det kännas vara försent att orda någonting om det här. Då är det ju bättre att jag finner inspiration att skriva om denna pseudofiktiva personen istället för att inte skriva alls.)

Och jag tror Kerstin är kär. Och hon vet det. Han gör henne knäsvag. Och så här långt är jag glad för hennes skull, även om jag tillåter mig en uns av skepsism (se fredagens inlägg). Hon tror sig veta att hon är kär för att Frippe:

• är skitlång och snygg, snygg, snygg.
• luktar gott.
• är smart.
• läser fem böcker i veckan.
• tar med sig egna rostfria bestick till Krysset.
• har årskort på boulehallen.
• blir spöad av Kerstin i backgammon (vilket vem som helst skulle bli).
• gillar Regina Spektor.
• är hedersmedlem i Blacksmith MC, Klutmark.

En mer utförlig analys av dessa egenskaper kanske kommer framöver. Fram tills dess ska vi bara glädjas oändligt åt Kerstins lycka.

Lördagen den 21 mars 2009

För att fylla ut detta blåa med något meningslöst ska jag här berätta vad som finns på mitt skrivbord, från vänster till höger:

• Volym- och baskontrollen till högtalarna.
• Högtalare 1.
• Två svarta bläckpennor.
• Ett gammal använd näsduk.
• Två tandtrådshållare.
• En bränd dvd med några filmer i.
• Min mobiltelefon, fastfjättrad i headsetsladden.
• En cd/dvd-märkpenna.
• En korrigeringstejprulle.
• En två år gammal insparksinbjudan.
• En dvd-box – Planet Earth med David Attenborough.
• En dvd med farsans filmer från Ghanaresan 2006.
• J & J:s bröllopsinbjudan.
• Anteckningspapper med körens kommande logotyp på?
• Födelsedagskort från C & M.
• Tangentbord, 19"-skärm, mus.
• Vit skrivbordslampa.
• Högtalare 2.

Jag kommer ringa dig mitt i natten snart och förhöra dig om vad som ligger på mitt skrivbord.

Söndagen den 22 mars 2009

Ett par saker till som jag önskade låg på mitt skrivbord, men som inte gör det, och jag har ingen aning var de kan vara. Jag har letat som en galning:

• En liten påse med olika stora par öronproppar som man har till ett headset till mobilen. Idag, när jag snurrade runt på 120 meters höjd ovanför Ursviksfjärden och A ringde för han och en kompis skulle komma och titta på när jag flyger, så konstaterade jag att de jag hade i öronen just då släppte igenom alldeles för mycket motorbuller för att jag skulle kunna höra vad han sade.
• Min cykelnyckel. Utan den kan jag inte låsa upp min cykel. Och det är reservnyckeln jag har slarvat bort. Beschvärligt. Hur får man upp ett blocklås utan nyckel?

Torsdagen den 26 mars 2009

Kerstin har inte fått något svar på brevet hon skickade till Robert Mugabe. Jag tror inte heller hon kommer att få något.

Hon anade att det skulle bli så också. Att hennes lilla, lilla röst i den stora, stora världen inte skulle göra något större avtryck, i varje fall inte när hon skickar brev till diktatorer i tredje världen och ber dem sluta upp med sina dumheter. Då skulle man kunna tycka att det inte är någon idé att anstränga sig för att sälja gamla utgångna biblioteksböcker för att få råd att köpa frimärken att använda till protestbrev till dem. Men Kerstin tycker ändå att det är värt mödan. Ingen kan göra allt, men alla kan göra någonting. Dessutom kan Kerstin känna en uns av stolthet för att hon lägger ned tid och besvär för en god sak, för att åtminstone försöka motverka allt elände i världen.

Under sina mera dystra ögonblick kan Kerstin tycka att det håller på att gå åt pipsvängen med världen, och då blir hon deppig och har svårt att finna någon övergripande mening med livet (om man bortser från Frippe då, förstås). Men det går över ganska fort, och då drar hon sig inte för att slå över till andra sidan depp-lycka-spektrat, och då tillåter hon sig att vara lite crazy.

Men när hon sitter där i sin hög av böcker om män, Ebba von Sydows stil, Kents texter, punkens historia, mode (naturligtvis!), vardagseffektivitet och stora frisyrer så gör sig dock hennes oroliga själ påmind. Hon tycker det känns som om folk titta på henne – eller är det bara inbillning?

Stackars Kerstin. Det går runt, runt…

Tisdagen den 31 mars 2009

Det här är inte alls ett soundtrack till mitt ständigt växande ego. Det finns heller inget i den tillhörande bilden som antyder det.

Det här är en remake av en grej jag gjorde för massor av år sedan. Då skulle det vara ett soundtrack till ett telefonspel från Big Bang Flexibell som bara kom så långt som till manusstadiet. Då var tanken att skapa ett superpampigt, SF-ish, orkestralt musiktema som komiskt illustrerade en smånördig pseudorymdhjältes misslyckade äventyr runtom i galaxen. Då använde jag mig av den musikteknologi som fanns mig tillhands – en amiga 500, en Roland D-10 och en Roland D-50.

Nu, idag, var tanken att försöka återskapa detta stycke (därav versionsnumret 1.2) med de hjälpmedel jag har idag till att låta en aning mer autentiskt (och mindre syntigt). Tänk dig en spielbergsk äventyrsfilm och dess fem minuter långa inledningssekvens (förtexterna) med många vändningar, i vilken huvudkaraktärerna presenteras. De är på jakt efter någonting, kanske en gyllene guldanka, och rör sig i olika miljöer – på en marknad i en stad i orienten (00:45), glatt marscherandes mot nya mål genom öknen (01:37), flygandes uppe bland molnen (03:13) eller fajtandes stora havsmonster (03:58)… Mot finalen (04:41) vet vi att vår/våra hjältar lyckats med det svåra uppdraget och samtidigt besegrat grymma nazister och trångsynta sovjetkommunistmilitärer (som naturligtvis också varit på jakt efter den gyllene guldankan).

Ladda ner (7,5 MB) eller klicka på play: