Mina tänder värker. Fast det är snarare tandköttet. Tandläkaren tog sitt trubbiga nålverktyg och körde ner i tandköttet på varsin sida om varje tand. Aj. Aj. Aj. Aj. Aj tjugofyra gånger till. Vet inte om hon märkte att jag tyckte det gjorde ont. Hon frågade om det kan vara så att jag kanske tar i lite väl mycket när jag borstar tänderna. Jo, så kan det vara, jag kommer på mig själv ibland. Ska ta det mer försiktigt i fortsättningen.

Innan dess hade hon konstaterat att jag inte hade några hål. Bara en gammal lagning som spruckit upp. Måste åtgärdas. Kostar extra. Jag försöker trösta mig med att det i alla fall inte är något som jag orsakat av försummelse. Thomas har varit en relativt god tandvårdare det senaste året, i alla fall vad gäller tandborstfrekvensen.

Relativt, ja. De rensar bort lite tandsten och ställer den obligatoriska frågan. Frågan som de som tandläkare och tandsköterskor och tandhygienister måste vara ohyggligt trötta på att ställa: Använder du tandtråd? Jag svarar naturligtvis nej, och tandläkaren tittar ner på mig med ett snett ansiktsuttryck. I’m a bad person who doesn’t use floss. Very, very bad person.

Jag tror inte det spelar någon roll hur duktig man än har varit när man kommer till tandläkaren, det finns alltid något man kunde ha gjort bättre, det finns alltid skäl för tandläkaren att ge patienten ett snett ansiktsuttryck. Man lämnar alltid tandläkaren med en skuldkänsla i maggropen och en tunnare plånbok. Och det är alltid ens eget fel. Man har inte varit tillräckligt bra.