Inatt drömde jag att jag flög. Det var ju inte en sån där där man bara lyfter och glider iväg på mage, utan i den här satt jag i min sele med propellern bakom ryggen och skärmen sju meter ovanför, och kretsade runt, runt, hur jag ville, över träd och åkrar och vatten i den ljusa sommarnatten. Jag har hört att flygdrömmar är positiva drömmar. Bådar gott.

Tisdagen den 2 juni 2009

Den här bilden fick jag med posten häromdagen. Adresserat till mig, ingen avsändare, poststämplat i Umeå den 26 maj.

Läskigt? Roligt?

Torsdagen den 11 juni 2009

Nej, jag har inte dött.

Jag har inte ramlat ner från selen. Jag har inte heller sugits upp i ett cumulunimbus och frusit ihjäl däruppe.

Däremot har jag upplevt en inställd geriatrikföreläsning iförd smoking, blivit lyckligt godkänd i en habiliteringshemtenta, gått i antinazisttåg och börjat jobba i Ursviken med ett gäng med autism. Imorgon blir det snobberi på högnivå på NorrlandsOperan och sen fortsätter jag vackert vänta på det där klara, torra, lugna, stabila vädret som tillåter några snabba steg på en gräsåker och ett lyft upp, upp, upp.

Plus att känna beachvolleysanden mellan tårna. Mums.

Söndagen den 14 juni 2009

Igår bakade jag en morotskaka, komplett med sliskig glasyr ovanpå. När jag skulle lägga upp en tårtbit av den på mitt fat så förblev den inte i stående position. Nej, den lade sig på sidan och fortsatte och stannade upp-och-ner-läge. Om en tårtbit lägger sig ner så betyder det ju att man inte kommer bli gift. Vad betyder det om den lägger sig med undersidan upp? Hur ska jag tolka det?

Onsdagen den 17 juni 2009

Nu flänger jag iväg.

Årets flängande blir lite blygsammare än tidigare års, tror jag, men icke desto mindre blir det ett flängande. Alldeles strax flänger jag ner till Sundsvall och Dalarna och Gästrikeskogarna. När jag flängt hem igen på söndag blir det till att packa upp och packa ner igen, i en annan väska, ty en dryg dag senare flänger jag och Skellefteå kammarkör ner till trakterna kring Barcelona för att sjunga lite här och var, i kyrkor och på stranden, i poolen och säkert nåt slags konserthus, tillsammans med några andra körer från andra europeiska länder. När jag kommer hem har eventuellt allt flängande gjort mig folkskygg. Vi får se.

Men först alltså en fläng till mittensverige. Någon sa att det kommer att regna, och det råkar till och med stå någonting om midsommarregn i min facebookstatus. Hoppsan.

Inte i mitt sinne.

Torsdagen den 2 juli 2009

Flängandet har bedarrat. Inte bara flängandet, utan även uppdaterandet på den här sidan. Kanske inte så konstigt.

Om jag skriver detta, efter två veckors tystnad, är det då ett rop ut i ingentinget? Ord som inte höres eller läses. Om det dröjer två veckor mellan inläggen tappar man ju läsare, men vad är det som gör att de kommer tillbaka och kollar lite med frekvent om det hänt något? Ren slump? En ren ingivelse att kolla aktiviteten? Och inte minst – om jag skriver och berättar om något som är av något som helst intresse.

Nu värker huvudet och jag ska plocka bland bilderna från Spanien en stund. Sen får vi se om jag kommer på något fyndigt att berätta om de närmsta dagarna.

Lördagen den 26 juli 2009

Huvudvärken försvann. Plockeriet fortsatte, och här är resultatet. Sen inleddes arbetet med ett par uppesittarnätter på ett gruppboende i Ursviken. Förra året sommarjobbade jag ju på ett boendestöd för äldre killar med psykiska besvär och missbruksproblematik. Nog var det intressant och spännande och meningsfullt och så, men om man nu ska jämföra så är detta långt mycket bättre. Arbetskamraterna går inte av för hackor, brukarna (yngre vuxna med autism och andra syndrom) är roliga att ha att göra med, till skillnad från förra årets boendejobb så gör vi saker med dem på dagarna (vilket brukarna villigt ställer upp på), och arbetet med brukarna relaterar dessutom bättre till min nuvarande utbildning.

Och att sitta här och hålla sig vaken en hel natt medan alla i byggnaden sover är helt ok, så länge de gör det. Då och då hörs ett ljud någonstans ifrån, en dunk i en vägg eller golv, ett mummel, eller ljudet av någon som flyttar en möbel, och jag spänner öronen och resten av kroppen också för den delen och lyssnar efter fler ljud som kan bekräfta att jag verkligen inte hörde i syne. Än värre är att, efter att ha gått på toa, upptäcka att en av dem plötsligt står i ett hörn och undrar om det inte är morgon ännu. Det har hänt ett par gånger. Det är lika läskigt varje gång.

Det bästa är förstås att kunna köra hem på morgonen och sova till sen eftermiddag. Det är sju timmar kvar till det.

Onsdagen den 29 juli 2009

GPS-manicken som jag köpte att ha när jag flyger, tyckte D att jag även skulle använda till en annan hobby, nämligen geocaching. Det är en slags skattjakt, där folk gömmer grejer ute i skog och mark, registrerar att och var de har gjort det på en hemsida, och sen är det upp till andra att med hjälp av sina GPSer att hitta gömman. Gömman består ofta av en vattentät matlåda med ett litet anteckningsblock att skriva i, plus lite småsaker (mynt, små små leksaker eller liknande) som andra letare har lagt dit. Idag traskade jag upp till Alhem, där det finns en höjd, Hundberget, varifrån man har en bra utsikt över omgivningarna. Där fanns en gömma, under en sten, precis där min GPS sa åt mig att den skulle finnas.

På Hundberget finns även spår av ett backhoppningstorn. Av fundamenten att döma var tornet rätt högt. Träden bland fundamenten hade vuxit sig höga, så det måste ha varit ett bra tag sedan tornet revs. Jag undrar varför det revs. Vikande intresse? Det vore lite märkligt, eftersom skellefteborna i många decennier varit duktiga skidåkare. Hoppbacken på norra sidan av berget var halvt igenvuxet, men det gick ändå att föreställa sig käcka idrottsmän på det rika folkhemssverige på femti- och sextiotalet glida utför rampen och flyga ut över backen. Och där framför, på den ännu öppna skogsdungen nedanför E4:an mellan campingen och Solbacken, satt söndagsutflyktande åskådare och följde tävlingarna.

Från skattjakt till lokalhistoriskt drömmande. Jag älskar att gå omkring och upptäcka såna här saker.

Lördagen den 1 augusti 2009

Det heter ju brunch om man sover länge på förmiddagen och äter frukost vid lunchtid. Men vad heter det om man sover länge på eftermiddagen och äter frukost vid middagstid? Minch?

Torsdagen den 6 augusti 2009

Sist jag var uppe i luften med paramotorn hade juni just börjat. Då passade jag på, ty det var bra väder i luften och jag var tillräckligt stursk att ge mig upp alldeles själv. Några varv över åkrarna norr om Kåge. Sen kom regnet och rusket och blåsten, och jag har, med rätta, fegat ur och inte vågat ge mig upp, för att jag varit osäker på vindförhållandena på höjd, även då de regnfria kvällarna var förhållandevis vindfria. Bättre stå på marken och längta upp istället för att vara i luften och längta ner.

Sen var det dags för resor och arbete, och trots vackrare väder i juli höll sig osäkerheten framme och jag höll mig nere på marken. Nu har jag fått kontakt med fler flygare här i staan och peppet har ökat.

En vacker kväll för två veckor sedan tog jag fart på en lägda i Hökmark. Uppdragandet av skärmen gick alldeles utmärkt, men när jag kände att den började dra mig uppåt gjorde jag misstaget att lyfta på fötterna istället för att fortsätta springa, varpå jag omedelbart dråsar i backen. I nedslaget böjs buren tillfälligt, vilket gör att propellern slår upp ett fint hål i bensintanken (som är av plast = gnistfritt). Hellre köpa ny tank än att låta plastsvetsa. Ny tank kommer. Kostade 1200 kronor. Den är enligt uppgift identisk med den gamla. Skönt, då är det bara att montera fast och ge sig iväg.

Men nej. Ny dimension på skruvarna behövs. Iväg till Laitis och köp nya skruvar. Nu ska det bara vara att montera fast och ge sig iväg.

Men nej. De nyköpta skruvarna är för korta – de når inte riktigt fram till två av skruvhålen på tanken. Iväg till Laitis och köp längre skruvar. Nu ska det bara vara att montera fast och ge sig iväg.

Men nej. De längre skruvarna når fram till tanken, men nu ser jag att skruvhålen i tanken sitter fel. Jämfört med den gamla tanken har de flyttats en halv centimeter.

Vilket jämrans bökeri. Men skam den som ger sig. Snart har jag träffat någon som innehar rätt sorts händighet att borra och fräsa i en massa metall så att tanken kan monteras fast ordentligt. Snart är jag på väg upp. Pirr.

Tisdagen den 18 augusti 2009

Pirr var ordet.

Måndagen den 31 augusti 2009

Nu är semestern definitivt över. Den här sidan har gått på sparlåga under sommaren, och det är på nåt vis helt i sin ordning. Annars hade jag känt pressen och stressen att försöka åstadkomma någonting som inte riktigt har velat komma ut. Man ska koppla av på sommaren, och det är precis vad den här dagboken har gjort.

Sommaren är inte slut än, påstår jag envist. Visst, den är i slutet, och snart tar höstluften och färgerna och mörkret vid, men så länge dagstemperaturen är närmare tjugo än femton och alla träden är grönare än gula så är det ännu sommar, vad någon annan än säger. Jag vägrar att gräma mig över att en sommar med så många sköna attribut är över och att en annan årstid, med betydligt fler, i alla fall av allmänheten påstådda negativa egenskaper, tar vid. Tiden går, året förändras och det är bäst att försöka njuta av det som går att njuta av.

Min sommar slutade (eller slutar, för den är ju som sagt inte över än) i alla fall bra. Rent osannolikt bra. Jag tror inte jag varit med om något liknande.

Höstterminens bussåkande började sämre. En mil söder om stan fylls hela bussen av illaluktande rök. Efter att jag gått fram och meddelat chauffören och efter att han stannat, gått ut på utsidan en sväng, fortsatt köra och småpratat i telefon, får vi veta att det är en turbopackning som gått sönder och att det alltså inte är någon fara. Som om vi alla visste att att röken från en trasig turbopackning är helt ofarlig.

Vi som sitter i bussen och oroat oss för rökförgiftning kan därmed pusta ut. Men inte andas in.

Måndagen den 7 september 2009

Se där, jag lyckas göra ett inlägg som inte är mer än sju dagar äldre än föregående. Tragglandet på bussen fortsätter, hela veckan lång. Varje dag förra veckan. Fyra dagar denna vecka (skulle ha varit fem dagar om jag inte hade planerat åka till Stockholm till helgen). Fyra dagar nästa vecka, kors i taket. Fem dagar veckan därpå. Detta tillhör inte normaliteterna, i alla fall inte om man ser till hur det hittills varit på logopedprogrammet. Mot slutet av veckan är man lite less på att åka buss. Denna vecka är jag borta från staan åtta timmar för en träff på en och en halv. Två dagar i följd. Men jag biter ihop, för det är mitt val, det är min investering för resten av mitt liv, och numera är jag ohyggligt glad att jag bor kvar i Skellefteå, för där finns något jag längtat och väntat på ganska länge.