Igår beskådade en av de saker jag fått försaka i och med min vardagsexil sedan i januari. Skellefteå kammarkör, vilken jag på grund av min exil är tjänstledig ifrån, höll konsert tillsammans med Skellefteå symfoniorkester. Men det var inte själva konserten jag bevistade, nej, ty vid tidpunkten för konserten skulle jag sitta på en buss på väg norrut. Då får man gå på genrep. Några ur orkestern stirrade på mig och Den Röda Rödhåriga då vi satte oss, tämligen ensamma, på läktaren i Anderstorpssalen. Jag kände tankarna från de stirrande: Jaha, smiter dom undan att betala för att gå på konsert genom att gå på genrep, mjaha, mjaha…

Nåväl. Det är alltid häftigt att höra en symfoniorkester live, hur liten den än är, men den här gången kunde jag inte låta bli att tänka ”ostämd musikskoleorkester” när de tog sin ton. På det sättet överträffade kören orkestern med notlängder. Sopranerna lät ovanligt unisona, altarna är alltid bra, basarna utgjorde en körgrund jag sällan hört tidigare. Det var bara tenorerna som lät lite blyga och försynta. Och det är mitt fel. Jag måste tillbaka och dra upp dem. Jag kan inte bärga mig.

Tre månader kvar.