När jag medelst cykel, i den 18,9-gradiga kylan, är på väg till bussen i vanlig okristlig morgontimma, börjar jag bli nervös. Har jag gått upp i rätt tid? Eller tagit fel på en timma eller två? Det obefintliga dagsljuset ger mig en fingervisning att tiden faktiskt är där den borde vara. Men denna trafik… Bilar och cyklister och gångtrafikanter överallt, på väg, på trottoar. Det verkar vara full verksamhet på gator och torg, man hör motorljud överallt. Mitt auditiva sinne kopplar inte, det säger mig att det är fel någonstan, det ska inte vara sådan här aktivitet så här tidigt på morgonen. Det ska vara tyst och stilla, alla (utom jag och busschauffören) ska ligga hemma sova eller åtminstone sitta vid köksbordet i dämpad belysning och dricka morgonkaffe. Mina sovtimmar för natten är inte alla gjorda ännu, sömnen ska kompletteras under två timmar till på bussen på väg till bussen (naturligtvis fastspänd). Det är fortfarande natt. Gå hem och lägg er igen.

När jag kliver på bussen så är det samma sak där. Det är nästan lite spökligt – jag är tidigt ute, kön till direktbussen är lång, men ingen aktivitet syns utanför "mjölkbussen" (som jag alltid tar eftersom det är färre som åker den och den tar inte många fler minuter på sig att ta sig till Umeå). När jag kliver på den så är det ändå jättemycket folk som redan gått på. This doesn’t compute.

Med något rynkad panna bänkar jag mig vid fönstergång, bränner bak sätet utan att fråga bakomvarande passagerare (och skriver detta) och somnar in och drömmer om långa rödhåriga flickor med nervösa pudlar.

Torsdagen den 4 februari 2010

Jag har varit med om jordskalv tre gånger i mitt liv:

• Första gången var den 12 april 2002, jag låg i min säng på Frögatan och skulle somna och så började det mullra och till sist skallra i fönstrena i ungefär fem sekunder. Epicentrum i Kågedalen, cirka en och en halv mil bort, 3.3 på richterskalan. Jag kände inget, hörde bara, ty jag låg i en dämpande säng.
• Andra gången var söndagen den 17 maj 2009, klockan var halv åtta på morgonen och jag låg i sängen på mitt rum i sjukhusets personalbostäder i Gällivare, där jag hade habiliteringspraktik. På samma sätt som gången sju år tidigare mullrade det till under några sekunder, men inget fönsterskaller. Epicentrum i Malmberget, en halvmil bort, 2,7 på richterskalan. Jag kände inget, hörde bara, ty jag låg i en dämpande säng.
• Tredje gången var igår, sex minuter över halv tio, och jag låg i min säng på Getberget i nyutbruten förmodad vinterkräksjuka. Det var ett ganska kort muller med en rätt kraftig basgång. Den dominerande lokalpressen citerar lite halvstolt på webben föreståndaren på Institutionen för geovetenskaper i Uppsala att epicentrum låg cirka 5 kilometer från Getberget, runt 2 på richterskalan. Jag kände inget, hörde bara, ty jag låg i en dämpande säng.

Jag har alltså legat i en dämpande säng alla tre gångerna, och inte fått chansen att känna något, bara höra. Nu gråter jag inte blod för det – jag hoppas få slippa vara med om jordskalv som är kraftigare än en trea på richterskalan.

Tillägg: Enligt den lilla konkurrerande lokalpressen så var jordskalvet igår inget riktigt jordskalv, utan en sprängning som kommunen utförde på den aktuella platsen den aktuella tiden. Med varningssignal och allt.

Måndagen den 8 februari 2010

Idag för fem år sedan dog min mamma.

Torsdagen den 11 februari 2010

Det långa rödhåriga stirrar på mig.

Hjälp.

Måndagen den 15 februari 2010

När jag och Den långa rödhåriga var ute med Pudeln ikväll, uppenbarade sig ett vidsträckt blågrönskimrande norrsken på himlavalvet. Det var ett tag sedan jag såg ett. Nästan läge att bänka sig bakom ratten och köra ut ur staden för att komma bort från alla ljusföroreningar, och stå mitt i ett ingenstans och beskåda spektaklet. Men vi traskade hemåt. Nybakade bullar och mammabröd hägrade. Mums.

Fettisdagen den 16 februari 2010

Norrsken i all ära, men en till hälften molntäckt solnedgång med tillhörande ljusfenomen på sidorna är inte illa pinkat det heller. Efter tips från S tog jag mig till Medlefors där skidspår som enligt uppgift skulle leda mig längs älven ända till Medle. Väl uppe på de böljande backarna ovanför älven i höjd med Myckle (efter ca 3 km, klicka på länken ovan) var solen på väg ner bakom några moln. Solen började uppenbara sig som en pelare pekandes uppåt mot rymden, och pelaren verkade ha kopierats på avstånd om solens båda sidor (se ljusstrimmorna nära bildens kanter). Urtjusigt. Det kallas för en halo. Inte varje dag man får se en sån, inte.

Det var inte uppspårat ända till Medle, men det gjorde inget, för det var så skönt att för en gångs skull slippa åka runt, runt i en skog bakom Vitberget. När jag var på väg tillbaka, bort från Myckle, hade solen gått ner och halon var borta, men en präktig vertikalpelare lyste upp istället. Så snyggt, så snyggt.

Torsdagen den 18 februari 2010

Den lokala dagstidningen erbjuder sina lokala läsare att tycka till om stadens torg, som mången invånare och besökare verkar tycka är trist och stelt och intetsägande och orörligt och grått och… ja, jag poängen kommer fram. Något behöver göras åt torget, som officiellt kallas Möjligheternas torg, och tanken är att det ska finnas Möjlighet till alla Möjliga aktiviteter och events här. Jag tror problemet är att det inte händer saker där tillräckligt ofta för att mata kollektivet (=alla människor som har en åsikt) med uppfattningen om att det faktiskt händer saker där titt som tätt. Folk glömmer så lätt. Lägg gärna till en rätt tråkig arkitektur när det gäller själva torget och husen runtomkring.

Nåväl. Kommentarerna rasslar in på lokaltidningens hemsida, och folk kommer med förslag på förändringar, allt från att plantera en hel skog på torget till att glasa in skiten. Det bästa och mest seriösa förslaget kom dock, enligt mitt tycke, från någon vid namn Olow:

"Vi skulle kunna ha en fest varje sommar på torget! En fest där dåliga artister samlas och kör samma låtar som förra året och vi skulle kunna ha försäljning av riktigt riktigt dålig öl serverad i riktigt riktigt dåliga plastmuggar som går sönder och vi skulle kunna stå där, fulla och solbrända och skrika åt grannen som bara vågar sig ut denna enda fest och vi skulle kunna dricka jättemycket öl och alla skulle tycka att det var helt ok att gå omkring och raggla och kanske hosta upp en pizza i nåt hörn fast vi har fyllt 45 och vi skulle kunna skrålsjunga till stans ”bra” coverband som kör samma gamla u2-låtar som för tio år sen och vi skulle även kunna ha ett fallfärdigt tivoli och den exotiska maträtten langos med lök. Åh vad mycket roligt vi skulle ha.

Here, here!

Måndagen den 22 februari 2010

Nu ska vi prata väder igen. Dagens huvudtema bland våra fyra största dagstidningars nätversioner, alla baserade i Stockholm:

Det är lätt att sitta häruppe i Norrland och hånleende slå sig för bröstet och säga "Hah! Dom där stockholmarna, dom pallar inte lite vinter… Någon decimeter snö och huvudstaden är lamslagen, hö hö hö…"

Jag försöker undvika det. Det är bara att konstatera att man i södra Sverige inte är direkt mentalt förberedd på dessa snömängder och denna kyla. Är det kallare än tjugo minusgrader i Stockholms innerstad så är det nog inte så många som tar på sig täckbyxorna. Och där har man gjort sig mer beroende av de allmänna transportmedlen, så när något brakar ihop på grund av väderet så märks det desto mer. Så det ÄR synd om de som drabbas, och man bör inte skratta om det. Här i de nordliga delarna av Sverige, har vi haft minst lika snökaosigt några gånger hittills i år, men vi har å andra sidan någon motsvarande infrastruktur – ingen tunnelbana och knappt någon annan tågtrafik heller som fryser ihop. Är det något som fryser ihop så är det min bil, och då är det bara jag som drabbas. På sin höjd är det en klunga på femton personer i en busskur som tvingas stå i tjugofemgradig kyla en otrsdagförmiddag och i 40 minuter vänta på linje hundra till Umeå (den s k "expressbussen" längs norrlandskusten) för att kylan har slagit ut dörrstängarfunktion (vilket man löste genom att spänna åt dörren med ett kraftigt spännband). Blir det jättekallt och jättesnöigt så går livet bara en aning långsammare, tills plogbilen har varit här.

Det som i alla fall är kul att beskåda är nät-tidningarnas samlade rubriker och begrepp:

• vinterkaoset
• snökaoset
• trafikkaoset
• morgonkaoset
• liverapporter om tåg- och vägkaoset
• kaos, kaos, kaos

…och det finns faktiskt mycket att skriva om det (DN.se hade till exempel hela tolv artikellänkar som handlar om vinterkrisen och kaoset). Och Stockholmare är ena riktigt konstruktiva prickar som förstår att det inte är speciellt konstruktivt att klaga på sånt man inte kan göra någonting åt (det vill säga vädret) och rasar istället mot SJ och SL som är lika lite (mentalt?) förberedda som dem själva. Det är ett faktum man faktiskt ärligt skulle kunna fnissa åt litegrann.

Onsdagen den 24 februari 2010

Nu blir det väderprat igen.

När solen ligger på termometern och den visar tio minusgrader kan man låtsas att det är det som är den reella temperaturen och inte den verkliga som är sexton grader längre ner på skalan.

Solen skiner i alla fall, och det är rätt fin ute, där det är svårt att vara.

Fredagen den 26 februari 2010

Jag har sökt, och sökt. Och sökt. Och äntligen funnit. Vägen. Det ryktades om att den fanns, men ingen visste hur man skulle gå för att finna den. För att nå ljuset var jag först tvungen att gå ner i mörkret. Och nu har mången steg lett mig till denna nya insikt, och över detta känner jag en enorm tillfredställelse som få anar och kan förstå. Detta har naturligtvis lett till frågan om ifall jag ska dela med mig med den kunskap jag besitter. Kommer man uppskatta den på samma sätt som jag? Eller kommer man uppfatta den som ett ganska oanvändbart vetande? Jag är medveten om att mottagandet kan variera beroende av vädrets makter, att när våren med sina varma strålar annalkas kommer denna kunskap betraktas som ganska umbärlig. Och att kunskapen är mer brukbar under regnperiod och bitande snöstorm.

Nåväl. Jag tar chansen. Här är vägbeskrivningen:

Från Universums matsal går det en övergång till Naturvetarhuset. Vik där av till höger och gå rakt fram. Efter ca 100 meter går du igenom en övergång till Biologihuset. Gå igenon första bästa dörr i trapphuset och påkalla hissen som finns till vänster några meter in i korridoren. Åk hiss så långt ner du kan. Du kommer till en lång kulvert som eventuellt är nedsläckt men som förhoppningsvis tänds av din blotta närvaro. Gå till vänster och följ kulverten: först ca 20 meter, sedan höger, ca 20 meter, gå igenom dörr till vänster, gå ca 60 meter till en dörr (som enligt uppgift är öppen mellan halv sju och fem på dagen). Gå igenom den, ta vänster och omedelbart till höger och gå ca 50 meter till en t-korsning där du har väjningsplikt för framrusande fordon. Ta höger och gå väldigt långt. Håll dig på vänsterkanten för att undvika bli påkörd. Det kommer att gå uppför och nedför och du kommer att möta fler vandrare. Efter nästan 400 meter är du framme vid trapphus A. Gå en trappa upp och gå till vänster. Efter ca 30 meter befinner du dig i centralhallen.

Umeå Universitet – Norrlands Universitetsjukhus, under jord. Nördigt, men praktiskt.