Är stationerad i Piteå under fyra veckor i mars. Praktik på logopedmottagningen på Pite Älvdals sjukhus. Och vi tittar suktande ut genom fönstren och längtar åtminstone efter den där vårvintern som man hört brukar komma under mars månad. Det känns väldigt avlägset (och det är minst lika svårt att föreställa sig ett grönt, lummigt, varmt och doftande sommarlandskap). Snö fortsätter falla. Nu (tisdag kväll) även i vertikalt led.

Torsdagen den 4 mars 2010

Det är mycket snö nu. Balderväder rapporterar 99 centimeter snö. Och jag har en granne vars vardagsrum kommer att vara förmörkat en bra tid framöver. Och när det börjar töa och det sjunker undan kommer han/hon ändå inte kunna öppna balkongdörren förrän 80 procent är borta. Vilket inte verkar spela någon större roll, han/hon förefaller inte ha någon användning av balkongen ändå.

Lördagen den 6 mars 2010

Idag, den 6 mars, är det återigen europeiska logopeddagen. Över hela den europeiska "kontinenten" uppmanas man att krama en logoped, prata med en logoped, ge sig själv en logopedisk behandling som julklapp, tänka lite extra och hårt på den otroligt starka och synliga yrkesgruppen. I Sverige vill man inte vara annorlunda. Här ska vi alla hjälpas åt att synas järnet. Fackförbundet DIK kommer med förslag om hur man ska göra för att synas, för att fler människor ska få reda på att logopeder lagar pratapparaten och inte benen. Och gensvaret är massivt. Jag googlar efter logopeddagen och får upp 83 träffar. Den första länken är fyra år gammal. Den andra är från DIK självt. Tredje och fjärde länken är från landstingen i Göteborg och Skåne. Femte länken leder till mitt eget blogginlägg för ett par år sedan.

Ge dagen ett par år till. Då jävlar ska Sverige få se på marknadsföring.

Måndagen den 15 mars 2010

Inte mycket skrivet här, inte. Nej. Inte här. Inte på det här sättet. Jag har skrivit annat. Journaler. "Pat kommer till logopedmottagningen för ett behandlingstillfälle med logopedstudent Tho…". Och så vidare. Så nog har jag varit kreativ. Och om ett år kommer jag skratta åt det här inlägget. Och min lilla, lilla skara läsare kommer att undra vad i helsike jag pratar om. Och jag vet knappt själv. Är nämligen rätt trött och snurrig och förvirrad efter en första dag på stamningpraktiken. Efter en underbar helg i Arjeplog så vaknade jag upp i landstingslägenheten i Piteå med en slags ångestfylld sorg i näsgropen, helt omotiverad, vilket inte var helt optimalt när man ska introduceras nya patienter med en ny diagnos. Nu ska jag vila hjärnan. Mot nya härliga patientmöten, av mig oprövade behandlingsmetoder och svävande journaltexter.

Tisdagen den 16 mars 2010

Jag bor i Piteå sedan drygt två veckor tillbaka. Om drygt en vecka flyttar jag tillbaka till Skellefteå, men jag tror att det kommer att ske med en liten, liten saknad. För Piteå är bra. Här finns mycket som saknas i Skellefteå. Och då bortser jag från fislukten. Piteå har, i jämförelse med Skellefteå:

• Långt många fler uppspårade spår för längdskidåkning, på olika håll runt staden.
• En uppplogad skridskobana centralt i staden (Skellefteå hade i år beslutat att av ekonomiska skäl inte upprätta och underhålla skridskobanan på Kågefjärden).
• Coola och ibland lite omotiverad belysning av vägbroar broar, enstaka träd i en skog längs en väg, eller den lokala rökspyande industrin.
• Café mitt i stan som har öppet till 22 även på helgen (Waynes i Skell stänger klockan fyra lördag och söndag).
• Biograf som INTE är SF och som satsar på ett varierat filmutbud och 3D.
• Charmig dialekt.
• Trevliga paramotorpiloter.
• Närmare till IKEA.
• Snyggare infartskyltar som informerar om evenemang i stan.
• En otämjd älv.
• En stadsfestival som satsar på fräscha artister istället för avdankade föredettingar och öl i plastmuggar. (Det här med öl i plastmuggar har jag i och för sig inte något belägg för men Lars Winnerbäck och Kent slår högre än Andreas Johnsson och E-Type.)
• En stadskärna som består av snygga hus.

Jag måste försöka hitta på en lista som jämför Skellefteå med Piteå på samma sätt, med fördel Skellefteå. Jag önskar mig själv lycka till.

Onsdagen den 17 mars 2010

Gårdagens inlägg lät kanske som en jättelik diss av Skellefteå. Men argument om vad som är bra eller dåligt med en stad väger olika tungt. Ett ganska så tungt argument, så tungt att det skulle kunna tillintetgöra denna eventuella diss av Skellefteå, är långt och rödhårigt, äger en stor vit pudel och en gammal mobil. Imorgon har detta argument gett mig sju månaders ljus.

Torsdagen den 18 mars 2010

I skrivande stund sitter jag bak i en ombyggd ambulans på väg norrut. Vi är höjd med Överkalix. Vi är på väg till Junosuando. Intill mig har jag en medmonterad propellermotor. I min svarta väska ligger litteraturen till hemtentamen i dysartri som väntar på att bli skriven. Bakom mig ligger ett omsytt skoterkapell innehållandes en tjugonio kvadratmeter stor nylonduk. I framsätena sitter två glada pitepojkar. I släp bakpå ambulansen ligger ytterligare sex stycken propellermotorer, tillsammans med fler påsar nylonduk, bensindunkar och annan packning. Bakom släpet åker ytterligare fyra glada pitepojkar, med samma mål som jag. Upp i luften.

Tisdagen den 23 mars 2010

Nej, jag ramlade inte ner.

Jag har visserligen bara gjort fyra starter och totalt mindre än en timme i luften. Och jag har plumsat i djupsnö mera än vad som är acceptabelt och roligt. Men annars har det varit kul. Snurrat runt ovanför Torne älvs is, kikat på en del av bifurkationen från luften, nästan lyckats tuta i en lokal pratkvarn tillika mytoman att jag var polis, bastat och badat badtunna under norrskenet, smekt en samedolk värd 18 000 kronor, umgåtts med mina pitevänner. Inte illa det inte.