Dröm:

Jag plockar upp krossat vasst glas från gatan i den stora svenska staden, men jag hittar ingen glasåtervinning fastän jag söker information om var en sådan kan finnas. Hittar ingen, fortsätter söka.

Men det är det minsta bekymret. För min mamma lever men är dödsjuk och ligger på samma sjukhus som jag jobbar på. På samma avdelning till och med. Hon har en massa slangar, nej, sladdar som går in i hennes huvud. Dom har rakat bort hennes hår för att kunna göra ordentliga och rena anslutningar. Hon är för det mesta vaken och nästan helt adekvat, fast hon verkar inte acceptera och förstå att hon är så sjuk. Hon är arg och vill hem och tycker inte att det är något fel på henne. Hon är arg på sin kropp, på mig, på den övriga sjukhuspersonalen, på sin sista käresta Tommy som hon (i drömmen) inte vill ha något att göra med. Hon har sagt åt honom att gå därifrån men han står envist på avstånd och ser på. Samtidigt försöker jag utöva min tjänstgöring som logoped på avdelningen. Göra språkbedömningar på patienter som i sina sjukdomar i olika grad tappat förmågorna att kommunicera med sin omgivning, för att vidare kunna avgöra vilken hjälp de kan få. Personalen, som representeras av en odefinierbar, diffus gröt av människor och jag är osäker på om de uppskattar och värderar mitt arbete, de tycker att min mamma tappat språkförmågan till stora delar men jag förstår inte vad dom menar, hon uttrycker sig väl, åtminstone i sin ilska. Jag vill inte göra någon bedömning själv, hon är ju min mamma, det går inte, nå, den diffusa personalen skickar sjukgymnasten Sara att göra det istället. Det blir väl bra, en språkbedömning kan väl vem som helst göra.

Och i drömmen fortsätter jag gå omkring med det krossade vassa glaset i handen och slits mellan mitt arbete och kaoset och sorgen över situationen som jag, mamma och alla hennes andra kära befinner sig i.