Det börjar märkas. Jag har cirka fem arbetsdagar kvar innan sommarledigheten sätter in. Vad är det mot sex månaders intensivitet, en startsträcka där det känns som om jag lärt mig lika mycket som under föregående fyra år. Klart man är slut. Jag välkomnas av de trevliga sjukgymnasterna på personalbostaden och de (och jag) roas av allt trötthetssludder en logoped kan vräka ur sig. Jag har sagt det till patienterna, och jag säger det till mig själv; även om man inte har afasi så kan man drabbas av fel språkljud på fel ställe, sludder, tankevurpor och andra lustiga fenomen när en lång och krävande (men givande) arbetsperiod tar ut sin rätt.

Men snart kan jag andas ut. Snart börjar vilan.