Efter fem dagar är jag tillbaka. Och nedräkningen har tydligen börjat för alla utom jag. Om audionomerna, sjuksköterskorna, överläkarna, sekreterarna eller de övriga logopeder inte redan gått på semester så ägnar de fikarasterna åt att belysa hur få dagar eller veckor de har till semestern. För min del har jag sex veckor kvar. Det är nära nu.

Men jag ska inte klaga efter den gångna helgen. Fem dagar:

Dag ett hade jag, Den långa Rödhåriga och pudeln, E och M ett ärofyllt uppdrag upp på Vithatten, landskapet Västerbottens näst högsta topp. Uppdraget innefattade bland annat en jättestor blyertspenna, ett par Hälgesockar, en mjuk varning-för-älgar-skylt och en LP-skiva.

Dag två tog jag farväl till Den Långa Rödhåriga som skulle iväg till Småland för en kort bröllopsvisit. Själv drog jag med Skellefteå kammarkör till Pite havsbad för att inför dryga 1800 personer framföra allehanda verk av Simon Åkesson, som dagen till ära skulle motta ett fint musikstipendium.

Dag tre sov jag länge, för att sedan underhålla och underhållas av F och tre kids i Gummark.

Dag fyra sov jag också länge, för att sedan ägna ett par svettiga timmar på en beachvolleyplan i Hökmark och därefter häng och spontanövernattning i lilla gula huset där.

Dag fem inleddes med en skjuts av W till flygplatsen och hämtning av Den Långa Rödhåriga på samma plats. Eventuellt tog vi det lite väl coolt i och med att vi visste att planet var försenat. Sånt tar tydligen inte inchecknings- och säkerhetskontrollspersonalen hänsyn till. Efter en kort titt på nationaldagsfirande med hög medelålder i Bonnstan rattade jag en nybesiktad ELLan norrut. Imponerades av Storforsens mäktighet på vägen. Kanske kommer det en film på det imorgon, eller någon annan dag.

Men inget flyg. För blåsigt.