Nyårsdagen 2019: Klart man bakar pepparkakor.

Nyårsdagen 2019: Klart man gräddar pizza.

2018 års cykelkarta. Såsom jag hoppades för cirka ett år sedan så cyklade jag lite längre hemifrån 2018 men bättre kan jag ju. Hursomhelst, 66 turer (förra året 57) gav 877 kilometer (förra året 758) på 49,5 timmar (förra året 47). Enligt min utmärkta kartapp Locus har det krävts 148049 KJ på den tiden. Det är lika mycket som att lyfta lite drygt 15 ton en meter upp. Det du!

(Kartan visar förutom cykelturerna även löp- och skidrundor (knappt skönjbara i gyttret i centrala Drängsmark), vandringen till Byskeälven, samt en kanottur över Ostträsket.)

Spår av räv och mård (bilden) på vår gård. Den Långa Rödhåriga läser att mården är ett favoritbyte för räven. Jakt pågår alltså. Bäst att hålla katten inne.

Över tvåhundra tävlingssugna från när och fjärran drogs till Kågedalens skidklubbs skidtävling METSO Ungdomsspel i Drängsmark idag. Mona med nummer 45 i knatteklassen tog sig runt 600 meter och i upploppet fanns ingen tvekan.

Utan att egentligen veta så mycket om den så såg vi filmen La la land igår. Den var riktigt bra. Och den är bättre idag. Härligt med filmer vars känsla sitter kvar länge. Mycket tack vare musiken, fotot, storyn och regin. Tack för det!

Julens sista klapp har öppnats. Cranium Junior. Fullt spelbart. Tack Adlibris!

(Ja, det kom med posten idag. Ja, vi beställde före jul. Nej, vi förväntade oss inte att det skulle komma fram utlovad tid.)

POG. 90-talshajpen som gick mig helt förbi.

Min tre år gamla mobil har en tid tydligt signalerat att den behöver gå till de sälla jaktmarkerna. Spruckna bakstycken (reparerade flera gånger), skräp i kameralinsen och framför allt en skärm som kajkar ur så fort den går lite varm. Så kan inte en apputvecklare ha det, så Bildligt talat AB har beställt en ny. Sony Xperia XZ3.

Det är förstås tillfredställande med ett arbetsredskap som fungerar, men gosh vad mycket auto-lull-lull den innehåller. Sensorer i princip överallt som startar upp appar från höger till vänster när man minst anar och vill det. Det tog en dag (?) för mig att hitta åt alla ”praktiska” features och stänga av dem och få en stabil, normalt kontrollerbar enhet. Dessutom är den skitstor och hal som en ål. Om den ligger på en yta som lutar en halv grad så åker den rutchkana nedför. I väntan på ett mindre halkigt skal så har jag satt på maskeringstejp på baksidan. Vi får se om även tejpen kommer att glida av.

Premiärstudsande på Trampolinhuset. Farsan studsade försiktigt tänkandes på ryggkotorna. Men det var kul att halvdrunkna i foampiten.

Efter en eftermiddag och kväll med jobb så är det naturligtvis härligt att komma hem till fru och dotter. Men även detta…

Tjugo dagar efter jul dansade vi den ut. Och mumsade i oss (delar av) pepparkakshuset.

Här är vår trädgård. Ett hav i paus och djupfrysning mitt i stormen. Efter drivbildning fick skolbarnet bäras över plumsdjup snö.

När himlen spruckit upp och snödjupet har fördubblats dröjer det inte länge förrän byns hjälte B har kört varv på varv med skotern runt elljusspåret och packat och spårat. Tack för det!

Nu när det är ihållande kallare än minus tjugo grader ute både dag och natt så måste man ju passa på att leka med kokande vatten. (Samt frosta av frysen, dock ej samtidigt.)

Elljusspåret, Byske. Jag ser ganska trött ut. Detta efter blott tre kilometer. Men det är 22 minusgrader ute, spåren är nydragna men mjuka och glidet och flåset är inte det bästa under dessa förhållanden. Ändå gör jag ett varv till. Det måste göras.

Frysen är härmed avfrostad. Rosorna på altanrutorna växer.

Jag har haft tankarna på det länge. Men nu är det på rikt. Medlem i maskrospartiet.

E & M kom på någorlunda spontant lunchbesök. Vi recappade och åt fisksoppa, pepparkakshusrester och kanelbullekladdkaka. Några byggde även lego.

När hon ska hem från fritids provar hon nya vägar att ta på sig ytterkläderna. Det går ju sådär, men det är förstås bra att man provar.

Jag tog ett par varv längs elljusspåret i Kåge. Första gången ever, och det var upp till bevis om hur spåret håller för klass. Intrycket: löst, enkelt, kort, halvhjärtat underhållet men ändå uppspårat nyligen med skoter. En del av spåret var söndertrampat av hund (men husse/matte hade gått bredvid). Det ryktas även om ett stickspår härifrån ända till spåren kring Vitberget en mil söderut, och någon hade gått med turskidor åt det hållet. Jag provade det en bit. Måste undersöka om det verkligen leder fram till stan.

Klart vi drar ut på en liten skidtur när Den Långa Rödhåriga fyller år.

Hoppträning.

Det verkar som om jag är inne på att prova för mig nya lokala föreningsdrivna skidspår. Idag stod Ostvik på tur. På skylten stod det 2,5 kilometer, men det synar jag. Efter fyra varv och ett kortvarv (barnvarv?) på några hundra meter visade GPSen 8,4 kilometer.

Men ett hyfsat bra spår. Lagom hårt, ganska jämn terräng. Men kändes kort, just på grund av bristen på dramatiska höjdskillnader. Och januarisolen kämpade sig upp till ungefär tre decimeter ovan horisonten innan den ville sänka sig igen.

Den som kör E4 mellan Ostvik och Frostkåge och vet var hen ska titta kan se en sedan länge nedlagd slalombacke nedför Sjöberget. Ostviks elljusspår går runt Sjöberget. På nordvästra sidan kan man stanna och kika upp mot backen. Jag antar att backen en gång i tiden uppkom i en slags riksomvälvande Ingemar Stenmark-effekt men lades ner under åttiotalet då Svensson i pastelldressar längtade efter lite större fallhöjder. Det borde finnas en bok om Sveriges nedlagda slalombackar. Eller Sveriges kortaste slalombackar, vare sig de är nedlagda eller ingånghållna av kämpande ideella krafter.

Nåväl. Efter dessa drygt fyra varv i arton minusgrader var det dags att bromsa in och köra hem. Vilket spår testar jag nästa gång?

Det såg ju mer eländigt ut än vad det var. Jag tror det var mest på grund av svårigheten att välja mellan Haribo push-up eller päronsplitt.

En av Skellefteå kammarkör stor andel sopraner, altar och tenorer och tyvärr en försvinnande liten andel basar samlades för en rephelg. Om sex veckor drar vi ut på en liten turné i kommunens byar – Byske, Boliden och… Bergsbyn? Tror jag. Det verkar inte helt spikat. Borde vara Burträsk tycker jag men sånt bestämmer inte jag.

Solen tittade inte bara fram mellan molnen utan även in i vårt vardagsrum idag. Välkommen tillbaka, D-vitaminer!

Ännu en skidbild. Bisterheten fortsätter. Men jag måste ut och röra på mig. Att det snöar och är minus 22 är inte längre något som känns konstigt. Däremot trögt i vanligt kall ordning, särskilt då spåren inte skrapats på ett tag.

Är snön för ny och finkornig för en angenäm skidtur men benen längtar efter att få plågas så ger jag mig såklart ut på ett lite löp i snö.

Jaja, längdträning i fluffig snö i förrgår, löpning i samma igår… Vila får man göra någon annan dag  ty är man i stan så måste man (jag) passa på att göra ett antal klicks i de meddelst pistmaskiner hårt packade spåren i vitbergsterrängen. Efter att börjat uppför Den Egentliga Solbacken vid skidstadion gjorde jag en bit av milspåret, gubbsjuan nedanför Nöppelberget, en bit av elljusspåret 3 km, glidit förbi den traditionella motionsstarten (bilden), ner förbi Eriksberg, ut på Sjungande dalens elljusspår 3 km, runt det och tillbaka ner till skidstadion. 12,59 kilometer. Heja mig.

Tyvärr lyckades jag inte ta en bild på mitt rejäla artonminusgradersiskägg efter fullbordat pass, ty mobilen pallade tydligen inte med kylan. Hrm.

1979 bodde vi inte här. Men fyrtio år senare gör vi det. Mycket är sig likt, annat inte.