2018 års cykelkarta. Såsom jag hoppades för cirka ett år sedan så cyklade jag lite längre hemifrån 2018 men bättre kan jag ju. Hursomhelst, 66 turer (förra året 57) gav 877 kilometer (förra året 758) på 49,5 timmar (förra året 47). Enligt min utmärkta kartapp Locus har det krävts 148049 KJ på den tiden. Det är lika mycket som att lyfta lite drygt 15 ton en meter upp. Det du!
Spår av räv och mård (bilden) på vår gård. Den Långa Rödhåriga läser att mården är ett favoritbyte för räven. Jakt pågår alltså. Bäst att hålla katten inne.
Över tvåhundra tävlingssugna från när och fjärran drogs till Kågedalens skidklubbs skidtävling METSO Ungdomsspel i Drängsmark idag. Mona med nummer 45 i knatteklassen tog sig runt 600 meter och i upploppet fanns ingen tvekan.
Utan att egentligen veta så mycket om den så såg vi filmen La la land igår. Den var riktigt bra. Och den är bättre idag. Härligt med filmer vars känsla sitter kvar länge. Mycket tack vare musiken, fotot, storyn och regin. Tack för det!
Min tre år gamla mobil har en tid tydligt signalerat att den behöver gå till de sälla jaktmarkerna. Spruckna bakstycken (reparerade flera gånger), skräp i kameralinsen och framför allt en skärm som kajkar ur så fort den går lite varm. Så kan inte en apputvecklare ha det, så Bildligt talat AB har beställt en ny. Sony Xperia XZ3.
Det är förstås tillfredställande med ett arbetsredskap som fungerar, men gosh vad mycket auto-lull-lull den innehåller. Sensorer i princip överallt som startar upp appar från höger till vänster när man minst anar och vill det. Det tog en dag (?) för mig att hitta åt alla ”praktiska” features och stänga av dem och få en stabil, normalt kontrollerbar enhet. Dessutom är den skitstor och hal som en ål. Om den ligger på en yta som lutar en halv grad så åker den rutchkana nedför. I väntan på ett mindre halkigt skal så har jag satt på maskeringstejp på baksidan. Vi får se om även tejpen kommer att glida av.
När himlen spruckit upp och snödjupet har fördubblats dröjer det inte länge förrän byns hjälte B har kört varv på varv med skotern runt elljusspåret och packat och spårat. Tack för det!
Nu när det är ihållande kallare än minus tjugo grader ute både dag och natt så måste man ju passa på att leka med kokande vatten. (Samt frosta av frysen, dock ej samtidigt.)
Elljusspåret, Byske. Jag ser ganska trött ut. Detta efter blott tre kilometer. Men det är 22 minusgrader ute, spåren är nydragna men mjuka och glidet och flåset är inte det bästa under dessa förhållanden. Ändå gör jag ett varv till. Det måste göras.
Jag tog ett par varv längs elljusspåret i Kåge. Första gången ever, och det var upp till bevis om hur spåret håller för klass. Intrycket: löst, enkelt, kort, halvhjärtat underhållet men ändå uppspårat nyligen med skoter. En del av spåret var söndertrampat av hund (men husse/matte hade gått bredvid). Det ryktas även om ett stickspår härifrån ända till spåren kring Vitberget en mil söderut, och någon hade gått med turskidor åt det hållet. Jag provade det en bit. Måste undersöka om det verkligen leder fram till stan.
Det verkar som om jag är inne på att prova för mig nya lokala föreningsdrivna skidspår. Idag stod Ostvik på tur. På skylten stod det 2,5 kilometer, men det synar jag. Efter fyra varv och ett kortvarv (barnvarv?) på några hundra meter visade GPSen 8,4 kilometer.
Men ett hyfsat bra spår. Lagom hårt, ganska jämn terräng. Men kändes kort, just på grund av bristen på dramatiska höjdskillnader. Och januarisolen kämpade sig upp till ungefär tre decimeter ovan horisonten innan den ville sänka sig igen.
Den som kör E4 mellan Ostvik och Frostkåge och vet var hen ska titta kan se en sedan länge nedlagd slalombacke nedför Sjöberget. Ostviks elljusspår går runt Sjöberget. På nordvästra sidan kan man stanna och kika upp mot backen. Jag antar att backen en gång i tiden uppkom i en slags riksomvälvande Ingemar Stenmark-effekt men lades ner under åttiotalet då Svensson i pastelldressar längtade efter lite större fallhöjder. Det borde finnas en bok om Sveriges nedlagda slalombackar. Eller Sveriges kortaste slalombackar, vare sig de är nedlagda eller ingånghållna av kämpande ideella krafter.
Nåväl. Efter dessa drygt fyra varv i arton minusgrader var det dags att bromsa in och köra hem. Vilket spår testar jag nästa gång?
En av Skellefteå kammarkör stor andel sopraner, altar och tenorer och tyvärr en försvinnande liten andel basar samlades för en rephelg. Om sex veckor drar vi ut på en liten turné i kommunens byar – Byske, Boliden och… Bergsbyn? Tror jag. Det verkar inte helt spikat. Borde vara Burträsk tycker jag men sånt bestämmer inte jag.
Ännu en skidbild. Bisterheten fortsätter. Men jag måste ut och röra på mig. Att det snöar och är minus 22 är inte längre något som känns konstigt. Däremot trögt i vanligt kall ordning, särskilt då spåren inte skrapats på ett tag.
Jaja, längdträning i fluffig snö i förrgår, löpning i samma igår… Vila får man göra någon annan dag ty är man i stan så måste man (jag) passa på att göra ett antal klicks i de meddelst pistmaskiner hårt packade spåren i vitbergsterrängen. Efter att börjat uppför Den Egentliga Solbacken vid skidstadion gjorde jag en bit av milspåret, gubbsjuan nedanför Nöppelberget, en bit av elljusspåret 3 km, glidit förbi den traditionella motionsstarten (bilden), ner förbi Eriksberg, ut på Sjungande dalens elljusspår 3 km, runt det och tillbaka ner till skidstadion. 12,59 kilometer. Heja mig.
Tyvärr lyckades jag inte ta en bild på mitt rejäla artonminusgradersiskägg efter fullbordat pass, ty mobilen pallade tydligen inte med kylan. Hrm.
Det finns två eldsjälar i Hökmark som håller upp skidspåret i Hökmark. Den yngre av dem sägs vara 77 år. 7,7 kilometer, välpackat, inga skoter-, hund- eller människospår i spåret. Hatten av!
På lördag planerar jag åka fyra och en halv mil från Boliden ner till Skellefteå. Klart man måste bättra på glidet en smula. Skrapa med skarp stålsickel och borsta med.metall- och nylonborste.
”Det samiska folket bor i fyra länder och har ingen egen nationalstat, men den samiska flaggan har vajat i Norge, Finland, Ryssland och Sverige ända sedan 1986.
Den gemensamma flaggan är från 1986. Då godkändes den av av det Nordiska Samerådet vid en konferens i Åre. Flaggan är formgiven av Astrid Båhl från Skibotn, Norge och varken färger eller symboler är någon slump.
Cirkeln är en symbol för både solen och månen. Solringen är röd och månringen är blå. Flaggans färger, röd, blå, grön och gul kommer från den traditionella samiska dräkten, kolten.”
Jag har visserligen 131 kilometer i skidbenen hittills den här säsongen, men 44 kilometer cross country långlopp i övermorgon kräver sin laddning av fett och kolhydrater.
Poppy betraktar dagens inköp inför morgondagens strapats – tre snickers, en dextrosol, en flaska powerade, ny mössa, nya (varmare) skidhandskar, och några värmepåsar som ska hålla mobilen varm.
Dom sa 44 kilometer, men GPSen sa 43. Precis som förra gången för sex år sedan så var de sista fem de tuffaste på sträckan, särskilt som högerpjäxans plastsula, det vill säga delen av pjäxans som sitter fast i skidan, höll på att lossna. Då får man staka så mycket som möjligt, vilket passar dåligt då det är där vi finner de längsta och brantaste uppförsbackarna. Min kropp är inte nöjd såhär efteråt men min själ är supernöjd. Tid: 4h 32m, helt okej med tanke på omständigheter och förhållanden.
Lite papperspysslande. Perfekt när krasslet tvingar en att hålla sig hemmavid.
Pappan passar då på att papperspyssla han med, med en smula mer avancerad papercraft. Det här ska bli bryggan på USS Enterprise NCC-1701, såsom den framställts i originalserien på sextiotalet. Närmare hundra små pappersbitar att klippa ut, vika och limma ihop. Här har jag hunnit till bryggans golv, fundamentet till James T. Kirks stol samt kontrollstationen för navigation och roder. Det återstår fler kontrollstationer, stolar, väggar, dörrar, trappor, staket… Det är svårslaget pilligt. Den röda Red Alert-lampan i mitten av det svarta kontrollbordet är till exempel två millimeter på det bredaste stället.
Skomakaren Nilsson (stans numera enda skomakare) hade lyckats limma ihop högerpjäxan, och den höll de första nio kilometrarna på konstsnöspåret som slingrar sig som en serpentinväg längs Vitbergets backar. Ett litet kärt återseende på Moröhöjdens elljusspår blev det också.
Det är vackert väder, klar himmel och noll nederbörd. Vindar på uppemot tio sekundmeter vräker upp en del av Hemträskets snö på infarten till byn. Drivor på en stor del av körbanan blir till en utmärkt hastighetsbegränsare (för de som har vett respektera vädrets påverkan på trafikförhållandena, förstås).
Jag är inte helt förtjust i när temperaturen åker jojo så här. Från 25,8 minusgrader i morse till blott tre komma fyra sex timmar senare. Och när jag är framme i Skelleftehamn imorgon vid halvtolvtiden (fast jag siktar på kvart över elva) kommer det vara åtta plus. Jag har aldrig vallat skidorna för sådana temperaturer förut. Wish me luck!
Lagom till min födelsedag (igår) flydde vi en bit norrut och sov över på en lantgård. Fint litet hotell, nyfikna får, stora hästar, busig vallhund, god hotellfrukost, för högt klätterträd, superhård skare, lagom långt skidspår, rangligt älgtorn med behagligt fika, halvtrist museum (inne i staden), smaskigt thaikäk, lagomt lång hemfärd, supervacker film med chips och skumtomteläsk.
Sin pappas vana trogen var hon sist ut ur startfållan under årets Lilla Kraftloppet, men avancerade lätt och ledigt, helst då det var uppförsbacke, förbi ett stort antal medtävlande. Och efter 2,7 kilometer kunde hon spurta i mål, få sin medalj, banan och saft. Och avböjde blygt men artigt intervju med målspeakerns mikrofon.
Senaste-sidan rymmer inlägg för 45 dagar, så 45 dagar är lagom för en bl… förlåt nätdagbokspaus. Och den tror jag var välbehövlig. Jag är inte helt säker på att jag inte behöva pausa mera, men om jag inte försöker börja om igen nu så blir den här sidan tom på inlägg. Ack, den här besvärat tudelade känslan av vilja och behöva visa vad som händer utan att tränga sig på, låta den lära lilla skaran aktiva följare veta vad som händer samtidigt som jag inte vill känna mig förföljd.
Eventuellt är jag även påverkad över det faktum att jag tidigare i vintras blev varse om att hela min sajt (inklusive texter, bilder, sidor, mallar) i somras blev kopierad och upplagd på en sajt med kopplingar till stötande innehåll. Efter kontakt med diverse webbhotell och domänägare så är det borttaget (hoppas jag – iaf kopplingen – men är det en gång otillåtet kopierat kan jag tyvärr inte vara säker på att allt är raderat). Säkerheten på min sajt och domän har även höjts.
Åter till vardagen. Vår trädgård ligger i ett ogynnsamt läge när det gäller snöstormande nordanvindar, men en i ett gynnsamt läge när det gäller snösmältning. Det här fläcken är lika bred som den var hög för några veckor sedan.
Folk sa att jag kommer märka stooor skillnad mellan mina femton år gamla löparskor och ett par nyköpta. Att jag typ rentav kommer att studsa fram. Nja. Men dom är ju snygga. Och bara det motiverar en smula att springa istället för att cykla, i alla fall när snön ligger kvar i skogarna, om än fläckvis, och för varje löp, i princip, så gör det mindre ont i knäna. Återstår ännu att se om de håller att springa 1,9 km i nio graders utförslutning ner i en gruva och tillbaka igen.
Studiecirkel nummer fem i konsten att odla bin. Smakprovning. Stor skillnad i smak beroende på när man ”skördar” honungen, och såklart från vilka växter som bina hämtar sin nektar.
Mitt livs första löplopp gick ner i en gruva. 1.9 kilometer (jag valde bort 3 km) brant nedför i mörk slaskig grotta iförd varselväst, hjälm och pannlampa till 205 meter under jord (jag valde bort 400 m) och sedan uppför igen, precis lika brant och slaskigt. Det låter ju inte så kul, men jodå! Och mina knän höll, jag sprang om några och var åtminstone inte en av de med sämsta tiden.
Vi hamnade på skulpturparken i Umedalen. En av de häftigaste var en åttio meter lång rad av slitna kavajer som, högt bland tallarna, höll varandra i axlarna.
Nyfikna besökare och andra som i sällskap med ansvarig vill komma nära och titta på och inuti en relativ nära framtids bisamhällen på vår gård, får ta på sig en urtjusig magtröja med tillhörande bred hatt och slöja. Tur vi bor på landet!
Nu tjuvstartar vi med filmmusik. Och vad passar bättre än att börja med den klassiska 20th Century Fox-fanfaren i acapellaform? Arrangerad av yours truly. Svettigt, av många anledningar.
Min storebror prenumererade på tidningen Svenska MAD på åttiotalet. Jag läste och fnissade, tyckte det var lite väl mycket text här och var, men varje gång jag fick lov att läsa blaskan var det alltsomallt en trevlig upplevelse.
Idag for vi på en loppisrunda i några byar i den norra kommundelen. Där hittade jag en ”inbunden” årgång från 1987.
Rätt vad det är så stannar vi till vid Harsprånget. Ingen har bott här på trettio år, då det sista huset fraktades bort. Men miljoner ettriga mygg huserar alltjämt här. Och en cachegömma som fylldes på med lite bytessaker.
”Kom då slöfockar!” gastade hon, på väg tillbaka ned mot Låktatjåkka efter en tur (inkl tältövernattning) till Trollsjön, en på flera sätt magisk pärla i fjällen nära Riksgränsen.
Det här såg ju eländigt ut. Men troligen sitter de här och pustar ut efter en heldag med barn som vill göra allt som… ja, sånt som barn vill göra med kaniner.
Vårt livs första honungsskörd, ympat och tappat och klart. Ett bisamhälle som fick bosätta sig hos oss efter midsommar gav ungefär 16 617 gram. Det tror vi är rätt bra. Nästa år skördar vi ännu mer.
De har tömt foderhinken. Dragit ner lösning på 18 kilo socker. Eller ”dragit ner”, eftersom vi bara hade en lagom stor foderhink så har de haft gott om plats för vildbygge. Kreativt! När vi skar bort allt nu inför vintern så blev de lite sura, men det var för deras eget bästa. Nu får ni gå i ide om ni vill.
Det här är Poppy. Veterinären har just upptäckt förtvinade muskler på vänster tass, och om ett tag ska veterinären även konstatera pålagringar på samma tass samt en käke som gått i två delar. Strax ska en krossad hörntand tas bort. Nu ligger hon på britsen, hon har just fått en spruta och hon är på väg bort i narkosdrömmarnas rike.
Hem