Ännu en säsongspremiär. Denna gång med dubbade vinterdäck på halvhård halvsockrig snö på skogsstigarna. Min noga utvalda skogsrunda (lagom lång, lagom backig, lite alfalt och minimalt med medelst häst upptrampad tvättbräda till skogsväg) tog tio minuter längre tid att avverka idag än innan snön kom och gjorde trampningen trög. Men det är ju träning det också, och vackert, det var det.

Lika säkert som Kalle på julafton så hoppas jag att The Nightmare before Christmas blir ett stående inslag den här tiden på året flera år framöver. Vi såg den igår, och den ingår i fredagsmyset ikväll.

iTunes är dock en av de få som erbjuder den som ”streamad”* hyrfilm, och eftersom Apple är ett sånt idiotiskt slutet ekosystem verkar det inte finnas något sätt att skicka filmen till teven (om man inte äger en svindyr Apple TV-grunka) (eller?) så fick vi se den på en liten datorskärm istället. Nå. En fantastisk film nevertheless. Det tyckte även hon.

(* ”Streamad” inom situationstecken eftersom filmen måste laddas ner i sin helhet på iTunes innan den går att spela. (eller? igen))

Kloss efter Halloween uppmärksammar vi våra bortgångna nära och kära. Märklig känsla när man går i kyrkogården bland de tusentals ljus och vet att varje ljus är en människa som inte finns längre men som ändå finns genom oss. Vi är många fler.

Nyis. Dubbdäck. Fart. Kras.

Jag avundas verkligen inte damerna under det här partiet. Det ser visserligen inte så värst svårt ut om man bara håller tungan rätt i mun, men ändå. Skumt men vackert, om man gillar sånt här.

Den här krabaten fyller två år idag! Hurra!

Slottet, stans mesta julkrimskramsbutik, steppar upp när det gäller julpyntet. Fint och kul att titta på.

Dags att intaga socker igen. Och att ångra det efteråt.

På den högtidsdag som mamma alltid fnös åt (”Bah, det är ju bara påhitt av marknadskrafterna för att få oss att köpa mer och mer”) samlades nio stycken Ljungblads på Verandan för att proppa i sig smaskig brunch på fars dag. Och få en ansiktsmålning.

Lämnade lillbilen (aka RYOn) hos Frostkåge fordonsservice imorse, ty en rem skrek och hastighetsmätaren visade ständigt noll. Tog cykeln hemåt. Eller ”hemåt”, ty jag kan ju inte låta bli att medelst cykel utforska naturrummet i grannbyn. Uppe på Markberget upptäckte jag massiv mossa.

Nu har den legat tillräckligt länge nere i tvättstugan, mellan duschkabinen som inte längre används, konvektorelemtentet och en två meter hög ranglig garderob som sedan två år varit på väg ut ur tvättstugan sedan den ersattes av en två och tjugo hög dito. Säljes i ett första steg exklusivt de som arbetar på Skellefteå Kraft, sedan får vi se.

Sedan ett par månader har jag låtit håret växa. För att se hur det utvecklar sig. För att se hur kaosigt det kan bli. För att se hur mycket KG Bergstöm jag blir. Eller Johan Rheborg? Eller mig själv?

Under kvällens två mil på cykel i kompakt mörker (fast med en 1650 lumen stark lampa) i skogarna nordväst om Drängsmark fotade jag detta. Kvällens fråga till er, kära läsare, är såklart: Vad är detta? Utslagsfrågan är naturligtvis: Var är detta?

Det var flera dagar sedan Den Långa Rödhåriga gick ner till bryggan och tände denna. Snart ger den upp. Då drar vi ut en sladd och fyller burken med blek och trist LED-slinga.

Han fyllde sju. Och ställde till med det vildaste kalaset ever.

Cyklade upp på Drängsmarks eget Vitberg idag. Det var på väg att skymma, men lite av Norra Drängsmark kunde man se. Fin plats. En vacker dag (och natt) ska jag övernatta här.

Dags för sista simträningen för hösten. Mamman och jag gör oss redo för simuppvisning i Byske badhus. Och jisses vad hon har lärt sig!

Nej, jag sprang inte vilse.

Vi har en bana för crossmotorcykel i skogen några stenkast bort. Den slingrar sig kring Drängsmarks första bosättning Gammelgården (av vilket det endast finns en hyfsat stor husgrund kvar). Den fick jag för mig att löpa idag. En utmaning för mina knän och fotleder då den inte bara slingrar sig i markplan (X i färdriktning) utan även i Y- och Z-led. Efter solnedgång, utan pannlampa.

Några stapplande fruktansvärt försiktiga första steg på säsongens nyis. Håller den? Hur tjock är den? Kommer den brista bara för att isstrukturen ser något annorlunda ut därborta, en meter bort, jämfört med just där jag står? Ytan spricker hemskt lätt när jag slår med ispiken lite lätt – betyder det att den är förrädiskt porös och kommer gå i tusen bitar under nästa steg? Eller är tolv centimeter tillräckligt tjockt, oavsett, för att hålla upp en nittitrekiloskarl? Bergis? (Att den håller för en sibirisk katt är redan bevisat.)

Jag gick som på… öh… is? Med borren mätte jag istjockleken här och där. 12 centimeter, 13 centimeter, 14 centimeter, 12 centimeter. Nåjo. en natt till med tio minusgrader, och sen fram med långfärdsskrillorna!

Katt och barn ute på hal is. Katten använder klorna, barnet kör med både spark och skridskor men devettetusan om de fick bättre kontroll på förflyttningen för det.

Förklarar-minen är alltid <3! Text och foto: Annou Nühm

Det här ser nästan blött ut, men Hemträsket (i vissa sammanhang aka Drängsmarksträsket), byns stora sjö, är kallt, torrt och stenhårt. Här far man fram på långfärdsskrillorna med lätthet. Vilken grej!

När simskolan är över tar skidskolan vid. Det finns ingen snö att åka på men vad gör det när några av bästa polarna är med har springlekar?

230 meter skridskobana.

(Obs – jag ska prata med grannen och förklara att jag inte lägger beslag på hela Idatjärn resten av säsongen – bara nu och fram till att det är dags och möjligt för dem att köra skoter där)

Sista dagen i november är det väl ändå okej att sätta upp julpyntet?