I en skog nånstans mellan Drängsmark och Byske. Långt från närmaste asfalt. Värmen. Stillheten. Björnfrossan.

Såga sönder en bro på en lekstuga. Dränka in ändar och annat gammalt trä med impregneringsolja. Såga till nya fräscha trädelar. Skruva fast. Såga till spjälor och trallvirke, skruva fast. Måla. Gå vidare till nästa projekt.

Den här bilden fick jag inte ta.

Det är inte från något flådigt hotell, eller jo, på sätt och vis… Det är en replika av en korridor från R.M.S. Titanic, från den vandrande utställningen om dito. En bra utställning.

Jag vågade inte känna på någon av hyttdörrarna. Tänk om jag då vips hade hoppat tillbaka 106 år och dragits in i den verkliga händelsen, utan någon möjlighet att ta sig tillbaka till nutid?

Jag kunde inte bry mig mindre om att detta datum firas som nationaldag i USA. Däremot bryr jag mig mer om denna. Bra film, ännu bättre musik av John Williams.

Vi tog en liten kvällstur med Kitty i Kågefjärden. Vid Bastuholmen gjorde vi an och åt middag. Sjögräsnudlar med tillbehör. Onödigt (?) nyttigt och sjukt gott. Ett par geocacher tog vi också. En supernajs upplevelse, inte minst när vinden hade lagt sig ner för att sova.

Hon.

A var direktören. Mona och R och F och E och H utförde konster, tillsammans och var för sig. Manegen var säker, miljön storslagen och publiken hänförd.

En av sommarens alla traditioner är att köra ett par mil till Lillkågeliden och en loppis inhyst i ett lagom nedgånget hus där. Många rum, många fynd, bland annat en liten docksäng och en solstol modell äldre.

Säsongspremiär på en strand med liten badring.

Efter att hon hade gått och lagt sig fortsatte jag att jobba på en liten stege att ha på den inre bryggan, nu när den yttre bryggan tjänade som flotte en bit ut på tjärnen. Jag skulle ha kunnat ställa en högtalare på flotten och köra Uno Svenningsson på högsta volym men jag är inte säker på att grannarna hade uppskattat det.

Den gigantiska enhörningen Milda fick tyvärr inte följa med in i huset. Hon parkerade sig istället utanför hennes fönster. Hon kanske ville ha gott om tid att förbereda sig för morgondagens revelj.

Den visade sig nästan vara lite för stor för lek i badvatten för barn under 1.40. Men den fungerar alldeles utmärkt som alternativ hoppborg. Man kunde lätt missta tre barn för minst det dubbla när flamset runt den peakade. Det är inte ens säkert att benen till vänster och höger om dess hals tillhör samma barn.

Den Långa Rödhåriga (eller snarare vi numera, eftersom vi är gifta) har ju en stuga i Bröntjärn, Brännkälen, bortom Skråmträsk. Dit kunde man förr ta sig med bil genom hyfsat högt gräs, men icket nu längre. Nu blev det till att plumsa. (På bilden är vi på väg bort från stugan, till vägen.) Tur att fästingarna inte brett ut sig till oss i norr (ännu).

I Skråmträsk säljer de jordgubbar. Man måste plocka dem själv. 120 kronor för åtta liter stora och saftiga. Vad kostar en liter Finnerödjagubbar utanför ICA?

Egen naturpool i all ära, men idag längtade vi efter lite klart klorvatten och norrmän. Då far man till Byske.

Från en oansenlig men ändamålsenlig liten brygga vid Lillkågeträsket försökte de medelst en smula otillräckliga redskap fånga storspigg. Det gick sådär, men vad gjorde det?

En glänsande röd niofemma av senaste modell (första generationen, sista årsmodellen) och en nära veteranklassad Polar från 1977. Läge för white trash-familjen att ge sig ut på en kort trailer trash-resa.

Vi studsade ut till Bjurökkubb och ställde husvagnarna på en naturcamping nära stranden. Hettan var lagom men havet var svalt. Solen gick ned i nordnordost vid halvelvatiden. En strandtrubadur spelade i bakgrunden.

Livet.

Vi drog till den majestätiska stranden Storsand ikväll. Glest befolkat, varmt vatten. Livet igen!

Här har vi stått i ett par nätter. En gränd som stundtals blev lite väl het, men då bär man helt sonika bort matbordet dit det finns skugga.

Idag var det trästockdag. Vi for dit efter lunch för att titta på barnteater. Ellenor Lindgren trollband på ett lysande sätt alla barnen i 45 minuter med föreställningen Stigen. Till sin hjälp hade hon Anna-Stina Sarri med fagotten. Jag tror banne mig att hon lugnt hade kunnat hålla på i 45 minuter till.

Eftersom den på Köpenhamns Zoo utlovade heliumballongen uteblev så gjordes ett ballongköp innan vi for hem för middag. Men naturligtvis var snöret till ballongen tvunget att klippas av så fort vi kom hem. Efter det glider nu Snurre Sprått såklart omkring upp och ner i vårt hem.

Efter middagen kuskade vi tillbaka till trästockfestivalen för att inmundiga ett stycke konsert med Tomas Andersson Wij, som i vanlig ordning tillhandahöll vackra toner, texter, gåshud och inspiration. Tack igen, Tomas!

Imorgon fortsätter, enligt prognoserna, hettan och torkan som den gjort de senaste veckorna. Men idag fick vi en andningspaus. Lagom ihållande regn från aftonen och framåt, precis vad våra jordar och marker behöver. Och ljuset kring solnedgången! Ljuset!

Även om man kan argumentera ifall denna tork- och värmebölja är en tillfällighet eller inte så är det en obehaglig påminnelse för vad som – faktiskt – kommer komma i form av extremväder till följd av att vi människor inte klarar att anpassa våra vanor och förväntningar för vad som är normala möjligheter i livet. Jag tänker specifikt på det vi gör som bidrar till koldioxidutsläpp och växthuseffekt. Och temperaturen stiger tyvärr som mest i de delar av jorden – t ex våra breddgrader och längre norrut – där temperaturhöjningen i sig bidrar till ännu mer höjning. Det här är ett faktum. Det här är illa.

En regnbild, igen.

Klart.se ”lovade” växlande molnighet och skurar innehållande lagom lite regn under eftermiddagen. De stora regnmängderna skulle komma mot aftonsidan. Bra läge att glida nerför älven alltså, från stan till Bergsbyn där svägerskasvågerkusiner bjöd på surströmming (notera att jag väljer hamburgare alla dagar framför surisar). Och ifall även prognosen skulle glida lite så skulle jag såklart klara en störtskur på tio minuter – det var ju ändå varmt. Men i trettio minuter eller mer? Nja. Vädertjänsterna har tydligen extra svårt att förutspå väderomslag dagar som dessa. Så elva kilometer blev fyra och en genomblöt Thomas fick söka nödhamn vid villakvarteren i höjd med Korv-Ivars.

Mer vatten idag, starka vindar och fortsatt varmt. Men inte från ovan utan i vertikalt led, i form av hyfsat höga östersjövågor vid Skatans sköna strand utanför Östanbäck. Lysande roligt!

Idag peakade termometern på 31,9°. Ett utmärkt tillfälle att lägga på ett ytterligare lager tjära på våra två par Vita Blixten, och låta dem soltorka under solens strålar. Det gäller att vara förberedd, som sagt. Låt vintern komma!

Vi for, över dagen, till vännernas sommarstuga på en halvö i en sjö i Västerbottens inland. Man kör bil i en timme och paddlar kanot i en kvart för att komma dit. Där finns ingen el eller rinnande vatten. Där äter man, pratar, badar, försöker sig på hoppjerkan, eldar inte, går på upptäcksfärd, går på slackline, klättrar i trädkoja, har föreställning, gungar, letar fisk med håv. Samt ligger i en hängmatta.

Om än tagna i lite olika vinklar så är dessa två bilder tagna från samma plats åt samma håll på samma sak, nämligen nedströms Selsbäcken från bron i skogen norr om Tällåsen. Sjunde maj (övre bilden) nådde vårfloden sitt maximum, efter att dygnsmedeltemperaturen gjort ett kliv upp en sissådär femton grader några dagar tidigare, varpå snösmältningen rasade iväg i ett sällan skådat slag. Idag var bäcken en rätt blygsam bäck istället för en flod, efter en månads värme och torka.

Här repareras en lekstuga. Den så kallade ”bron” (”verandan” på rikssvenska?) behövde fixas till. Det görs i mån av tid.

I allt cyklande genom skogarna upptäcker man stigar som lantmäteriet inte visste fanns. Och andra spännande platser.

När temperaturen närmar sig 30 grader, när luftfuktigheten närmar sig 75 procent, när daggpunkten närmar sig 24 grader, ja då kan det vara alldeles underbart att komma in på Willys och kyla sig lite.

På Furuögrunds gästhamnscafé. Hon beställde in rökt torsk på salladsbädd. Och det var precis vad hon fick. Plus en citronskiva. Gott.