Upphuggning.

Jag beklagar flera dagar utan uppdatering. Därför slänger jag upp flera bilder från min, D och Monas tältutflykt till Sandforsdammen inklusive halvö och ö. På ön, ett par hundra meter lång och max 30 meter bred, slog vi upp våra tält, kastade sten, lagade mat i spritkök, håvade efter fisk, gömde en geocache och annat man gör på en rätt begränsad yta i vildmarken.

Ute förberedde vi brygga nummer två för sjösättning.

Samtidigt, inomhus, var förberedelserna i full gång för kvällens ös.

En nätt liten cykeltur på tre och en halv mil tog mig förbi Norra Bastuträsk, som ligger närmare hemma än du tror.

En ny ordning i appen kräver en ommöblering i koden och dagarna ägnas åt att skissa fram nya lösningar. Men en paus behövs för att sträcka på benen. Lämpligast görs det framför en egenhändigt ihopsnickrade sågbänken. Trall sågas till rätt längder.

Medans farsan stannade hemma i källaren och kämpade med kod, drog Den Långa Rödhåriga och Mona till Bergsbyn för att träffa ett par marsvin. (Plus en faster och ett par kusiner.)

Brygga nummer två. Det går sakta, sakta framåt…

Igår skrev hon ett brev (med lagom mycket skrivhjälp av far och mor). Och sagt och gjort – idag skred de till verket. Kaniner, marsvin, getter, höns och tupp. 4H-gården i Byske. Med bästa kompisarna. Bliss.

Som av en händelse upptäckte jag att det var EFIT (Ett Foto I Timmen) idag. Så jag dissar EFOD (Ett Foto Om Dagen), och gör som flera andra gör idag. Uppdateras löpande under dagen. Öppna en bild för att se bildtext.

När vi gav oss av hemifrån konstaterade vi tyst för oss själva att vi skulle hinna till Stavaträskloppisen ungefär tjugo minuter innan de skulle stänga för säsongen. Tillräckligt för att Den Långa Rödhåriga skulle kunna lägga vantarna på den där fina lampskärmen hon såg men inte köpte när vi var där för två veckor sedan, men kanske inte tillräckligt för att Mona skulle kunna hinna botanisera bland leksaker att köpa för sina små slantar i börsen. Sista vägsträckan innan Stavaträsk visade sig dock vara uppgrävd och avstängd med den något luddiga hänvisningen ”Välj annan väg”. Den kortaste omvägen var säkert den snabbaste men också den som var mest fylld av grovt stenkross. Vi kom fram till Stava bara någon minut före stängningsdags, bara för att upptäcka att stängningsdags egentligen var öppningsdags. Så bra. Nu fick vi strosa omkring på loppisen och kolla på alla grejorna i lugn och ro ännu en gång, innan det var dags för mer skogsvägskörning till Kamsåfallet. Middag intogs inte i Jörn, ty där finns ingen pizzeria numer, utan i Boliden. Trevlig utflyktsdag.

Min utsikt i skrivande stund.

Bäst jag skriver detta nu, innan jag går ner i radioskugga. Det är några kilometer kvar ner till Jurunjaure, sjön som skymtar i ”förgrunden”. Därefter är det ytterligare sex kilometer till Ikesjaure, Skellefteälvens källsjö. Oklart om jag ska gå dit imorgon eller om jag ska stanna kvar i tältet eftersom det ska regna mest hela tiden. Ett stycke oplanerad fjällvandring. Det var liksom dags för det.

Ja, det blev ju en relativt kort vandring. Jag som hade planerat för två eller tre tältningar. Det blevo en, ty idag regnade det, och det visste jag ju att det skulle, men framförallt mina vanringskängor från 2001 håller inte riktigt måttet längre längre, efter minst en rejäl skomakarlagning. Mot slutet av dagens vandring var det rätt gischigt för varje steg jag tog.

Men min fjällabstinens är någorlunda stillad, efter 9,9 km igår och 12,7 blöta km idag.

Ordet någorlunda måste dock framhållas. Givet torra kläder och torr väderlek hade jag kunnat gå minst en dag till.

Här gick jag, igår och i förrgår. Leden går från Silvervägen (nere i bild) upp till Seldutjåhkå (Skellefte älv) och Jurun (uppe till höger i bild). Sen gick jag halvvägs uppströms till Jurunjaure (den blå sjön uppe i bild) och slog upp tältet där. Dagen efter (igår) fortsatte jag att gå stiglöst längs med sjöstranden, för att sedan vända söderut, traggla mig över platån och ansluta leden tillbaka till bilen.

Hur länge sedan var det vi var inne i Skellefteå senast. Okej, jag var i stan i måndags och provianterade, men en fjällvandring, hur kort den än må ha varit, gör att sex dagar känns som sexton. Nu for vi in för att titta på gamla bilar och köpa gamla saker på retroloppis.

Kompisen O har en egen gunga med lååång radie. Man kommer långt och högt.

Den här stora tjejen väntar tålmodigt på att få följa med till mormor och morfar.

Det är bara att hänga med. Skellefteå kammarkör har terminsstart. Alla var här, utom tre basar. Hösten går i romantikens tecken, på tyska, danska, finska och svenska.

Ikväll fick vi finbesök av L och hennes familj och vi käkade parmesansquashar, bratwürstar, pariserkorvar och sallader av olika slag.

Nöjda och belåtna efter en middag bestående av pasta, mozzarella, tomat och hemlagad morotspesto med huvudingrediens från egen skörd.

Det är tredje året Scensommarkväll i Bodan, och i år kör de en familjekväll innan själva riktiga vuxensamkvämen på lördagen. Och stämningen på plats var god, trots iskallt ruskväder. Hamburgergrillen och popcornmaskinen gick varm, sittplatserna under tak var välfyllda, varma toner strömmade från cirkustältet och de båda hoppborgarna gungade. Det märkligaste var Musse Pigg på en av hoppborgarna. Vad vill han? Vart är han på väg? Vad har han gjort?

Jag har sträckt ryggen en smula. Stelt och smärtsamt. Den Långa Rödhåriga presenterar ett verktyg som kan göra smärtan mer uthärdlig: En spikmatta. Den skalade märkligt nog bort själva muskelsmärtan (genom att tillföra en annan typ av smärta) och den gjorde min rygg prickig.

Jag sket i ryggsmärtan idag och gav mig i kast med att avsluta två projekt. Och såsom Tom Hanks på en öde ö vrålar ”I HAVE MADE FIRE!” så skulle jag kunna ha vrålat ”I HAVE MADE A BÄNK AND TVÅ BRYGGOR SOM SITTER IHOP!”, men jag nöjde mig med en fruktlös men mysig metstund med Mona.

Jag kunde även ha skrikit ”I HAVE MADE A KATTLUCKA!” (utan själva luckan) men det gjorde jag inte heller.

Är man sjuk i feber, hosta och snuva så sitter man inte bara stilla på en enda plats framför teven, nej, det kryper i kroppen, krälandet vet inga gränser och då och då rinner man av soffan både till höger och vänster.

Idag är det jag som är däckad. Och att vara däckad innebär en evig väntan på att bli bättre. Rastlöshet. Kolla fejsbok, twitter, instagram. Läsa svtnyheter och lokala nyheter. Läsa riktig bok. Och glo på en massa youtubeklipp. Om raketer, tåg, båtar, flygplan, Game of Thrones, The Slo Mo Guys, WatchMojo, Monty Python, Star Trek samt allt som kan tänkas filtreras fram i mellan allt det där. Allt för att få tiden att gå. Här är en bild från en film från uppskjutningen av den första rymdstationen Skylab 1973. Hur intressant som helst. I alla fall i det här tillståndet.