Det nya året skålades in med årsgammal Pommac. Vi hade inga fyrverkerier, inga smällare, inte ens några tomtebloss, så vi höll oss inne, ty det var långt till närmaste granne. Malena Ernman ringde ut och in med en ny, fin tolkning.

Som en smula sen nyårskaramell ger jag här förra årets (nästan) alla dagar, komprimerade till knappa minuten. Idatjärn skymtar till vänster. Vägen in till Drängsmark och Hemträsket till höger. Bilderna tog av Ida och mig med en GoPro HD Hero, redigerad med Adobe After Effects. Musik av mig.

Här är 2014 års film, med samma vy:

Och här är 2013 års film, med vyn ut mot Idatjärn:

Vi kör hårt redan från tolvslaget, ty jag planerar vara uppe några timmar till. Ett foto i timmen. Och det finns andra som gör samma sak denna dag.

Det var jag och näringslivseliten i Skellefteå.

Och så Bosse förstås, fast det kändes mest som att jag pratade om mig själv. Att då beskriva sig själv som introvert (vilket det finns en god vetenskaplig grund för att jag är) måste ha verkat lite motsägelsefullt.

Hur som helst, medlemmarna i juryn satt där och verkade ärligt intresserade och en del visade bra engagemang inför det jag visade upp. Bosse själv gjorde ett bra jobb, även om jag tyvärr inte lät henom briljera som jag vet att hen kan. Och på grund av den nyfallna snöyran hade jag ju såklart kommit lite sent, vilket gjorde att jag inte riktigt hann med att presentera och prata om alla delarna i min affärsidé. Men jag gjorde så gott jag kunde. Gott nog, IMHO.

Jag har ingen aning om hur många hade tagits ut för denna första urvalsomgång. Om jag går vidare blir det en ny, längre presentation. Spännande!

Jag gick inte vidare i Vinn ett Aktiebolag-tävlingen. Men jag är inte alls bitter. (Obs – EJ ironi)

Kommunens näringslivssekreterare ringde upp med beskedet. Att hon ringde upp och inte bara skickade ett mejl (vilket hon också gjorde) är ett stort, stort plus. Hon tyckte att jag hade gjort en väldigt bra presentation och idén var mycket intressant, men juryn tyckte att mitt bidrag saknade bredden litegrann. Jag skulle kunna skylla på tidsbrist – att delen då jag pratade om utvecklingsmöjligheter och just breddning av produkten, den blev lite väl påstressad och tunn, även om jag fick med det mesta. Men sen är jag ju medveten om andra element som talade emot att jag skulle gå vidare. (Utan att förringa alla styrkor som min idé har.) Vi var tio bidrag varav fyra gick vidare.

Däremot vill juryn fånga upp och träffa alla ”förlorare” vid ett senare möte och se vad man kan göra för att utveckla idéerna. Det blir spännande. Tills dess (och därefter) fortsätter jag jobba vidare med Bosse.

Det finns ju många fördelar med att jobba hemifrån. (Eller jobba hemma kanske det är det rätta uttrycket för min del.) Och såklart en och annan nackdel. En av fördelarna är att man kan ta lunch när man vill, dra på sig sina vita blixten och ge sig ut för en D-vitaminstärkande skidtur. Svårslaget!

Hemträsket, Drängsmark, norra Västerbotten. Vårt hus skymtar bakom träden till vänster.

Det värsta med att ljuset kommer tillbaka i början av året är att solen börjar skina på datorskärmen och man slutar kunna se vad man jobbar med. Obeskrivligt jobbigt!

Okej, vi räddar den här bl… förlåt nätdagboken genom att göra en EFIT. Försöker uppdatera löpande under dagen (om det nu är någon som läser).

Här följer en fortsättning på följetongen om vår värmepump. Första avsnittet återfinns här.

Det var Hans och VKT som stod för goodwillen tror jag (peppar peppar), ty vi har inte fått någon faktura på följande: De kom hem till oss för att installera ett s k björnfilter (bilden) och att skölja tanken (vilket innebär tömning och uppfyllning). När de fyllde på tanken (och alltså lät 160 liter kommunalt vatten strömma igenom det kritvita filtret) så blev filtret lätt brunaktigt. Då blev det ju rätt uppenbart att det måste vara vattnet det är nåt knas på, inte nåt skumt elfel. Informationsmeddelandena slutade komma. Jag fick ett extrafilter och uppmanades byta filter ifall det ”blir brunare och kloggar igen”. Jag vet inte hur det ser ut då men filtret blev mycket riktigt mörkare med tiden. Informationsmeddelandena började dyka upp igen. Efter kontakt med Hans och VKT bytte jag filter, sparade det gamla filtret i en mörk plastpåse samt tillhörande restvatten i en glasburk. Det ligger en massa bruna partiklar i botten av burken. Efter bytet slutade inte informationsmeddelandena komma direkt, det krävdes visst en viss genomsköljning och omsättning av vatten för att de ska ske. Sedan var vi fria från informationsmeddelanden under cirka en månad, sedan kom de smygande tillbaka, alltmedan det nya filtret sakta blev brunare.

Nu är filtret lika brunt som det förra och jag skulle vilja byta ut det. I skrivande stund väntar jag på svar från Hans och VKT.

En teori som utvecklats under den senaste vändan är att det bruna är gammal rost som lossnat från de gamla gjutjärnsrör som ligger i marken på väg till oss. Sett från vårt lokala vattenverk så bor vi i andra änden av byn, längs en ändslinga som förser tre hushåll med vatten. Rosten lossnar i sjok och därför är det svårt att pricka av och lyckas ta ett vattenprov som inte är utan anmärkning.

Nu har vi även kontakt med kommunen som har varit här och tagit vattenprov som inte gett något utslag. Kommunens man säger sig dock vara intresserad av att gå till botten med problemet. Jag har bett om att få skicka vårt skitiga filtervatten alternativt gammalt brunt filter till analys.

Fortsättning följer.

Vi såg bondfilmen Spectre igår. Den började bra men var sen rätt tunn i jämförelse med de andra senaste bondfilmerna. Men ändå. Mycket hot och död och våld och världen och arga män.

Inatt drömde jag att jag var ensam hemma en kväll, eller i alla fall vaken, Mona kanske låg och sov. Det var mörkt ute. Jag upptäckte att det stod ett par bilar med folk i på vår garageuppfart. Jag blev såklart nyfiken. Jag gick ut för att kolla vilka det var, just när det såg ut som om de skulle köra iväg. Ut ur en av bilarna kliver en kvinna i medelåldern, börjar prata engelska. Hon visade mig en bunt kort, typ kreditkort och visitkort med lite skrivet på. Hon undrade om jag kände igen någon av namnen som var skrivna på korten. Det gjorde jag inte först, det stod ”Lindvall” och något annat svenskklingande efternamn, men sen dök det upp ett kort med mitt gamla namn ”Thomas Saeys” på, och sen ett till. I samband med det klev en man ut ur den andra bilen, en stor man med rysk dörrvaktsuppenbarelse. Jag tittade på korten, och blev rädd. Jag tror jag sade att jag inte kände igen namnen, och de for iväg. Efteråt tilltog rädslan och grubblerierna. Var jag och min familj i fara? Skulle jag ha sagt att det var jag som var ”Thomas Saeys”? Vad hade hänt då? Eller var det lika farligt att göra som jag gjorde, ljuga och säga att det inte var jag? Det är ju inte så svårt att luska ut att jag bytt namn.

Tydlig koppling dröm och filmupplevelse. Tur det inte händer oftare.

Top of Lake Ida är ett hyfsat slumpvist återkommande race där det gäller att med vid tillfället gällande transportmedel klara av en specifik tävlingsbana (ca 155 meter) i eller på tjärnen nedanför vårt hus. (Tjärnen heter inofficiellt Idatjärn, passande nog uppkallad efter en grannes dotter.) Transportmedlet första tävlingssäsongen var en radiostyrd båt. Då hade jag tagit ledningen med tiden 0:49,4 mot W:s tid på 1:02,2. Ett par veckor provade D som gjorde sin bästa runda på 1:03,2.

Därefter har jag lyckats åka samma bana på skridskor med tiden 1:01,5. Den tiden krossades samma dag av Monas kompis O:s pappa H, som lättsamt explosivt (hur nu det går att kombinera) skrinnade banan på 0:25,3.

Igår var det dags igen, denna gång på skidor. Med vita blixten-träskidor sprang jag runt på tiden 1:12,5. Notera sprang, inte gled, ty på grund av tjock isbildning på undersidan av laggarna var det helt omöjligt att glida en enda millimeter på underlaget. (Dags att dränka dem med tjära igen.) Tiden inkluderar en vurpa efter andra kurvan. A, utrustade med välpreppade motionsskidor, gick i mål med tiden 0:54,3. Han filade senare ner den tiden med nästan tio sekunder, till 0:44,8. Efter att ha bytt till glidande motionsskidor lyckades jag komma ner till 0:50,1, men icke mindre än så. Jag måste träna mer på min kurvteknik. Cinclus kom på en hedrande tredjeplats med tiden 1:21,0 (inklusive vurpa även här). Tack för stroopwaflarna!

I sommar blir det simtävling.

Först ut att gratta var morgonpigga Mona och Den Långa Rödhåriga, tätt följt av Skellefteå lasaretts blodcentral via mejl i samband med en ombokning.

Men den i särklass roligaste uppvaktningen hittills kom per mejl från banken Avanza, på vilken jag har exakt 1,5004 (en komma fem noll noll fyra) stycken Skandiaaktier:

Sickna söta gossar!

Vinterns hårdträning gav visst resultat. Hon gav inte upp. enda vurpan efter cirka tjugofem meter ryckte hon på axlarna åt, och stakade vidare. Hela vägen runt kamvallen (den lokala fotbollsplanen), oförtrutet. I mål med ett stort flin på läpparna.

Klockan hann bli halv elva innan jag lyckades erinra mig om att det minsann var EFIT idag. Efter allt flängande i veckan blir det en hemmadag idag. Huset behöver städas.

Annandagens extremsportare. Självkast från vit sten ner i vit slushsnö.

Vi har en ny familjemedlem. Den är ganska glad.

(Ps. Det är inget aprilskämt.)

En lördag med påtvingat hemmavarande. Eventuellt en liten biltur med glada bilen. Så lämpligt att då ta Ett Foto I Timmen. Det finns sjukt många andra som gör samma sak, just idag.

Detta inlägg uppdateras löpande.

Så var det dags igen för en sån där dag igen då jag tar ett foto i timmen och lägger upp så att mitt privatliv blir till allmän beskådan. När jag började skriva bl… förlåt nätdagbok för sexton år sedan tyckte många i bekantskapskretsen att det verkade märkligt och läskigt att göra vardagen offentlig på det sättet. Och då lade jag inte ens upp några bilder. Idag är det vardagsmat och många rycker på axlarna (och då tänker jag inte på EFIT i sig utan på Facebook, Instagram och alla de där sociala medier-nymodigheterna som jag numera är för gubbig för att hålla reda på). Nåväl, here goes dagen:

Fröken M på förskolan Heden i Drängsmark har suttit och intervjuat Mona, 3 år och 10 månader:

Vad heter du?
-Mona Matilda.
Var bor du?
– I ett rött hus, jag har en katt.
Vilka är ni i din familj?
– Oskar, Vidar. I mitt hus mamma Ida, pappa Thomas.
Hur många år är du?
– 3 år.
När fyller du år, vilken månad/årstid?
– När jag blir stor.
Vad är du bra på?
– Klättra i höga storklimpan bakom skolan.
Vad skulle du vilja lära dig?
– Lära mig blåsa bubblor, kullerbyttor.
Vad tycker du är roligast här på förskolan?
– Att leka med katten, den är söt.
Brukar du vara ledsen här på Heden, när i så fall?
– Nej, när det gör ont gråter jag, sen går det över.
Vem leker du med på Heden? Vem skulle du vilja leka med?
– Oskar.
Vem leker du med när du är hemma?
– Pappa, mamma.
Vilka färger är dom här sakerna? (röd, blå, grön, gul, rosa, lila, orange, svart, vit, brun)
Mona rabblar upp samtliga färger.
Hur många klossar är det här? (20 st)
Mona räknar och pekar till 20.
Vad vill du bli när du blir stor?
– Då vill jag bli eller kanske klä ut mig till en katt.

Älskade barn!

Tänk att det börjar växa saker även här.

Fast isen ligger ännu kvar på en vindskyddad tjärn.

Idag är inte en vanlig dag i det här ekorrhjulet, ty idag drar vi utomlands, för att återse landet från förr och folket där. Passande nog så är det en sån där EFIT-dag idag, så tar jag fram mobilen och tar en bild ungefär varje timme. Uppdateras löpande. Det finns många andra som gör samma sak och de samlas här.

För en vecka sedan kom vi hem. Sju dagar för att återacklimatisera oss, från landet där det är smockat med glada och vänliga folk och bilar, där en resa från ena till andra sidan av landet tar lika lång tid som en liten biltur Drängsmark – Malå, där högsommaren redan tycktes vara igång sedan länge – till landsändan där folk och bilar är lika glada och vänliga men man får använda kikare för att hitta dem, där naturen (i form av knipor, storskrakar, grodor, hundar, katter, tuppar, tranor, sångsvanar, ormvråkar, humlor och mygg) påminner om sitt sommaråtertåg, till veckan då grönskan exploderar från intet till allt. Nu gäller det att hinna med.

Då förlänger vi resan genom att lägga upp lite bilder här:

På årets andra meteorologiska sommardag inhandlades en ny cykel och några växter: blåbärstry, blodnäva, hosta, waldstenia samt holländska röda vinbär.

Vi hade köpt en delfin i Holland, som enligt uppgift skulle växa sex gånger sin ursprungsstorlek om man lade den i vatten. Men inte hände det något med den i Monas badvatten. Blev bara lite slemmig.

Fram med bruksanvisningen.

Minst 72 timmar ska det ta.

Så nu ligger delfinen i en hink i tvättstugan. Spänningen kvarstår, dock något utdragen.

Enligt bruksanvisningen ska den ha vuxit cirka 50% efter 72 timmar. Nu har det gått 96 timmar. Knubbigheten är påfallande.

Nu är delfinen stor. Två veckor senare.

Mona tillkännager idag att hon har lärt sig göra kullerbyttor. Hurra!

Jag har missat några gånger, men den här gången hade jag satt klockan på ringning. Dessutom är det sommar och nån slags pseudo-semester. I’m shooting. Andra som gör samma sak, det hittar du här.

Återigen en sån där dag som håller den här bl… förlåt nätdagboken någorlunda levande. Och idag har jag ju tagit (typ) semester, så jag slipper sitta i en källare hela dagen och slita mitt hår. (Problemet kvarstår dock, men jag får gräva ner det specifika bekymret några veckor.) Ett Foto I Timmen.

Dags för den trettifemte omgången EFIT. En perfekt mulen dag att ägna sig åt städning av hus, stuga och garage. Utmaningen är att hålla Mona sysselsatt under tiden.

Idag har jag fått provköra G:s valp. Det var ju veckans roligaste händelse! Hoppas vi ses snart igen!

Weeping Willows lyssnar vi på ibland. Ikväll kom de till Skellefteå för att ställa sig på en flotte i älven för att spela. Vi vill ju inte vara sämre, så vi tryckte in två gummibåtar i Rödis, skjutsade Mona till mormor och morfar i Kåge och slängde oss i skellefteälven för att ankra tillsammans med nittiotalet andra båtar bakom scenen.

Hemkommen från en förvånansvärt varmt bad i Falkträsket öppnar jag kartongen. En på grund av dålig embalering tillknycklad affisch med Star Trek-skepp på, en röd uniforms-t-tröja samt ett schackspel med The Next Generation-gubbar som spelpjäser. Ett litet steg mot en seriös liten Star Trek-utställning i källartrappen!

Efter att ha jobbat några timmar drog jag och resten av familjen till Kusfors, ca 50 minuters biltur genom skogar och älvar. En lanthandel med ett imponerande utbud, det mysigt cafét inrymt i ett gammalt stationshus, och utanför står ett gammalt B-lok. Vi passade också på att återse en geocachegömma i/på loket. Mona bytte till sig en ballong.

Mycket riktigt står det Skellefteå museum på ballongen. Och hon har riktigt svårt att slita sig från den. Blåsa upp, prutta ut, blåsa upp, prutta ut…

Ett så kallat körgig. Ett par ska gifta sig och har anlitat Skellefteå kammarkör. Ett ihopskrap av kören drar ett par låtar från läktaren. Rätt skönt att sjunga utan att synas.

Efter en halvklar dag i Hökmark med endast två åskmuller, styrde vi hemåt. Det skulle ta en timme att köra hem, ganska rakt norrut. Halvvägs hem, i stan, stannade jag för att tanka. Men hela stan var strömlös. Så även etanolpumpen. Ingen panik, vi körde vidare norrut, hukandes under årets svartaste moln. Bolmande, vridande, oroliga, mäktiga, nära. En blixt då och då, över landskapet vi var på väg mot. Jag svängde av E4:an av avfart för tidigt, ty vägen från Östanbäck till Drängsmark (till skillnad från Ostvik – Drängsmark) bjuder på lite vidare vyer från vilken man kan åskåda och ödmjukt beundra dramatiken däruppe.

Just norr om Drängsmark, kanske över Tällåsen, bildade molnen en kompakt vägg. Ett moln i fritt fall. Mona tyckte det såg ut som om molnen fått ben.

Ingen blev gladare än jag att få äta upp påståendet att hon var en badkruka av rang. Bara hon hittade rätt teknik att ta sig ner i vattnet så konstaterade hon att hon faktiskt kunde strunta i att det var lite kyligt i vattnet. Det var ju mycket roligare att simma.

Att byns enda pizzeria hade lagt ner fick vi försöka strunta i, ty nu hade vi tagit oss till Fällfors och Marranäsvältan och fick lov att vältra oss i norra europas störst föränderliga sandlåda. Sen drog jag, hon och W ner till Byske för lite fika på fräscha Fridas café. Inget mög – bara kvalité!

Tänk att det finns tre (3) allmänna tennisbanor i byn Drängsmark. Det var flera år sedan jag spelade tennis, och när W hälsar på är det ju givet att man provar. Och det gick ju bra. Ungefär hälften av ”på riktigt” slagna servarna hamnade där de skulle.

(Den observante och trogne läsaren noterar att jag numera försöker ge mig på en slags EFOD – Ett Foto Om Dan. Observera även att jag egentligen inte har semester utan jobbar på med mitt företag på typ daglig basis. Bilderna speglar sådant som händer på dagarna utanför arbetstid. Bilder från ordinarie arbetstid skulle bli sååå tråkiga.)

När det är lunch lägger jag ner arbetet för en stund och tar cykeln till Centrumhörnan. Vi beställer en souvas till mamma, en panini till mig och en varm macka till Mona. Gott!

Idag blev det inte mycket roligare än såhär.

Nedanstående bild får sammanfatta dagens äventyr. Jag, E och Mona körde åtskilliga mil grusväg av varierande kvalitet för att finna fem före detta nybyggen i kommunens ensliga nordvästra hörn. Det som är speciellt med dessa nybyggen är att de heter Snipp, Snapp, Snorum, Hej och Basalorum. (Snipp, Snorum och Basalorum är övergivna och utgörs av överväxta husgrunder, men Snapp är några bebodda (fritids?)hus i en skogsglänta och Hej är en rätt levande by med loppis och dansbana.)

Här har rödis tagit oss till Basalorum via en välväxt skogsbilväg några kilometer norr om Hej:

Det var ju egentligen EFIT idag och jag började faktiskt ta ett foto i timmen men händelser under dagen fick mig att tappa lusten så jag fortsätter med mitt EFOD – Ett Foto Om Dagen.

Idag drog vi till Piteå. En eftersläntrarutprovning av min uttalsapp och så var det första gången nånsin som jag varit på Noliamässan. Mona hade allra mest peppat för att få träffa pyssel-Jenny (känd från teve) och när pyssel-Jenny uppenbarade sig i egen hög person och hälsade på Mona så var Mona bara lite, lite blyg. Och så gjorde vi en ekorre av en kotte, några trästumpar och lite målarfärg. Gissa vem som ska få den…

Bubbelkitet vi köpte på noliamässan gjorde stor succé. Hur kul som helst! Bubbles for life.

Vi lät bli att börja plocka svarta vinbär, ty 10% av alla bär var fortfarande lite rödaktiga. Vi väntar några dagar till.

Efter avslutat dagsverke (och jag börjar verkligen se ljuset i tunneln nu) och middag så var det ändå Den Långa Rödhårigas tur att sköta läggningen. Läge för en cykeltur i skymningen. Sjutton kilometer runt stora fågelsjön Ostträsket. I ett misslyckats försök att försöka sikta sjön (den är liksom instängd i sitt eget naturreservat) fångade jag en måne istället.

Har man en SAAB av senaste modell (det vill säga sista årsmodellen innan SAAB gick i konkurs) duger det inte att det står www.forslunds.se på baksidan. Särskilt som Forslunds säljer Volvo. Så då skaffar man en dekal och täcker över registreringsskylthållartexten.

Okej, texten ljuger lite, eller ganska mycket, jag har inget rymdskepp i något Trek-universa. Men man måste väl drömma lite.

Jag skådar ljuset i tunneln. Det låter förvisso som om resan på något sätt är tung och jobbig, och visst tar man två steg fram, ett steg bak, två steg fram under programmeringsfasen. Men alla svåra utmaningar är nu överkomna (peppar peppar) och kvar är lite utforming av en tips-från-coachen-sida. Sen är appen klar för släpp, och då tar något nytt och spännande vid: export till Google Play och Apple App Store och en väldans massa marknadsföring och andra nå-ut-aktiviteter. Spännande!

Vi hade en lugn morgon med hotellfrukost och omkringstrosande på ett folktomt Frescati innan vi träffade B, I, A & T och gick på naturhistoriska riksmuseet tillsammans. W anslöt för en stund för att titta på bland annat skelett och uppstoppade djur. Mona återfann en idol i T. Här visar T Mona hur man väntar på Roslagsbanan:

Efter häng, muffins och middag hos familjen i norrort, drog vi tillbaka till smeten och det hotell vi skulle spendera natten, och vars hiss jag ensam fastnade i som liten. Tur att det är ombyggt nu. De har till och med ett soldäck med finfin utsikt:

Det var inte utcheckning förrän klockan tolv så vi lät tiden gå ordentligt under förmiddagen (inklusive hotellfrukost). Sen promenad i stadens shoppingkvarter innan vi hämtade packningen och drog till Söder och W:s lägenhet ligger. Under tiden hade Mona världens feberfrossa och Den Långa Rödhåriga och jag såg fram emot att turas om att semestra i Stockholm resten av tiden. Men frossan gick över, hon fick roa sig kungligt i Skinnarviksparken, innan vi och fina E gick på Pane Vino och åt varsin pizza.

Dagens stockholmsdag gick i betongförortens tecken. Först ut till Skärholmen (betongförort) för att beskåda en i trädgårdsfanatikers värld berömd allmän park, Perennparken, insprängd mellan bostadslådorna där. Sen tillbaka till Bredäng (betongförort) för en liten promenad till Café Lyran (inte betongförort) för att möta härliga G. Fikat var fantastiskt, sällskapet nästintill oslagbart och utsikten från tornet utsökt.

Därefter promenad tillbaka till Bredäng (betongförort) och buss till Älvsjö (inte betongförort?) för en promenad via gammal släktings villaområde till Östberga (betongförort), där jag bodde 1994-1998. Allmännyttan hade gjort sitt bästa att trivselifiera upp området på olika sätt, men jag konstaterade stilla att jag ändå trivs bäst i mitt hus vid en sjö i by i en skog i Västerbotten.

Den här bilden får sammanfatta dagen i stort. Halvklart, blåsigt, ute, mycket folk överallt, glädje (för det mesta). Här är vi ovanför björnarna på Skansen. (Skansen är mitt favoritutflyktsmål i Stockholm alla kategorier, och har varit sedan barnsben, och konstigt vore annars eftersom min mamma eventuellt tillverkades här då min mormor jobbade som stugvärd och morfar som vaktmästare. Jag älskar de kulturhistoriska miljöerna som presenteras och underhålls här – Skansen är ju såå mycket mer än björnar, apor och allsång.) Självklart tittade vi på så många djur som det gick, och fina W var med. W vägledde sedan oss och E på en japansk restaurang på söder ända tills mörkret lagt sig över huvudstaden, och oboy vad Mona var fascinerad av det ändrade ljuset och atmosfären i en levande stad efter mörkrets inbrott.

Imorgon drar vi hemåt.

Dagen gick i hemresans tecken. Upp i ”ottan” för att slippa stressa hela morgonen. Vi lämnade W:s lägenhet såsom vi hoppas han vill finna den. Och oj vad jag avskyr den uppbyggda stressen att hinna med flygbuss, checka in bagage utan strul, gå igenom säkerhetskontrollen utan att bli utskälld eller mötas av rätt otrevliga och opersonliga blickar. Det är först när jag sitter i flygplanet som jag kan slappna av på riktigt (om man nu räknar Monaunderhåll för avslappning). Morfar möter upp på Falmark aka Skellefteå Airport och resten av dagen är det som att hela drängsmarkska familjen Ljungblad simmar igenom en trötthetssopppa, vi är helt slut hela eftermiddagen och kvällen och Mona orkar knappt hålla sig vaken till andra sidan artonstrecket. Bra resa har det varit, men hemma bäst. Imorgon tar vi vardagstagen.

Jag kom igång lite sent med dagens EFIT, men har man varit på resande fot så räknar jag med att post-travel-förvirringen godkänns som skäl till giltigt förfall. Dessutom gör jag EFOT (Ett Foto Om Dagen) nuförtiden, so my conscience is clear. Sidan uppdateras typ löpande hela dagen.

Nähäpp, det bidde ingen bild idag. Hela dagen satt jag nedkrypen i källaren och försökte knäcka den sista kodnöten (som jag inte trodde fanns). Och den knäcktes till slut och nu har jag börjat fylla på med instruktioner och tips från coachen. När jag trodde klockan var fem visade sig den vara halv åtta. Så går det när man har flow.

Imorgon fortsätter EFOD.

Den Långa Rödhåriga tittar på bilden och säger: ”Det kändes lite som ett lok som skulle åka iväg.” Men det skaulle den inte, Drängsmarks egna fullblodsångmaskin satt och sitter fast i sitt fundament, och dessutom är det ett hus byggt runtomkring och över den. Några gånger om året drar de igång den, sågkarlarna, för att såga lite plank och hängrännor av trä. Idag var det en sådan dag. Sågens dag. Fullt med folk som vill titta på Årets Industriminne 2007 in action (plus köpa lotter, äta palt, hamburgare eller bara gofika, trampa trampbåt i dammen, pyssla, rida ponny, hoppa hoppborg…). En av sommarens sista dagar.

Åtta ungar föddes sommaren 2012. Åtta ungar träffas på Kyrkholmen varje sommar och får presenter.

Eftersom företaget har köpt in en bärbar macdator av senare modell tänkte jag prova det här med att flytta kontoret någon annanstans. Valet föll på Skeribi, numera (sedan tio år tillbaka?) Campusbiblioteket, där jag och studentvänner spenderade mången timmar under min utbildning. Sedan jag fick legitimationen har jag satt min fot där kanske en gång, så det var väl hög tid nu.

Det gick alldeles utmärkt att arbeta där idag, men det var också ganska lugnt och folktomt. Skolorna på högskolenivå har ju inte riktigt kommit igång ännu. Om någon vecka är det nog mer livat där.

(Kerstin satt troget och hälsade vid ingången. Hej, det var inte igår.)

Jag och E irrade runt i en mörk tallskog på Bureheden ikväll. Rekognocering inför avrättningsvandring pågår. E är ju ganska mörkrädd, fast jag lät bli att skrämma honom. Det vore inte schysst.

(Det är tyvärr slutsålt sedan länge, men det går förstås att, mot en summa pengar – avtala tid för en personlig guidning vid ett senare tillfälle.)

Ja, det är precis så ruskigt som det ser ut.

Nu är den typ klar. Den duger som tur är inte alls till att hugga av människohuvuden med. Tittar man inte särskilt noga ser man till och med att det är målat ovanpå maskeringstejp ovanpå ett par kartongbitar. Men där den ska komma till användning kommer det vara ganska mörkt, så det gör inget att den ser så amatörmässig ut.

Så här i slutet av augusti så är det verkligen hög tid att skörda frukterna. Krusbär, svarta vinbär, rabarber, squasch, gurka, fysalis, tomat, bönor, morötter, rödbetor?, och naturligtvis äpplen. I år passar vi på att palla äpplena innan de faller ner och går sönder.

Då var det fullbordat. Vi möttes upp på Axvägen, lastade guldbilen, körde till platsen. Tände eldar, mottog parkeringsguiderna, placerade våra bilar, iklädde oss mantlar med tillhörande huva. Väntade på gästerna. När alla hade samlats runt en av eldarna, gick vi fram, ur skogen, och E började berätta. Jag sade inget på hela resan till platsen, utan jag agerade vägvisare genom den svarta skogen. Ingen fick se mitt ansikte, väl dolt under den stora huvan. Även om jag var en del av skådespelet så var rysningarna ständigt närvarande. E levererade på ett utmärkt sätt. Bravo!

Avrättningsvandring på Bureheden.

Okej för att jag har en stark cykellampa, men det är ändå kolsvart i skogen bredvid och bakom. Och fullt med björnar. Och det spelar ingen roll hur fort jag cyklar, mörkret förföljer mig ändå.

Det är lite oklart om detta är morfar i kanot i havet eller i en liten tjärn, men upphovsflickan är i alla fall helt klart inspirerad av dagens färd. Morfar har mycket hår och sitter tryggt i båten.

Jag råkar av någon anledning vara med i SIFO-panelen. Då och då mejl dimper det ner ett mejl när det är dags att delta i undersökning, och oftast gör jag det. Endast ett fåtal gånger har jag avbrutit att svara när det visat sig vara ett ämne som föga intresserar mig och jag har inte haft tid. Alla undersökningar jag deltagit i hittills har hittills renderat i en biobiljett.

Idag var det dags igen. I mejlet står det att undersökningen ”den här gången tar ungefär 22 minuter att besvara”. I själva undersökningen står det att frågorna kan ta upp till 22 minuter att besvara”. Så mycket tid har jag inte, men okej, det skadar inte att börja, och ibland kan det gå fortare, beroende på vad man svarar. Här kommer frågorna:

Hur gammal är du? Anger 44.
Är du man eller kvinna? Väljer alternativet Man (av endast två alternativ).
Bor du i storstad, mellanstor/liten stad eller landsbygd? Väljer alternativet Landsbygd.
Vad har du för postnummer? Anger 93496.
Hur ofta dricker du öl? Väljer alternativet Mer sällan/aldrig.

Och där tog undersökningen slut. Det tog mindre än en minut. Där ser man.

Dagens bild är från Wayne’s Coffee i Skellefteå, just efter öppning. Jag drack inte öl där heller. (Inte heller kaffe.)

Facebook är ju egentligen inte så himla roligt nuförtiden, i alla fall inte som en kanal för privat offentlig exhibitionism. Förr kanske det var roligt att offentliggöra vad jag skulle äta till middag, och läsa vad andra skulle äta till middag, men inte idag. Behållningarna idag är mer av nyttoslag och fikonsurfande (=surfa på internet utan mål och mening). Och så blir man påmind om inlägg man gjorde denna dag tidigare år.

Dagens bild är en skärmdump från dagens minne på facebook.

Det var allt för idag.

Jämfört med veckans tidigare arbetsdagar så var denna tämligen usel. Jag har förvisso hunnit registrera en ny domän för firman samt jobba lite på utkastet till appen på Googles developersidor, men under tiden jag höll på med det så blev jag plågsamt varse om att allt inte stod rätt till med min dator. Tillfälliga frysningar, utforskarfönster som kraschar, filöverföringar som tar femtio gånger längre tid än normalt. Det började troligen redan igår, då jag och Den Långa Rödhåriga noterade att hårddisken på vilken alla dokument ligger lagrade, började arbeta frenetiskt. Utan egentlig anledning. 100% aktivitet. Känns skakigt.

Så idag har jag ägnat större delen av dagen åt felsökning och googlande till tusen. Som tur är har jag arbetsfilerna säkrade i ständig backup mot det s k molnet, men inte allt det andra, personliga. Så en panikbackup är på sin plats. Problemet är att det med nuvarande överföringshastighet så skulle det ta en dag eller så att kopiera över allt. Innan den är klar med det har jag en känsla av att hårddisken skulle lägga av helt. Så jag försöker hitta andra lösningar på problemet.

Nu är klockan är kvart i tio på kvällen.

Hon ser lite trumpen ut.

Är det för att det nästan bara fanns lingon här?

Är det för att dumma mamma och pappa rekommenderade blåbärsplockning framför lingonplockning?

Är det för något annat jag har glömt bort?

Vad det än var så gick det över i nästa sekund.

V, Monas bästa kompis, säger: Kolla svampen!

Det blev ingen EFOD-bild idag, men om jag skriver ett inlägg ändå så är ju alla fall hälften vunnet.

Körde in till stan med en trasig hårddisk i hopp om att ICD på något magiskt sätt skulle kunna gräva fram 660 gigabyte ur den. De skulle göra sitt bästa, sa de.

Sen studs iväg till en affär som man fick ont i huvudet av. Giftiga färgångor satte sig i bakhuvudet direkt, men jag lyckades i alla fall beställa en bättringslack till bilen av en hjälpsam man inne på lagret, som dock hade misstänkt lång latens i kommunikationen.

Efteråt lunch med gamla goda ex-kollegan tillika bröllopsfotografen C.

En stund senare ringer ICD med sorgligt besked. Dom har inte lyckats gräva fram något. Det blir till att skicka den till ett labb. Det blir dyrt. Mjaha. Inget att diskutera, bara att skicka in. Gaaah.

Mitt livs första VAB-dag som egenföretagare… Trots att vabbaren egentligen var sjukare än barnet så drog vi in till stan för en slags halvrepris från igår. Imorgon tar vi omtag, på många plan.

Nu har jag skaffat en NAS. För backupper. På bilden syns själva NASen, med RAID-disk nr 2 på väg ner. Ungefär en vecka för sent. Samtidigt som jag hämtade NASen på posten så skickade jag iväg den havererade disken till Ibas. Ibas själva intar såklart en väldigt hoppfull inställning på sin hemsida. Vi håller tummarna i vilket fall.

Jag vet att jag tog en risk när jag tog på mig den där tröjan i morse. Alla vet ju att de som bar en röd tröja i Star Treks originalserie 1966-1969 löpte alldeles för stor risk att dö innan avsnittet var till ända. Men jag tänkte, jag ska ju ingenstans idag, så vad kan hända?

Och det gick ju bra. Tur det, för idag är det exakt 50 år sedan som det allra första Star Trek-avsnittet sändes i amerikansk teve.

Förutom en röd t-tröja med Star Trek Engineering-emblem på har jag en liknande blå (och bär man den så tillhör man Science Dept.), plus några fan-tröjor till. Ett schackspel med Star Trek-gubbar som spelpjäser. Samtliga avsnitt från originalserien, säsong 3-7 av The Next Generation, samtliga avsnitt av Star Trek: Voyager, allla dessa inspelade på VHS. Film nr 1-8 på VHS. (Jag har dock sett mer än det jag äger, kanske 95% av alla 726 avsnitt som finns totalt.) Några stora affischer samt små art-utskrifter med Star Trek-tema. En vinylfigur föreställande en Andorian. 29 pärlplattegubbar från A till Z (inklusive några bonusar) föreställande minnesvärda karaktärer. En McCoy-actionfigur från Star Trek (2009) i originalförpackning (tack T!). En spellista på Spotify innehållande 40,5 timmars musik med anknytning till Star Trek (40,5 timmar!). Frekvent använd app på mobilen: Star Trek Wikia – wikiuppslagsverk med 41 000 artiklar från Memory Alpha. När någon skickar sms till mig låter det som ett inkommande anrop på en communicator från originalserien. När någon skickar mejl till mig låter mobilen som ett inkommande subspace-meddelande i The Next Generation. När någon ringer mig på mobilen låter det som ett inkommande samtal på viewscreen på bryggan på  Enterprise-D. När någon ringer på dörrklockan får vi höra pampig musik från Star Trek: The Motion Picture (1979). Några böcker:

– Klingon for the Galactic Traveler (språkguide)
– The Stafleet Survival Guide
– Star Trek Cookbook (tack till W och Neelix)
– U.S.S. Enterprise NCC-1701-D Technical Manual
– Haynes U.S.S. Enterprise Owner’s Workshop Manual (från årsmodellerna 2151 och framåt)
– Star Trek Chronology – The History of the Future
– Ett par förkomna romaner av William Shatner

Har jag glömt något?

Dags att ta mer än Ett Foto Om Dagen. Dags att ta Ett Foto I Timmen. Fredag!

Mona fick sig ett par nya stövlar idag.

Jag beskar ett äppelträd idag. Underhållningen under tiden kunde man inte klaga på! (och oj vad stor hon ser ut på den här bilden)

Idag har jag slitit i källaren mest hela dagen. Men en liten, liten sväng på cykel i skogarna blev det i alla fall. Vi bor under den gröna ärtan till höger på kartan:

Det kallas nypremiär när man kommer tillbaka till en körrepetition efter att ha varit frånvarande två gånger. Och denna gång hade jag förmånen att ha den här tösen i knät en bra stund innan det var dags att lägga sig och sova på golvet.

Dagens höjdare – danslek tillsammans med en massa andra ungar. Här: Under hökens vingar. Spring för livet!

Den här killen är snart ute i det fria.

En kväll på badhuset.

En repetitionslördag. Carmen, isländska och ännu mer storbandsjazz. Jag börjar vara trött på storbandsjazz. Nu räcker det med storbandsjazz.

Jag kunde ha lagt in en bild från dagens konsert, då kammarkören stod för ungefär 7/2 minuter av 120 minuter välgörenhetskonsert. ”/2” står för det faktum att vi backade upp en mezzospran av lokal härkomst. Resten av underhållningen stod mezzosopranen ensam, Hilda Heller, körgruppen Kvittra och Gällivare Hot Five för.

Nej, det blev en bild på Mona under dagens klätterträning.

En MBT (utanför bild), en grusväg, ett viltstängsel, en halvöde E4 mellan Ostvik och Byske med ny beläggning och 2 av 4 körfält avstängda.

Körde till stan. Parkerade på domusparkeringen. Till höger om vår bil stod en guldfärgad bil, tillhörande några vänner.

Det som står på registreringsskylten, det vet bara de invigda.

(För den som ser dåligt – och alla andra som inte riktigt kan se vad som se vad som står på bilden – så står det ”HAQRE RA FGRA”.)

Jag glömde ju en EFOD i förrgår. Beklagar detta djupt. Jag gör allt som står i min makt för att det inte ska hända igen. Bara därför blir det fyra bilder idag. Och en liten reseberättelse.

Under dagens lunchpauscykeltur bar det av mot Ostträsket. Man cyklar någon kilometer rak bilväg, svänger av och cyklar lika långt på lika rak barrtäckt skogväg. Sedan kommer man ut på en så kallad lägda:

Detta är yttersta delen av byn Tällåsen. En lite avsides ställe i höjd med Norra Drängsmark. Ändock en vacker plats med de öppna fälten. Det finns lika många trasiga hus här som hela hus som det bor folk i.

Jag cyklar vidare till fågeltornet vid Ostträsket, skrämmer upp en hyfsat stor flock (=ca 100 st?) tranor på vägen. Jag klättrar inte upp i fågeltornet, ty jag har ändå ingen kikare med mig. Istället styr jag kosan mot Buholmen, till vilken en skylt nära fågeltornet pekar rätt in i den täta skogen, lagom mystiskt. Stigen är tämligen igenvuxen men med visst besvär cykelbar (helst bör man ha en 29″ MTB, annars är man rökt), man har visserligen inte visuell men väl auditiv närkontakt med sjön och de tusentals trumpetande tranorna på andra sidan slystranden. En kilometer senare tar stigen slut och jag traskar upp på själva Buholmen, som är en torr höjd intill Ostträsket södra strand. Däruppe kan jag höra trankonserten ännu bättre, men icke att det går att se mycket bättre:

Ser du nånting vitt där i mitten, ja, då har du sett det i ornitologiska kretsar berömda Ostträsket från Buholmen. Nej, man ser bättre från fågeltornet. Glöm inte kikaren.

Plötsligt, uppe på höjden, börjar jag vissla och sjunga kentlåtar, högt och ljudligt för mig själv. Ty Bamse har varit här:

Det är oklart hur länge sedan Bamse var här. Kanske nyss, kanske förra veckan. Men tydligt är att Bamse har varit här och käkat lingon (det var inte många bär kvar) och krafsat bort mosslager på berget på jakt efter småkryp. Mitt besök på Buholmen blir en smula stressat, ty jag har ingen lust att stå öga mot öga med en nyfiken brunbjörn. Jag cyklar hem samma väg, duschar och fortsätter arbeta.

Nu är det årets fest för sidensvansarna. Rönnarna är överfulla av röda bär och då kommer dom i ett hundratal. Sitter ytterst på de svajiga grenarna och sväljer bäreb, ett och ett. Och det behöver de, inför vintern. Men för en del blir det bara för mycket. Den här krabaten satt idag just nedanför entrétrappen i några timmar. Eventuellt hade den i fyllan flugit mot ett fönster. När jag tyckte det var dags att flytta på den, för sin egen skull, flög den iväg till närmaste träd.

Det kan man tycka lät som en lustig historia, men på gräset, ganska långt ifrån närmaste träd, låg en livlös en. Den fick jag lov att bära bort, stackarn. Kan sidensvansar verkligen äta ihjäl sig på rönnbär?

Idag fick Mona klättersällskap.

En tur till Byske havsbad, femstjärnig camping och badplats. Sist vi var här var det högsommar och det sjöd av liv. Fullt av barn och norrmän.

Idag var det annorlunda. Havet var lugnt. En och annan hundpromenerare (varpå Pudeln fick spunk då och då). Piratskeppet tomt på pirater. Mona fick ha studsmattan helt för sig själv. Och en HDR-bild ger intressanta effekter.

När Den Långa Rödhåriga jobbar kväll så blir det väldigt ofta nån form av korv till middag. Så även denna kväll.

Detta inlägg lades upp en dag försent. Jag låtsas som ingenting.

Mona tar ett glas vatten och begrundar det faktum att några av våra fönster har blivit Dödens Fönster för tre sidensvansar idag. Vi har hängt upp gamla CD-skivor som nu rör sig avskräckande i vinden. Hoppas det ska avstyra berusade sidensvansars fatala färd mot en hård glasskiva.

Denna bild togs ungefär precis typ exakt här. Ibland hittar man guldkornen, de där fina stigarna att cykla på, fria från djup lössand och miljontals gropar av hästhovstramp, som det annars finns gott om härikring. En furusal, en blöt dimmig höstdag, mellan byarna.

En rask promenad till brevlådan i höstrusket. Inga brev, bara reklam.

Begravning för fina BM idag. Sorg och ljus.

När det är dags att sortera noterna i programordningen för dagens jazzkonsert på Älvy, då hjälper hon gärna till.

Det brinner utanför vårt altanfönster.

Det här blev över när jag hade gjort fågelskrämmor att sätta på fönstren. Eventuellt och troligen bättre än gamla CD-skivor. Nu hoppas vi att av jästa rönnbär aspackade sidensvansar låter bli att krossa sina nackar mot våra fönster. Igår avled en till, och i morse kraschade ännu en, den klarade sig dock och satt och flämtade på backen i en kvart innan den flög iväg.

För närvarande är jag sjukt nöjd med att slippa sjunga jazz. För nu börjar vi om. Nu är det jul igen. Inne i replokalen är det varmt, ute gör sig den ruggiga och kalla vintriga vinden sig påmind, även om det bara är en minusgrad ute när jag kommer hem.

En liten nätt tur på 27 kilometer idag. Mestadels på skogsvägar, en bit offroad och längs med kommunens längsta raksträcka. Och såna här skyltar älskar jag.

Det mest ”konsekventa” jag kan göra när jag glömt ta en bild under dagen, och dessutom glömt skriva om det, är att göra ett bildlöst inlägg dagen efter, men med den aktuella dagens publiceringsdatum. Det kan måhända betraktas som fusk, men det lär ju komma en bild senare idag, och två inlägg på samma datum kan eventuellt orsaka överhettning i vissa system.

Igår satt jag mest nere i källaren och var konstant arg på Apple. Jag som trodde att Apple stod för enkelhet och lättanvändbarhet. Jag som trodde det skulle vara enklare att distribuera en app till App Store än till Google Play. Det visade sig ju vara helt tvärtom, med råge. Det är D-U-N-S-nummer, Legal Entity Name, Sole-proprietorships, Device IDs, Certificates, Licences, Keys, Store/AD Hoc Development/Distribution Provisioning Profiles, Team Agents, Archive Validations, Build Versions, Localizations, Explicit/Wildcard App Identifiers, Capabilities, Developer Teams, Entitlements… Listan kan göras ännu längre. Visst, detta är mina första stapplande steg in i den här världen så med tiden kanske jag förstår vikten av samlingen av alla dessa begrepp. Men faktum är att arbetssättet mot Google motsvarighet är låååångt mycket mindre invecklat. De här stapplande äppelstegen känns konstant nära avgrunden.

Det kanske också är en strategi för Apple – ty det är ju förstås lätt att konstatera att den samlade kvaliteten på apparna på App Store är högre än den på Google Play. Mindre skräp. Men hallå, Apple, ge er. Jag citerar en kommentator på utmärkta utvecklarforumet stackoverflow.com:

Apple needs to find an alternative to everything they’re doing. This process is f***ing insane – mpowered Jun 18 ’15 at 17:27

Det bjöds på glass. Med chips och ostbågar.

I begynnelsen tyckte jag det var alldeles för mycket gitarrer. Sen gick jag på en konsert som Kent och Cardigans hade tillsammans. Jag gick dit för Cardigans skull, men när jag gick därifrån var jag omvänd. Sen blev det två konserter till, och idag spelade de i Luleå.

Hejdå, Kent. Ni var fantastiska.

Lite shopping på Storheden inbringade en tub med framtida trevlig svettaktivitet i en gympasal i norra västerbotten.

En lunchcykeltur ut till havet. Själva cykelturen var ingalunda lugn, men havet låg där det låg och bjöd på det mest mediterande ljudet som finns i denna värld. Ända tills kanonerna i Töre började dåna. Då cyklade jag hemåt igen.

Idag skulle hon gå på gympa för första gången i sitt liv. Gympapåsen var packad med träningsbyxor, tröja i äkta funktionsmaterial samt traditionella mockasiner.

Boo är Made in Drängsmark.

På lunchen hakade jag på Mona och mamman till Solviks folkhögskola, där en man spelade gitarr och teater inför oss och några av traktens förskolebarn. Därefter en lunch på lunchrestaurangen och en snabbtitt på fågelplattformen, från vilken man under rätt årstid kan beskåda flyttfåglar och kor.

Varken fåglar eller kor syntes till. Men vädret var fint.

Fredagsmys på Eddahallen.

När hon är lagd, när pudeln är promenerad, när Den Långa Rödhåriga är färdigduschad, då orkar vi inget annat än att titta på en halvbra zombieserie på Netflix.

Idag har det spelats badminton i Drängsmarksskolan. Det var många år sen sist. Jag undrar vilka muskler som kommer göra sig påminda imorgon.

Ett efterlängtat besök hos Ägglotta. Själva Lotta var inte hemma, men hon hade lämnat en fylld äggkartong gårdsboden så det var bara att swischa och ta för sig. Sen gick vi in till kossorna och tittade på bajsskrapan som åker fram och åter på ladugårdsgolvet, och klimaskinen som kossorna gillar att använda. Det ser skönt ut.

Med frossa i kroppen kör jag hem från kören. Sist jag körde hem från stan lyssnade jag också på Den Sista Sången, och även den här gången började jag grina när barnkörerna kommer in halvvägs. Kent var för mig stora även innan detta sista album släpptes och innan vi gick på luleåkonserten under deras avskedsturné, men nu har de växt än mer. Den här låtskatten, nästan 200 sånger, har avnjutits och avnjuts med intensitet och kommer att avnjutas för lång tid framöver.

Två av de allra sista tre konserterna på Tele2 Arena i Stockholm är inte slutsålda (än). Hmm…

Inom en förhoppningsvis inte alltför lång framtid kommer denna ohyggligt fula cykelklockas saga vara all.

Det är dags för såna här grejer nu. Den Långa Rödhåriga och Mona har gjort en Halloweenpumpa som lyser fint på vår bro. Egenhändigt odlad. Jag vet inte vad som är bonusen, själva lyktan eller det faktum att vi ätit soppa på innandömet. Mättande och gott.

Jag och Mona bänkade oss i bilen, körde till Kåge och hyrde ett släp där, körde till soptippen för att slänga lite återvinning, körde till DITEC för att hämta två timma plasttunnor att bygga brygga med, körde in till stan och hittade mirakulöst två lediga p-platser i rad att fickparkera en SAAB 9-5 med släp på, köpte linser och linsvätska på Synsam, körde vidare till Bilvårdscenter för att hämta två tunnor, körde till Norrlandsbil för att hämta fem tunnor till, körde spontant tillbaka till Bilvårdscenter för att hämta ytterligare två tunnor (bäst att ha lite för många), körde till Coop och åt lunch, gick till Coop bygg för att köpa några beslag, körde hem för att lasta ur släpet, körde tillbaka till Kåge och lämnade tillbaka släpet. Allt på runt fyra timmar. Effektivt.

På jaktgatan i Drängsmark bildades det i dag en kö. Likt arga franska bönder blockerade de trafiken, fast de verkade inte särskilt upprörda, bortsett från ett och annat lättåtgärdat klagande från föraren längst bak.

På årets hittills gråaste dag gjorde Mona mig sällskap medans jag funderade på hur jag bäst skruvar ihop stommen till två nya bryggor. Hopplaaa!

Nere i källaren kan man hitta en massa roliga saker som man vill ta med sig upp och leka med. Bland annat en slags sänghimmel från i ikea som man lätt hänger upp på en krok man hittar på vardagsrumstaket. Och är det sol i sinne så måste man ju ha coola solglajjor också, det är ju givet.

Snart är det jul igen.

Idag har det varit Halloweenfest på förskolan. Mona har varit fladdermus.

Fredagslek på stadsbibblan. Hopp och studs.

Isen lade sig häromdan. Jag fortsätter med bryggbygget. Två stycken ska det bli. Bättre nu än till våren, då man kommer ha fullt upp med allt annat.

När jag var hemma hos Nordviks idag såg jag denna på en vägg där. Fina ord, men jag vågade inte ta med mig skylten hem. Istället drog jag iväg till moröhallen och köpte sju liter.

Mormor och morfar och kusinerna på besök. Kanske precis vad en förkyld, hostig och febrig Mona behövde.

Idag föll första snön (som låg kvar). Sidensvansarna har, efter en tids frånvaro, kommit tillbaka och sitter nu på en plundrad rönn, med näbben mot vinden, och verkar fundera över läget. Det var värst vad grått och kallt och rått och trist allting blev nu plötsligt. Och inte heller finns det några jästa rönnbär kvar att bli salongsberusad av. Vad gör vi nu. Vi sitter väl här, och väntar på att nåt nytt ska hända.

Lycka innanför och utanför sovrumsfönstret.

Vinterlandskapet är här, åtminstone för överskådlig framtid (=14 dagars klart.se-väder). Osedvanligt tidigt. Mitt bryggbyggarprojekt får pausas tills förhållandena är mer gynnsamma (jag hade inte räknat med detta). Jag funderar på om cykelträningen måste läggas om till skidträning två månader tidigare än normalt (om än det egentligen är första gången skidträningen ställs om från just cykeldito). Och barnautenöjet får nya möjligheter:

Ikväll var det även dags för en tradition som normalt brukar hållas i mörk frånvaro av uppljusande snö. Nu ser det förstås på bilden ut som om mammas ljus står inne i en mörk grotta, men i verkligheten var det ganska fint. Som en av flera ljuskällor i en stor snölykta. Vi pratar om dig ibland, farmor.

Efter lunch bänkade vi oss i en liten, lätt bil (som tack vare sin låga vikt inte fastnar så lätt i snödrivorna), och styrde kosan söderut. Väl uppe på E4 såg vi snökanonen vi var på väg in i.

Det var ju som att köra in i en vägg. In, inuti kanonen. Väl inne i huset i Bergsbyn tittade vi med förundran ut genom fönstren hur den tjocka vita massan vräkte ner. När denna bild togs var sikten förhållandevis god. Man ser till och med skotern som grannen dragit fram:

Men det bedarrade icke. Ut och skotta fram bilarna när det var dags för hemfärd. Hur ska det gå, undrade vi. Kommer vi kunna se vägen?

Det gick bra att se vägen, utom då bilister på E4 kör om som om de inte inser att det faktiskt är vettigt att inte köra 110 när sikten är mindre än femtio meter.

Men i höjd med Kåge avtar yrandet, och hemma i Drängsmark konstaterar vi att uppfarten är lika barskrapad som den varit sedan i fredags, då jag skottade senast. Vi har kvar de två decimetrarna som kom då. Ett par mil söderut har de fått minst tre gånger så mycket.

Mona har en spark som det står ”Tina” på. Jag utgår från att den har varit med om mycket i sina dagar.

På körfikat hade någon tagit med sig en burk Annas pepparkakor. Åh, den där känslan när man glömt hur gott någonting smakade… Nu blir det prenumeration på Annas pepparkakor i det här hushållet några månader framöver. Farligt.

Depressionen.

Hon verkade först inte förstå vad vi menade med att sätta upp ljusslingor på tornet. Men oavsett är hon mer än villig att hjälpa till. Och snyggt och mysigt blev det.

Igår meddelades det att spåret i Drängsmark var färdigt att åkas på. Idag gjorde jag skidpremiär, tidigare på säsongen än någonsin tidigare. Innebär detta att cykelsäsongen är över nu?

Här är en bild på samtliga cykelturer jag gjort sedan jag köpte cykeln i våras. Gröna streck innebär lagom snabbt, rött snabbt (nedför) och blått långsamt (uppför).

Man kan konstatera att jag hållit mig relativt nära hemmet. Det blir väl så när man är rätt bortskämd med ett tätt nätverk av grusvägar och skogsstigar. Ett och annat släpande på cykeln genom snårskogen mellan två skogsvägsändpunkter har det också blivit. Zoomar man in ser man nämnda nätverk än tydligare:

Vi bor under pricken i mitten.

Lite statistik: 521,8 kilometer under hela säsongen fördelat på 43 turer ger drygt 12 kilometer distans i genomsnitt varje tur. 30 timmar och 13 minuter har cykeln rullat, i genomsnitt 17,2 km/h. 144,4 km har jag trampat uppför och 138,3 km har jag rullat nedför (dock oklart vad som definierar uppför och nedför). Maxhastigheten 49,3 km/h uppnådde jag på rakan på väg från Källdal ned mot Drängsmark, uppe till höger på den stora bilden.

Nånting säger mig dock att det inte är slut för i år ändå. Jag har ju ändå köpt dubbdäck…

Ett besök hos Cykel & Fiskecenter i stan resulterade inte bara i inköp av två par vinterstövlar och en mössa, utan även en sladdrig fisk (av silikon?) som hon fick till skänks av den snälla personalen. Dagens favorit. Nu sover hon med den.

En stund ute, innan besök. En av flera bob-banor är härmed preparerade.

Vi har kommit över en billig grammofon som kan spela både 33/45 OCH 78-varvare (och det är inte hur lätt som helst att få tag i en billig sådan). Så äntligen kan vi sitta som förr i tiden, vrida och vända på skivomslagen och lyssna knastermusik. Och Mona får en inblick i hur vi lyssnade på musik förr i tiden.

Ett litet sidoprojekt. Ideellt arbete wtf! 

Vårt hus har en gardin, på utsidan. Eller kanske en lugg som behöver klippas.

Hon har just bänkat sig i karet. Sitter och begrundar läget. Hon tänker: Nu har jag just börjat bada. Det här brukar vara roligt. Vad ska jag hitta på nu?

Trots att vi for till stan för diverseproviantering och återlämnande av värdelös skivspelare, så lyckades jag aldrig dra upp mobilen för att ta en bild av något, någon gång. Så det får bli en tidningsannons istället. Det blev ganska bra, om jag får säga der själv.

Dagens begivenhet var O och E:s kalas i gympahallen i Drängsmark. Men eftersom jag inte frågat någon av alla barnens föräldrar om det är ok om deras barn förekommer på internet så blir det inget med det. Istället dokumenterar jag påsättning än dubbdäck på en cykel. Imorgon ska de provas. Han som sålde däcken påstod att det var rent omöjligt att halka med dom. Upp till bevis!

En hög med kusiner i en fåtölj.

Vi har slitit bort en boasering i vårt kök. Fram träder en tapet från gissningsvis 60-talet. Tjusig!

När vädret suger och skidsäsongen gjorde en halt på grund av plusgrader och regn. Då får man återgå till cykeln. Funkar även vid ishalka och blött snöfall.

En suddig bild på kvällens dansuppvisning tillika avslutning av höstens danslekkurs i gympasalen i regi av Aktiv ungdom.

Klockan två idag. Utsikt från Stålberget, mellan Drängsmark och Frostkåge, norr om Skellefteå, norra Västerbotten, Sverige.

Under omarbetningen av appen Ljuda med Boo! till en engelskljudande dito måste jag göra några nya ljudbilder. Engelskan har ju några ljud som inte finns i svenskan. Ett tonande S representeras naturligt nog av ett snällt bi. (Pedagog alternativt logoped med engelskt modersmål skall konsulteras och förhoppningsvis ge tummen upp.)

E kunde förstås inte hålla fingrarna i styr och var tvungen – för andra gången i rad – att komma med en nytolkning:

Han är ju förstås bara en sketen planarkitek utan fördjupad kunskap om verbal dyspraxi och fonologisk språkstörning och tillämplig terapi vid dessa diagnoser.

På väg till stan. Mörka granar. Kompakt men ljus himmel. Vit mäktig väg.

Midnattssol. Vilken förbaskat bra serie.

Hur mycket jag än tryckeer på knappen på hörnet så tänds inte elslingan runt Drängsmarks motionsspår. Bra att man har en hyfsat stark pannlampa då.

Operation städa undan.

När termometern kryper över plus-ettan så är det inget nöje att ge sig ut på skidorna. Då tar man cykeln istället och rekognoserar vinterskogsvägarna.

Många av vägarna visade sig vara hyfsat farbara. Upplogade med hästhovs- och sulkyspår samt hästbajs här och var fungerade bra det också. Naturligtvis var jag tvungen att prova cykla på skoterspår också, men det var ingen höjdare direkt. Mjukt, spårigt och eländigt. (Men svettigt!) Vilken tur att det gick så pass långsamt när jag härmed gjorde min första fullblodsvurpa med den här cykeln. Med det menar jag en vurpa där man, i färd, lämnar cykeln helt och hållet. Tur jag landade i mjuk snö. Det var nästan roligt.

Hoppsan, glömde visst lägga upp torsdagens bild.

(Oj vad lik hon är min mamma på den här bilden.) Första december är lilla julafton. Då börjar all lucköppningar. Vi går hårt ut. På förskolan har de ett paket om dagen. Vi har radion och tevens julkalender, plus en bamsebok om dagen. Men det bästa är nog TVLs pusselpaket – tacktacktack för det!

Inte helt mitt i prick, men bra nära. Jag är inte helt säker på att jag skulle kunna hitta en bättre ljudillustration (men det är ju förstås subjektivt). Det engelska språkljudet /dʒ/, såsom man säger ”Jeep” eller ”Jim”. Tack M!

När jag ändå skulle in till stan på kvällskvisten och det fanns dusch att låna på slutdestinationen så var det ju lika bra att göra premiär på gamla goda vitbergsområdet. Temperaturen hade krupit ner till umder minus femton, härligt krispigt. Utmärkt glid, nypustade spår. Jag tog milspåret med två klassiska genvägar, pannlampa på.

Jag måste låta skägget växa mera.

H som aktiv betraktare. A som aktiv vägledare. Mona för allt för att försöka hänga med.

Ett litet steg i taget. Dagens lilla steg blev avlägsnande av väggbeklädnad. Innanför visade sig en brädvägg. Fortsättning följer…

I brist på mina vanliga längdpjäxor så blev det idag en lunchtur på vita blixten. Hej vad det gick!

Jag fortsätter ta små steg i taget i upphuggandet av vägg. Jag bänder upp några brädor med kofoten. Multiverktyget skär som smör genom det trä som behöver sågas bort.  Innanför finner vi någon slags gammal papp med fint spån bakom. Vi har fått rådet att ordna nåt slaga spånstopp när vi öppnar upp mer så att inte allt spån uppe på vinden inte rinner ner i vardagsrummet.

Fortsättning följer.

Hålet i väggen blir sakta djupare. En massa spån är väck, men mer ska bort. Och plank och tretex på andra sidan. Sen gäller det att klura ut hur vi ska göra med den där bärande balken som är i vägen.

Innan det var dags för julkonsert i stans pampigaste kyrka så krälade jag omkring i spåret uppe på vinden, i ett försök att förstå hur vårt hus är byggt, och vad som är bärande reglar och inte. Vi vill ju inte att huset ska ramla ihop när vi öppnar upp en ny dörr in till Monas rum.

Utan att närmare berätta för Mona varför, så drog vi till Gamla Falmark för att titta på sibiriska kattungar.

Hon var överlycklig att få träffa dom små liven.

När besöket var över så visste Mona fortfarande inte, och vi låter det vara så. Det blir nog lite för jobbigt annars.

Ett oväntat kallras. Jag som trodde det bara skulle fläkta in lite frisk luft från vindsutrymmet, luft som skulle värmas upp av det redan varma vardagsrummet, men icket. Det blev till att åka och panikhandla isolering och stoppa upp i väggen.

När det lackar mot jul, då ska man äta prinskorv med rödkål och grönsaker.

I väntan på uppträdande som en av flera små lucior från Drängens och Hedens förskolor. En lysande och lyckad fest.

När det lackar mot jul måste man ju göra en engelsktalande version av Ljuda med Boo! I samarbete med brittisk logoped samt australisk-svensk engelskalärare som förhoppningsvis ska ge tummen upp åt min svengelska.

Mona peppar för att dra över till L för att leka. Faktiskt – riktigt förväntansfull.

En sorgens dag för många. Det kanske är lite svårt att förstå för vissa, men mången tårvätska verkar ha spillts under kvällens konsert i Stockholm. Gruppen kents allra sista konsert någonsin, efter en 26 års lysande karriär och en fantastisk låtskatt. En liten del av mig sörjer över att inte ha varit där ikväll, men allra mest har jag svårt att låta bli att dras med i den kollektiva sorg som uttrycks på sociala medier över att det lägger ner nu. Och utöver detta ska erkännas att rösten spricker när jag, i min enskildhet, sjunger med i vissa av deras låtar.

Lövånger, släng dig i väggen!

Jag köpte inte tidningen själv, utan fotograferade den i smyg i affären. Det räcker att konstatera att annonsen finns där, i Vi Föräldrar julnummer (nr 1 2017).

Idag är det den där dagen då T(h)omas har namnsdag och det är årets mörkaste dag. Exakt klockan 10:44 tog jag den här bilden från vår balkong. Exakt då vände jordens rotationsaxel från att ha lutat sig ”bort” från solen mer och mer, till att börja luta sig mot solen igen. Hence, vi går åter mot ljusare tider (i alla fall när det gäller dagsljuset – världsläget lämnar jag därhän).

Men just idag, 10:44, blev det inte bättre än så här.

EDIT: Jo, något bättre än så där blev det faktiskt, ty klockslaget gällde 10:44 UTC, vilket innebar 11:44 lokal tid. Men rent visuellt knappt märkbart ändå, skulle jag vilja påstå.

Nu är rivandet nästan över. Då tar snickeriet över. Mäta och rita och räkna. Såga till på millimetern, växla av, skruva skruva skruva, tänka, tänka, tänka. Ett litet steg i taget (jag försöker ju jobba och umgås med min familj också), men till slut borde vi ha en dörröppning med skjutdörr och karmar och tröskel och ny väggbeklädnad (reglar, spånskiva, gips men inte tapet, än) och hela härligheten.

Här har vi en (till vänster i bild) som peppar någon alldeles vansinnigt för morgondagens begivenheter.

Julaftonen gick i enhörningens tecken. Tre stycken fick hon! Lyckan!

Det är ju lite tveksamt att lägga upp en bild på ett sjukt barn på akuten. Men EFOD måste upprätthållas, och den här bilden tog inte ens jag. En stackars krake med magont och feber. Sjukvårdsupplysningen och vårdgivarna på lassa tog inga risker utan lassamänniskorna gjorde en full undersökning inklusive kiss- och blodprov för att utesluta allvarliga saker. Som väntat konstaterades en liten virusinfektion som gav upphov till åkommorna och vi fick åka hem.

En dokumentär om Kent sista tid. Mycket, mycket intressant.

Repetition mitt i jullovet. I veckan sjunger vi på begravning. Det har vi gjort förr, men den här gången är det en korist som hastigt lämnat oss. Det kommer att gå bra, det kommer att bli bra.

Mellan tvättställsrekognocering, begravningssjungning och uttalsverifikation av en native english speaker så spritsades det kristyr.

När termometern kryper uppåt plus-sexstrecket, då får man lägga skidorna på hyllan och dra ut med cykeln på en motionsrunda. Alla vägar och gator är täckta med ett respektabelt täcke is men vad gör det när däcken har spikes (typ spikdubbar). Det är säkrare att sitta på cykeln än att halka omkring med vanliga skor.

Stans nya grepp ”Nyårspromenad” hakade vi på, i alla fall på det minst barnfrånvända. Två trummisar satt och trummade vid en sjukt blåsig södra älvskant. Mona satt och njöt med en seg råtta i munnen.

Nu lämnar vi ett för världen stort skitår bakom oss. Tyvärr har jag inte jättemycket förtroemde inför 2017. Trumps klimatförnekare kommer påverka övriga utsläppsländer, mänskligheten misslyckas vända utvecklingen, inom några år kommer klimatet tippa över och – som en miljöprofessor nyss sa – planeten kommer bli vår fiende istället för vän. God fortsättning!