Jag sitter och spelar in allsköns enskilda språkljud och CV-stavelser åt mitt ”lilla” logopediska app-projekt. Tur att ingen är hemma. Det låter väldigt konstigt. Jag hoppas att slutresultatet inte blir lika konstigt.

En av de sista besöken i mars var en liten kille från inlandet som hade svårt att forma munnen rätt när han skulle prata. Att härma och säga enskilda ljud som till exempel K eller Ö var inte alls svårt om han bara koncentrerade sig lite, men att lägga ihop dessa ljud till att bli riktiga ord, till exempel KÖ, var desto svårare. Följden blev att han var svår att förstå i vardagligt samtal. Vi satt där, han och jag, med mamman och pappan bredvid, och vi hade de där ljudkorten framför oss och sa de här ljuden, om och om igen, för det mesta enskilt och var för sig, men pausen mellan konsonant och vokal blev mindre och mindre och jag visade med munnen hur han kunde forma Ö-munnen och säga K samtidigt och han provade själv och tittade på sin egen mun i spegeln och det var svårt i början men efter att han tappert kämpat några gånger så lyckades han. En omedelbar och varm känsla i mitt bröst spred sig upp till smilbanden och det smittade av sig och hans blick sa allt: Jag lyckades, jag klarade det! Så provade han igen och det var svårt igen, ett steg bakåt, men efter några repetitioner och spegeln så lyckades han igen. Två steg framåt. Och mamma och pappa uttryckte glädje och ett visst mått av tacksamhet. Mer pirrande värme i bröstet. Jag – en bra terapeut.

Leendet satt kvar på vägen till bussen hem. Samtidigt en känsla av sorg. Detta var näst sista arbetsdagen som logoped i grannstaden, jag hade sagt upp mig på grund av att vikariatet tagit slut och en erbjuden tjänst i en stad längre bort kunde jag inte ta av familjeskäl. Utsikterna att få en logopedtjänst i hemstaden var osäkra. Innebar det att den här killen var en av de sista jag fick träffa som logoped? Är en epok slut nu? Vad skulle jag göra nu?

Kontakt med logopedin i hemlänet, både med chef och logopeder, det lutade mot att kommunen skulle ersätta en pensionerad talpedagog med en logoped och när det blev ett faktum kom det ut en annons om ett vikariat för denne logoped och jag sökte. Tyckte mig ha goda chanser tack vare att jag jobbat några år just inom de diagnosområden som efterfrågades, samt med tanke på tillgången tillgängliga logopeder med yrkeserfarenhet i stan. Fick jag tjänsten skulle de dessutom plötsligt ha en manlig logoped i länet, till skillnad från ingen alls. Nå, jag blev ju kallad till intervju, två och en halv månad efter inskickad ansökan.

De som känner mig kan bekräfta att jag som person är något reserverad och inte den mest sprudlande, entusiastiske och extroverte, jag är mer av den tänkande, betraktande och lyssnande sorten. Vad ger det mest positiva och bestående intrycket under en trekvarts intervju, där jag inte fick fler utmanande frågor än den om vem jag är, vad jag kan och mina bra/dåliga sidor? Jag pratade på och intervjun tycker jag gick bra även om man alltid funderar över hur man framställer sig själv och vad man väljer att ta upp.

Nu gick tjänsten till någon annan baserat på magkänsla framför reell yrkeserfarenhet och jag ska försöka låta bli att grubbla över vad det betyder. Besvikelsen är stor och påtaglig, men jag hanterar den. Omsättningen av logopeder i stan är fortsatt låg och det dröjer troligen länge innan chansen dyker upp igen. I så fall måste jag dessutom bemästra en magkänsla.

Så känslan av en avslutad epok än mer befäst. Mer sorg. Jag minns den där pirrande terapeutiska värmen i bröstet.

Livet går vidare. Framtiden är ljus.

I går berättade jag om något som hände näst sista arbetsdagen i Piteå i mars i våras.

Absolut sista dagen i Piteå, när jag traskade genom sjukhuset med famnen full med dokument på väg till dokumentförstöraren, stötte jag på dig. Senaste åren hade kontakten varit väldigt sporadisk, mest via facebook men tidigare desto mer i samband med paramotorflygning. Det var i sjukhusets foajé, du var på väg till en kontroll. Du undrade om jag kände igen dig. Ja, tveklöst, även om du nu inte hade något hår kvar och såg lite mindre ut. Vi hann inte prata så länge för du hade en tid att passa, men som alltid så visade du med din blick och dina alltid positiva ord i vårt korta samtal att du var en riktig vän, oaktat hur mycket eller lite vi faktiskt hade kontakt sista tiden.

Nu är du borta. Tack Pär för ditt mentorskap och vänskap. Nu får du flyga hur mycket du vill. Tankarna går till din familj och dina barn.

Det är ju EFIT två gånger i månaden – en vardag och en helgdag. Ibland lyckas jag komma ihåg när det är dags, ibland inte. Och ibland börjar jag ta Ett Foto I Timmen men efter ett tag skiter det sig av olika anledningar. Idag var en sådan dag. Larmet på mobilen fungerade inte tillfredställande, sen tappade jag sugen och det rann ut i sanden. Vissa dagar orkar man helt enkelt inte hålla reda på vad klockan är och ta en massa bilder och ladda upp och käckt kommentera.

Men okej. Jag lägger upp en bild från idag. En gammal stol i en skog.

Stockholms centralstation, onsdag morgon. En miljö där jag kände mig rätt hemtam en gång i tiden.

Det kanske varit på det här viset länge, men jag noterar att personerna som ropar ut aktuella avgångstider, varningar för ficktjuvar med mera, har ersatts med datorer och en slags talsyntes. Ihopklippta ord, onaturliga pauser mellan fraser, grammatiska fel och betoningar på helt fel ställe. Rent obehagligt att lyssna på (om man nu lyssnar, vill säga). Den typen av tal kan vara förlåtet när det rör sig om till exempel en text-till-tal-funktion på mobilen, men när det gäller offentliga utrop på en centralstation…? Nja… Det blir stelt, omänskligt och konstigt. Gör om, gör rätt.