Jag lägger djupa veck i pannan. Det går framåt, och jag är övertygad om att jag kommer att ro detta i land. Ibland stöter jag på patrull, men det löser sig oftast ganska snabbt, och jag kan marschera vidare. Jag följer en tutorial där jag bygger en app som innehåller alla element och funktionalitet som jag behöver kunna för att konstruera min egen. Bosse finns i ett par varianter, men jag ska rita om honom för jag är inte nöjd med hur han ser ut just nu. Sen funderar jag på att byta namn på Bosse. Eller? Bara kort och gott Bo? Vi pratar ju CV-stavelser här (Consonant – Vowel). Nån som har nån annat namnförslag?

Idag har termometern visat på 7 plusgrader, och jag kan sitta med källardörren öppen, lyssna på takdropp och fågelkvitter och samtidigt sitta och koda. Det är andra grejer än en tegelvägg det!

Plötsligt händer det. Namnet Mona existerar plötsligt i Kellogg’s värld. (Se ett tidigare inlägg.) Skeden ska komma hem inom 90 dagar.

Jag tror jag ska köpa tre Kellogg’s-paket till och beställa en sked med namnet Monarvaxth ingraverat. Som minne.

Men jag är inte kodråtta och illustratör sju dagar i veckan. I söndags tramsade jag och Mona i skidliften i Storklinta, till exempel.

I samband med detta vill jag be även om ursäkt för att jag var tvungen att filma med stående format.

Långfredag och en EFIT – kan det bli bättre?

Idag, den 4 april, är det Internationella morotsdagen. Helt seriöst.

Nu är det en vecka kvar av min så kallade arbetsfria månad. Vad som händer sen är lite ovisst, men fram tills dess är det bråda dagar att hinna så mycket som möjligt av mitt projekt. Så här ser min arbetsplats ut:

En dator, ett ritplatta, några android-enheter, ett IPA-alfabet, anteckningar och en massa andra papper. Och sjöutsikt.

Säg hej till… Bosse.

I helgen drog jag, Den Långa Rödhåriga, Mona och Arkitekten till fjällen. En vän rådde om den enda av STF:s fjällstugor som man kan nå med bil, så vi bokade ett rum och två nätter för lite lek i snö och för att bli hänförda av storslagen fjällmiljö:

I Porjus, på vägen upp, är det bäst att vi tankar. Sista bensinen innan hundratals kilometer väg i ödemarken.

Väl framme vid fjällstugan säger hon att hon vill gå upp dit. (Vilket skulle innebära en stigning på ca 500 meter.) Jag nickar gillande, men säger att det är svårt. ”Man kan prova”, säger hon. ”Prova du”, säger jag. Efter ca 20 meter ger hon upp. Nästa gång kanske.

Vi lyckades pricka in en solig, vindstilla och kring nollan-dag mitt i en period av hård vind och snö. Tur eller skicklighet? Nåväl. Tjärvallningen på mina och Den Långa Rödhårigas vita blixten fungerade inte riktigt med dagens snötemperatur. Men vad gör det när man lika gärna kan promenera på den utmärkta skaren på Suorvajaures is?

På andra sidan Suorvajaure tornar isbergen upp sig och vi och E gör oss redo för lite fika.

Dr E Nordvik, arkitekt och upptäcksresande.

Istapparna längtar in i värmen i STFs fjällstuga i Vakkotavare.

Akkamassivet tornar upp sig i fjärran. (Från massivets fot och sjön Akkajaure upp till topparna är det ca 1500 meter.) Vi är på en liten roadtrip till Ritsem.

I Ritsem, som förväntas vara en utpost nära vildmarken, är det påsksopberget det man minns mest.

Förutom stora friliggande fjällmassiv så är stora istappar bland det bästa som finns!

På hemvägen stannar vi till vid Harsprånget för lite GC-underhåll. Tyvärr är skaren här inte lika bärande som på Suorvajaure. Snön är dock ungefär lika midjedjup.

Jamen det här var ju ett vårtecken.

Det här är ingen meningslös bild med mycket brus. Inte heller en bild på en gigantisk myggsvärm. Inte heller en högexponerad bild på en stjärnhimmel. Nej, det är en annalkande hagelstorm.