Så går ytterligare en dag och kommer aldrig åter. Min fyrtiotredje födelsedag inleddes med en besvikelse. En minipneumoni alternativt lungsäcksinflammation gör det lite svårt att andas vid fysisk ansträngning, och jag beslutade således tidigt i morse att lämna in handduken och avstå från årets subarktiska expedition till Klavträskskidans fyndplats, det EGENTLIGA vitberget och Kalfträsk historiska museum. Den Långa Rödhåriga och Mona kom med semla på sängen och morgonens fyndiga födelsedagspresent i form av matsäck till dagen får ätas upp någon annan dag. Det fick duga med en semi-subarktisk utflykt för semi-invalidiserade till Siretorp vid Sandfors, där det finns ett kafé och en L-formad skidbacke med släplift. Lagom flåsigt.

Jag är en smitare.

För två månader sedan skulle jag göra några ärenden i stan. Kör bil dit som vanligt och hittar en parkeringsficka på Stationsgatan. Börjar fickparkera, något jag brukar lyckas ganska bra med om jag får säga det själv. Men jag missbedömer såklart avståndet till bakomvarande Mercedes, chunk säger det när jag kör på den. Rätar till min bil och sitter kvar några sekunder och begrundar läget. Vad händer nu? Hur gör jag? Antar att jag lämnar en lapp på Mercedesen ifall jag nu har haft sönder något. Kliver ut, går bakåt, kollar. Ingen skada på min bil, såklart, SAABen har ju en maffig stötdämpare som fått all möjlig stryk utan att det syns en skråma. Plus kroken. Kollar Mercedesen. Den har ingen maffig stötdämpare men jag ser ändå ingen skada där. Nähäpp. Då kanske chunk lät värre än det var. Okej. Då går jag vidare.

Några veckor senare får jag ett brev från Folksam. Skaderegleringsärende. Det kommer att komma en räkning på självrisken 1000 kronor. Jag ringer upp Folksam för det framgår inte särskilt mycket mer än så i brevet vad det gäller. Folksam berättar detaljer och långsamt erinrar jag mig episoden med Mercedesen. Så det blev en skada ändå? En icke synlig? Jaha, jo, det var ju inte så att jag krälade på marken för att kolla. Och det fanns tydligen ett vittne. Uppenbarligen inget vittne som gav sig till känna, gatan var i stort sett tom på folk. Kan ju hända att vittnet satt och åt fisk i sushirestaurangen på andra sidan gatan. Nåväl. My bad. Jag betalar självrisken och tänker att det hela är ur världen nu.

Idag ringer polisen och vill förhöra mig per telefon. Och jissenammen vad man skärper till sig när polisen ringer. Försöker låta så lugn och glad som möjligt. Jag har ju rent mjöl i påsen. Det hela handlar ju förstås om Mercedesen. Anmälan om smitning är gjord. Nu får jag reda på att vittnet inte var bilägaren, bara en hederlig människa som tycker att rätt ska vara rätt. Vad jag skulle ha gjort är att ha lämnat en lapp på Mercedesen, även fast jag inte såg någon skada. När jag nu inte gjorde det så är det ett brott och det rubriceras som smitning. (Vilket låter som att jag drog iväg med bilen, smet, så fort jag bara kunde. Och det gjorde jag ju inte. Jag gick och handlade på Clas Ohlsson. När jag kom tillbaka så tror jag Mercedesen hade kört iväg.)

Ja, jag erkänner brottet. Igen. (Förra gången var det till försäkringsbolaget.) Jag frågar konstapeln om det blir en plump i registret nu. Nej, inte för enstaka förseelser.

Boten kommer så småningom. 1200:-. Jag betalar. Och hoppas att saken är ur världen nu.

Och samtidigt hoppas att jag är den enda i detta ärende som inte hållit mig på rätt sida om lagen.

Idag ska solen, tillsammans med en upptillsjugrader-temperatur, bränna bort ytterligare en ansenlig mängd snö från vår värld. Jag är splittrad inför detta faktum; å ena sidan finns sorgen över att det vita guldet även i år rycks bort från oss i förtid, å andra sidan glädjen över en solig och ljus dag med familj och vänner.

Att lägga till glädjekontot: Ytterligare en Ett Foto I Timmen:

Snart ska jag, innan sänggåendet, hugga in på en semla. En av årets sista, om inte den sista. Som vanligt intas den på det enda rimliga sättet – i en skål med varm mjölk. Hetvägg. Jag har bara ätit en enda mjölklös semla i år, och det var ingen höjdare.

Det unika med detta semmeltillfälle är att det är årets nymodighet: en semmelwrap. Från början designad för att inmundigas på språng. Men självklart ska just denna ätas som hetvägg den också. Vilket ska dokumenteras och recenseras. Håll utkik.

Tills dess är mammas gamla lovord given. Publicerad här flera gånger tidigare, jag vet, men en klassiker tål ju att upprepas:

Hon är mjuk och svällande rund. Hon är mycket sensuell och ser alldeles förförisk ut med sina yppiga former. Hon ser ut att bjuda ut sig på det mest skamlösa sätt. Hon får en att tänka på orgier av det mest vällustiga slag. Hon fullkomligt pöser av stolthet över sig själv och minner om Rubens små kurviga keruber.

I nyblivet tillstånd sänder hon ut saliga dofter som inte lämnar någonting i övrigt att önska.

För att ytterligare förstärka som lockelse och för att undanröja varje form av eventuell tveksamhet inför sin dragningskraft, draperar hon sig som i ett moln av vit syndighet.

Hela hon är en tyst, men vältalig protest mot allt vad asketism heter, en sorts nordiskt karnevalsyttring i sitt slag, ända upp till hjässan och den vitpudrade lilla hättan.

De inre egenskaperna håller sig väl i nivå med de yttre och innanmätets sötma bjuder på nya fröjder i sin dräktighet.

När hon ska tas i besittning, bör detta lämpligen ske i kombination med en särskild sorts vätska.

Men då!

Stolt flyter hon först omkring ovanpå en liten stund, men tvingas snart in i en förvandlingsprocess, påverkad och uppluckrad av elementets makt. Hon befinner sig snart i upplösningstillstånd och åskådliggör så vällustens degenerering. Hon blir tung och bred och förlorar ganska snart sin spänst och sina fasta former.

Sic transit gloria mundi!

Så förgås semlan, ögats och smakens sinnlighetssymbol.

Anita Saeys, 1984

Nu kommer det. Hetväggstestet. Fast med en semmelwrap.

Och jag medger att det är, så att säga, lite off-season med semmelrecensioner — fettisdagen var ju för tre veckor sedan. Men jag ville inte vänta nästan ett år på denna lite sent påkomna idé, so here goes:

Där ligger den. Beredd. (Jag noterar att den upptog två (2) ordinarie semmelplatser i semmelkartongen.) Jag frigör semlan från omslagspapperet och lägger den i djuptallriken med het mjölk:

Jag förväntar mig att mjölken ska tränga in snabbt och börja lösa upp grädden, men här konstateras en semla av ganska hög kvalitét; ganska krämig och fast grädde och ett bröd som inte suger åt sig mjölken det första den gör. Åtminstone innan första skedtaget. Jag tar en sked, och jag tar en till. Smakar av. Jag erkänner att jag inte är van vid detta – jag är van vid en traditionell smakordning som inte inleds med en semlas samtliga smakupplevelser på en gång. Men här blir det så, första skeden innehåller verkligen allt allt allt — florsocker, bröd, grädde, het mjölk och — här kommer chocken — mandelmassan, som i en vanlig semla lite finurligt gömmer sig där i det innersta och väntar på att bli exponerad, som en belöning liksom. Jag vet inte om jag är så förtjust i att få mandelmassan på skeden från första början. Den ska komma senare tycker jag.

Om nu motståndskraften var hög innan första skedtaget så sätter förvandlingsprocessen igång ganska omedelbart efter att man har huggit in. Mjölken rinner in, brödet blottnar snabbt upp som en blöt svamp och små bitar av grädde guppar retfullt omkring.

Bäst att göra semlans lidande kort och sleva i mig resterna fort. Och så klunkar jag i mig resten av semmelmättad numera ljummen mjölk.

SLUTSATS: Att äta en traditionell hetvägg är ett litet äventyr, med en massa olika moment. Den har en början (hättan), en huvuddel (brödet och grädden), en liten ”överraskning” eller twist om man så vill (mandelmassan), och ett avslut (resten av mjölken). Och varje moment har sin smakupplevelse. Att äta en hetvägg med semmelwrap var däremot ganska tråkigt i jämförelse. Slätstruket. Ointressant. Samma smak nästan hela ”äventyret” igenom, förutom avslutet (mjölken) förstås. Plus att det förväntade förfallet kom tidigare än vad man kanske skulle önska. Att en riktig bagare har bakat semlan räddar den dock från ett bottenbetyg. Att göra om detta test med en ICA-butiksbakad semmelwrap (om det finns) skulle nog rendera sämre betyg. Jag tror inte ska jag prova. Jag föredrar klassikern.

Har du inte redan gjort det så läs mammas hyllningsord från 1984.

I nära två års tid har jag har haft en tegelvägg som utsikt. Från och med idag har jag sjöutsikt från mitt kontor.

— Det skulle kunna vara så att jag fick en gammal science fiction-bok av en vän. Hon hade hittat den på ett antikvariat i vår huvudstad, och skickat den per post.
— Det skulle kunna vara så att jag aldrig kontaktade henne för att tacka.
— Det skulle kunna vara så att jag istället gick till Teknikmagasinet och köpte den minsta och billigaste radiostyrda båt de kunde frambringa, och skickade den per post till henne. Utan avsändare och hälsning.
— Det skulle kunna vara så att hon aldrig förstod vem den var ifrån, och varför just hon hade fått den.

Alla påståendena utom det sista är egentligen rena rama fakta, uppbackade av dokumenterade och/eller verkliga händelser. Det sista utgörs i jämförelse bara av ett högst troligt antagande baserat på… en känsla?

Som många säkert redan vet så slutade jag som logoped i Norrbottens läns landsting förra veckan. Vikariaten i Piteå tog slut och jag kunde inte tacka ja till de erbjudna vikariaten längre norrut. Avstånden ni vet…

Så jag skrev ett avskedsmejl till en massa kollegor och samarbetsmänniskor, och jag vill med detta säga tack för alla fina tack, hälsningar, lyckönskningar och andra ord som jag fick som svar! Det värmer!

Jag menar allvar med att vi har fika och gäststuga vid behov ifall ni har vägarna förbi! Enklaste sättet att signalera att ni är på väg hit är per sms eller telefon eller mejl. Och nu vet vi att vi har gott om alternativ till boenden ifall vi drar norrut på semester…

När jag och S, båda skelleftebor, gick upp med vår magisteruppsats i december 2010 avlutade vi vårt försvar med att vi hade kuskat buss motsvarande 2,4 varv runt jorden eller en fjärdedel av sträckan till månen. Om jag får tid över ska jag räkna ut om jag nått fram till månen nu efter ytterligare drygt fyra års långpendlande.

På vissa av dessa bussar jobbar det bussvärdinnor som säljer biljetter, håller reda på och passar upp, och informerar passagerare, säljer fika och godis, samt gör säkert en massa annat som jag inte har koll på. När jag de senaste två åren klivit på linje 100 i Byske 06:05 eller i Piteå 15:55 har jag alltid mötts av Carinas eller Annikas glada humör, oavsett väder eller krångliga passagerarmassor. Det renderar naturligtvis ett tack.

Utdelning vid ankomst i Byske i onsdags (förra veckan) respektive i förrgår kl 16:35. Du kan tro att de blev förvånade och glada. Rent ut sagt skitroligt att överraska sådär. Det måste göras oftare.

Igår kom Bosse hit för att såga ner en tall på vår tomt.

Bosse la den i en perfekt 45-gradersvinkel mot den gamla Cembratallen. Jag utgår från att det var meningen. (Cembratallens dagar är också räknade.)

Hur som helst – inga bekymmer. Bosse sågar vidare längre upp på stammen.

Sådärja. Lagd tall ligger.

Det gör även förra årets sista stora pysselprojekt, vår kära julbock, tillverkad av hönsnät och LED-ljusslinga. Icke inplockad efter julen eftersom den hade frusit fast. Nu är den platt, stackarn. Tack för den här tiden.

Vi nappade på en kampanj som Kellogg’s har på baksidan av sina flingpaket, nämligen det att om man köper tre paket så kan man få en gratis sked i vuxen- alternativt barnstorlek med valfritt namn ingraverat tillsammans med en Kellogg’s-figur (typ cornflakestuppen, frostiestigern eller special-k-k:et).

När tredje cornflakespaketet var inhandlat gick vi således in på internetadressen till vilken man skulle gå för att utforma och beställa sin sked. Vi valde barnstorlek på skeden och ett gulligt bi som hör ihop med en sockrig flingsort som vi aldrig har smakat. Sen stötte vi på patrull av lite oväntad art. Så här såg skärmen ut efter att vi fyllt i namnet ”Mona” och klickat på bekräfta:

Kellogg’s tycker att Mona är ett fult ord. De tycker att hon hellre borde ha hetat ”Mona Ajnin”, ”Monarvaxth” eller ”Monat”. Hur vi än försökte övertyga Kellogg’s-sidan att Mona faktiskt är ett ganska vanlig svenskt förnamn (om än inte så vanligt barnnamn) efter att ha varit modenamn på 40- och 50-talet, så sa Kellogg’s stopp: försök igen, försök igen, försök igen…

Så jag skrev ett mejl till sweden@kelloggsconsumercare.com och frågade hur vi går vidare med detta. Efter ett par dagar damp följande svar ner i min mejlbox. Avsändare  consumercare.uk@kellogg.com med det härligt personliga mejlämnet Consumer Affairs 028470333A UK:

Hej Thomas & Ida,

Tack för ert mail och intresse för vår kampanj ”Personlig Sked”.

Vi beklagar att ni haft problem med att välja namnet Mona. Vi har nu skickat detta vidare till vårt kampanjteam så att de kan lägga in namnet manuellt. Detta kan ta lite tid eftersom de har hand om kampanjen för hela Europa. Pröva gärna igen vid ett senare tillfälle och förhoppningsvis skall namnet då vara inlagt.

Om ni har ytterligare problem eller funderingar får ni gärna återkomma.

Om du har ytterligare kommentarer, vänligen klicka på eller klistra in följande länk i din webläsare: http://www.econsumeraffairs.com/kel/contactusfollowup.htm?F2=028475460333A&brand=kelloggs&F3=CORP&F4=WW165450&F5=SE44343520&F6=&F8=UK

Vänligen använd inte ”svar”-knappen för att svara på detta e-postmeddelande. Svar på detta meddelande dirigeras till en oövervakad brevlåda.

Med vänliga hälsningar,

Fanny Vxxxxxx
Kellogg’s Konsumentkontakt

Det känns skönt att vårt ärende blivit väl omhändertaget och att de lägger ner stora resurser att försöka lösa vårt problem. Att de har varit lite slarviga med att lägga in alla gångbara svenska personnamn i sin europeiska personnamnsdatabas kan man kanske förlåta. Men ”Monarvaxth”??? Det är ju inte ens ett personnamn! (En googling ger endast två träffar; det är en svensk geocachare som var aktiv under månads tid ifjol (men som faktiskt lyckades hitta 42 gömmor under denna tid).) Trams, säger jag!

Den här hittade jag i min dator häromdagen. En dikt som mamma skrev för en herrans massa år sedan, och som jag läste upp på min brors bröllop i somras. En gränslös beskrivning där det bortom oändligheten blottas ett ljus och en obetvinglig vilja att gå framåt.

Så seglar tanken iväg
med hjälp av känslornas vind
med svällande segel
bortåt det bär
bortåt och ut på haven

En farkost är tanken
av vinden beroende
för flykt över vidare vatten
och det finns inga horisonter

Stiltjen, oberäknelig
med sina slaka segel
och blanka vatten
är besinning

När så vinden från ingenstans
med en jublande kraft
fyller de svällande seglen
bär det framåt och uppåt
och för tanken finns inga horisonter

Anita Saeys, december 1983

Första veckan var lite tuff, för jag körde fast och hade lite svårt att komma ut ur ett beslutsläge. Men efter ett otal grubblerivändor så lossnade det andra veckan. Jag kör på Gideros, en utvecklarmiljö som är inriktad mot 2D-spel och som fokuserar på ett enkelt skriptspråk istället för ett för mig tungt programmeringsspråk (Lua istället för Java som annars är standardspråket när man utvecklar Androidappar) och enkel och effektiv utveckling mot både Android– och iOS-plattformen. Workflow för testing och debugging på desktop och mobil och platta är hyfsat säkrat efter en del huvudbry kring teknikaliteterna runt de olika SDK:erna och Android Studio. Det finns till och med en mall till en huvudperson, som är en grodliknande figur vars mun är lika stor som resten av kroppen. Mer än att jag tror att han heter Bosse säger jag inte.

Vid middagsbordet ställer jag en fråga av reflekterande art till Den Långa Rödhåriga: ”I wonder what we will do tomorrow.” Hon jobbar imorgon, så jag och Mona får hitta något själva. Jag vet egentligen inte varför jag ställer frågan på engelska, som om frågan innehåller information som bör undanhållas barnet, som till exempel när man ska prata om glass utan att barnet ska förstå det… Det spelar ingen roll, för direkt efter den ställda frågan kommer speglingen från Mona själv:

”Vad vi göra imorgon?”

Okej. Visserligen finns det likheter mellan ”tomorrow” och ”imorgon”, men ändå. Ska man inte kunna prata engelska ifred i sin inte ens tre år fyllda unges närvaro?