Snöstormen rasar utanför. Klockan är åtta på söndagmorgonen. Hon, som är drygt två och ett halvt år gammal, kommer kravlande, upp mellan mig och Den Långa Rödhåriga. Innan hon lägger sig tillrätta säger hon genom nappen (och detta är helt ordagrant transkriberat):

– Hej pappa. Jag älskar dig, pappa.

Sen somnar hon om. Det gör inte jag.

Trots tillfälliga men uppenbara svårigheter med flåset på grund av sjukdom så klättrade jag upp på taket för att putta ner lite snö. Eller lite… ganska en hel del skulle jag vilja säga.

Nu går altanfönstren åter att öppna. Tidigare hade de varit fastklämda av tyngden.

Kära dagbok. Idag, den 8 februari, firar jag och Den Långa Rödhåriga ettårig bröllopsdag. Men istället för att skriva mer om det så vänder jag mig nu till mamma. Och tårarna kommer.

Hej mamma. Det är idag precis 10 år sedan du dog. Under våra sista samtal där på Ersta Hospice sa jag till dig att allt kommer att bli bra. Det skulle bli det. Jag försökte lyfta något annat för dig än det där hemska som ägde rum just där och då, få tankarna mot en framtid och tillvaro, både din och min, bortom det okända men säkra slutet och ingentinget som du måste haft sådan ångest inför.

Du lever kvar inom oss, mig och min bror och alla andra, genom våra egenheter, kvalitéer, tankar och värderingar och det är jag enormt tacksam för. Tack för att du blev jag, för att jag blev du. Jag föreställer mig att du på nåt sätt håller koll på vad som har hänt och händer i mitt liv, men jag vill ändå berätta.

Att jag och M var på väg mot separation var inget vi yppade om innan du försvann, du hade tillräckligt med ditt, men jag misstänker att du hade det på känn. Jag hade goda vänner och sysselsättning här i norr som fick mig att stanna kvar och leva vidare och se framåt. Jag blev bonuspappa i en relation som visade sig vara alltför komplex för mamman och sedermera även för mig. Alla dessa förluster – en förälder, en lång relation, en ny relation med barn – gav psykisk kris och jag fick medicin för att klara det.

Men sen började det ljusna. Jag blev gudfar åt en tjej jag tyvärr träffar alltför sällan nuförtiden. Jag fick en närmare kontakt med pappa än jag haft tidigare, en närhet som tyvärr inte höll i sig. Min halvsyster M har jag dock en stadig kontakt med än idag och jag tror du hade tyckt om henne, en varm person i en varm familj.

Sysselsättningen nådde en slags vägs ände och jag högskoleprovade in mig på en lång utbildning för att kunna praktisera som legitimerad logoped. Det har jag nu gjort i fyra år och det har varit både upp och ner med det. Mest upp.

Jag har lärt mig flyga. Jag har blivit en uppskattad kugge i kören som sjöng Dagen är nära på din begravning. Jag har byggt upp nya vänkretsar som jag värdesätter högt.

Jag träffade Den Långa Rödhåriga, Ida, och vi hörde ihop direkt, vi var och är ett men samtidigt två, vi köpte ett hus intill en liten sjö på landet, vi gifte oss på isen i skenet av eld och snö och hundra släkt och vänner. Och nu är vi tre, vi har Mona, ditt tredje barnbarn och första sondotter. Hon vet vem du är och var du är. Vi säger att du är uppe i himlen, även om du kanske inte hade föreställningen att det är där man hamnar.

Så det har blivit bra. Jag bara sörjer att inte ha kunnat dela detta med dig i levande livet. Älskar och saknar dig oerhört.

t

Igår: en lite märklig bemärkelsedag. Idag: en helt vanlig måndag. Arbete och EFIT.

Tiden rusar och jag ser med förvåning att det var närmare två veckor sedan senaste inlägget. Då: EFIT #18. Idag: EFIT #19. Vi busar till det och varvar lite bilder och autentiska ljud omvartannat.

Kring åttasnåret stiger jag upp, efter att Mona (2 år 8 mån) och Den Långa Rödhåriga bjussat på sovmorgon. Barnkanalen i full gång:

Kring niosnåret står pappan inte ut längre utan måste äta frulle. Mona vill ha flingor:

Kring tiosnåret kollar vi in klädbytardagen på Drängsmarks Folkets Hus (i Monamun även kallad Bröllopet). Fullt ös:

Kring elvasnåret är jag och Mona på väg hem från klädbytarkaoset. Hon har med sig sin nyinköpta elefant. Hon ser en sten på vägen till sparken. Några kunder går förbi, glada i hågen, och kommenterar fynden de har gjort. Mona ska köra sparken och beordrar mig att stå en bit bort:

Kring tolvsnåret är det grötdags. Pappan har pysslat ihop ett litet pappersmarsvin:

Kring tvåsnåret har middagsluren gjorts bort (fast det är min tur snart) och vi lirar lite Bamselotto:

Kring tresnåret beger vi oss till Centrumhörnan för att inhandla lite mjölk, pommes, snask och läskeblask:

Kring fyrasnåret, efter en grundlig genomgång av småleksakerna på loppisen, är vi på väg tillbaka. Från vagnen hörs dagens favvolåt ”Lille katt”:

Kring halvfemsnåret sätts små fjärilar på hår och näsa:

Kring halvsexsnåret leks det med My Little Ponysar i ett dockhus. Hästarna fyller tydligen tre år. Man ska bjuda på något ätbart då. Jaha…?