Två töntar på is.

Har man tur så får man som medpassagerare på linje 100 eller 20 mellan Piteå och Byske se mig gråta offentligt.

Om man inte är det minsta insatt så förstår jag att det låter rätt konstigt, för inte förväntar man sig bli rörd till tårar av Star Trek? Men jo, Star Trek är ju egentligen något helt annat än Star Wars, som så många jämför med. (Okej, båda ”fenomenen” har ”star” i namnet och utspelar sig i rymden, men där slutar verkligen likheterna.) Det finns så mycket djupare, bredare och fler bottnar. Och fina skådespelare. IMHO.

I dagens avsnitt av Star Trek: Deep Space Nine (The Visitor) rycks huvudkaraktören Benjamin Sisko från sin 18-åriga son Jake i en olycka i rymdskeppet Defiants maskinrum. Han dör egentligen inte, utan försvinner in i en parallell dimension där ingen tid förflyter. Jake blir förstås förtvivlad över att förlora sin far (och mor flera år tidigare). Han kan inte heller, inte under hela sitt liv, släppa taget och gå vidare med sitt liv, familj och andra vägval i livet, ty så länge Jake är i livet återkommer Benjamin till verkligheten under korta minuter, med flera års mellanrum. Han söker efter sätt att rädda sin far ur den där parallella dimensionen, utan att lyckas. Han blir en gammal man. Med sorg över ett förlorat liv.

Från vårt vardagsrumsfönster (som säkert en gång i tiden varit ett galet felplacerat skyltfönster) ser vi våra grannar och vägen från och till byn. Och några risiga buskar och en hög tjock gran som under dygnets mörka timmar slukar upp all slags ljus från kringliggande ljus, nämligen ljuset från grannarna och gatlyktorna fram till klockan 23. (Vi ser även vår gamla sembratall men dess dagar äro räknade.)

För att få nåt att titta på istället för ett svart hål (granen) så har vi tillverkat en julbock som medelst några ljusslingor ska ge oss någonting annat än ett stort ingenting när vi tittar ut från tevesoffan. Man tager en rulle grönt hönsnät, några plankor och lite grön ståltråd. Man knipsar ut några ”ark” och rullar ihop dem till ben, kropp, huvud, svans och horn. Krånglar dit några meter led-slinga och ställer ut.

Plötsligt blev det ännu mera jul utanför vårt hus!

Man var på väg att misströsta. Men så plötsligt kom det. Det verkar ska bli en vit jul trots allt.

En nästan onödigt god och kärleksfull jul och ett gott nytt år

önskar

Mona
Ida &
Thomas

Jahapp, här har vi då en lite försenad julsång med Monas år. Är hon inte bedårande?

Mjaha. 2014 är slut. Ett år fyllt av kärlek, känslor, väggtvätt, målarfärg, sand & jord, värme, sjövärme och informationslarm, bröllop i eld på is, skånebröllop, bröllop på ö, ett till bröllop på ö, piano, kör och teater, busskuskande, Piteå, barn med tal- och språksvårigheter, barn med absolut inga tal- och språksvårigheter. För att bara nämna några på ett personligt plan. Värt att nämna på omvärldsplanet är: val, vinnare och förlorare, homofobi, invandrafientlighet, tiggarfientlighet, äkta svenskfientlighet, gazavåld, dörrvaktsryssar, ebola, skogsbrandsfrossa.