Mona är en hejare på att sjunga. Hon snappar upp nya melodier snabbt, är hyfsat tonsäker, har koll på rytmiken, är duktig på att minnas stavelser i låttexterna även om hon är en bit ifrån att förstå betydelsen av många av texterna hon sjunger. Hon kan kombinera olika låtar som låter likartat. Byter ut låttexter för att det låter roligt med andra språkljud.

Nedanstående är en av de senaste tillskotten i repertoaren. Det är en låt av och med Vienna Teng som vi brukar köra på kvällarna ibland för att varva ner en speedad unge inför nattningen. Eftersom den är på engelska har det varit lite segt att börja nynna på den, men nu är hon igång, i alla fall som sing-a-long. Hon sjunger egentligen normalt mer av låten än här i filmen, men det kan tänkas bero på fascination av att se sig själv på smartfån-skärmen.

Igår var det hett. Idatjärn värms upp. Tjugonio grader visade badtermometern, det är fem grader varmare än jag trodde var möjligt. Idag var det lite ”kyligare”, drygt tjugo, och nu på kvällen kryper tempen ner till under tio. Men tjärnen är likförbaskat lika varm. Och om vattnet är nästan tjugo grader varmare så börjar det ånga. Det riktigt bolmar. Mäktigt.

Bussen kränger till och saktar ner vid busshållplatsen nedanför sjukhuset. Klockan är tjugo i sju på morgonen och en ny arbetsdag stundar. Tredje dagen efter en lång och skön sommarledighet (och tänk, det är mer än hälften av sommaren kvar!). Jag blinkar trött med ögonen, knäpper upp säkerhetsbältet, lutar mig framåt för att resa på mig. I den fullföljande rörelsen från sittande till stående lägger jag märke till en strumpa vid mina fötter. Det är ingen fot i den, det är en tom strumpa, ganska smutsig, vit och grå i breda ränder. Den fortsätter ligga där när jag gör en 180, går några steg längs gången, och stapplar nedför trappen till bussens bakre utgång (ja, det är en dubbeldäckare). På väg uppför backen till logopedmottagningens bakdörr funderar jag över vad jag just såg. Var inte strumpan väldigt lik en som jag själv äger? Jo. Kan det där ha varit en strumpa jag har haft i min ägo. Sannolikheten att det ska ligga en borttappad strumpa med det hyfsat unika mönstret vit-grå-randig, precis vid mina fötter just vid den stolen jag just den morgonen sjönk ned i fem över sex på morgonen i Byske, sannolikheten att denna strumpa skulle ha tillhört någon annan ser jag som ganska liten. I alla fall mindre än att det faktiskt var min strumpa.

Men hur hamnade den där? Jag hade ju redan ett par strumpor på mig. Ett par mörkmörkblå med små vita prickar och mörklila tådel och häl. Hur hade den vit-grå-randiga strumpan lyckats följa med mig hela vägen från golvet sovrummet i sovrummet, där den allra troligast låg från början, gjort en svängom i köket i de snabba frukostbestyren halv sex på morgonen, hakat med lilla språngmarschen över gården till garaget, in i SAABen, ut igen för att stänga garageporten, in i SAABen igen, tolv minuters biltur till Byske lyssnandes på nattens tolv sista minuters Notturno i P2, ut ur bilen på parkeringen i Byske, ombord på bussen och några steg uppför den främre trappen? En teori, svår att bevisa men ännu svårare att motbevisa, är att strumpan på något sätt hamnat i mina jeans’ ena byxben under sista vistelsen på golvet i sovrummet, lyckats klamra sig fast där medan jag trött dragit på mig byxorna och hållit sig kvar ända tills den skakat sig ner under de fem milen Byske – Piteå.

Hemkommen sent på eftermiddagen hittar jag strumpans tvilling. Nytvättad och fin. Så värdelöst. Jag har inga andra liknande strumpor. Hur omaka får man egentligen vara, rent estetiskt? För att inte tala om det obekväma i att ha två olika strumpor, med olika tyngd och densitet och tjocklek och gudvetvadförparametrar, på sig. Så. Värdelöst. Vad ska jag göra med den nu? Det är ju inte direkt så att jag tänker ta kontakt med en bussvärd eller busschaufför och efterlysa en tappad, ganska smutsig vit-grå-randig strumpa. Den gör bäst i att avsluta sina dagar i ett upphittat lager i Haparanda eller Umeå, ty det är där de borttappade lite slumpvist hamnar.

Jag leker med tanken att ändå ta på mig den, gå med den utan skor under en dag utomhus att den blir minst lika skitig som dess tvilling på bussen, ta med mig den till bussen på måndag morgon, och lämna den på exakt samma ställe innan jag stiger av. Chansen är hög att samma person, anställd av Veolia och städar ur bussar, som hittade den första strumpan och tog hand om den, hittar den andra också. Tänk så förbryllad hen kommer att bli. Två skitiga strumpor funna med ca en veckas mellanrum på samma plats i samma busstur. Vad är oddsen för det? Är det någon som spelar henom ett spratt? Kommer hen ta hand om båda? Kommer hen att tvätta upp dem och vika ihop den ena över det andra? Kommer personen börja bära dem själv, utan att veta vilken historia som ligger bakom? Eller kommer hen göra samma sak som hen gjorde med första strumpan, det vill säga kasta den i papperskorgen?

Jag gjorde slag i saken. Jag glömde visserligen att skita ner strumpan, men jag tog med mig den en arla morgon, klev på bussen, åkte, och innan jag klev av i Piteå så släppte jag den på bussgolvet, mellan mina fötter. Där skulle den få ligga, ända tills en person med buss-städarfunktion i slutdestinationen Haparanda plockar upp den. Förhoppningsvis är denna person med buss-städarfunktion samma person som plockade upp en likadan, fast skitig, strumpa, på samma plats, en vecka tidigare. Tänk så förvånad personen kommer bli.