Det är middag, vi sitter i glasverandan och ska börja äta makaronipudding. Mona sitter i sin trappstol, haklappen fastspänd, är beredd att hugga i. Jag sitter pch blåser på hennes portion eftersom puddingen kommer direkt från ugnen. När den är lagom varm lägger jag upp hennes portion på hennes tallrik. Äntligen.

Men! Var är besticken? Gaffeln? Skeden? Vi tittar oss omkring. Mona lutar sig åt sidan, tittar ner på golvet, säger: – Unne! som i en fråga ifall skeden eller gaffeln ligger under stolen. Sen vänder hon sig om och säger: – Baakuu?

Jag höjer på ögonbrynen. Prepositioner? Innan ungen har fyllt två?? I en normal språkutveckling brukar inte användandet av prepositioner komma förrän kring tre års ålder. Detta är inget vi har tränat på (om inte Den Långa rödhåriga gjort det i smyg). Och hon är inte jätteofta på förskolan, ifall dom nu jobbar specifikt med såna saker där.

Det är klart att logopedfarsan är nöjd, men i ett förvirrat ögonblick undrar jag om vi råkat missa ett år. Istället för två så kanske hon fyller tre i sommar?

Imorgon drar vi på bröllopsresa. Det blir några dagar i London. Vi har aldrig varit från Mona så många dagar i sträck. Det går säkert bra. Vi ska kanske gå på lite muséer, titta på britter, dricka afternoon tea, åka tunnelbana, gå på musikal, gå på 3-pubars byapubrunda i en by som är mindre än Drängsmark (fastän vi inte dricker öl), och allt annat man kan tänka sig att hitta på där.

Om man ska se det som att vi knyter ihop säcken vad gäller vinterns bröllopsprojekt så är det väl lämpligt att vår fina vigselcirkel gör sin definitiva sorti just i detta nu? Isen på Idatjärn drar sig undan, och just igår blev cirkeln, platsen på vilken ett hundratalet gäster bevittnade min och Den Långa Rödhårigas vigsel i värsta Expedition Robinson-scenografi, öppet vatten. Aldrig mer skola vi se den fina Star Trek-inspirerade och bananformade fonden som Dopat skottade upp åt oss. Utom på bild förstås.

Före:

Efter:

(De röda cirkeln representerar vigselplatsen, i ungefärlig storlek och ungefärlig position.)

Det är förvisso inte juletider, men vi ger oss ändå ut från vårt hotellrum nära Tower Hill, bort från turiststråken, på jakt efter plommonpudding. Kanske är det någon som serverar detta till frukost? Igår hade vi skattjakt intill en RAF-bas, ikväll tittar vi på lejon… som går på styltor? Vad som händer i mitten får dagen utvisa.

Flygplatshotellet hade ingen pole dancer, men dock ett vinkylskåp i form av ett 13 meter högt glastorn i vilken det hängde en dansös som åkte upp och ner och snurrade runt runt och roade hotellgästerna. Bisarrt. Vi var för trötta att sätta oss och njuta av showen, istället stängde vi in oss i hotellrummet och frågade oss: skulle det räcka att vara på flygplatsen nittio minuter innan avgång? Det visade sig räcka helt lagom, utan att vi hade behövt stressa på väg till gaten, men inte heller nån större marginal. Tänk om bagdropkön bara hde varit 20 meter längre…

Det är en vansinnig kontrast att komma hem från en Londonresa, nästan overkligt. Alla gator, gröna parker, historiska miljöer, londoners, turister, chinamat och indiskt, mackor, affärsmän och -kvinnor, en fantastisk musikal, tunnelbana och bussar, uråldriga byggnader och nya skyskrapor av stål, glas och betong. Kontrasten mot småstaden Skellefteå, trähusen, brun natur (icke utslagen), landsvägar, folktomheten…

Här följer ett litet urval bilder: