Jaa du lilla gumman. Dagens uppmaning: passa verkligen på att njuta av en morgon i sängen. Gör det du. Njut av din frihet. Friheten att gå och lalla omkring hemmavid dagarna i ända. Njut av det. Ty den krymper för var dag som går. För på tisdag är ditt fria hemmalallande liv över. Då är du satt i offentlig omsorg. Då börjar dagis, eller förskola som det, även för ettåringar, så korrekt heter. Mona börjar skolan på tisdag. I en skola som (förhoppningsvis) kommer att vara i runda slängar 17-18 år till (minst). Tre fria dagar kvar. And counting.

Själv räknar jag också ner. Två timmar kvar till tre veckors semester.

Honung på mackan var bland det bäst jag visste när jag var liten. Ett lager ost ovanpå var ännu godare. Dock hade en mamma bestämt att det bara var något man fick äta på helgen.

Men idag är det tisdag.

Har man semester är det helg varje vecka. Dessutom är jag vuxen nu (41 år), så jag gör som jag vill. Och nutella på mackan är ungefär lika smaskigt. Sött och sliskigt. (Dock utan att ost på, även om jag aldrig provat. Hmmm…)

Det här är egentligen inte jag som står väldigt bredbent framför två på gräset utlagda grindhalvar. Det här är en, som man säger, photoshoppad bild av hur grindhalvorna kommer att se ut när den här färdig. Det som nästan, eller är på väg att se ut så här står på ett par bockar på garageuppfarten. Så fort dom är färdiga och uppjängade på grindstolparna och värda att förevisas för världen så lägger jag upp en bild här. Vänta och se.

Det var ett år sedan, om inte två, men det kändes som igår. 41-åriga kroppen klarade det bra. W kallade mig för Zlatan för att jag sparkade bollen så ofta, och att den då hamnade där den skulle. Vi spelade i dryga två timmar, från varmt solmotljus till dimman och mörkret gjorde att det blev svårt att avståndsbedöma.

Det dröjer väl ett år till nästa gång. Men först lite fotbollsgolf.

Han som bara någon kväll innan kallades för Zlatan gjorde som vanligt vid den årliga fotbollsgolfen, det vill säga på (delad) näst sista plats.

Sen fyllde vi husvagnen och drog den norrut.

Jag hade som bekant sovit i husvagn förr, men jag hade aldrig tidigare varit på husvagnssemester. Olika typer av campingplatser har jag dock erfarenhet av, och kan därav om möjligt rata de stora stadscampingarna till fördel för de mindre, avsides och mer familjära campingplatserna. Så i Luleå valde vi bort både Örnvik konferens och hotell (för nära E4) och First Camp Luleå **** (för mycket asfalt) och valde den något enklare husvagnsuppställningen vid EFS-gården i Gäddvik. Den rostiga SAABen och polarvagnen från 1977 stoltserade bredvid de något större ekipagen med förtält och trädgårdar.

Dagen efter fortsatte färden norrut med ett stopp i Kalix och vidare till Haparanda. Natt nummer två spenderades på ännu en enkel camping ett par mil norr om Haparanda, intill Torne älv, där vi var de enda gästerna bortsett från norrmannen som dök upp sent på kvällen och drog iväg tidigt morgonen därpå.

Som av en händelse gick vi på IKEA på lördagen. Ett besök som beräknades ta 2-3 timmar tog runt 6 timmar, och då hann vi ändå inte få med oss allt vi tänkt handla. IKEA-besök nummer två dagen efter lyckades vi inte heller på grund av att tre BILLY-hyllor faktiskt väger en del men däremot fyndade vi en matta och en större fotpall till mindre än halva priset. Dessa packeterades noga i presenning och bands fast på biltaket.

Efter IKEA-besök nummer ett drog vi tillbaka norrut, till Kukkolaforsen. Här fiskar man med håv från ramliga bryggor.

Ett besök på Rajalla fick naturligtvis inte missas.

På vägen tillbaka övernattade vi i Töre, inte långt från det som räknas som bottenvikens nordligaste punkt. Om man kommer med båt ska man runda denna boj och känns sig stolt.

På vägen hemåt blev besvikelsen stor då järnvägsmuseet visade sig vara stängt på grund av sjukdom. Vi trösteåt varsin fantastiskt dyr laxmacka på ett café i Gäddvik (igen). Caféet huserade även några höns, kaniner, en minigris och kanske en gammal Austin, kanske från fyrtiotalet.

Det var skönt att komma hem igen, och nu har undertecknads årliga roadtrip-hunger dämpats något. Och tur vi hade vår beskyddare med oss. Han eller hon har ögarna döpts till Ringen. Ringens uppsyn är bland det mest skrämmande jag har sett i dockväg. Hu.

Lagom till att semestern är slut är jag ruskigt tillfreds med mig själv.  Jag står på vår glasveranda, tittar ut mot vägen och suckar av välbehag. Grindhalvorna är äntligen färdiga. Efter tretton dagar av mätande, sågande och skruvande sitter dom uppe. Och nog kan jag konstatera att slutresultatet ganska väl liknar skissen jag lade upp här när jag började.

Tjoff. Plötsligt var en arbetsvecka till ända. Det kändes kort. Helt okej. Och igår tog jag mig ett dopp igen. Det är sjutton grader i vattnet. Visst kändes det lite kallt, men uthärdligt. Som det känns nu så ska det vara några grader kallare för att jag inte ska vilja hoppa i.

Jag kommer sakna möjligheten när kylan sätter in på allvar.