Jag vet inte riktigt hur det gick till, men hips vips satt jag på knä i en hall i ett hus i Hökmark, iförd smoking, runtomkring mig låg en massa skor och väskor och jackor och framför mig låg en bäbis på rygg, byxor och blöjor avlägsnade men inte allt av blöjinnehållet. Jan Malmsjö mässade någonting om några klockor bortifrån vardagsrummet och S hade hällt upp pommac i ett antal glas. Någon, jag vet inte vem, frågade långtbortifrån om jag inte hade kunna vänta par minuter med det där och det kanske jag hade kunnat, men så fort uppdraget hade uppdagat sig en stund tidigare hade jag satt upp som mål att åtgärda det omedelbart. Jag kanske hade någon slags förhoppning att kunna hinna det före tolvslaget. Att låta Mona börja det nya året nybytt och torr. En fräsch start.
Okej. Inskålandet av det nya året skedde inte exakt på tolvslaget, det blev fördröjt ett par minuter, men det är okej för mig. Jag är inte så tidsbunden. Det är roligare att konstatera att då klockan slog tolv så hanterade jag bajs. Vem kan skryta med det?
Mona äter hellre blasten än själva moroten. Eller äter och äter. Blasten är gjord av garn, fiberrikt men oerhört svårt att tugga sönder, inte minst med blott två små framtänder i nedre käke. Aaarrh.
Ett lagom spontant deltagande i #subarcticsunday genererade ett antal fina bilder och härlig värk i bröstmuskler, överarmar, lår och ljumskar. Vitberget ligger inte bara centralt i Skellefteå, det ligger även i bortersta ändan av Skellefteå kommun och är mycket högre – kommunens tredje högsta topp med imponerande 488 meter över havet. Utmaningen stod i att med turskidor bestiga ”toppen” och beundra utsikten, från vilken man enligt legenden i klart väder kan se sju kyrktorn och flygplanen starta och landa på Skellefteå Airport. Vi koncentrerade oss varken på flygplan eller kyrktorn ty ljuset och snön och utsikten räckte som njutning för oss.
Vem behöver gå på gym när det finns ungsluckor att hänga i? Synd bara att nyttjandet begränsas beroende på när morsan och farsan ska använda ugnen eller spisen. Då är det tydligen big no-no för aktiviteter i den omedelbara närheten.
Dagar rusar fram. Dom fylls med Mona, Mona och åter Mona och kanske en och annan skidtur. Om hon inte leker med Pekka, rasslande plastsnurror, tygglass, plastburkar eller räserkryper iväg till något gott och förbjudet, så sitter hon i selen och iakttar världen.
Men jag har rakat mig. Med hyvel. På hela huvudet. Jag är kal. Det var ingen olyckshändelse. Jag ville testa. Den mest påtagliga känslan är den av kyla på mot bakhuvudet, tätt följt av känslan av vinddrag runt munnen då jag andas ut och in genom munnen eller näsan. Det mest besvärande är att tröjor fastnar på vägen när jag ska dra över dem huvudet. När jag har mössa på mig tenderar bakre mösskanten att krypa uppför bakhuvudet. En positiv sak är att inget skägg är i vägen när man ska pussa på krabaten.
Ny- och yrvaken. Hon sträcker på sig, gäspar, gnuggar ögonen, jämrar sig lite som man gör när man vaknar efter en middagslur. När hon är klar med det visar hon sig som den pigga och glada skit hon är. Happy joy.
Inne på toadörren har vi satt upp en egentillverkad plansch med upplistade fakta om vilka färdigheter de flesta barn har vid en given månad det första levnadsåret. Eller om dessa färdigheter är under utveckling (hälften av alla barn) eller rent av avancerade för ungens ålder (det några få barn kan). Mona är 7½ månader + 1 dag. På raden för sju månader står följande:
Färdigheter (de flesta barn kan): Sitter utan stöd, sträcker sig efter saker med en stor rörelse, imiterar talljud. Under utveckling (hälften av alla barn kan): Kombinerar stavelser till ordlika ljud, börjar krypa eller kastar sig framåt. Avancerat (några få barn kan): Står upp med stöd, vinkar hejdå, slår saker tillsammans.
Vårt barn har inte riktigt förstått det här med normal utveckling. Hon är rätt långt ifrån att sitta utan stöd. Redan före jul (då hon var jämna sex månader) sträckte hon sig efter saker, och började kasta sig framåt. Idag är hon en skicklig krypare. Hon pladdrar och babblar och stavelsekombinationerna (olika stavelser alltså) börjar så smått komma nu. Sedan ett antal veckor klättrar hon upp på möbler och står med stöd. För ett par veckor sedan vinkade hon BVC-sjuksköterskan hejdå.
– Vaddå ”du har nånting där under näsan”??? Jag har inte ens fyllt åtta månader och jag äter kex – jag ska ha geggiga och kletiga smulor och klumpar lite överallt under måltiderna. Det hör liksom till!
Jag hade bara en farhåga inför nuvarande pappaledighet och det var att bli dum i huvudet. Att jag sakta men säkert skulle bli något lite mer korkad på grund av avsaknaden av intellektuella utmaningar.
För att stävja en eventuell fördumning lovade jag mig själv och andra (inte minst kollegor) att läsa minst två sidor per dag ur en logopedibok eller annan bok av relevant slag. Allt för att jag inte helt och hållet skulle glömma bort vad jag arbetar med i normala fall. Att motverka känslan av att tappa greppet om logopedin. Och inte minst så att jag inte ska stå där helt handfallen när jag börjar om och jobbar och träffar patienter och föräldrar och inte vet vad jag håller på med. Ett av norrbottenlogopedernas värdegrundsord är professionalitet och det måste jag ju kunna stå för. (Okej, jag vet att jag har kompetensen och mer därtill men nu pratar vi egentligen om min egna känsla av vad jag kan och klarar av. Om jag tror att jag inte är kompetent (även om jag är det) så kan det lysa det igenom.)
Två sidor per dag ur en bok. Det har gått sådär.
Idag är det den sjunde februari. Jag har varit pappaledig sedan den 29 december. Jag borde ha läst 82 sidor. Jag har läst sex sidor ur en psykologibok om självets utveckling och social kognition, men jag måste medge att hade mer om intresse av Monas utveckling att göra än om att upprätthålla någon slags logopedisk kompetensnivå. Därtill har jag öppnat logopediboken och läst två sidor ur ett grundläggande kapitel om språk och språklig kommunikation. Det är skamligt lite.
Varför det inte blivit gjort kan man ju grubbla över. Det är knappast så att det är en trist aktivitet, det är ju intressant läsning. Faktiskt nästan lite lättsam då innehållet är för mig någorlunda bekant. Och jag skyller naturligtvis inte på Mona, jag skyller på halvdana prioriteringar. Dags att prioritera om och skärpa mig.
Idag är det en sån där EFIT-dag igen. Lite synd att det inte var igår, ty då hände det betydligt mer än vad som kommer vara på tapeten idag. Men, men. Here goes. Klicka på bilden för att se en större version samt en fantastiskt spännande beskrivning. Sidan skola fyllas på med fler bilder alltmedan dagen fortlöper.
Studera ovanstående graf. Den visar besöksstatistiken på den här sidan de senaste två veckorna. Alla dagar utom en har jag mellan en och femton besökare. Några av dem är mina trogna återkommare. Jag vet väl ungefär vilka ni är. Resten har oftast hittat hit genom en sökning på google. Den tionde februari sköt besöksantalet i höjden – 130 besökare den dagen! Allt tack vare att det var EFIT-dag och att jag publicerade en länk på facebook med tillhörande gullig bild på Mona.
Dagen efter var allt som vanligt igen. Femton besökare. Åtta stycken igår och två hittills idag. Man kan ju inte direkt påstå att de flesta av besökarna den tionde februari fick ett särskilt starkt incitament att återkomma. Nåja. Det kommer fler EFIT-dagar. Och vill jag bara boosta statistiken litegrann är det väl bara att skriva något extra intressant, publicera en till gullig bild på Mona och sen länka till inlägget på facebook. Jag har full kontroll.
Äter Mona hästkött? Inte för att det gör oss så mycket, så länge det inte innehåller tungmetaller, arsenik, antibiotika och andra hemskheter. Men det kan ju vara roligt att veta.
Idag fyller hon åtta månader. Vår egenhändigt gjorda utvecklings-siar-plansch på toadörren säger:
Färdigheter: (de flesta barn kan)
*Säger ”mamma” och ”pappa” till båda föräldrarna (inte specifikt). – Nej. Hon säger ”mama” (och mmm och ma och mamamama… etc) ibland, men det är svårt att veta om det är till någon av oss. *Börjar krypa. – Ja, hon började krypa för nästan två månader sedan. *Flyttar objekt från han till hand. – Ja, hon är en hejare på att byta hand.
Under utveckling: (hälften av alla barn kan)
*Står med stöd.
– Ja, utan svårigheter. *Kryper bra.
– Ja, hon rusar fram som en salamander ibland. (Om nu salamandrar kan rusa, det går i alla fall vansinnigt fort.) *Pekar på saker.
– Nej, inte ens med hela handen.
Avancerat(några få barn kan)
*Drar sig själv upp till stående, förflyttar sig med stöd från möbler.
– Ja, har väl dragit sig upp till stående i några veckor nu. Förflyttar sig ibland då något eller några steg, men använder inte stödet för att på stående fot ta sig några längre sträckor. *Plockar upp saker med tumme-finger-grepp (pincettgrepp).
– Nja, inte riktigt, men hon jobbar på det. *Indikerar begär med gester.
– Nej, inte ens med hela handen som sagt.
Eller jo, allra troligast. Men på förekommen anledning vill jag inte avslöja för mycket just nu, så jag håller Er, Kära Läsare, på halster. Den som lever och läser skola se.
Men först ska jag åka skidor. Checka in här imorgon för att se hur det går.
Idag tänker jag springa ett drygt maratonlopp på skidor. 4,5 mil. Loppet kallas Malmstråket och går från Boliden till Skellefteå. Jag åker inte för att bli seedad till vasaloppet, jag åker för att jag kan och för att folk har tjatat på mig att jag ska och för att jag inte är den som är den.
4,5 mil är långt. Det är några vätskekontroller på vägen men jag tänker ta med mig en väska med småtugg som jag kan knapra på på vägen. Jag kan bara ana hur mina ben kommer kännas efteråt. Wish me luck.
I samarbete med Google så har jag lagt upp en fiffig funktion nedan där du kan se var i spåret jag befinner mig (om tekniken är med oss). Observera att det bara är min position som syns, de andra skidåkarnas position syns inte men man kan lugnt anta att de alla ligger långt före. Starten går 10.30 och jag hoppas vara i mål före klockan tre. Heja!
OBS! Min position uppdateras inte automagiskt utan man måste uppdatera sidan för att se om jag kommit någon vart (eller om du bara ser blått här ovan). Info om min position skickas lite sporadiskt till systemet, med några minuters mellanrum.
EDIT: Ovanståande bild är nu, efter avslutat lopp, statisk. Det vill säga att den inte alls nödvändigtvis visar var jag befinner mig just nu.
En timma, sjutton minuter och trettiosex sekunder efter bästa motionär gled jag in i mål, efter fyrtiofem kilometer eller tre timmar, fyrtiofem minuter och fem sekunder efter start. Fast enligt min GPS:en, som troget hade rapporterat avstånd, total tid och medelhastighet hela vägen, så hade jag bara åkt fyrtiotre kilometer och fyrahundra meter. Vem har rätt? (Förra året åkte jag sträckan som påstods vara tjugofem kilometer men som GPS:en mätte till tjugotvå kilometer och fyra hundra meter. Milspåret uppe på Vitberget är nio kilometer och sexhundra meter. Jag anar ugglor i mossen.)
Sista kilometrarna uppför Degerbyn, Sjungande dalen och Erikslid var jobbigast. Allt som allt var det inte fullt så jobbigt som jag trodde det skulle vara. En hamburgare fick jag i målområdet men de utlovade prisplaketterna hade tagit slut.
Sen plockade jag fram ringen och friade till Den Långa Rödhåriga. Hon sa ja.
Förutom att stödköpa mjölk och fil och andra akutvaror på Centrumhörnan i Drängsmark så antar jag att vår nya stamlivsmedelsbutik från och med någon månad eller två blir ICA i Kåge. Det känns gôtt att det är en butik som kan toka till det lite ibland:
Mona studerar hälsokortet som vi alltid har med oss till barnavårdscentralen och reflekterar lite: – Okej, på en månad har jag blivit tre centimeter längre, 326 gram tyngre och nio millimeter tjockskalligare. Syster M var även imponerad över min förmåga att ställa mig upp mot möbler och väggar, med tanke på min ålder. Sånt kollar dom inte förrän om ett par månader. Och nu kan jag äntligen sitta utan att behöva stödja mig med händerna, vilket tydligen inte är lika imponerande. Skönt är det i alla fall att ha händerna fria.
Vi vill önska dig en strålande födelsedag med ett rungande hipp hipp hurra! Hoppas du får en bra dag, kantad av pompa och ståt, en enkel tulipan, ballonger, en jättestor tårta och tusentals gratulationer.
Du är bäst!
Glada hälsningar från
Martin VD, och alla andra på Avanza Bank
Avanza Bank är den bank jag råkar ha lite gamla aktier hos. Först och främst undrar jag om den där Martin verkligen heter VD i efternamn. Sen tycker jag väl det är liiite konstigt att få ett sådant familjärt mejl från en sådan institution. Det Långa Rödhåriga tycker rentav det kan kännas lite obehagligt. Dom tycker jag är bäst. Känner vi varandra? (förutom att jag råkar vara kund hos er)
Eller också tackar jag bara och tar emot. Trevligt att fylla år.
Och för att bekräfta: Ja, jag har en bra dag men utan så värst mycket pompa och ståt, jag har fått en enkel bukett tulpaner, inga ballonger, en prinsesstårta hos Nordviks igår och en dajmtårta idag, några sms och telefonsamtal och några dussin gratulationer på facebook.
Mejlet som Avanza Bank skrev (se föregående inlägg ovan) svarade jag med orden: ”Tack! Känner vi varandra?”. Jag fick ett snabbt svar:
”Bäste kund!
Du har skickat e-mail till en e-mailadress som vi inte använder för inkommande meddelanden. Vill du kontakta oss ber vi dig därför använda kontaktcentret i stället. Klicka på länken nedan.
Vi håller i varandra, i händerna och i famnen och på andra sätt. Släpper inte taget i första hand. Frågan ställdes i målfållan på skidstadion efter avslutat 45-kilometerslopp och hon tyckte nog att frågan var lite dumt ställd, ”du vet att jag vill” blev svaret.
Indoktrineringen har inletts. Mona tittar på vinjetten till Star Trek: The Next Generation och tycker det stundtals är olidligt spännande. Notera den förväntansfulla minen just innan Enterprise drar iväg i warp-hastighet.
Om en utomjordning, vi kan kalla honom/henne för Zork, hade besökt jorden och velat studera vad människorna underhålls av så hade denne noterat människornas fascination över någon som står på en scen framför en massa andra människor, sjunger in i en pinne framför munnen och kanske rör sig, dansar, gestikulerar, uttrycker mimik i samspel med musiken som sjungs och spelas.
I det lilla landet Sverige, bestående av en dryg promille av jordens befolkning, äger den i mångas ögon ultimata nationella musiktävlingen rum ikväll. Och Zork noterar för fullt. (Zork noterar även att allt dokumenteras genom flygande kameror som snurrar än hit, än dit, och bilderna skickas vidare till miljontals skärmar som svenskarna tittar på hemma i sina soffor. Zork blir åksjuk av allt snurrande, men svenskarna är härdade efter åratal av Fame Factory, Idol, Melodifestivaler och andra dylika tävlingar.) Finalen av en alldeles för lång rad av framträdanden, dueller och utröstningar. Jag är nästan övertygad om att ifall utomjordningen hängt med från början så hade han lämnat jorden vid det här laget, inte kanske på grund av musikens kvalitet, utan för programmens upplägg. Tjatigt blir det, riktigt tjatigt. Exempel:
1. I inledningen har vi åtta tävlande med varsitt bidrag.
2. Alla framför sitt bidrag.
3. Sen repriseras samtliga framföranden i små, små tiosekunderversioner.
4. Sen telefonröstar tittarna under stor spänning ut tre av de åtta.
5. Sen blir det skojigt spex med programledarna.
6. Sen repriseras de fem återstående framföranden i små, små tiosekundersversioner.
7. Sen telefonröstar tittarna under stor spänning ut en av de fem.
8. Två av de fyra återstående är riktiga kungar och vi får höra deras låt en till gång.
Detta upprepas med samma mönster flera lördagkvällar i rad, med en mindre avvikelse i tillvägagångssätt sista programmet innan finalen. Det är väl ett sätt att få folk att engagera sig, men för mig har det motsatt effekt. Orka. (Vilket gör detta inlägg till en motsägelse. Hoppsan.)
Nu ska jag i alla fall vara gammal och trög. Jag längtar tillbaka till förr i tiden, då kamerorna mest stod stilla och filmade, kanske på sin höjd rörde sig i sidled, då hela spektaklet ägde rum en endaste kväll, en helafton, med liveband eller orkester, allt på svenska, många fler artister som inte alls var kända sedan tidigare, och där alla låtarna hade olika låtskrivare.
Självklart ska jag titta ikväll. Och självklart ska jag innan dess återkomma med gubbiga åsikter om vilken låt som bör vinna.
Man kan argumentera om vilken låt man tycker är bäst, man kan argumentera om vilken låt man tror kommer vinna, och man kan argumentera om vilken låt som kommer ha störst chans i Eurovision Song Contest. Dessa låtar behöver inte alls vara en och samma. Att den låt jag gillar bäst kanske inte kommer att vinna får jag vara beredd på. Jag har två fina tjejer som kan trösta mig om jag blir alltför besviken.
Christer Björkman säger att årets startfält är ovanligt svårtippat. Hm. Säger han inte det varje år?
Nåja, av de tio så är Ralfs låt min favorit. Varför? Jo, den är lagom svulstig vilket jag gillar. Schlagerrockspampig utan att vara pretto. Han har en bra röst som passar låten. Han har skrivit text och musik själv. Låten i sig är bra, melodi och refräng passar bra ihop. Texten är enkel utan att vara banal, handlar om en sömnlös natt. Han spelar piano (precis som Salem Al-Fakir 2010) hela låten igenom. Låten levererar utan vare sig tonartshöjning eller att Ralf måste ställa sig upp och dansa.
Men om Ulriks låt vinner kommer jag inte bli besviken heller. Den känns äkta på nåt vis. Melodin i refrängen går inte av för hackor. Den utspelas delvis ute i rymden vilket är ett plus. Den för tankarna till välproducerad A-ha från 00-talet blandat med U2 från 90-talet.
Spaning: En lite tråkig trend är att man verkar börja producera många av låtarna nuförtiden utan ett ordentligt avslut. Det är som om man vet att publiken bara är intresserade av en bra inledning och hur refrängen går (och om artisten ser bra ut och dansar bra förstås), men när treminutersgränsen närmar sig så vet man som låtskrivare att publiken är på väg att tröttna och att man hellre kan använda de sista sekunderna att ösa på lite mer refräng istället för att förpacka låten med några takters outtro. Särskilt tydligt blir detta i David Lindgrens bidrag. När låten är slut undrar man lite vad som hände…
Okej, en gnutta besviken är jag allt. Eller inte. Eller jo. Eller… jag vet inte. Robins låt är inte dålig, den har en fin melodi och han framför den på ett rätt mäktigt sätt. Och nu håller svenska folket en kollektiv jättetumme att det kommer gå bra för Robin i eurofinalen. Svenskarna tenderar att vara lite för säkra på att svenska bidraget är så pass bra jämfört med alla utländska halvmesyrer. Det återstår att se. Lycka till!
När man ska flytta upptäcker man saker som man nästan hade glömt att man ägde. Här har vi en inlineshjälm som kändes för liten redan innan jag köpte den, men jag blev kär i färgen. Men vad gör kärlek till blått för något om man ändå får ont i huvudet av att bära den? Inte heller på Mona verkade den passa ordentligt, men då hade hon ju inte heller knäppt den ordentligt.
Idag bakade jag en kaka. Receptet exakt efter Tottes instruktioner:
Utskrivet recept: Ett ägg och en kopp socker – rör om. Tillsätt en kopp mjöl – rör om. Tillsätt tre stora skedar smält smör – rör om till en jämn smet. Smöra och mjöla en form. Grädda i ugn en lång, lång stund.
Det enda Totte inte specifikt specificerar är hur länge den ska gräddas och hur varm ugnen ska vara. Jag gissade på 175 grader i cirka 30 minuter – standard sockerkakstid och -värme. Resultatet:
Avsaknaden av bakpulver gjorde den inte direkt fluffig men faktiskt inte jättekompakt heller. Ganska mjuk inuti och ett lite hårdare skal utanpå. Smakade… inget vidare. Som att äta en ugnsvarm massa bestående av ägg, smör och socker. Såklart. Blä. Jag var tvungen att skölja munnen med mjölk.
Trumpet går bra. Stämgaffel likaså. Till och med en skränig kazoo tycker hon är rolig att lyssna på, men ett munspels mjuka toner låter bara sorgligt. Notera den lätta tårbildningen och den ostadiga underläppen:
Vi fortsätter att upptäcka saker medan vi packar ner saker och ting i flyttlådor. Saker man hade glömt man hade, eller glömt bort att man glömt bort att man hade. Som till exempel en tidningsamlare med texter som mamma författat ihop. Dikter, tankar, en novell, ett och annat brev som hon tyckte var värd att spara till eftervärlden. Material från hennes tid på Skeppsholmens folkhögskola på åttiotalet, då hon gick någon en skrivarkurs av något slag. Som följande text. Hon filosoferar i en krönika om förväntningar. Läs och fundera. Har hon rätt?
”Förväntan – en förutsättning för livets utveckling eller några funderingar kring dess betydelse för vår tillvaro.
(Huvudtanke: Jag är övertygad om att hela mänsklighetens historia består av omedvetna och medvetna förväntningar, stor och små, som infriats eller inte infriats.)
Ett barn blir fött. För det mesta blir det mottaget med glädje och för det mesta med ganska stora förväntningar. I den närmaste omgivningen har man förberett sig en ganska lång tid. Redan innan barnet är fött, föds många förväntningar, som utvecklas på flera nivåer och i många olika sammanhang. Föräldrar och anhöriga identifierar sig med det nya livet, som om man ville ta vara på en chans till. Ibland gör man det öppet och genom att mycket konkret ge uttryck för sina egna förhoppningar och önskedrömmar beträffande barnet och dess framtid. Och ibland för man det genom att förneka att man överhuvudtaget har några.
En idé föds och ett beslut fattas. Händelseförloppet styrs sedan av hoppet om vissa infriade förväntningar. På ett eller annat sätt gör man sedan efterhand en utvärdering för att kunna konstatera i vilken utsträckning förväntningarna på det skedda har förverkligats eller ej. Som vid livets slut, då man vid någon punkt slutligen befinner sig där, med vacit i hand. Utvärdering. Jämförelser med hur man tycker sig ha tänkt det hela från början. Tankar om förväntningar, infriade eller svikna.
Att vara mitt i livets vardag. Fatta tusentals beslut, stora och små, varje dag. Öppna en bok. Ta en promenad. Utföra ett arbete. Gå över en gata. Bestämma om ett möte med någon. Hinne med ett tåg. Ringa ett telefonsamtal. Allt detta sammankopplat med någon sort förväntan, som ofta glider över i ett annat händelseförlopp.
Nog är det väl så, att förmågan att kunna fatta ett beslut, alltid hänger samman med vissa förväntningar, negativa eller positiva. Är det inte så, att förväntningarna styr hela vår beslutsprocess?
Bara ordet förväntan bör en prägel a mänsklighet och sätts gärna in i ett psykologiskt sammanhang. Och positiv förväntan är för mig sammanknippat med fantasi och kreativitet. Och med progressivitet. Besjälade människor leds ju av en stark inre förmåga att kunna känna positiva förväntningar inför ett arbete eller en annan uppgift.
Det är därför som jag nästan dagligen skräms av vårt alltmer mekaniserade och specialiserade samhälle. De kommersiella krafterna tar i allt högre grad han om våra innersta önskningar. Vi blir manipulerade utifrån andras behov, man prackar på oss förväntningar, vi sväljer dem, tror så småningom att de är våra egna och går så på den ena niten efter den andra. Till slut vet vi inte vems som är vems, våra sinnen har snart inte en chans att nå upp till en egen förväntningsnivå, omgivna som vi är, av alla bedövande medel. Alltifrån en aldrig sinande störtflod av bilder och denna ständiga ljudkuliss som vi så bedrägligt bäddar in oss i, till alla droger i flytande och fast form. Vart är vi på väg? Kommer våra barn att kunna säga stopp och belägg en vacker dag?
Ett friskt och sunt barn styrs ohämmat av sina egna förväntningar. Kan vi inte lära oss en hel del av det? Att kunna vara i nivå med sig själv, att inte det att kunna reglera sin förväntningsnivå utifrån egna resurser och behov, inte andras. Att själv bli till ett redskap för kreativ fantasi och utveckling, för att kunna föra historien vidare med positiva förtecken.
En vacker påskdag dag så såg jag ut som en lagom sur och aggressiv pundare. Jag beslöt mig för att klippa till mig och snygga till mustaschen. (klicka på bilden)
Så jag gjorde det. Sen begav vi oss ut i det vackra påskvädret. Solen sken från en klarblå himmel, och vi vandrade längs en av de tal(l)rika skoterspåren i Drängsmarks tallhedar. Det gick inte så fort, ty Mona har inte lärt sig gå ännu.
Och istället för att krypa fram så intresserade hon sig mest för underlaget.
Nåja. Vi tog henne i bärselen och gick vidare. Plötsligt skymtade vi ett rött hus mellan björk- och tallstammarna.
Huset såg väldigt bekant ut. Vi gick närmare. Kan det vara det huset vi snart flytta in i?
Men jo! Där ska vi bo! Snart! Vi kan knappt bärga oss! Det riktigt spritter i kartongbärararmarna!
Idag blev jag, genom mina gamla arbetskamrater i Barn- och ungdomshabiliteringen Sunderby sjukhus, varse om det är Morotens dag idag. Helt seriöst. Det firar vi genom lite filmvisning:
Igår fyllde hon tio månader. Vår egenhändigt gjorda utvecklingssiarplansch på toadörren säger:
Färdigheter: (de flesta barn kan)
*Vinkar hejdå. – Ja. Första gången det inte var en misstaglig handling vid hejdåsituation var kanske ett par månader sedan. Idag viftar hon även med handen/armen när man säger hej ibland. *Plockar upp saker med pincettgrepp. – Ja, särskilt gammal tappad mat från köksgolvet och småsten från hallgolvet. Smakar mums. *Kryper bra. – Ja. Skämtar du eller? *Tar sig fram med stöd av möbler.
– Inga problem.
Under utveckling: (hälften av alla barn kan)
*Säger ”mamma” och ”pappa” till rätt förälder (är specifik).
– Nej. Inte en tillstymmelse till att benämna någon av oss. *Reagerar på tilltal och förstår ”nej”.
– Ja, sitt namn har hon lyssnat till en bra tag. Jag tror också hon förstår nej, fast vi är inte så nejiga av oss. *Visar begär med gester.
– Nja, hon sträcker sig efter saker, ja, men pekar inte direkt på sånt hon vill ha, nej.
Avancerat(några få barn kan)
*Dricker från mugg.
– Ja, om hon får slippa hålla i den själv. Med en del spill såklart. *Står själv ett par sekunder.
– En sekund har hon stått själv för inte så länge sedan, men det verkade mest vara en olyckshändelse. *Lägger saker i behållare.
– Nej, hon koncentrerar sig på att ta ur sakerna istället.
Bråda dagar. Igår var dagen H. Någonstans nära klockan tre bad mäklaren Lena säljarna att skriva på ett sista papper, och när de hade gjort det gick ägandet officiellt över till oss. Nycklarna låg där och tittade på oss. Efter kramar och handskakningar drog vi direkt ut till vårt hus. En sån otroligt skum känsla att vandra över vår gräsmatta, titta ner över sjön och vår brygga och vårt gästhus och vårt boningshus. Det var miljoner spikar kvar på väggarna men det gör inget eftersom vi ska måla och tapetsera och ha oss. I skrivande stund målas det tak. Vi säger stort kudos till E&R som bidrog med penslar, målararmar och ett glatt humör. Och imorgon är det EFIT.
I höjd med Munksund började det lukta… munksund. En sur lukt som inte går att värja sig från. När jag närmade mig Pite Älvdals sjukhus avtog lukten alternativt att jag vande mig vid den. Letade upp en lämplig parkering. Gick till logopedmottagningen. Mötte Å i korridoren som genast kommenterade min medhavda låda med djupfryst färdigmat: – Djupfryst, sa hon glatt. – Ja, det är jag, sa jag. För det var jag ju, efter fyra månaders pappaledighet. Hoppas jag tinar upp snabbt. För jag ska ju jobba här många månader framöver. Nytt hus, nytt jobb.
Eftersom jag inte haft tid att ha ångest över att en lång härlig pappaledighet var på väg till sin ända, så var det inte förrän återgången till arbete var ett faktum som opeppen och rostigheten sköljde över mig som en våt gammal disktrasa. Stressmagen och magkatarren kom som på beställning men motades bort med lite novalukol. Det sätter sina spår att att börja på nytt jobb med delvis nya arbetsuppgifter på ny arbetsplats precis samma vecka som man flyttar med fästmö och tiomånadersdotter till ett nyinköpt hus. Men när själva flytten var överstökad och vi badade i kartonger i vårt nya hem kunde jag på nåt sätt lugna ner mig. Nu är det bara att ta en sak i taget. Och det är hanterbart – uppackning parallellt med renovering av sovrum, upphängning av allsköns lampor och en himla massa annan småfix. Ett av dessa steg var gårdagens återuppstart av dator och bredbandsfix. Till viss del den på denna sida veckolånga tystnaden därav.
Välkommen till en liten rundvandring i vårt hus! Vi utlovar absolut ingen inspiration till hur just du ska göra om ditt hus och hem till något snyggt och trendigt, vi utlovar en bildserie av kaos och tills-vidare-liv och kartonger och avsaknad av lampor här och var. Stig på!
I hallen möts vi att snedställd matta, en byrån för mycket och nymålat tak. Ett bra ställe att ställa sin tillfälliga verktyg, skräp som ska ut och tapetlim som ska in.
Fortsätter vi rakt fram kommer vi till det som ska bli Monas rum om en obestämd framtid. Det enda som indikterar att det ska bli hennes rum är skötbordet. Annars uppfylls man av en härlig kartongdoft som vi verkligen hoppas inte kommer att sätta sig i väggarna. Om inte annat så hoppas vi att vi kan tapetsera bort lukten. Tapetprovet sitter på väggen bakom kartong nummer 17, rakt fram i bild innehållandes ett urval av mina kläder.
Svänger vi istället höger kommer man in i köket. Liksom i hallen och Monas rum så är taket nyligen vitmålat för en lite ljusare och lite rymligare känsla.
Från köket kan man komma ut i den inglasade altanen, med härlig panoramavy över trädgården och tjärnen, inofficiellt men ytterst passande nog (av tidigare drängsmarksbor) döpt till Idatjärn.
På andra sidan huset finner vi vardagsrummet. I nuläget tjänar det mindre som vardags- (i och med att teven och ljudanläggning ännu icke är inkopplad), utan snarare mer lek- och sovrum.
Ty vårt sovrum är icke helt beboeligt i skrivande stund. Tak ska målas, väggar ska täckas med easy cover, tapet och målarfärg, golv ska rivas upp ytterligare och nytt ska läggas.
Från sovrummet kommer man ut på balkongen, med ytterligare en härlig utsikt över Idatjärn.
Från sovrummet går det en smal trapp ner till källaren. Det är bra med räcke, ty väl på väg ner så kan man ibland förlora allt sinne för vad som är upp och ner.
I källaren möts man inte av mörker såsom i många andra källare. Här skulle det kunna bli något som en del skulle kunna kalla gillestuga, även om jag själv inte riktigt helt begripit vad det begreppet innebär. Säljaren uppvisade dock en portion stolthet över heltäckningsmattan som han påstår sig fått från gamla Epa-varuhuset i Skellefteå, och som tål trampet av tiotusentals fötter.
Här finner vi även tvättstuga, komplett med duschkabin helt i plast och inte ens en vecka gammal tvättmaskin och torktumlare. Bara det faktum att vi slipper boka tid och ideligen springa ner i en tvättstuga gör oss saliga av lycka.
Tvättmaskinen har en spännande display. Skinkan betyder att luckan är upplåst och muffinsen betyder att tvättning pågår.
Innanför har vi en tänkt verkstad med panndel, inklusive elpatronslåda och radonsug. Och en miljon olika typer av rör som går hit och dit.
På andra sidan gillestugan finns en korridorsaktig del som vi med lite fantasi skulle kunna göra till ett slags hobbyrum. Observera kartongen märkt ”13: div. etc. mm.”. Tur att vi mer detaljerat än så har skrivit upp vad alla lådor innehåller.
Längre in har vi en äkta matkällare och dessförinnan Fritzl-rummet, komplett med svårforcerad ståldörr.
Därmed var rundturen avklarad. Att få iordning allt tar sin tid. Det får ta tid. Allt har sin tid. En sak i sänder. Snart så.
Sedan i fredags är jag inte längre ägare av ett 56,5 kvadrats penthouse i ett punkthus på Getberget. Aldrig mer sitta och njuta av kvällssolen och lyssna på galna björktrastar och beundra utsikten över Älvsbacka, allt på en gång. Ett svalt femtiotalshus, med bevarad tvätt-trumma i original i tvättstugan och snygga järnräcken och marmorplattor i trappuppgången.
Måste bevara nånting. Så idag besökte jag det som varit mitt hem sedan sex och ett halvt år, och hämtade vardagsrumsdörren med det fina glaset. Dom skulle ändå slänga bort allting. Nu ligger den på sniskan i ett förråd i Drängsmark. Inklusive karm. Följ med. Du ska upp så småningom.
Star Trek Into Darkness var bra. Jag är mycket nöjd. Men det var länge sedan. Det rinner vatten under broarna hela veckan lång. Det rinner vatten i bäcken mellan Idatjärn och den stora sjön i Drängsmark vars namn jag har svårt att minnas. På dagarna låter jag timmarna gå genom att göra mitt bästa på logopedmottagningen i Piteå älvdals sjukhus. På kvällarna tapetseras det. Det läggs golv. Det krattas. Det studeras grodor i tjärnen. De sjunger för varandra och skogens alla invånare. Göken bidrar till konserten. Och jag försöker verkligen gå och lägga mig i tid varje kväll för att orka ta mig till jobbet morgonen därpå.
Trots härlig badpremiär och trots trevliga körrepetitioner och en konsert som enligt vår stjärndirigent Leif Åkesson var bland det bästa han hört så kunde jag tydligen inte riktigt vila ut förra helgen. Det ledde till en så pass trött måndag att jag i yrseln knappt kunde gå rakt i Piteå älvdals sjukhuskorridorer. Jag fick stanna på två ställen längs vägen söderut för att vila och när jag kom hem så grät jag av trötthet. På arbetet samlar dokumentationen ihop sig och hemma samlar alla hus-måsten ihop sig.
Men nu är det fredag kväll. Under veckan som gått har jag försökt vara disciplinerad kring sömnen. Jag har lyckats jobba undan en del skrivararbete på arbetet. Jag har börjat ställa om mina prioritering vad gäller hemmaarbetet. Inse att jag inte hinner med allt jag skulle vilja. Prio ett punkt noll är att vara del i faderskapet och fästmanskapet. Prio ett punkt ett är att klara av arbetet utan att stressa sönder.
När jag kom hem från jobbet stannade gråten kvar där inne. Den försvann helt efter en sillmiddag, en promenad till den lokala kiosken och årets andra dopp från egen brygga. Nu vankas ett avsnitt Game of Thrones på en tjock-teve nära oss.
(Men det är med en liten sorg i hjärtat som vi nu pensionerar den fina stora tjocka Trinitron-Sonyn. Du har varit fantastisk alla dessa år. Underbar svärta och platt åt det vertikala hållet. Bastant vändbar fjärrkontroll. S-video-anslutning. Rymdljud med tryck i basen. Men allt oftare visar de texter i teve som man inte kan läsa på grund av att upplösningen är för liten. 720×576 är för lite. Och dessutom har du ingen ingen digitalmottagare, något som tydligen är ett måste nu när man bor i ett hus på landet. Hejdå Trinitron. Vi vågar inte riktigt slänga dig på nu på stubben. Vi avvaktar och ser om du kan komma till användning på nåt sätt. Tills dess får du vila.)
Ibland tar man en paus från inläggandet av olika anledningar. Man har inte tid, eller så har man inte ork. Eller lust. Den här sidan har inte blivit påfylld på nästan en månad. Varför inte? Jo, det var just det. Brist: Tid. Lust. Ork. Det har varit en lite kämpig tid fram till min första semesterperiod. Då har aktiviteterna på den här blå sidan fått prioriterats bort.
Vad har hänt då? Ja, det ska jag tala om i korta ordalag:
Förvärvsarbetet på logopedmottagningen i Piteå har fortsatt. Jag är ganska ovan vid att jobba heltid, och det märks vid arbetsdagarnas och arbetsveckornas slut, även om det nu under våren varit få femdagarsveckor. Många helgdagar, klämmisar och en utlandsresa. Och jag trivs på mitt jobb. Eller gör jag? Försöker jag intala mig det? Okej, jag avvaktar med att säga hur jag trivs tills att jag eventuellt fått upp ångan igen till hösten. Nämnas bör dock att jag är lite halvbitter över att mina arbetskamrater ”misslyckades” med att gemensamt planera sina semestrar så att den som hade minst att säga till om (vikarien) (jag) skulle slippa jobba helt ensam på mottagningen i fyra veckor under juli månad. (Men okej, under en av dessa fyra veckor har de förbarmat sig över mig och lovat att komma in några enstaka (3) dagar.) Så min semester är uppsplittrad i två. Just nu avnjuter jag en tvåveckors runt midsommar (och det kanske är talande att jag börjar om att skriva just nu när jag hunnit vila upp hjärnan några dagar). Gott nog. Den ljusaste och grönaste tiden. Göken kokoar, fåren bräker, syrenerna sprider sina dofter, pionerna exploderar, midnattsdimman tågar stillsamt över tjärnen (se nedan). Jag tar ett kvällsdopp från egen brygga då och då. Klipper lite gräs. Hamrar fast lite golvlist. Packar upp ännu en flyttkartong. Något flyg har jag inte hunnit eller haft lust till. Mona har börjat ta sina första steg. Hon säger ”tack”, ”hatt”, ”titta” och en himla massa andra oförståeliga saker. Hon spexar och skojar och klappar och kramas. BVC-sköterskan mätte upp 80 cm häromdagen, en bit över två standardavvikelser över genomsnittslängd. Hon är en lång tjej, såklart. Och det är klart att jag saknade henne då jag och Skellefteå kammarkör reste ner från högsommarvärmen i Skell till ruggregnet i Österrike för att tävla i körsång för några veckor sedan. Vi vann två diplom på silvernivå vilket kören ska vara nöjd över. Det var en trevlig resa, trots att Donau svämmade över sina breddar och trots att jag med infektion i halsen mimade mig igenom flera av låtarna. Några fler resor är inte planerade i detta nu. Kanske en biltur någonstans i augusti. Imorgon (idag) reser vi i alla fall till Hökmark och dansar runt stången där. Fortsättning följer.
Det skiljer åttiofem (85) år mellan de här två lirarna. Edmund, 86, hoppar in som lekfarbror för Mona, 1. Först leker hon med hörapparatsfjärrkontrollen han har hängande runt halsen. Sen rullar dom boll. Rätt häftigt att se.
Vi ville fly brämsen och knotten och tog oss en tur till Furuögrunds småbåtshamn där de har ett café och gissningsvis svalkande vindar från havet. När vi lekte i gräset mellan båtarna reste sig Mona upp från alla fyra. Alldeles själv, utan stöd. Milstolpen. Ett år och tio dagar gammal. (Förra milstolpen var förra veckan då hon tog sitt första egna steg. Nästa milstolpe – att resa sig upp själv OCH ta ett steg – är nära förestående, tror vi.)
Jag har alltid undrat över hur det ser ut inuti ett sånt där chokladkakak man kan vinna på lyckohjulet. Nu vet jag.
Fyra kolumner, fem rader 100-grams chokladkakor. Ett lager.
Den Långa Rödhåriga blev lagom förvirrad när tjejen framför hjulet frågade vilken sort hon ville ha. För hjulet hade väl inte stannat på just hennes nummer, bara numret bredvid? Men jodå. Hon hade tydligen visst vunnit. Sicken tur. Hur ska vi orka äta upp detta?
Dagens Mona: Hon är hos mormor och morfar och tittar på en repris av Allsång på skansen. Plötsligt dyker Tomas Andersson Wij upp i rutan, han ska sjunga några sånger. Och Mona ropar: ”pappa!”
Bolmande moln i eftermiddags. Värda att göra en timelapse på. Men batteriet i GoPron var nästan slut så det fick dröja tills regnmolnens antågande innan jag kunde ställa ut kameran på en pinne utanför balkongräcket. Nåväl, jag fångade i alla fall ett redigt störtregn. Och som det alltid gör fastnar det vattendroppar på linsen. I vägen. Nästa gång får kameran ha keps.
En bild var 5:e sekund. 15 bilder i sekunden, klockan 18:20 till 21:39.
En vacker dag kröp jag omkring och lekte botanisk fotograf. Här följer ett urval av de bilder jag tog. Det växer sjukt mycket olika former av blomster i vår trädgård, och jag kan namnet på endast en liten bråkdel av dem. Pion. Brännässla. Silvergran. Rostros. Resten får leva vidare under min okunnighet tills jag bestämmer mig för att fördjupa mig mer i det. Känner du till namnet på någon av följande växter kan du väl skicka mig en rad:
En varm och vad det led blåsig eftermiddag ställde jag upp kameran på växthusen nere vid tjärnstranden. Sen gick jag och ”jobbade” lite i trädgården och sen tog jag mig ett dopp. Doppet börjar ca 8 sekunder in i klippet. Observera att det egentligen tog mer än tio sekunder att fullfölja simturen. (Notera även vindkrusningarna på vattenytan. Tjusigt.)
Jag lever. Den här sidan lever. Alla lever. Trästockfestivalen lever. (Och nästan gång du skriver ut namnet på nämnda festival, skippa s:et mellan ”trästock” och ”festivalen”. Det kan vara utan. Även om det känns bekvämt att säga namnet med ett ’s’ i mitten.)
Själv hade jag en akt som var ett måste att gå på. Igår spelade en tjej från norr som heter Sofia Jannok och som sjunger bra pop med samisk tyngdpunkt. Mycket jojkinslag, texterna, om man nu kan och förstår samiska, handlar om fjäll, vidder, snö och natur. Hon har spelat in två album. På den tiden man lyssnade på CD-skivor så köpte jag de två första av hennes skivor. Och då jag misslyckats att gå på två tidigare Jannok-konserter (varav en hon ställde in själv på grund av röstbekymmer) så var det såklart ett givet nummer när hon nu skulle gå på Trästock (utan s).
Den Långa Rödhåriga kommenterade att hon lät bättre live än på skiva.
Realtidsteckentolken var nästan lika bra som Sofia Jannok själv.
Sen drog vi, som värsta medelåldersparet, till Don Vito för en pizza var, för att återkomma för lite disco. Beatrice Eli gör bra discopop, dansade runt på scenen framför din DJ med könet först, och hade Trästocks kortaste akt. Fem låtar?
Mona följde med idag. Till trästockfestivalen alltså. Hon har aldrig hört eller sett något liknande.
Jaa du lilla gumman. Dagens uppmaning: passa verkligen på att njuta av en morgon i sängen. Gör det du. Njut av din frihet. Friheten att gå och lalla omkring hemmavid dagarna i ända. Njut av det. Ty den krymper för var dag som går. För på tisdag är ditt fria hemmalallande liv över. Då är du satt i offentlig omsorg. Då börjar dagis, eller förskola som det, även för ettåringar, så korrekt heter. Mona börjar skolan på tisdag. I en skola som (förhoppningsvis) kommer att vara i runda slängar 17-18 år till (minst). Tre fria dagar kvar. And counting.
Själv räknar jag också ner. Två timmar kvar till tre veckors semester.
Honung på mackan var bland det bäst jag visste när jag var liten. Ett lager ost ovanpå var ännu godare. Dock hade en mamma bestämt att det bara var något man fick äta på helgen.
Men idag är det tisdag.
Har man semester är det helg varje vecka. Dessutom är jag vuxen nu (41 år), så jag gör som jag vill. Och nutella på mackan är ungefär lika smaskigt. Sött och sliskigt. (Dock utan att ost på, även om jag aldrig provat. Hmmm…)
Det här är egentligen inte jag som står väldigt bredbent framför två på gräset utlagda grindhalvar. Det här är en, som man säger, photoshoppad bild av hur grindhalvorna kommer att se ut när den här färdig. Det som nästan, eller är på väg att se ut så här står på ett par bockar på garageuppfarten. Så fort dom är färdiga och uppjängade på grindstolparna och värda att förevisas för världen så lägger jag upp en bild här. Vänta och se.
Det var ett år sedan, om inte två, men det kändes som igår. 41-åriga kroppen klarade det bra. W kallade mig för Zlatan för att jag sparkade bollen så ofta, och att den då hamnade där den skulle. Vi spelade i dryga två timmar, från varmt solmotljus till dimman och mörkret gjorde att det blev svårt att avståndsbedöma.
Det dröjer väl ett år till nästa gång. Men först lite fotbollsgolf.
Han som bara någon kväll innan kallades för Zlatan gjorde som vanligt vid den årliga fotbollsgolfen, det vill säga på (delad) näst sista plats.
Sen fyllde vi husvagnen och drog den norrut.
Jag hade som bekant sovit i husvagn förr, men jag hade aldrig tidigare varit på husvagnssemester. Olika typer av campingplatser har jag dock erfarenhet av, och kan därav om möjligt rata de stora stadscampingarna till fördel för de mindre, avsides och mer familjära campingplatserna. Så i Luleå valde vi bort både Örnvik konferens och hotell (för nära E4) och First Camp Luleå **** (för mycket asfalt) och valde den något enklare husvagnsuppställningen vid EFS-gården i Gäddvik. Den rostiga SAABen och polarvagnen från 1977 stoltserade bredvid de något större ekipagen med förtält och trädgårdar.
Dagen efter fortsatte färden norrut med ett stopp i Kalix och vidare till Haparanda. Natt nummer två spenderades på ännu en enkel camping ett par mil norr om Haparanda, intill Torne älv, där vi var de enda gästerna bortsett från norrmannen som dök upp sent på kvällen och drog iväg tidigt morgonen därpå.
Som av en händelse gick vi på IKEA på lördagen. Ett besök som beräknades ta 2-3 timmar tog runt 6 timmar, och då hann vi ändå inte få med oss allt vi tänkt handla. IKEA-besök nummer två dagen efter lyckades vi inte heller på grund av att tre BILLY-hyllor faktiskt väger en del men däremot fyndade vi en matta och en större fotpall till mindre än halva priset. Dessa packeterades noga i presenning och bands fast på biltaket.
Efter IKEA-besök nummer ett drog vi tillbaka norrut, till Kukkolaforsen. Här fiskar man med håv från ramliga bryggor.
Ett besök på Rajalla fick naturligtvis inte missas.
På vägen tillbaka övernattade vi i Töre, inte långt från det som räknas som bottenvikens nordligaste punkt. Om man kommer med båt ska man runda denna boj och känns sig stolt.
På vägen hemåt blev besvikelsen stor då järnvägsmuseet visade sig vara stängt på grund av sjukdom. Vi trösteåt varsin fantastiskt dyr laxmacka på ett café i Gäddvik (igen). Caféet huserade även några höns, kaniner, en minigris och kanske en gammal Austin, kanske från fyrtiotalet.
Det var skönt att komma hem igen, och nu har undertecknads årliga roadtrip-hunger dämpats något. Och tur vi hade vår beskyddare med oss. Han eller hon har ögarna döpts till Ringen. Ringens uppsyn är bland det mest skrämmande jag har sett i dockväg. Hu.
Lagom till att semestern är slut är jag ruskigt tillfreds med mig själv. Jag står på vår glasveranda, tittar ut mot vägen och suckar av välbehag. Grindhalvorna är äntligen färdiga. Efter tretton dagar av mätande, sågande och skruvande sitter dom uppe. Och nog kan jag konstatera att slutresultatet ganska väl liknar skissen jag lade upp här när jag började.
Tjoff. Plötsligt var en arbetsvecka till ända. Det kändes kort. Helt okej. Och igår tog jag mig ett dopp igen. Det är sjutton grader i vattnet. Visst kändes det lite kallt, men uthärdligt. Som det känns nu så ska det vara några grader kallare för att jag inte ska vilja hoppa i.
Jag kommer sakna möjligheten när kylan sätter in på allvar.
Imorgon är det något så ovanligt som en folkomröstning på landstingskommunal nivå. Det är väldigt, väldigt ovanligt, ty det är väl första gången det händer. Vad landstingskommunal nivå nu betyder. Jag tror det heter så för att frågan är riktad till landstinget i Västerbotten men gäller i lika stor utsträckning på kommunal nivå, närmare bestämt i Dorotea och Åsele kommuner. Det som gör den ytterligare unik är att det är första gången en folkomröstning i Sverige handlat om vården.
Jag är egentligen inte så värst insatt, jag tycker aldrig att jag är tillräckligt insatt i politiska frågor, åtminstone inte för att känna mig trygg i att diskutera politik med andra. Tänk om jag har fel? Gud så pinsamt det vore. Samtidigt vill jag på egen hand läsa mig till att bilda mig min egen uppfattning, istället för att låta någon som är oändligt mycket bättre på verbal argumentationsteknik än jag, pådyvla sin politiska uppfattning på mig.
Däremot är jag väl tillräckligt insatt för att gå och rösta, vare sig det imorgon gäller ja eller nej eller rentav en blank röst.
Jag tänker rösta ja. Vad tänker jag rösta ja till? Jo, till denna korta och konkreta fråga: Vill du ge Västerbottens läns landsting i uppdrag att utforma ett åtgärdspaket för hela länet som innebär att Dorotea får vårdplatser med läkarjourkedja som 2011 och att Åsele får en stationerad ambulans? 2011 drogs ett antal vårdplatser in och en ambulans ersattes med en akutbil. Landstinget behövde förstås spara pengar. Om man röstar ja så motsätter man sig detta. Socialdemokraterna yrkar att alla deras medlemmar ska rösta nej, ty det var deras beslut att skära ner. Och skära ner måste man för att spara pengar. Socialdemokraterna vill inte använda ordet skära ner i sammanhanget, utan använder det finare ordet samverkan. Och det är ju också fint, men hur mycket man än samverkar så finns alltid den landstingskommunala barriären där, och i praktiken tänker jag mig att patienter oftast hamnar i kläm där. Argumentet att en akutbil är precis lika bra som en ambulans fast billigare förstår jag inte. Då skulle vi väl kunna byta ut samtliga ambulanser mot akutbilar? Samordna sönder landstinget.
Min lilla signal med min ja-röst är också denna: Det heter också att alla ska ha lika rätt till lika vård. Jättefin tanke, men för att det ska funka så måste vården i inlandet kosta mer per person än den gör i städerna vid kusten. Punkt. Avstånden kostar, det kostar när människor vill bo (kvar) i glesbygden. Så gör om, gör rätt (även om jag inte är säker på att de styrande kommer göra det om det nu blir ett ja). Fördela annorlunda. Hur vet jag inte. Men inlandsbefolkningen är tillräckligt nedskurna som det är.
Jag skulle kunna låta bli att bry mig, då Dorotea och Åsele ligger rätt långt bort från Drängsmark. Men det känns rätt att vara med och skicka signalen, även om den eventuellt skulle innebära att jag själv skulle få det sämre på något sätt. Så det har ingenting med populism att göra.
Man skulle kunna tänka sig att 12 september är lite väl sent för en flygpremiär, men bättre sent än aldrig tänkte jag och begav mig till Spisen för att komma igång för säsongen. Jag har haft rätt mycket ångest över att inte komma till skott under hela våren och sommaren. Nu var ångesten nästan som bortblåst, kvällen var alltså kav lugn. Däremot lyfte jag precis då gick solen ner, inversionen var i full gång och flygningen var därmed inte så värst jämn och behaglig utan jag guppade och pendlade lite hit och dit innan jag fick nog och gick ner. Sex minuter i luften är inte så mycket att hurra för, men med tanke på att det var tio månader sedan sist får jag väl anse det duga. Men jag får verkligen öka takten om jag ska lyckas komma upp i tre timmars flygtid, vilket behövs för att få behålla licensen till nästa år.
En säsong, min flygsäsong, börjar alltså, om än sent. En annan säsong, badsäsongen, är inte över, i alla fall inte för mig. Det görs tre hopp från egen brygga var och varannan dag. Jag vet inte när jag ska sluta. Idag var det 15,5 grader i vattnet och det blir sakta kallare för var dag. Jag tycks ha lärt mig hantera kylan, även om jag inte stannar i vattnet längre än nödvändigt. Men det piggar definitivt upp. Och ingen kruka här inte.
Den Långa Rödhåriga lagar en köttbit. Den ska ligga i en lergryta några timmar i ugnen innan den är färdig att ätas. I receptet står att man ska hälla en skvätt olja nånstans, i ett skede.
Jag blir mörkrädd. En skvätt. Hur mycket är det, exakt?
Nej, det blev inga fler bad. Jag slutade där, den tolfte september. Inte så att jag plötsligt blev en kruka, men plötsligt fanns inte tid för några dopp och sen kom regnet och kylan. Så utomhusbadsäsongen varade i exakt fyra månader – första doppet togs 12 maj. Nu sällar jag mig till de bekväma som åker på badhus i stället. Nu närmast på söndag då Mona ska dyka från bassängkanten. Tills dess får hon nöja sig med att studera livet under bryggan. (Under nogsam övervakning av målsman, förstås.)
Nu när sommarens död snart är fullbordad bestämmer vi oss att satsa på en säsongsoberoende framtid. Den kallas värmepump och eftersom vårt hus har de rätta förutsättningarna – vattenburen värme och ca 20 meter från en djup tjärn – så är det ju givet att det är sjövärme som är framtiden. I ett längre perspektiv kommer inte elen bli billigare och då förre ägarens elräkning till fyra femtedelar bestod av uppvärmning så hoppas vi att uppgifterna på 80% uppvärmningsbesparing stämmer. Det låter som en bra affär.
En dålig idé är när isen bestämmer sig för att frysa till, ty då kan man inte ge sig ut medelst flytbrygga och utombordare och lägga ut slang och vikter. Hur göra för att få ner slangen på botten? Herr Vikström VVS & Gräv verkar vara en man med lösningar. Planen är att lägga ut slangen på isen och börja pumpa varmvatten så att den smälter igenom, ty isen är tillräckligt tunn för det. Å andra sidan lite för tunn för att det ska kännas safe att gå på den. Så han surfar runt på en lång frigolitpinne för att fördela vikten. Tar sig fram med isdubbar.
Att han på köpet grävt sönder delar av vår tomt är något vi får leva med. Den återhämtar sig säkert snart. Och vi har ju till och med haft vår egna lilla tjärnvik ett par dagar (tills hans fyller igen hålet).
Först var det ett hål i väggen. Två slangändar tittar in.
Sen kom Stefan och Nisse och rullade in dyrgripen i källaren. Hyggligt små men säkra marginaler när den skulle vältas på plats.
Sen var det dags att börja fylla slangen med kollektorvätska. Spritångorna gjorde hantverkarna glada och lössläppta i det icke väl ventilerade pannrummet. De klarade trots det att laga och sätta igång värmeaggregatet som skulle skicka ut 40-gradig värme i slangen så att den skulle börja smälta sig igenom isen.
Och där låg den. Slangen. Slingrade sig som en orm på den ömsom torra, ömsom blöta isen. Efter några dagar frågade vi oss – händer det något? Sjunker den igenom? Den 40-gradiga värmen kyls förvisso ned av omgivningen, men ändå. Och jo… Visst händer det något. Delar av slangen sjönk ner och hängde under isen. På vissa håll såg det ut som om ett sjöodjur hade fastnat därute.
Det var som att titta på en timvisare. Inte ens två time-lapse filmer på totalt 6 timmar gjorde särskilt mycket väsen av sig.
Eller…? Den observante kanske skönjar en förändring i första halvan av filmen, den närmre slangen, mellan vikt nr 2 och 3 från vänster.
Men väntan fortsätter.
Så plötsligt en morgon. Jag går ner till bryggan och känner på isen. Den är fortfarande några centimeter tjock, men den har mjuknat betydligt. Jag börjar smida planer att ge mig ut med bryggan och slå sönder isen med snösläden och låta slangen sjunka till botten. Borde gå ganska bra. Måste dock ske i mörker, efter arbetstid. Men jag har ju en kraftig pannlampa.
Men samma dag kommer svärfar med kanoten i högsta hugg och ger sig ut med Den Långa Rödhåriga som medelst en ishacka drar kanoten upp på isen, går igenom isen, och låter slangen sjunka ner. I’m so sorry I missed it.
Men runt tog de sig. Slangen låg där den skulle. På botten, i dyn.
Nu återstod att koppla in värmepumpssystemet, samt att försöka återställa naturen. Det är så sankt nere vid sjön så att Stefans multitonsgrävmaskin fick ersättas av en minigrävare som i mörkret grävde igen diket i vilket slangen ligger. Det ser ju inte så värst trevligt ut efter det, men snart kommer vintern och döljer allt det fula och till våren blir det gräsplantering. Och under tiden har vi billig och ren värme.
Här står den och brummar svagt. Jag brukar stå nere i källaren, tätt intill värmepumpen och mysa.
Kommer till jobbet. Loggar in på datorn. Öppnar webbläsaren och stämplar in. På arbetstid går jag sedan in på dn.se och hittar en webbfråga som ställs i samband med en artikel om IQ och mensa – klubben för inbördes beundran: ”Är du smartare än genomsnittet?” Konstig fråga egentligen. Jag har svårt att hitta ett sammanhang där jag tycker att den frågan är relevant, för nånting. (Jag kanske har dålig fantasi, eller ännu värre – inte tillräckligt smart.) Men eftersom det bara går att svara ”ja” eller ”nej” så väljer jag ”nej”.
Genast kommer en ruta upp som redovisar hur många som svarat, och vad de har svarat.
75% av alla dn-läsare tycker att de är smartare än resten. (Utan att vara det minsta fördomsfull noterar jag för mig själv att en majoritet av dn-läsarna är stockholmare, dessutom har en tredjedel av dem fel.) Först blir jag förvånad, sen skrattar jag till lite nervöst, sen blir jag mest lite obekväm och vill helst glömma det jag sett.
Vad ska vi göra med alla dessa fantastiskt ödmjuka människor (7285 stycken and counting) som aktivt svarat att de är smartare än genomsnittet?
Det är fredag och vi är lediga, allihop, hela familjen. Den Långa Rödhåriga är drabbats av nån slags infektion och hon är på väg att tappa rösten. Logopeden säger – Röstvila… men han är samtidigt medveten om att det är ett hopplöst kommando. Så Mona och jag går ut och sparkar boll istället. Det är skymning ute och det blir snart riktigt mörkt, men gårdsplanen är upplyst av gatljusen och ljusslingorna som jag har satt upp på det halvdöda körsbärsträdet. Mona roas av att ömsom sparka bollen framåt, ömsom plocka upp den och ”kasta” den åt nåt håll. Och jag sparkar tillbaka. Men till slut blir hon less, vi går till postlådan som är tom idag, och sen går vi in. När vi kommit in, klätt av oss och varit inne några minuter så frågar Den Långa Rödhåriga Mona:
– Har du varit ute, Mona?
Mona svarar direkt:
– Boll.
Och våra hjärtan värms. Det är första gången vi hör att hon verbalt refererar till något som hänt för en relativt god stund innan, innan vi klädde av oss, innan vi gick in, innan vi gick och kollade postlådan. Mys.
Jag bli lika lurad varje gång. En arbetsdag till ända, sitter bänkad på bussen, halvvägs mellan Piteå och Pite havsbad. Och så sitter någon på bussen och fiser. En riktig bomb. En äggmök. Det händer varje gång jag är på väg hem från jobbet.
Nämen. Javisstja. Munksund. Pappersmassefabrik, eller vad det är. Stackars pitebor som måste leva i det varje dag. Idag var jag till exempel nödgad att försäkra en kollega om att jag just inte släppt väder i kopieringsrummet, men det hade jag inte behövt, hon var högst medveten om varifrån odören kom. Betyder att jag helt riskfritt kan släppa mig i Piteå när som helst, var som helst, och komma undan med det?
Dags för en såndärninga dag där man ska ta Ett Foto I Timmen och lägga upp för allmänhetens beskådan. Det var ofantligt länge sedan, men nu är det jul och vi ser till att göra något vettigt av årets sista arbetsdag. (Och ja, det var ofantligt länge sedan det skrevs något här överhuvudtaget, men låt oss låtsas som ingenting och läsa vidare.)
Kring sexsnåret på morgonen kommer jag, efter en tolv minuters jagande på en mörk E4, fram till Byske, varifrån färden medelst buss fortsätter till arbetet i Piteå.
Kring sjusnåret har varit på jobbet en liten stund, försöker vakna till i fikarummet med en kopp värmande mjölkfritt silverté.
Kring åttasnåret är det dags för årets sista patient, och jag förbereder med lite journalläsning. Djupa fåror i pannan.
Kring niosnåret är besöket över. På mitt bord står en björn med vilken man kan blåsa såpbubblor.
Kring tiosnåret har de flesta av mina kollegor förmiddagsfikat klart. Kvar står bland annat en skål med hemmagjorda polkagrisar.
Kring elvasnåret, efter några samtal med olika professionaliteter, skriver jag journaler så att knogarna brinner.
Kring tolvsnåret serveras det i sjukhusrestaurangen en salig blandning av köttbullar, janssons frestelse, mimosasallad, potatisgratäng och kikärtsgryta.
Kring ettsnåret har jag ett litet ärende in till vår kära sekreterare, och hennes knogar glöder på every-minute-basis.
Kring tvåsnåret har jag bänkat mig i en buss. Plattan visar ett avsnitt av Enterprise, en hyggligt modern och hyfsad Star Trek-serie från 2001-2005.
Kring tresnåret är jag tillbaka på E4, och det är precis lika mörkt som sist. På väg till vår älskade krabat på Drängens förskola.
Kring fyrasnåret dricker Mona direkt ur kranen. Hon nobbar erbjudandet att dricka ur en vanlig mugg. Och varför skulle hon?
Kring femsnåret håller pannkakorna på att bli färdiga. Mona klättrar upp och gör sig redo.
Lagom till jul, vid dryga 18 månaders ålder, börjar Mona använda tvåordsmeningar. ”Mona färdig”, ”Sitta här”. Visserligen inte kompletta subjekt-verb-satser, men ändå. Logopedfarsan är nöjd. God jul.
Mona avslutar året med en viktig fonologisk milstolpe. Imorse sa hon ”bajs”. Med alla ljuden korrekt placerade och utförda på ett godkänt sätt. Bilabial tonande klusil (b), diftong (aj) och framför allt tonlös sibilant (s). Det är den sistnämnda som utgör milstolpen. Att hon använde ljudet i ett ord. Visserligen inte helt finslipad och helt dental, utan med förträngningen något längre bak i gommen, men fullt och gott godkänd som språkljud i svenska ord. Nu är det ju ett bra tag innan ljudet bör sitta med rätt artikulationsställe och användas överallt i alla ord, men det första steget dit är taget.
Hem
