I lördags kom det. Världen blev vit. Farväl till barmarken. Hej till 60 km/h på E4. Snörök utan framförvarande trafik. Träden gick från kalhet till fluff. 35 centimeter på ett par dagar.

Det bakvända var att komma till jobbet 13 norrut i förrgår morse. Några centimeter, på sin höjd. Kändes mesigt.

Men det mesiga är att 35 centimeter betyder svårigheter att få luft under vingen. Åtminstone från hemmaflygplatsen. Det krävs transport av utrustning till annan plats, exempel öppen is, där snön i regel är som bortblåst, för att lyckas bättre.

Det mindre mesiga är att man kan plocka fram laggarna och jobba upp konditionen och förbränningen. Kan behövas inför kommande svullartid. God jul.

Kriget mot tidningsbuden tidningsbuden (vars arbete jag som sagt dock uppskattar enormt). Lappen som enligt utsago för en vecka sedan skulle tas bort ”inom kort”, den sitter kvar. Nytt mejl till Tidningstjänst AB i Skellefteå:

Är det ok om jag tar bort den själv?
/thomas

Fortsättning följer förhoppningsvis.

Jag åkte inte med bussen ifråga. Jag åkte med nästkommande tur.

(Tillägg: Jag har alltid bälte på mig och sitter i regel ganska långt bak.)

Dagens datum. Internationella soundcheckingdagen. Ett två ett två ett två.

Mycket som händer på samma gång.

På arbetet återstod endast att skriva lite intyg och sammanfattningar och utlåtanden och nåt samtal att ringa. Naturligtvis blir jag tilldelad en remiss till slutenvården, till vilken jag, som enda logoped på sjukhuset under mellandagarna, lovat att serva. Det var snart ett år sedan jag ägnade mig åt den sidan av logopedin, det kändes lite stapplande men det slutade bra.

Någon domedag syntes inte till. En blek sol med tillhörande ispelareffekt sken in i lunchrummet mitt på dagen. Vackert. Sen gick den ner och det var dags att försöka hinna säga ajöss till arbetskamrater som skulle vara lediga till och med nästa år. Det är trist med avsked. Försöker halvt och halvt undvika dem, men man måste ju vara artig också.

Vet inte om det har nån speciell betydelse att jag har namnsdag mörkaste dagen på året. Gratulationerna vällde in – från bror, några arbetskamrater, cdon.com, min namne W, och Den Långa Rödhåriga såklart. En smällkaramell väntade på mig när jag kom hem.

Och Krabaten är på väg att fatta grejen med att mödosamt förflytta sig framåt.

Klockan är cirka nio på morgonen före dan före dopparedagen. Jag är relativt nyvaken, tom i magen och jag har just gjort nummer två. På vägen in i duschen ställer jag mig på vågen. Den visar prick 90,0. Två dagar före julafton. Jag återkommer med nytt resultat på annandagen. Spännande!

Detta är förmodligen gammal skåpmat för de som varit med förr, men inte för nytillkomna. Min egna lilla julsång, om fragil ändlös kärlek i vintermörkret. Tryck på play, och god jul på er!

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Min-svala-alskade.mp3|titles=Min svala älskade]

This is it. Dagen alla väntat på. (Vissa väntade förstås på den 21:a, men efter ett förmodat antiklimax kunde även dessa styra om till en mer positiv förväntan.) Och här är en digital representation av det handgjorda julkort endast ett tjugotal nogsamt utvalda av våra vänner och släktingar erhållit i fysisk form. God jul igen! Hoppas den blir fröjdefull!

Imorse ställde jag mig på vågen igen. 90,4. Uppgång ett knappt halvkilo alltså. Knappast statistiskt säkerställd skillnad. För en säkrare bekräftelse på en eventuell uppåtgående trend behöver man se till en lite längre tidsperiod. Allt detta fett och socker som intas genom ett konstant småätande behöver mer än fem dagar för att manifestera sig på vågen.

Idag blir det skidlöparpremiär. Bättre sent än aldrig.

Imorgon tar det slut. Då arbetar jag sista dagen. Epoken som leg log på barnhab på Sunderby sjukhus är över. Många trevliga arbetskamrater. Många spännande patientmöten. Några tråkiga. Några roliga. Alla nyttiga.

Ikväll sista exilkvällen. Den spenderas på ett långt ifrån spännande vandrarhem i Boden. Men rent, ganska fräscht och mycket prisvärt.

Imorgon kväll, väl hemma, börjar nästa epok. Minst fyra månader helledig pappa. Sweet.

Alla uppdrag avslutade för min del! Och skrivbordet är rensat på de flesta personliga märken. Den skitjobbiga ”Ergomouse”-mojängen på tangentbordet är återställd. Datorn rensad på personlig information. Alla pennorna i pennstället. Namnskylten vid dörren nedtagen. Alla post-it-lappar med obegripliga småanteckningar nertagna. Ytor dammtorkade. Hurtsen tömd på känsliga dokument. Sista Resan för dessa dokument gick ner i tuggens hungriga gap. Tuggen gav ifrån sig ett ilsket ”ZZZZZZZZZ!” för varje sida som tillintetgjordes i pyttepyttesmå remsor. Till och med hela årets kalendersidor gick samma öde till mötes. Hejdå, 2012.

Jag tar en bild över ett välstädat (?) skrivbord. Krabaten, vi kan kalla henne Mona, blickar ut. Hon kommer inte vara där när K kommer och tar över på onsdag. Hoppas trots det att K kommer vara nöjd med min städning.

Själv är jag nöjd som tusan att bli förpassad ut i pappaledighet. Alla dagar hela veckan om, ska jag jaga fatt på Mona som just lärt sig krypa och med ofantlig glädje över sin nyvunna frihet ger sig iväg på upptäckarfärder. Det finns mycket att upptäcka på 56,5 kvadrat.

När året skälver är det kutym att göra årets bästa-listor.

• Årets bästa låt: And I Will Kiss med Underworld med flera. Ett 17 minuter lång halvinstrumentalt, medryckande, slagverkigt, storslaget verk som spelades under OS-invigningen. En cool grej är att slagverksmästarinnan är döv.
• Åtets bästa show: OS-invigningen (och detta inte bara tack vare ovanstående punkt). Jag satt och studsade av entusiasm i tevesoffan. Så fantastiskt väl koreograferat.
• Årets bästa person: Mona, som äntrade scenen strax före midsommar. Den Långa Rödhåriga (numera årets näst bästa person) och jag glömde bort att sova och äta och vi minns sommaren som något till stor del utanför och nedanför balkongen. Folk säger att sommaren regnade bort, men det märkte vi inte ett dugg av. Solen sken ju.
• Årets bästa arbetskamrat: L, som tappert stått ut med och utan knorr besvarat alla mina frågor och tankar och funderingar kring patientarbetet.
• För lite: Flyg. Även om jag till slut lyckades skramla ihop de tre timmarna flygtid som behövs för att kunna förnya licensen utan att behöva gå en kurs igen. Men anledningen till det är ju uppenbar.
• Bästa inlägget: Duttar. Årets märkligaste upplevelse.
• Bästa gömman: Järnvägsstationen i Torneå, 28 april 2012. Omgivna av motorburen finsk ungdom kände vi historiens vingslag genom att Lenin en gång i tiden klivit av tåget här. Vi höll andan en stund, sen gick vi vidare och jämförde spårvidder.

Jag skulle vilja lägga till fler punkter till listan, men se det hinns inte – familjen ska halka sig några mil söderut och fira nyår i Hökmark. Gott slut!