Sedan mitten av mars har jag varje måndag, tisdag, torsdag och fredag kört den 13 mil korta E4-sträckan mellan Skellefteå och Luleå (plus en liten, liten bit väg 97 till Södra Sunderbyn). Jag har gjort det eftersom det är ganska bra väg, 110 utom några 90-sträckor och det bara tar 88 minuter från parkering till parkering. Om jag har måst stanna på vägen för att undvika att somna bakom ratten under färd har det naturligtvis tagit lite längre tid. Buss har jag ratat eftersom jag räknade ut att det kostar lika mycket som bensinen men tar en timma längre.

I tisdags fick jag nog. Det var mörkt, det regnade, det blåste och ryckte i bilen och det kändes som hög risk för plötslig och förrädisk halka. Höll 80-90 och det började så smått sticka i armarna som krampade om ratten. Jag kom hem helskinnad men den körningen var ingen mysig upplevelse. Så imorse klockan halv sex tog jag cykeln ned på busstationen och bänkade mig i en mörk och varm buss. Det var ruskigt skönt att kunna färdas samma sträcka som tidigare utan att behöva hålla koll på vägbanan, den vita streckade linjen som oförtrutet blinkar förbi. Att släppa på koncentrationen. Att kunna blunda. Och sova.

I Piteå hade jag kunna sitta kvar i den så kallade expressbussen – linje 100, se inlägg 27 mars 2008 – mot Luleå, men istället bytte jag till en annan buss som ankommer Luleå stad en hel halvtimma före linje 100. Ett bussbyte till i Luleå och tjugo över åtta – nästan tre timmar efter resans start – stämplade jag in på jobbet. Att jämföra med en och en halv timmas bilkörning.

En snabb sammanräkning av enkelresekvittona gav summan 218 kronor. Att jämföra med ca 150:- för 13 mils bensinpengar. Troligen något billigare om man nyttjar någon form av rabattkort för resorna.

Så det är bara att välja:

88 min bilkörning: *ca 150:- bensinkostnad *kräver oavbruten koncentration   jag kan: – lyssna på musik och radio – (inte så mycket mer) – – –

150-185 min bussåkning: *ca 200:- biljettkostnad *kräver viss koncentration vid bussbyte, annars inte jag kan: – lyssna på musik och radio – sova – se på film – läsa – surfa på internet

Svåra val, svåra val.

Måndagkvällar och torsdagkvällar är de kvällar då jag inte är hemma. Då borde jag ha helt fritt med tid att knåpa ihop texter och allehanda klurigheter och lustigheter här, men se det går ju inte, ty då kvällen inträder har jag varit igång sedan halv fem på morgonen och det finns verkligen ingen ork, åtminstone inte till något kreativt. Okej, jag sover en liten stund på bussen mellan staan och Piteå, men det fyller bara på litegrann på sömnkontot.

Så jag orkar egentligen inte skriva detta.

De andra kvällarna och dagarna i veckan gullar jag med Krabaten, och har verkligen inte tid med trivialiteter som att skriva i bl… förlåt nätdagboken. Eller? Är det så det är? Eller är det så att min sista lilla, lilla gnutta av extroverthet, exponeringslusta, exhibitionism är som bortblåst av livets omprioriteringar? Det hoppas jag egentligen inte, det här blåa sida är för mig ett slags andningshål, på ett sätt som jag aldrig någonsin kommer låta facebook vara, ty det jag skriver och målar och spelar här, det är mitt, min egendom och dessutom inte påtvingande, det finns inte för någon som inte är intresserad, det är bara till för den uppletande, den som gör det aktiva valet, den eventuella individ som är nyfiken på vad som rör sig i mitt liv och huvud.

Okej. Jag fortsätter väl skriva lite till då. Lite oftare. Ska försöka.

Jag har missat några gånger, men nu är det dags för en EFIT igen. Novembermörkret bäddar för luddiga och gryniga bilder, men jag antar att det är konst det också. Ovanligt många Krabatbilder blev det. Lev med det och håll till godo.

 

På fars dag åkte far, Krabaten och Den Långa Rödhåriga på badhuset och plaskade i en varm bassäng tillsammans med en handfull andra bäbisar. Logopeden måste ha förstått badinstruktören fel då hon menade att en fem-månaders unge på några tillfällen har lärt sig lyssna till ordet ”sparka” och tar det som en instruktion. Nåväl, vi gjorde som instruktören sade, gjorde som vi kanske skulle ha gjort i vilket fall, nämligen verbalt spegla vad hon och vi gjorde. För sparkade, det gjorde hon. Med både benen och armarna.

När jag och L hastade från ett möte (länslogopedins arbetsplatsträff) till ett annat (barn- och ungdomshabiliteringens arbetsplatsträff) så undrade vi vad det där andra mötet skulle handla om. Vi habiliteringslogopeder är inhyrda konsulter på plats i barnhuset och brukar inte delta i arbetsterapeuternas, sjukgymnasternas, specialpedagogernas, kuratorernas och psykologernas arbetsplatsträffar, men den här gången ville de att vi skulle dyka upp sista kvarten. Bara kort information. Nånting om anhöriggrupper. På vägen spekulerade vi över vad det betydde. Någon har ju nämnt behovet att samla föräldrar som har barn med en viss problematik, till exempel de med ätovilja eller autism. Downsfamiljerna är redan hyfsat väl organiserade, men de andra…

När vi äntrade salen visade det sig att det inte alls skulle handla om några anhöriggrupper. Det var ju bara nonsens. Det var istället presentutdelning. L har ju gift sig nyligen, och då måste hon uppvaktas. Och jag har tydligen gått och blivit pappa, och även det måste uppmärksammas, även bortom Fars dag. L fick ett par fina ugnsformar. Själv fick jag egentligen inget annat än ett fint kort med fina ord i – paketen jag i alla fall fick öppna innehöll saker till Krabaten: En plastservis á la Elsa Beskow och en skojig Bamsebok med tillhörande plastmorot som ljudar rätt eller fel beroende på om man svarar rätt eller fel med den. Tack, habbare!

Jag är ganska sugen på att gå på bio och se nya bondfilmen Skyfall. (Eller Störtregn om titeln hade översatts såsom man gjorde på 80-talet.) Den Långa Rödhåriga är dock inte oerhört peppad att följa med, så det gäller för mig att hitta lämpliga tillfällen att gå själv, utan att känna att jag sviker fadersansvaret då jag är hemma i Skellefteå. Jag sviker tillräckligt då jag inte är det.

Ikväll hade jag utarbetat en plan i bakhuvudet. Om jag får gå på sena föreställningen så ser jag till att serva Krabaten under natten om det skulle behövas, så får Den Långa Rödhåriga sova. En bra deal tänkte jag, och så verkade Den Långa Rödhåriga också tycka.

Men nej. Just ikväll visas inte Skyfall den sena föreställningen. Bond har fått stryka på foten till förmån för ett jippo som SF benämner Breaknight som en del av premiären av Breaking Dawn del 2. Breaknight (då dom visar Breaking Dawn del 1) börjar klockan 21:15 i den stora salongen och en minut i tolv inatt visar de premiären i fem salonger av sex. Jag är lagom upphetsad av tonåriga vampyrer och blir inte mindre gubbigt irriterad över att mina planer grusas av en film som förmodligen inte rankas speciellt högt på IMDB eller Filmtipset. I skrivande stund verkar inte de fem salongerna speciellt uppbokade av massor av Stephanie Meyer-fans heller. Och tro det – vem orkar sitta i en biosalong till två på natten när det vanlig skoldag imorgon?

Mister Bond – vi ses en annan gång.

Krabaten surrar på. Hon gillar att testa nya ljud. Dagens ljud är nåt slags tillgjort host-skratt, det låter lite ansträngande men det är det inte, i varje fall inte på något negativt sätt. Hon är en lika glad skit som vanligt.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/recording-20121117-110627.mp3|titles=Krabaten 17 nov 2012]

Skickade just iväg detta mail till Tidningstjänst AB, Skellefteå:

Hej! Jag undrar om det är obligatoriskt att ha en fyrkantig gulröd klisterlapp med bokstäverna ”NV” på sin dörr/brevlåda om man prenumererar på Norran? Häromdagen, efter att ha anmält utebliven tidning, hade något satt dit en sådan dekal på vår dörr.

Jag vill inte verka gnällig, men jag vill själv bestämma vilka lappar och dekaler som sitter på vår dörr eller inte.

Jag uppskattar tidningsbudens arbete enormt och förstår att dekalen är en hjälp för dem att stoppa rätt tidning i rätt brevlåda, men ni har väl listor på vem som prenumererar på vad?

Svar dröjde inte:

Hej!

På området där du bor skall inte märktejp användas, vi ser till att den plockas bort inom kort.

/Mattias

Seger!