Här bor jag ibland.

Just ikväll, dagen till ära, sitter jag i sjuttiotalsvagnen i ösregnet och njuter av en mjölk och en kanelbulle. Man kunde ju ha det sämre.

Jag fortsätter som om inget har hänt:

I vårt hem har vi en  tavla med fotografi på en naken kvinnorygg, som mamma förmodligen köpte när fotografen hade utställning nånstans i Stockholm för en herrans massa år sedan. Den hänger på väggen bakom soffan i vardagsrummet. Perfekt synläge för en unge som umgås med sina föräldrar i soffan. Men hon bryr sig inte om själva fotot, utan texten under:

Så fort hon får syn på texten blir hon skitglad. Tittar på den intensivt, fnissar och skrattar och har sig.

Det värmer hjärtat att se att hon intresserar sig för bokstäver och text redan vid fyra månaders ålder.

(Okej, det kan vara så att hon roas av konstiga och skojiga kontrasthöga krumelurer. Vilket bokstäver ju är.)

I söndags kväll följde Den Långa Rödhåriga och Krabaten mig upp till husvagnen i Sunderbyn nära Luleå i Norrbotten.

I tisdags morse körde vi i panik, iförda sommardäck, tillbaka till Skellefteå för att hinna före det hotande vinterväglaget.

I morse kom jag tillbaka till Sunderbyn. Snön som hade fallit i förrgår låg kvar. Och nån glad jäkel har äntligen, äntligen, äntligen fått ta fram skotern för några rundor.

Dom säger att man blir extra blödig från och med den dan då man får barn. Jag vet inte. Jag tycker jag är lika känslig som förr inför välgjort sentimentala filmer och musikverk. Men det är klart, det går i perioder, ibland är man på humör, ibland inte.

Igår rattade jag bilen en bit på Skelleftehamnsleden, uppför Östra leden och vidare ut på E4:an norrut. Klockan var sex på morgonen och man kunde kanske, kanske skymta en ljusstrimma bakom granarna längs vägen. Solen skulle vara ovanför horisonten lagom till ankomsten i Sunderbyn, Luleå, Norrbotten. I öronen sjöng Tomas Andersson Wij om gröna vagnar och jag vet precis vad den låten gör med mig. Efter några verser var bölandet igång i full skala, gitarrackorden ackompanjerade tårarna och snoret. Och jag som sällan lyssnar på låttexter, men med hans texter är det annorlunda. Dom är såå mycket tillgängliga. Och just den låten berör mig, dess perspektiv, åren som rinner förbi, relationer som växer och bryts, dör och den hopplösa gnistan som tänds och obönhörligen släcks. Jag känner igen mig så väl.

Och missförstå mig inte nu, jag är lyckligare nu än någonsin tidigare. Men man har en historia och den kan inte tas bort, i alla fall inte upplevda känslor.

Ikväll kom Tomas till Nordanå och spelade. Och naturligtvis brände det till bakom ögonen när de gröna vagnarna kom farandes tillbaka. Bara att släppa ut. Jag vet inte om Den Långa Rödhåriga, tätt intill mig, märkte något. Men tack Tomas. Du gjorde vår kväll, vår vecka, vår höst ännu bättre.

Inte händer det mycket här inte.

Det bara blir så.

Man kan ju undra varför.

Det händer ju grejer hela tiden.

Men det kanske är just därför inte mycket händer just här.

Idag körde jag i vanlig ordning 13 mil till arbetet. Innan dess sade jag farväl till Den Långa Rödhåriga och en lycklig Krabat. Varken jag eller Krabaten kan låta bli att flina när vi tittar på varandra. Jag är rätt övertygad om att medan jag skrattar med henne, så skrattar hon åt mig.

Husvagnen är tillbaka på sin övervintringsplats i Kåge. Själv har jag hittat ett nytt boende – en kollegas föräldrars övervåning. Komplett med bastu och vävstol. Utanför fönstret är kyrkstugorna i Gammelstads kyrkby utslängda huller om buller. Ser ganska lustigt ut. Otroligt pittoreskt. Imorgon väntar ännu en intensiv arbetsdag med ett par patientbesök och ett par teammöten med ett par (som det känns) miljoner patientfall att diskutera. Sen kommer jag i vanlig god ordning misslyckas med att sluta arbetsdagen i tid men till slut så styr jag kosan hemåt. Och så mer skratt och flin ikapp med Krabaten.

Jag fattar inte.

Varför måste hon vara så jäkla glad jämt?