Jag blir subtilt skadeglad när facebook visar upp visar sidor på sätt inte är riktigt meningen. Inget upprörande i sig, och det kanske inte är alla som skulle uppmärksamma felen, men ändå.

Bråda dagar är över. Sommarens ledighet var över, men jag var ju naturligtvis inte utvilad, av förklarliga skäl. Det där med att vara utvilad, det kan man väl glömma de närmsta 15 åren. Men det är okej. Alternativet verkar ju vara så mycket trevligare. Två förvirrade arbetspass följdes av ett efterlängtat dygns vårdnadshaveri med W, tätt följt av en ärad visit av brodern, brorsönernas och broderns flickvän. Aktivitetslistan toppades av en välkomstfest för Krabaten i söndags. Vädret var fantastiskt och Krabaten sov sig igenom i stort sett hela tillställningen. Under måndagen gick tempot ned en aning med endast en föräldraträff på räkmuseet och en körning med husvagn till Södra Sunderbyn. Det krävdes 1,5 arbetsdagar att känna en uns av arbetstempo över huvudtaget. En förälder noterade hur trött jag såg ut. Ojdå. Sen återstod en halv arbetsdag innan det var dags att bege sig hem igen. Men nu är livet annorlunda, nu finns inga andra planer än att krama en Krabat.

Förresten – hur uttalar man bebis – bébis eller bäbis eller bejbis?

Vi köpt en ny dator. O så svart den är.

Den må se rätt intetsägande ut. Stationära datorer ser ofta intetsägande ut. Vi velade ett tag mellan en bärbar eller rn stationär dator, de båda vi har i hushållet har sex år på nacken och det var hög tid att uppgradera åtminstone en av dem. Valet föll på en stationär eftersom man får mer prestanda för pengarna med en sån. Plus att man har större frihet att bestämma vad den ska innehålla. Den bärbara kan ju så småningom ersättas av en surfplatta, men det är ingen brådska. Den stationära innehåller: (inom parentes den gamla HP:ns specifikationer)

• En Intel Core i5-processor, 3570K, 3,4 Ghz. (1,8 Ghz)
• 8 GB RAM-minne. (1,5 GB)
• En 128 GB SSD-hårddisk och en 1 TB mekanisk hårddisk. (74 resp 186 GB, båda mekaniska)
• Ett fläktlöst grafikkort från AMD med 1 GB RAM. (256 MB)
• Windows 7. (XP)
• DVD-brännare.

Allt i ett chassi från CoolerMaster som ska vara så tyst som möjligt. Vi är lite less på att lyssna på brummandet från den gamla HP:n. Åsså ska MIDI-ljudkortet från HP:n in i den nya.

Igår företog jag, Den Långa Rödhåriga och Krabaten en ovanlig resa. Tåget avgick Skellefteå station och ankom Skelleftehamn en kvart senare. Efter tio minuter tog vi samma väg tillbaka. Tåget drogs av ett snyggt D-lok och vi satt i tredje klass. Det var träpaneler och järnbeslag överallt (inte en plastyta så långt ögat nådde). Det var sjungande metallhjul-mot-räls-ljud vid tvära svängar och ryckig gång när tåget accelererade eller bromsade in. Konduktör och stins.

 

 

Den här texten är för de som oroar sig för att jag ägnar mig åt en livsfarlig hobby.

Det har skett två paramotorolyckor med dödlig utgång i helgen. Den ena i Kisa, Östergötland och den andra i Boden, Norrbotten. Mig veterligen (och jag borde ju rimligtvis ha någon form av koll, tror jag) så är det första gången någon förolyckas i samband med paramotorflygning överhuvudtaget i Sverige. Och det är såklart mycket anmärkningsvärt att två personer drabbas på olika håll under samma helg. Ett klischéartat ord är tragiskt. En svart helg för oss som ägnar oss åt den långsammaste och det mest mobila sättet att flyga på. Tankarna går till de som var där och anhöriga. Känns extra obehagligt eftersom de som drabbats är nära min ålder och i Bodenfallet nära geografiskt. Samma intresse. Jag känner säkert någon som känner honom.

Varför skulle då detta inte kunna hända mig?

Jo, det kan det. På samma sätt som vem som helst kan råka ut för en bilolycka eller liknande. (Borde det inte vara vansinnigt farligt att i en plåtlåda störta fram i 110 kilometer i timmen, tätt intill andra potentiellt nyckfulla förare av liknande fordon?) Allt handlar om säkerhetstänk, förberedelser, koll på utrustning och förhållanden.

Av respekt för de berörda tänker jag inte spekulera i vad som hänt, vad som orsakade olyckorna. Jag kan bara nämna vad jag gör för att flygningen ska fortsätta vara en säker sport för mig. Och jag tror att en grundläggande respekt, nästan rädsla, för vad som kan hända är en bra utgångspunkt.

• * Jag ger mig aldrig upp i väderförhållanden som är i närheten av vad jag inte kan hantera. Jag strävar efter så lite vind möjligt, ty det är då som turerna är som mest njutfulla. Jag flyger aldrig soliga sommardagar med termik som ger turbulent och byig vind. Även om jag säkert skulle kunna hantera en flygtur med hyggligt ”lurvig” vind så skulle upplevelsen inte vara speciellt njutbar. På somrarna är det stilla ljusa sommarkvällar och nätter som gäller. Soliga vinterdagar går bra om vinden är svag och jämn (laminär). Det är dumt att försöka starta i någon annan riktning än mot vindriktningen.
• * Jag kollar alltid utrustningen innan jag ger mig av. Motor, sele, linor, skärm. Allt ska vara helt. Är linorna trassliga kommer man oftast inte upp överhuvudtaget. Skärmen får alltid torka till knastertorrhet inomhus direkt när jag kommit hem. Jag vårdar den ömt. Packar ihop den enligt boken. Många frågar också vad som händer om motorn stannar. Svar: Inget särskilt. Det är omöjligt att störta ner till följd av att motorn lägger av – man landar då som vanligt. Och jag ser alltid till att vara över öppen mark ifall det skulle hända. (Det har hänt en gång – för tre och ett halvt år sedan. Jag landade på samma is som jag startade ifrån.)
• * Jag ser alltid till att det finns överdrivet mycket svängrum för start. Byggnader, kraftledningar eller träd får inte vara i närheten av i vägen.
• * Jag är alltid beredd att avbryta en start eller flygning om det inte känns bra. Jag har gjort otaliga bra starter, bara för att vända om direkt och landa bara för att känslan inte varit bra däruppe.
• * Jag gör aldrig några hastiga eller för hårda manövrar. När jag till exempel ska svänga så gör jag det försiktigt – inga tvära kast här inte. Min svängradie är till exempel dubbelt så stor som mina flygarvänners i Piteå. Jag är ett kontrollfreak – jag gör ingenting utan att riskera att tappa kontrollen. Jag flyger för det mesta rakt fram. Inga akrobatkonster här inte.

Jag flyger inte för spänningens skull. Jag flyger för njutningens skull. Utsikten. Naturupplevelsen. Att långsamt kunna glida över trädtopparna och fåglarna. För min del är paramotor en lugn aktivitet, ingen extremsport.

EDIT: Svenska skärmflygförbundet (i vilken jag är medlem, lic nr 9328) skriver detta i samband med det inträffade.

Dags för en bild på Krabaten. Inför ett besök på Trästockfestivalen tidigare i somras.

Igår fyllde hon två månader.

Jag gör mig redo att flyga.

Genom att tiden går och man får perspektiv på det som hände de förolyckade paramotorpiloterna (plus att jag får mer insiderinfo om vad som faktiskt hände) så hoppas jag kunna ta mig en flygtur närhelst jag har tid och ork och vid fint kvällsväder.

Fram tills dess tränar jag flygning i rymden. Spelet heter EVE Online, man skapar sig en karaktär och flyger runt i en avlägsen galax tillsammans med tusentals andra spelare runtom på jorden. Trevligt att upptäcka nya världar, även om jag är noga med att inte glömma bort den riktiga världen.

Idag är det EFIT igen. Men med risk att bli portad därifrån så lägger jag fotograferandet åt sidan och kör en ELIT istället – Ett Ljud I Timmen. Blev lite inspirerad av sista instansen i senaste EFIT-inlägget jag gjorde. Så here goes. Med reservation för ett litet tidsglapp på några timmar mitt på dagen då vi ägnade oss långt mer viktiga saker än att dokumentera samtiden.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/0830.mp3|titles=0830]

Sen morgon, dags att ställa sig i duschen och meddelst hårtrimmer ta bort lite skägg och hår.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/0930.mp3|titles=0930]

En stund senare står Den Långa Rödhåriga och blåser håret.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/1030.mp3|titles=1030]

Dryga paret timmar efter uppstigning är vi äntligen i färd med att avsluta vår frukost. Slurpar de sista dropparna te ur tekoppen, skrapar de sista resterna av filen ur skålen, vänder till sista sidan av morgontidningen. Hyfsat arrangerat.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/1130.mp3|titles=1130]

Vi har hämtat upp E vid Hjorten, och är i färd med att hämta upp A vid Klutmarks station. Vi stannar bilen, E kliver ur och hämtar A, jag kliver ut och tar en mikropromenad för att spana in omgivningarna. A ska hjälpa oss bedöma en sak. Vad är det värt för oss? finns det några skavanker? Kommer vi stöta på patrull i framtiden?

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/1600.mp3|titles=1600]

Senare på eftermiddagen sitter jag och matar Krabaten i ett väntrum på BVC Heimdall. Krabaten gör inte mycket väsen av sig – suger och andas, suger och andas.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/1645.mp3|titles=1645]

Dags för en sen ”lunch” i form av knäckemackor och välling. Krabaten ligger och åmar sig i bakgrunden.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/1730.mp3|titles=1730]

En liten stund måste ägnas åt att redigera detta inlägg. Klick, klick, knack, knack. (Operativsystemet avslöjar sig nånstans där bland klicken.)

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/1900.mp3|titles=1900]

Lugnet har sänkt sig i ett penthouse på Getberget. Från balkongen hörs ett ambient sus från trafiken nedanför. En och annan cykel. En kepsgubbe i en välskött Volvo. En motorcyklist i fjärran som vill visa hur många cylindrar hans maskin faktiskt har.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/2000.mp3|titles=2000]

Stillheten bryts då Krabaten väcker sig själv ur sin skönhetssömn och upptäcker att hon är rejält hungrig. I hennes värld är mycket antingen eller, nu eller aldrig, lycka eller olycka. En tutte av latex lindrar tillfälligt medan kvällmaten tillreds. (Om 15 år kommer Krabaten förmodligen vara rätt sur på pappa över att han publicerat ljud på henne gråtandes och jämrandes.)

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/2115.mp3|titles=2115]

Det här låter kanske lite gulligare. Medans mamman och pappan äter vårrullar med ris och sötsur sås så ligger hon och snackar med en rosa hund som hänger i ett presentsnöre från kökslampan.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/23001.mp3|titles=2300]

När vår otroligt softa unge utan protest lämnat in för kvällen bänkar sig mamman och pappan för lite säsongspremiär.

För en herrans massa år sedan kunde jag ibland sitta på mitt rum, ha skön ambient elektronisk musik i lurarna och ha näsan tre centimeter framför skärmen och bara stirra. Den gamla hederliga musikspelaren Winamp hade ett visualeringsplugin vid namn MilkDrop och det var färger i olika former, linjer, kluster, blobbar, moln, strukturer, som rörde sig i takt med musiken. Det var fantastiskt vackert, och skådespelet tycktes kunna förändras i oändligt många variationer.

Nu när vi har en ny dator har MilkDrop fått en liten revival här hemma. (Kan delvis vara för att Winamp nu tar en sekund att starta mot 20 sekunder med gamla datorn.) Man skulle önska att MilkDrop fanns som skärmsläckare, men hela vitsen med MilkDrop är ju att animationerna genereras av ljud. Och eftersom Spotify eller Radio Paradise nästan ständigt står och spelar här hemma (men ganska sällan Winamp självt som musikspelare – mp3-filer är på väg ut?) så får man lösa det på näst bästa sätt. Man har Winamp med MilkDrop körandes parallellt med vilken-annan-musikspelare som är igång, man sätter igång ett LineIn-plugin i Winamp Indata-inställningarna, skriver linein:// i Winamps URL-fält och trycker på play.

Då kan man sitta och njuta genom både synen och hörseln samtidigt. Vacker musik, vackert skådespel. Många av bilderna rentav njutbara att titta på som stillbilder.

           

Att köra bil i regnet från jobbet till hemmet.

137 kilometer. Runt nittio minuter.

(Enligt google kan man cykla också. Det skulle ta nio timmar och sträckan skulle vara två mil längre, trots att man skulle trampa sig fram på E4 stora delar av sträckningen. Nej tack.)