I min ”smarta” mobiltelefon har jag installerat en app, Spotimote. Med den kan jag fjärrstyra Spotify på den stationära datorn. Mycket praktiskt när man har ”satt på en skiva” och satt sig i soffan eller frukostbordet och plötsligt har behov av att styra musiken; sänka volymen när telefonen ringer eller byta spår eller helt enkelt stänga av musiken om man vill ha en lugn stund. Utan att behöva resa på sig och gå de tunga stegen till datorn.

Och igår kväll spelade Lars Winnerbäck på stadsfesten. Det hade varit kul att se och höra, men det hade sedan länge varit lätt att acceptera att det inte skulle bli längre stadsfestbesök detta år. Men det hindrar ju inte från att man spelar lite Lasse till frukost morgonen därpå. Några spår från skivan Med solen i ögonen från 1998.

Och Krabaten är med och socialiserar vid frukostbordet. Efter några låtar blir hon lite gnällig, vrider sig och gnölar. Pappan kommer på den geniala idén att stänga av musiken. Det blir tyst. Krabaten tystnar också, fortsätter förnöjt betrakta omgivningen. Efter en stund sätter pappan på musiken igen. Krabaten reagerar negativt, ålar sig och klagar. Musiken får rulla på någon minut, så stängs den av igen. Krabaten tystnar och spänner av.

Beteendet är förmodligen inte något tecken på musikalisk preferens (troligen snarare att hon föredrar tystnaden, även om volymen faktiskt inte var speciellt hög), men vi undrar ju ändå. Har hon någonting emot Lars Winnerbäck? Vad är det i hans musik som hon inte gillar? Texterna? Håret? Arren? Vad?

Jag tågade glatt in på Cykel- och fiskecenter (f d Cykel- och mopedhandlaren) med tillförsikt att de skulle ha allt jag behövde. Och jag hittade snabbt en nyckelkomponent – ett cykelstyre i aluminium, lagom rakt och lagom kort. (Okej, kanske lite för långt, men det torde vara ganska lätt att korta av med en metallsåg.) Och vad skulle jag med ett cykelstyre till? Jo, om detta ska jag berätta.

Vi har köpt en Emmaljungabarnvagn av Hökmarkarna för en närmare symbolisk penning. Den har vi både ytrenoverat (nytt överdrag på den solblekta sufletten) och bytt hjullager på. Den är av något äldre snitt, kanske från nittiotalet och passar våra behov alldeles utmärkt. Det finns bara ett aber – handtaget är lite för lågt och nära själva vagnen. Det ställer till besvär för både mig och Den Långa Rödhåriga som är av den lite längre sorten, inte minst våra ben. Kroppshållningen blir riktigt konstig när vi stegar fram i lagomt tempo och ständigt försöker undvika att slå i framfötter och smalben i underredet. Alternativet är att gå vid sidan om och hålla vagnen med en hand – då får benen fritt spelutrymme framåt men det är ack så opraktiskt i längden och också det rätt oergonomiskt. Så – ett handtag lite längre upp och lite längre bort från vagnen vore ytterst välkommet. Ett förlängningshandtag!

Eftersom vagnen har några år på nacken så finns naturligtvis inte ett sånt handtag som köpa som tillbehör. Det finns inte heller som något slags universaltillbehör som skulle kunna funka till de flesta barnvagnar – det kan både Lekia och Barnens hus intyga. Så. Tillverka eget. Tankarna landar på en cykelhandlare. De borde ha det vi behöver.

Så klart har de ett styre. Men något som håller fast styret i själva barnvagnen var svårare. En stång med fasta öglor i samma vinkel i båda ändarna. De hade ett antal s k styrstammar, med vilka man kan fästa rör (styre samt styrstång) på båda ändarna, men de var lite för korta och den ena ”öglan” var vinklad 90 grader mot den andra. Expediten beklagade att de inte hade vad jag sökte (fast jag är osäker på om han förstod vad exakt jag ville ha). Han och expediterna på Järnia, Team Sportia samt Utterströms (som säljer båtar, gräsklippare och motorsågar) verkade tycka att det jag sökte var något väldigt unikt och märkligt som inte finns att få tag på i hela världen.

Samtliga tyckte att jag skulle svetsa ihop något. Visst hörni. Jag har en svets i bakfickan OCH har gått svetsutbildning. Mannen på Utterströms tyckte dessutom att jag borde ha en ritning på det jag behövde.

Så nu har jag gjort en ”ritning”. Jakten slutade tillfälligt på Utterströms pga hunger, men den är inte över förrän vi slipper slå i våra framfötter på barnvagnens underrede. Någon som har en idé om var jag kan finna det jag behöver?

Hipp som happ så var det EFIT-dag igen, fyra dagar efter förra. Jag vet inte hur det går till när han som bestämmer väljer ut dagar, förutom att en av de två månatliga dagarna ska vara på en vardag, och en på en helg. Nåväl, jag rättar mig i ledet och tar en foto i timmen.

Runt tolvtiden på natten är det dags för sista matningen innan de vuxna själva knoppar in för några få timmar. Vi har lånat ett matnyttig bok av en vän som jag slår i och högläser utvalda delar för Den Långa Rödahåriga.

Runt fyratiden på morgonen glömmer jag i min sömndruckenhet att ta ett foto. Jag går hellre iväg och byter blöjor.

Runt femsnåret vakar vi över Krabaten som försöker somna om.

Runt sexsnåret har det gått si och så med omsomnandet och vi ligger kvar och sällskapar. Dagen tycks för länge sedan ha grytt.

Runt niotiden är det dags för frukost för vissa. Andra är också hungriga, men vuxna nog för att ha tålamod att vänta. Dessutom lyckas vi vuxna hålla oss vakna då vi äter frukost…

Runt tiotiden ligger Den Långa Rödhåriga fortfarande kvar och serverar frukost. Undertecknad försöker underhålla med lite vetenskapsnyheter. Han är inte säker på om det uppskattas.

Runt elvatiden har är vi äntligen färdiga med frukostbestyren. Krabaten befinner sig i det till synes obehaglia gränslandet mellan vakenhet och sömn.

Runt tolvtiden sitter jag och meckar handtagsförlängning till barnvagnen. D som kom på besök igår hade nämligen utmärkta ideer om hur vi skulle kunna lösa det. Det visade sig att jag själv hade de kritiska delarna som behövdes för att lösa måndagens problem. En tempobåge på min gamla punkterade racer som stått i grannhusets källare sedan åtta år fick offras.

Runt ettiden har jag en miniturné runt Mullbergets industriområde på jakt efter ett 22 mm tjockt och ca 35 cm långt metallrör. Wima Plåt är behjälpliga.

Runt tvåtiden är det dag för sillunch. Skrubbar potatis.

Runt tretiden sitter vi och njuter av en solig sillunch uppe bland trädtopparna.

Runt fyratiden är det dags att påbörja detta inlägg. Jag kommer inte långt, ty vi får trevligt besök av svärmor och svärfar och Pudeln.

Runt femtiden har Den Långa Rödhåriga tagit med svärmor på ärenden på stan. Hemma tränar vi magligg med handledspush. Det går sådär, men kanske lite bättre än gårdagen ändå.

Runt sextiden har svärfar hjälpt mig så långt som det är möjligt med förlängda handtaget. Det återstår att såga av del av röret framför fästet, samt borra hål för säkerhetsspärr. Sen kan vi gå ut med vagnen utan att ständigt försöka undvika sparka i underredet.

 Runt sjutiden är det dags att laga middag. Pasta med köttfärssås. Mycket anspråkslöst.

 Runt åttatiden är middagen halvt uppäten.

Runt niotiden försöker undertecknad hitta tid att uppdatera den här sidan. Med en hand, ska tilläggas, ty den andra handen ska se till att Krabaten inte råkar sprattla till utanför min kontroll. Att ingen hand syns på bilden är endast ett undantag.

Runt tiotiden ser det ut som om jag fortfarande sitter vid datorn, men så är icke fallet, jag har gjort en massa annat däremellan. Uppdatering av detta inlägg.

Runt elvatiden syns Tom Cruise och Nicole Kidman i rutan i filmen Drömmarnas Horisont. Och det är dags att knoppa. Imorgon skall jag giva av mitt blod.

(Begreppet ”Runt xxx-tiden” är inspirerad av ©Kattis användande av ”Vid x-snåret”)

Efter en sväng till till Wima plåt på Mullberget för avsågning av förlängningsstång av rostfritt stål och borrning av säkerhetsskruvhål i densamma så var saken biff (klicka på bilden för en närmare (och något suddigare) titt). Nu kan vi medlemmar i Ministry of silly walks ha våra egna bekväma gångstilar när vi nu är ute och går med vagnen. Tack svärfar, Wima, och D för hjälp och inspiration!

Håller man fingret på exakt rätt sätt bakom Krabatens öra så ser man vad hon egentligen är för figur. Saken är biff. Enligt wikipedia är hon människolik men framförallt mycket vackrare. Hon kommer bli högväxt och ljushyllt och gråögd. Hennes röst är och kommer vara mer melodiös än någon annan dödlig varelses. Hon kommer i alla avseenden vara den mest begåvade och benådade av alla dessa varelser.

Ojdå.

Det låter ju fint, men för mig är hon perfektion i vilken imperfektion som än må visa sig.

Stackars Pekka. Förbered dig på ett hårt liv.

Oavsett vad det är för väder så märker man på facebook att folk har semester. Det läggs upp ovanligt mycket bilder på aktiviteter, utsikter och utomhusfolk. Det är stranden, poolen, fjällen, flygplansvingen, konsertscenen, ljusa sommarnattssjön, båten, svenska vägar… Man har tid och lust och ork och nån konstig motivation att dela med sig av sitt liv för kända och okända. Så här trevligt har jag det just nu, ville bara liksom att ni andra skulle veta det. Och det är ju klart att man unnar alla att ha det så trevligt som möjligt, men jag kan inte låta bli att tänka på de andra, de som sitter inomhus nånstans, som inte har exakt rätta vännerna med rätta egenskaperna eller intressena, som inte har ekonomin, som bara inte har möjligheten just då och där att ge sig iväg, dom drabbas av ångest av varseblivningen att alla andra förutom dom är med om fantastiska upplevelser. Ensamheten späs på.

Med risk för att det låter en smula arrogant (vilket såklart inte alls är meningen) så måste jag bara tillägga att jag inte känner mig som en av dessa ensamma människor. Jag är en av dom andra:

Farsan ror för brinnande livet. Kedträsket, Norsjö kommun. Natten till idag.

Jag vet inte om det handlar om nån slags 40-årskris i kombination med att jag blitt pappa på gamla dar eller bara en enkel hunger efter nostalgitrippar, men för några dagar sedan fick jag ett vansinnesryck och beställde ett antal seriealbum från förr. Favoriter som jag lånade om ett otal gånger på biblioteket i Skogås. Smurfernas äventyr. En rad seriealbum av den belgiske serietecknaren Peyo. Släpptes på 70-talet och i början på 80-talet. (Notera den enligt mig den korrekta pluralformen smurfer och smurferna istället för otyget att kalla dem för smurfar och smurfarna vilket verkade vara praxis från 90-talet nångång. För mig är ordet smurfar ett verb i presensform, ingenting annat. Seriöst.)

Sedan tidigare har jag haft albumet Smurfbråk och bråksmurfar i mitt ägo, jag har skrivit om albumet tidigare. Nånstans ifrån fick jag även efter ett tag Supersmurfen. Båda albumen har en oväntad men fascinerande politisk underton. Ett läsvärt blogginlägg om de politiska smurferna, och särskilt när det gäller dessa två album finns att läsa här.

Än så länge har jag fått hem fyra album till och fler är på väg. Parallellt med barnvaggning skall dessa plöjas igenom. Minst ett par av dem är värda att recensera. Håll utkik.

En ny såndärninga Ett Foto I Timmen-dag. Jag försöker ställer klockan på nedräkning till varje timme och försöker vara så spontan som möjligt, med blandat resultat. Here goes:

Runt tolvtiden på natten går vi och lägger oss. Vårt spännande mål är att vända tillbaka dygnet, delvis inför att jag ska börja jobba på tisdag. Krabaten får vackert följa med och lägga sig i sin säng, men att vara trött och somna in, det är icke att tänka på.

Först runt fyratiden behagar Krabaten vakna och tala om att hon är hungrig. Efter fullbordad måltid går vi på toa tillsammans. Ledlampan lyser svagt upp badrummet.

Krabaten sover ända till efter niotiden, föräldrarna likaså. Hon får äta en slurk, sen äter föräldrarna själva frukost runt tiotiden.

Runt elvatiden sitter jag och meckar med vår mikrovågsugn. När den är på så skramlar den fruktansvärt. Oljudet verkar komma från nån rörlig del inuti mikron. Svärföräldrarna har en likadan och den hummar bara lite. Om man öppnar upp den lite försiktigt kanske det går att se varifrån oljudet kommer ifrån. Men nej. Jag vågar såklart inte demontera den helt, mikrovågor är ju farliga grejer. Konstaterar dock att skramlet försvinner när man vänder den upp och ner. Vilket förstås inte hjälper oerhört mycket.

Runt tolvtiden gör vi ett besökt på toa för blöjbyte. Krabaten uppskattar hennes vy från där hon ligger på skötbordet.

Dammsugning runt ettiden.

Runt tvåtiden fångar jag krabaten liggandes i en sjalficka. Verkar positivt utslagen.

Runt tretiden är vi på en mataffär och handlar wokgrönsaker, blöjor och godis inför kvällens biobesök. Alltså, endast godiset är avsett för biobesöket.

Runt fyratiden förbereder jag några flaskor till kvällens barnvakteri.

Runt femtiden äter vi middag med barnvakterna/svärföräldrarna.

Runt sex, sju och åttatiden sitter vi i en biosalong och de tre timmarna får dela på en bild. Jag talar inte om vilken film vi ser, ty det är ju högst olagligt att fotografera en film inifrån en biosalong.

När vi kommer hem så visar det sig att Krabaten varit ytterst asocial och sovit sig igenom mest hela barnvakteriet. Jag glömmer återigen att ta en EFIT-bild vid niotiden, men runt tiotiden njuter vi av sommarens första tropiska natt. Varmt, fuktigt och helt vindstilla. Hade vi inte varit på bio idag hade jag garanterat varit iväg och flugit en sväng.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Mona.mp3|titles=Joller]

Sista EFIT-bilden är ingen bild utan ett ljud. Runt elvatiden gör vi oss i ordning för sängen och Krabaten ligger och jollrar för sig själv.