Och det är för att inget egentligen händer. Det är som vanligt. Jag kör bil, jobbar, åker skikes, är hemma och hänger med Den Långa Rödhåriga och hennes mage. Den där därinne stretchar och steppar men den ger inga signaler att vilja komma ut. Tror vi, för hur ska man veta? Nu på morgonen stöter och blöter vi om huruvida det är värt att jag sätter mig i bilen och kör till jobbet eller inte, för nånting är det men det är så helsikes svårt att veta om det är nåt som relaterar till processen att komma ut eller om det inte alls har med det att göra.
Pudeln morrar i sömnen, ute kvittrar fåglarna och livet går vidare.
Detta nånting föranledde en något försiktigare inställning till tretton mils pendling till Sunderby sjukhus, åtminstone inkluderande övernattning i Kusån. Jag åkte ändå till jobbet igår morse, ty det fanns ytterligare några insatser att beta av, varav de flesta kunde klaras av tack vare ett par överflextimmar. Körde hem på kvällen. Idag beredskapssemester, fastän detta nånting visade sig inte vara något att ha panik över. Men det är väl dumt att chansa.
Så bortsett från en eventuell arbetsplatsträff i Kalix på måndag så är jag härmed ledig från och med idag i rätt så många veckor framöver, månde det kallas semester, pappadagar eller föräldraledighet. Känns lite konstigt. Planerad men planerad paus från logopedin. Jag tog hem en famnfull litteratur för att inte helt tappa greppet. Den får dock ligga ett tag tror jag, nu tar vi en dag i sänder. Som dagen idag till exempel. Studenter tar studenten som kreatur i bur, elefanter betar i gräset och telefonen är en sandwich-glass.
Vi har efterhand upptäckt en annan figur vid sidan om klumpfisken och trianglarna. En tapir som ligger på rygg och glassar i morgonsolskenet som tittar in genom kökfönstret under småtimmarna. Eller så ligger den och kliar sig på ryggen mot de andra till synes slumpvisa kritstrecken. Vi vet inte säkert. Vad som kan tänkas vara är att den vill vara en skön följeslagare till Krabaten.
Men då måste den minsann ställa sig på alla fyra och skärpa till sig och öppna ögonen. Vill man vara maskot duger det inte att bara ligga där och jäsa.
Dagens datum är tydligen fastställt som en av de två junidagarna som är aktuella för de som vill ta ett foto i timmen, publicera och lägga upp på ettfotoitimmen.se (EFIT). Vad passar då bättre än sista arbetsdagen före semestern snedstreck föräldraledigheten, tillika dagen före beräknat datum? Inget alls, skulle jag vilja påstå. Så sagt och gjort:
Cirka kvart över sex stiger jag upp, kliver sömndrucket ut på balkongen och noterar halvsurt väder. Men ändå friskt på nåt vis.
Proppar i mig frukost, säger adjö till Den Långa Rödhåriga och Pudeln, springer ner till bilen och kommer iväg strax efter sju. På vägen uppför Östra leden, innan jag angör E4 norrut, börjar tankmätaren stirra på mig. Jaha, next stop OKQ8.
Färden fortsätter. Efter en knapp timme passerar jag Alterälven norr om Piteå. Jag har en bra bit kvar.
Efter ytterligare en timme stannar jag för en mikrosträck på benen. Jag är inte direkt trött men det är skönt att få fokusera på något annat än vägen några sekunder. Vad gör man då? Jo, man tar en bild på detsamma.
En liten stund senare är jag framme. Kalix sjukhus. Arbetsplatsträff med länslogopedin i Norrbotten. Det börjar med fika. Tre minuter i tio har sekreteraren bredvid mig förberett för intensivt anteckningsarbete.
Bensträckare sex minuter över elva. Inte alla sträcker på benen.
Lunchen intages på Kalix folkhögskola. Ganska medioker mat, men aulabyggnaden på området är rätt snygg med lite skojiga detaljer och materialval. Vilket tyvärr gör sig rätt dåligt på bild.
Efter lunch fortsätter mötet en liten stund till…
…innan vi avslutar det formella mötet och driver genom sjukhuskorridorerna för att beskåda Kalixlogopedernas nya, fräscha lokaler.
Efter lite avslutningsfika bar det av söderut igen. Nu börjar jag bli lite, lite less på att köra bil. Tjugo över tre.
Är man riktigt less så köper man en Cornetto Enigma på en mack vid Porsön.
Efter ytterligare en timmes gasen i botten (utan att överskrida hastighetsbegränsningarna förstås) hamnar man i Jävre. Turiststationen har inte öppnat ännu. Däremot hittar man en plastlåda under en sten (haqre ra fgra) en bit in i skogen.
En sissådär trekvart senare tornar husen av framtidstro upp sig på Getberget.
Efter intag av kebabkött, potatis, sallad och en klick aioli lägger sig Krabaten tillrätta i magen på kökssoffan och jäser.
Pudeln vinner dock tävlingen om vem som kan jäsa mest och längst.
Sen drar fotbollen igång. Alla utom Zlatan verkar på tok för nervösa på plan. Jag konstaterar roat att tjejen som sitter jämte André Pops i tevestudion har samma frisyr som den fängslade ukrainska oppositionspolitikern Julia Tymosjenko.
Men vad är lite bitter fotboll mot en klase små men köttiga vindruvor, som trots avsaknanden av kärnor smakar just… kärnor.
En lång dags färd mot slut. Godnatt! Imorgon är det beräknat. Ska Krabaten tillhöra de ynka fem procenten som faktiskt kommer ut det beräknade datumet?
Nej. Inget barn igår heller. Dagens höjdpunkt blev – förutom en mil på rullskidorna, storstädning av bil, våfflor i Kåge och kubb på Kågevägen – en livs levande DeLorean som stod parkerad på Hyttlidgatan (exakt här). Mitt bredaste leende kunde inte släppa på en bra stund efter upptäckten. Denna fina pärla, tillverkad i Irland i 9200 exemplar åren 1981 och 1982, i rostfritt stål (plus 24-karats guldplätering på tre exemplar), som fick höjas och få sämre motoreffekt på grund av amerikanska stötfångarhöjds- respektive avgasreningskrav. Biltillverkaren gick i konkurs 1982, men bilen är naturligtvis mest känd för att vara Doc Browns tidsmaskin i Tillbaka till Framtiden. Från de tre gångerna jag såg filmen på bio 1985 och de oändligt många gångerna jag sett filmen efteråt, så har Martys replik etsat sig fast:
Och det är så mycket känslor, ängslan, glädje, lycka, trötthet, hunger, i luften så det är svårt att sortera. Jag väljer väl att pytsa ut en del av detta här tids nog, när saker har landat.
Status just nu är i alla fall att vi försöker komma ner på jorden, här på sjätte våningen. Det lyckas väl ganska bra hittills.
Och ja, hon har ett namn. Och det är inte längre Krabaten.
ICA Morön, Skellefteå, runt femtiden på måndageftermiddagen. Den Långa Rödhåriga sitter kvar i bilen ute på parkeringen tillsammans med Krabaten (som ju egentligen heter något annat). Kompletteringshandling, fil, mjölk, bröd, jag rycker till mig en ostkaka, en påse potatisbullar, färsktortellini och mozarella. Ett viktigt uppdrag tar mig till barnavdelningen. Roffar åt mig det sista paketet Baby Semp 1. Funderar en stund – det står ”napp” på listan också. Jag betraktar napparna som erbjuds. I snygga genomskinliga plastförpackningar hänger det nappar för ungar som är minst 6 månader. Det går ju inte. Vår unge är tre dagar gammal. Bredvid 6+-napparna hänger det massor av andra nappar, i förpackningar som ger en något billigare framtoning. Men på dessa förpackningar står det ingenting om någon ålder. Okej… hur ska man veta? Jag står där en stund och betraktar, fram och tillbaka. Gången just där jag står mellan hyllorna är ganska trång, men det stör mig inte, jag är fullständigt koncentrerad på att försöka förstå till vilken ålder de där napparna med en något billigare framtoning ska vara. Duger de åt en tre dagar gammal bebis, eller är de för stora? Denna storslagna fråga ockuperar hela min varsevärld, jag är helt omedveten om människor som rör sig runtomkring. Plötsligt känner jag något på min höft, ett upprepat duttande. Jag väcks ur min napphypnos, vänder på huvudet och ser en äldre dam som står med sin kundvagn och duttar med den på min höft. Min höft. Snett bakom står en man som förmodligen är hennes karl. Allt går väldigt fort, hon tittar menande på mig, men hon säger i alla fall ingenting. Hon bara står där och duttar med vagnen på min höft. Jag förstår naturligtvis vad hon vill, hon vill komma fram och jag står i vägen för henne i den trånga gången mellan hyllorna. Jag skuttar undan någon meter för att släppa fram henne samtidigt som jag utropar ”Men oj, ursäkta!”. Hon svarar mitt ursäktande med ett väldigt neutralt ”jaaa…” och hon och vagnen och mannen som förmodligen var hennes karl går raskt förbi mig. Jag återgår till min nappundersökning men en del av mig undrar förstås vad som just hände. Jag kan inte tänka mig att hon påkallade min uppmärksamhet verbalt och att jag inte hörde, så pass inne i napphypnosen var jag inte, dessutom vet jag med mig att jag är rätt auditivt uppmärksam. Så vad hon faktiskt gjorde för att få mig att flytta på mig var att köra på mig upprepade gånger med kundvagnen. Jag bekräftar detta stilla för mig själv. Var inte det ett ganska märkligt beteende, så säg. Det kändes inte… så fräscht. Jag lovar att själv aldrig aldrig köra på en för mig okänd människa med vilket fordon jag än framför, må vara cykel, barnvagn, bil, paramotor eller kundvagn, bara för att uppmärksamma denna människa att han eller hon står i vägen för mig. Jag säger ”Hej, ursäkta” och om det paralingvistiska buskapet inte går fram så lägger jag till ett ”Skulle jag kunna få komma fram?”. Inget jäkla duttande.
Hennes namn har flera ursprung. På arabiska betyder hon önskad eller önskan. På spanska är hennes namn en feminform av söt eller apa. På italienska synonymt med det kvinnliga könet, eller min fru. På irländska den ädla. På georgiska slav eller slavinna. Det var ett modenamn på 40- och 50-talet, men idag finns hon inte med i topp 100-listan med flicknamn. Men det är inte direkt för att det är ovanligt bland barn som vi valde det även om det är trevligt att det är någorlunda unikt, precis som hon själv är, utan för att vi båda kunde se henne med det namnet, nu och i framtiden. Lagom kort, okomplicerat och låter fint tycker vi. Och inga speciellt starka referenser till andra personer med samma namn.
Säg hej igen. Hej Mona.
Om någon nu plötsligt blir sugen på Toblerone så är det varken vårt eller Monas problem.
Än så länge finns här endast två bilder på vår fina, fina dotter, och som sig bör som nybliven förälder så skulle jag kunna lägga upp en miljon bilder till på henne, men jag väljer att ta det piano med den biten och väljer att belysa ett annat sort vardagsfenomen istället:
Jag tog sats för att försöka göra precis som anvisningarna. De har ju så fint ansträngt sig att underlätta för konsumenterna att öppna deras förpackningar. Uppmaningen tittade på mig: Riv här. Underförstått för att öppna kartongen på ett städat och smidigt sätt. Samtidigt var jag fylld med tvivel redan från början. Och se – mina farhågor besannades. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Människan klarade av att åka till månen för 40 år sedan men man lyckas inte på 2010-talet tillverka fiskgratängsförpackningar som man inte blir förargad på.
För den som undrar får Mona såklart ett andranamn (andra namn?) också (och det räcker så, tycker vi). Och eftersom vi är så otroligt demokratiska i den här familjen och då tilltalsnamnet är gemensamt valt utan anknytning till någon levande eller icke levande person och efternamnet blir efter mor sin, så är det väl inte mer än rätt att andranamnet har någon slags anknytning till faderns historia. (Tilläggas bör att det inte bara är jag som tycker namnet klingar fint ändå.)
Något mer populärt än Mona – plats 39 på namn topp hundra 2011. Bars av min mormor (född 1907), mormorsmor (1870) samt mormorsfars första frus brors fru (1862) och dotter (1890). Tyskt ursprung och betyder styrka och strid. Började användas redan på 1600-talet och var något av ett modenamn i början av 1900-talet och på 80-talet.
Så vi passar på att säga hej ännu en gång.
Hej Mona Matilda!
Idag är det en såndärninga EFIT-dag igen. Förra gången, för två och en halv vecka sedan, var sista arbetsdagen innan en längre tids ledighet. Idag ser dagen rätt annorlunda ut. Mitt och Den Långa Rödhårigas tillvaro har skakats om i sina grundvalar och vi har ett nytt liv att älska och skämma bort så mycket vi kan (utan att för den skull glömma bort våra egna behov, förstås). Den här EFIT-dagen inleddes då klockan slog midnatt och man kan även förvänta sig några småtimmarsbilder, ty Krabaten (eller egentligen Distriktssköterskan) kräver matning så hon storknar exakt var tredje timme.
Detta inlägg uppdateras löpande under dagen. Saknar du bilder så kommer dom senare.
00:05 Natten är ljus trots locket av moln som lagt sig över stan. Bortifrån centrum hör man stadsfestens partybuller. I luften hovrar en polishelikopter omkring, inte bara över centrum utan även över närliggande stadsdelar. Polisen tycker nämligen det är lämpligt att spana efter kriminell aktivitet från luften just under denna helg (och trästockhelgen). Med följden att även de som inte bor i centrum inte heller får någon nattro.
01:05 Inomhus äger matning rum. Är över en timme efter midnatt. Då är man helt däckad. Åtminstone för en liten stund.
05:57 Vi försover oss en smula, men Krabaten väcker och påminner oss. Matning.
06:57 Timmarna i sovrummet går. Det blir om möjligt ännu ljusare utanför, men när Krabaten är tankat behöver föräldrarna tanka lite sömn.
09:54 Vi vaknar till ett oväder. Regn och blåst och inte speciellt varmt. Stackars stadsfesten. Hoppas ingen av tivoliattraktionerna blåser omkull.
10:55 Efter förmiddagsluren kommer nästa måltid. Avslutas med att toppa med ersättning. Som sagt – order från Distriktet. Krabaten dricker så hon storknar, i vanlig god ordning.
12:05 Efter ”frukost”: en efterlängtad dusch med tillsnyggning av skägget som jag inte trimmat sedan dagen före Krabatens födelse.
13:20 En snabbtur iväg på ICA för inköp av saft, müsli och blöjor. Jag återvänder till platsen där duttande av kundvagn på höft blev verklighet. Det var här det hände.
14:14 Moster E och kusin M kommer på blixtvisit. Har med sig presenter till Krabaten.
15:40 En hord kommer på besök. L, S, A, E, J, J, N och A har köpt kakor och små apelsinmer.
16:57 En av två-veckor-och-en-dagpresenterna till Krabaten var en tumme med snuttefunktion.
18:15 Dags för lyxig lördagsmiddag. Spröda panerade Torskfiléer med några färskpotatisar. Jag låter potatisen koka lite innan jag öppnar förpackningen…
18:44 …och som sig bör har förpackningen en obegriplig öppningslösning. Man tror att det ska gå att öppna paketet snyggt, men det kan man ju glömma.
19:13 Äntligen, efter en stunds matning av Krabat samt toalettbesök, så kan middagen intagas.
20:26 Snabbvisit på Den Långa Rödhårigas kompis B:s 40-årskalas. En bit smörgåstårta får göra den panerade fisken sällskap. Gott!
22:10 Väl hemma igen görs vi sällskap av ett par avsnitt av Downton Abbey, säsong 2. Visserligen repris, men mycket sevärt ändå.
23:30 Och istället för lördagsgodis mumsar vi i oss lite glass. Godnatt!
Hem