Häromveckan skickade spårprepparna säsongens sista sms:

”Motions10:an, Vitberget Nu är det över. Sista prepareringen är gjord. Tack för nu och hoppas att vi ses till hösten. Spårpatrullen.”

Och jag tackar spårpatrullen för ett fantastiskt bra jobb och torkar en liten tår på min kind. Jag som hade hoppas på ett sista åk under perfekta förhållanden, åtminstone en gång till efter en natt med kallgrader så jag kunde åka mer än en gång till med vallatejpen jag satte tillbaka på fästzonen efter ett kort och superkletigt äventyr med klistervalla. Men livet går vidare. Nu är det vår.

Vintersäsongens facit lyder som följer:

• – 47 skidturer.
• – Totalt 39,6 åkta mil.
• – Stått på skidorna minst 16 timmar, varav drygt 10 timmar dokumenterad rörelse.
• – Under dessa 16 timmar har jag rört mig i i medel 9,95 km/h, men om man bara tittar på när jag faktiskt förflyttat mig så blir medelhastigheten 11,63 km/h.
• – Kortaste turen (2,4 km) tillryggalades på Hellnerstadion i Gällivare på kvällen den 7 december, dagen efter premiärturen. Jag gissar att jag ledsnade på virrvarret där och gav upp.
• – Längsta turen blev halva Malmstråket Åliden – Skellefteå på 22 km 19 februari.
• – Sämsta tiden gjordes 14 april. det hade kommit massor av blöt, mjuk snö och gubbarna hade inte hunnit preparera än. 6,7 km på 56 minuter, medelhastighet i rörelse 8,7 km/h. Jag fick ju i alla fall motion…
• – Snabbaste åket gjordes den 19 mars runt enmilaspåret på Vitberget – jämnt 10 km på 48 minuter, medelhastighet i rörelse 14,2 km/h. Har inte antecknat förhållandena just den dagen, men troligen hårda spår, just under nollan och fantastiskt glid.

Nu börjar en ny typ av skidsäsong. Rullskidorna provades på en grusfri parkering i helgen. 100% fäste och bra glid. Vingligt och lite ostadigt till en början, och bindningarna klämde åt så att jag fick ont i fötterna. Dock ingalunda något som dämpade mersmaken som dök upp som ett brev på posten bara några timmar efteråt. All osäkerhet och obekvämlighet går att åtgärda efterhand. Nu kör vi.

Jag gick all in för att bara lyckas till hälften.

En stund tidigare hade jag legat under min bil på Julas parkering och mellan tumme och pekfinger försökt måtta bredden på röret som går mellan tankintaget och bensintanken, ty där hade en rörklämma rostat sönder och en ny behövde införskaffas och klämma åt så att det inte skulle rinna ut onödigt mycket bensin när man tankat fullt. Nu stod jag i OKQ8:s gör-det-själv-hall och lyfte upp bilen två meter upp för att skruva dit klämman. Och all in bara till hälften betydde att jag, vis av erfarenhet från tidigare försök till bilmekande, förväntade mig att något skulle jävlas med mig, att jag skulle stöta på patrull, att jag skulle stå där och kämpa med någonting i en halvtimma för att till slut ge upp och bryta ihop och köra till Hasses bilservice och låta dem fixa istället.

Men till min stilla förvåning gick allt över förväntan. Klammer sattes dit ordentligen, och i mitt lyckats-rus ögnade jag mig igenom resten av bilens underrede, konstaterade att avgassystemet skulle lossna om en inte alltför avlägsen framtid om jag inte nu genast gick in i OKQ8-butiken och köpte mig några nya sånadärninga gummiringar som håller hela härligheten uppe. Sagt och gjort. Gummiringar på plats. Särdeles nöjd lämnade jag tillbaka nyckeln till gör-det-själv-hallen till tjejen i mack-kassan.

En karamell att suga på länge.

Den Långa Rödhårigas syskonbarn R och M var på besök häromdagen. Dom hittade en svart tavla som man kan rita med vita kritor på. R ritade ett par bilder dedikerade Krabaten i Den Långa Rödhårigas mage.

Först ritade han något som liknar en slags klumpfisk på speed.

Sen lade han till tre mystiska trianglar.

M kommenterade: ”Jag älskar din bäbis.” Deras namnförslag på Krabaten: Jesus eller Ringen.

En halvintensiv helg är över. Repetitioner mest hela lördagen och en tur till Lövånger för vårkonsert på kvällen. Idag fick man minsann sova ut – vilket tydligen var välbehövligt – och sen mer mental laddning och repetitioner inför kvällens konsert i Anderstorpsalen. En relativt välfylld konsertsal och en kör som var överraskande avslappnad och lyckades träffa rätt de flesta svårare partierna. Och om dirigenten efter avklarad konsert uttryckligen säger att det lät bra så är det ett bra betyg.

En av de mer positiva upplevelserna för min egen del var den att sköta ljudupptagningen och samtidigt slippa allt jämrans jox med kablage, dator, mixer, mick i mickställ. Körens senaste inköp bäddade för en säkrare och smidigare inspelning. Ett ljudprov kanske kommer så småningom.

Vid sidan om den lite mer utförligare pappersversionen så har den lokala nyhetstidningen smygpublicerat en webbrecension av gårdagens vårkonsert med Skellefteå kammarkör, nedbantad som bara den. Vi står där med studentmössorna på sne och beskrivs som ”onekligen skickliga”.

Går icke att förneka!

För den som undrar så är läget som följer.

Under loppet av några månader så mår Den Långa Rödhåriga något bättre. Illamåendet kommer och går ännu, men är om än för det mesta närvarande ändå inte jättepåtaglig, åtminstone inte utåt. Ett tålmodigt omeprazolintag kan ha resulterat i det. Och så sköljer tröttheten över henne som en våt filt. Bara att lägga sig att sova. Men maken till förmåga att hålla humöret uppe på en lagom hög nivå har världen sällan skådat. Nu är hon i alla fall ledig på heltid. I väntan på.

Hon har även en mage som växer. Om inget oplanerat inträffar så kommer den fortsätta växa i precis tre veckor till, troligen mer. Krabaten därinne stretchar och bänder sig, kickar och gör yogaövningar. Det är svårt att veta vilket humör den är på (kön ännu okänt), men vi utgår från att det varierar. För det mesta gott.

En till en början rätt vinglig tur med nya skikesen. Jag stakar mig fram, varvat med några skejt-tag, men trafiken på Mariebergsvägen i Gammelstad är ganska intensiv och jag har ingen lust att vingla in i nån bakifrånkommande bil så jag tar det ganska lugnt. Det kanske belönar sig, ty jag får in en rätt bra rytm hela den planerade milen. Stakar mig fram för det mesta, lite skejting och några försiktiga tag i klassisk stil. Vårkvällen är ljummen, lite fuktig, vindstilla och full med ljuvlig pollendoft.

Längs med rullskidevägarna i Södra Sunderbyn och Gammelstad, i Skellefteå och däremellan ligger det svarta sopsäckar utspridda invid vägkanterna. Dags för vårstädning. Här och var, men inte överdrivet ofta, har jag sett neonklädda människor av olika kön och åldrar gå omkring och fylla dessa säckar med allsköns föremål som uppenbarligen inte ska ligga på marken längs vägarna. Jag vill tuta och ropa ”Heja!” till dessa hjältar som sliter för att andra, inte hjältar, inte har förmåga att ta hand om dessa föremål som de haft personligt ansvar för och se till att de hamnar på rätt ställe när de inte längre behövs. Jag har inte hela listan på vad det är för föremål, men kan tänka mig att det handlar om cigarettfimpar och -paket, förpackningar av olika slag, av plast och papp och papper och metall och glas, skräpmatsskräp, utlästa tidningar, PET-flaskor och tomburkar, kläder, övrigt skrot… Min fantasi må vara begränsad, men jag har dock en förmåga att slå mig på bröstet av stolthet att inte tillhöra den gruppen av människor som efterlämnar den där skiten ute på allmän plats. Jag fascineras nästan av fenomenet, och jag ska nu försöka personifiera en människa ur den här gruppen:

1. Jag håller i handen ett föremål som har ett visst syfte (t ex att tjäna som omslagsplasten till en snickers).
2. Syftet är färdiguppfyllt (t ex snickersen är uppäten) och jag måste gå vidare i mitt liv och sluta hålla i föremålet (omslagsplasten) i handen.
3. Jag släpper.
4. Jag går vidare med mitt eget liv. Föremålet lever sitt liv vidare genom att ligga rakt nedanför där jag släppte. Allra oftast på marken.

Nu slutar jag personifiera den där människan, ty jag blir bara arg på honom/henne och dess ignoranta beteende.

Föremålet är nu laglöst, planlöst, papperslöst, ägarlöst, driver runt med vinden och vattnet. Om föremålet och den kollektiva miljön har tur så tas den om hand av en vänlig själ som plockar skräp från marken och för det vidare till en slags slutdestination, förbränning eller återvinning, men annars förblir föremålet utan något vettigt öde, förutom att hjälpa till att förfula och förstöra. Så småningom kanske föremålet löses upp, bryts ner och integreras i naturen, men beroende på vad föremålet består av för material tar det olika men skrämmande lång tid:

Apelsinskal: 2-5 veckor.
Pappkartong: 6 månader.
Cigarettfimp: 1-5 år.
Plastbestruket papper: 5 år.
Tuggummi: 20-25 år.
Aluminium: 200 – 500 år.
Plast: 450 år.
Glas: 1 000 000 år.
(Källa: Stiftelsen Håll Sverige rent)

Så. Tack, tack, tack till alla oss som inte släpper! Och till dom som plockar!

Kommer hem. Skickar ett sms till körens ordförande: ”Skippar kören idag. Trött och sur. …”. Första gången det händer tror jag, att jag skolkar från en körrepetition för att jag är trött och sur.

Jag delar inte in veckorna i två delar; fem arbetsdagar och två helgdagar. För min del börjar veckan med två dagar arbete, sen hemma en ledig dag, sen två arbetsdagar, sen hemma två lediga dagar. Sen börjar det om. När jag nu kommer hem och skickar det där sms:et så markerar det slutet av ett tvådagarspass som leg logoped på barnhabiliteringen, Sunderby sjukhus. (Fast ”slutet” utgörs i och för sig av en rätt luddig gräns på 90 minuters bilkörning på väg 97 och framför allt E4.) Och detta tvådagarspass har inte varit ett av de bästa. Inte så att jag inte kunnat sköta mitt jobb, jag hoppas jag gör det, jag hoppas att de jag möter, kollegor och andra, åtminstone inte är missnöjda med min insats, jag gör mitt bästa utifrån att jag tog examen för 18 månader sedan och detta är ett rätt komplext område inom logopedin, habiliteringslogopedi innebär långt mer pannrynkande och osäkerhet och hur går vi vidare nu och fråga kollegor även om de inte heller har alla svaren och ibland längtar jag tillbaka till neurologopedin och stamningslogopedin för då lyckades jag i alla fall hitta en hygglig säkerhet och skapa ett förhållningssätt som jag tryggt fann mig i, nu är utmaningen större och utmaningen är för mig överraskande nog lite av det som lockar men ändå… Jag hoppas säkerheten kommer till mig så småningom även om jag nästan förväntar mig att det tar lite längre tid att hitta den.

Nåväl, gårdagen börjar med att jag lämnar kvar nyckel och passerkort när jag kör hemifrån. Ingen större katastrof egentligen, men irriterande. Man går omkring på jobbet och låser och låser upp titt som tätt. Skönare då att ha nyckeln med sig än att ständigt behöva låna av kollegor. Sen kommer beskedet att mannen vars stuga jag övernattat i, i Kusån utanför Boden, nu var uthyrd, men det var ingen fara, jag kan bo i hans vindsloft som hans kompisar gör när de hälsar på. Jag tackar ja till det, men ångrar mig snabbt – det var precis en sån lösning jag tackade nej till fast i Södra Sunderbyn, granne med jobbet, ty jag är mån om enskildheten och har ingen lust att dela toalett och dusch och kök med min hyresvärd i hans hus (har jag höga krav?). Att hantera ett arbete som kräver ständig koncentration och skapar ständig huvudbry och samtidigt känna sig hemlös gör mig rätt stressad. Trött och sur. Lyckas lösa natten genom att boka ett rum på ett ganska bra vandrarhem i Boden.

Jag lyckas pusta ut en smula på måndagkvällen. Roar mig med att leta gömda plastburkar runtom i Boden. Checkar in på vandrarhemmet. Sover. Vaknar. Duschar. Äter frukost. Går till bilen för att köra till jobbet.

Naturligtvis glömde jag låsa bilen kvällen innan, och naturligtvis har någon med en speciell agenda upptäckt det under natten och rotat runt i bilen i jakt på en bilnyckel, ty denne någon har varit i behov av att stjäla min bil. När denne någon inte hittat några nycklar så har han (jag utgår från att personen är av manligt kön och att han även slänger skräp i naturen) provat att tjyvstarta den med hjälp av något slags verktyg och ett par asfaltsklumpar. Rattlåset har gått sönder och det är repor i plasten runt låskolven. Tändningslåset beter sig annorlunda nu än tidigare genom att man man numera kan starta om motorn utan att behöva dra ut nyckeln först. Den biten kan ju nästan ses som en förbättring, peppar peppar. CD-skivor, kartor, isskrapor, skräp och gammalt godis är lagom halvhjärtat urvräkt ur diverse fack utom konstigt nog handskfacket. Otroligt nog är inget stulet, inget (förutom rattlåset) är förstört, bilstereon är orörd och bilbarnstol och dyra skikes ligger kvar i bakluckan. Jag tror inte ens han har kollat där. Men jag blir arg på mig själv som slarvar med att låsa bilen på kvällarna – tänk om mannen lyckats starta bilen? Skulle det innebära bye bye kära ELLan, nya rullskidor inkl stavar och kläder, bilbarnstol och arbetslitteratur?

Detta bäddar inte för en glad och harmonisk Thomas på jobbet men jag gör mitt bästa att hålla det inom mig, och jag lyckas väl hyggligt bra med det, bortsett från vissa stressymtom, ospecificerat vilka. Lyckas köra hem utan incidenter. Kommer hem. Skickar ett sms till körens ordförande.

Det är lätt att bli förnärmad när man bokar tid och träffar en person på socialkontoret för att anmäla faderskap. ”Hej, jag heter Thomas Saeys, p-nr xxxxxx-xxxx och det är jag som är pappa till barnet i Den Långa Rödhårigas mage, hennes p-nr xxxxxx-xxxx.” Okej, jag sa inte exakt Den Långa Rödhåriga, men jag hade nästan kunnat säga det, dom bad inte ens om hennes legitimation. Men min identitet var minsann tvungen att styrkas. Jag frågade varför bara jag måste visa legitimation och fick svaret att ”jamen det syns ju att det är hon som är mamman!” Ett tänkt mörkt regnmoln bildades över mitt huvud där vi satt på socialtantens kontor och jag kom på mig själv att sitta ovanligt mycket med armarna i kors. Att underskriften sen gjordes med två vittnen gav inte direkt något romantiskt skimmer över situationen, särskilt som det bara var min underskrift som bevittnades. Den Långa Rödhåriga hade redan skrivit på i ett hörn innan vittnena högtidligen anlände. Det var mest en rutin som måste göras, om vi nu inte är gifta så måste jag med penna och papper bevisa att det är jag som är pappan.

Pricken över i:et var att någon annan än vi hade bestämt vad barnet ska heta i efternamn, nämligen som mor sin. Och det är klart att barnet ska heta Ljungblad, det har vi bestämt sedan länge, det är dumt att förorsaka onödigt lidande genom att ge barnet ett efternamn med fler vokaler än vad gemene man mäktar med. (Och tro mig, jag vet vad jag talar om.) Men själva principen, att de inte ens ställer frågan, att man aktivt måste byta efternamn på barnet när det väl är fött om man vill att det ska ha pappans efternamn, det stör mig. Hur svårt är det att fråga när vi sitter där och blir bevittnade? Vad är hindret?

Nåja. Byråkrati. Vi lever i den, kugghjulen måste gå. Och Krabaten kommer snart, det är det som räknas.