Att vi nu går in i en ny månad, ett nytt liv, firar vi genom att göra en EFIT – Ett Foto I Timmen. Egentligen ska detta göras under två förutbestämda datum i månaden, men jag tror inte någon skäller på mig för att jag avviker från schemat eftersom jag dessutom fyller år i dag. Jag uppdaterar inlägget löpande under dagen. Så här började den:

9:24 Normalt vaknade jag tidigare än såhär, men jag hade haft lite svårt att somna om efter att ha legat vaken onödigt länge från småtimmarna. När jag väl somnat dundrade Den Långa Rödhåriga in med varm choklad och ett tårtljus i ett singoallakex. När ljuset brann ner till kexet började sylten koka. Lustigt. Jag har aldrig sett sylten i ett singoallakex kokat förut. Dock oätlig. Stearinblandad singoallasylt.

10:24 Pudeln är, kors i taket, mer morgontrött och morgonsur än människorna.

11:31 Jag hade, dagen till ära, tänkt ta mig en skidtur idag. Men nä. Tejpen på skidornas fästzon är icket anpassad till sju komma två plusgrader. Med största sannolikhet nollglid. Och jag har ingen lust att börja kladda med klister. (EDIT: Termometern ska dammas av under dagen.)

12:32 Dagens första (och enda?) födelsdagspresent. En Dark Night Surprise Egg. Han kastar kaststjärnor tror jag. Ägget var inte av choklad men det innehöll förutom Läderlappen några fladdermus-sockerbitar. Mmmmmsocker.

13:30 Lite additional fördisk innan tårtbak.

14:32 Tårtbakerskan kom och satte igång och bakade tårtbotten. Vrooom. Den måste vara mjölkfri, och det finns inga sådana att köpa. Då får man göra en egen.

15:27 Toan var i skriande behov att skuras, så vad gör man?

16:27 Osvenska jättejordbuggar fick delas itu för garnering av framtida tårta. Stressfaktorn var något förhöjd – snart skulle tjocka släkten komma.

17:33 M släppte iväg en egenuppblåst ballong. Lyckan var fullständig. Men ballongen flög och gömde sig och ingen vet var. Den lär nog hittas om något halvår, dränkt i damm. M fick snabbt erbjudande om ny ballong. Oklart om hon antog erbjudandet.

18:37 R ägnade sig med magen full med tacos åt musikaliska äventyr med trumpet och klaviatur, och antog i samband med det även sociala utmaningar, framförallt med siblingen. Efter en kort pratstund övertalades han att posa för mig och kameran, enkom och allena och utan inblandning av någon annan. En herre med tilltagande funderingar om livet och omgivning och sig själv.

19:11 Man kan misstänka att de små trängtade efter tårtan, och så gjorde även de vuxna. Inte så stor i diametern, men rätt så hög, ca 15 centimeter. Tårtornas skyskrapa. Mörk choklad varvad med drottningssylt toppad med jätteblåbär och osvenska men ändå supersöta jordgubbar.

20:45 Efter hemgång av både unga och gamla gäster berömdes Pudeln för att ha lyckats hålla sig i över sex timmar. Han hade säkert kunna hålla sig längre om han hade vetat hur det såg ut ute. Slask deluxe i tövädret. Vår pudel gillar inte att bli blöt.

21:33 Den Stora 40-årspresenten från Den Långa Rödhåriga med familj. En bräda med hjul. Precis vad jag hade önskat mig. Ett tecken på 40-kris? Ska karln börja åka skate?? Nej. Snarare en symbol att ta med sig skidåkningen från spåren i snötäckta vinterskogen till landsvägarna i sommar.

22:32 Dags att ”koppla av” med Belinda som pekar och säger vem som ska får avbryta någon annan i svt:s Debatt. Man diskuterar bensinpriser. Oj, vad dom är upprörda.

23:35 Vissa har förstått det här med att gå och lägga sig. Gonatt.

Jag åkte inte vasaloppet idag.

Det gjorde istället en dansk kronprins och en engelsk prins svägerska. Själv bryr jag mig mer om E:s bedrift, som tillsammans med sin bror kom i mål med tiden 09:42:52. Teven och sedermera livesändningen stod på hela dagen. Jag var inte särskilt peppad på att åka nio mil innan, men det tänds en liten gnista när jag upplever allt genom teverutan. Som vanligt håller jag mig dock ordentligt reserverad till en faktisk anmälan. Jag tycker som sagt att nio mil är lite långt på en gång. Å andra sidan kan det ha varit kul att ha gjort det. För jag ser mig förnärvarande inte som en större slöfock än ganska många andra som faktiskt antar utmaningen. Jag får kanske träna och tänka på det till sommaren, då jag står på mina två fyrtioårspresenter och stakar mig fram på landsvägarna. Jag kanske blir mer än redo.

Fyrtio år och en vecka gammal. Och för fyra dagar sedan kom en massa människor på besök. Det inleddes med hämtning av W på en flygplats, fortsatte med besök av vuxna och barn som smaskade i sig hembakta semlor och saft och kaffe. När eftermiddagskalaset var över tog de som skulle föra över sig själva till kvällsfest sig en tupplur i vår säng respektive kökssoffa. Intermezzo under sena eftermiddagen/tidiga kvällen med pauspizza. Under kvällen ramlade det in en massa människor med hjärtliga gratulationer och en och annan present. Egotrippstipsrundan bestod av fjorton frågor och de flesta frågor kunde man ta reda på på plats, men några var man hjälplös inför om man inte kunde svaret rakt av, men då rörde det sig om ren kuriosa som man fick reda på under rättningen. W vann tipsrundan såklart, imponerande tätt följt av M. Gästerna fick äta mer semlor och jag tolkade omdömet som att de var ”ovanligt goda för att vara hembakta”. Fluffiga och söta. Lösningen förefaller vara dubbelt så lång jäsningstid av både deg och bullar jämfört med vad som står i receptet samt applicering av grädde just före servering. Kvällen bjöd även på baklängesmusikmatch och en omgång Tabu.

Själv är jag tacksam för de fina, intressanta och goda presenterna jag fick, och inte minst och framförallt för alla de som kom och uppvaktade och bara var där. Det gör mig rörd. Tack, tack och tack! Allra mest tack till W, som skulle ägna sig åt alpina förlustelser på Ramundberget veckan efter – gjorde sig besväret att åka en nätt liten omväg på ca 115 mil (inklusive flyg Stockholm – Skellefteå) för att vara med på min fest. Det betyder mycket.

I förrgår skrapade jag av tejpen och kladdade dit klister.

Olusten att behöva hantera bland det kletigaste som finns gör ju att man undviker att ge sig ut i spåren vid någon eller fler plusgrader, men som jag läst någonstans, det är ju egentligen dumt, för är det nån gång man får bra glid så är det när det någon plusgrad i luften och det just frusit på. Då kan man (jag) till och med staka sig (mig) uppför uppförsbackarna. Och hanterar man det med försiktighet, undviker att ta på fästzonen och tvättar fingarna noga med vallaväck efteråt så behöver inte upplevelsen inte vara så hemsk.

Igår deltog jag i ett motionslopp, Vitberget runt, 8,5 km, del två i nåt dom kallar Skellefteå Ski Tour. En liten satsning på oss anonyma och kvartsseriösa motionsåkare. Tidtagning, valfri starttid. Tog mig runt på 39 minuter i, som de säger, ”härligt klisterföre”. Snittade 13:2 km/h i rörelsetid, totalt 12,5 km/h, en bra siffra mina mått mätt. Jag vet inte på vilken plats jag kom eftersom det var så många som fick lika tider. Det var fyra som gjorde tiden 39 minuter, tre som gjorde 36 minuter, fyra som gjorde 34 minuter och så vidare. Kom jag på elfte delade platsen? Hur räknar man? Här finns en resultatlista.

Nåja. Jag fick ju i alla fall motion. Och silvermedalj. Tjohoo.

Det var ett tag sedan jag lade upp någon trudelutt här. Kan bero på att det varit lite stiltje vad gäller nyproduktion. Så är det ännu, men förhoppningen är förstås att kreativiteten ska ta lite fart så småningom.

Däremot är Kung Bore ganska så produktiv idag. Det blåser. Kastvindarna är inte nådiga, och på nyslipad is blir upplevelsen intressant när vi är ute med Pudeln. Vi betraktar med fascination hur trädtopparna kastar sig hit och dit. Marken är fylld med grenar och kvistar. En hyfsat stor tallgren har landat på farstubron till ett dagis i närheten. Balderväder rapporterar 26 sekundmeter klockan 10:56, högsta styrkan sedan mätningarna började för sju år sedan.

Går man ut i trapphuset, högst upp i ett punkthus på Getberget, så får man sig en härlig ljudshow. Vindarna river och sliter i ventilationstrumman på taket. Kunde inte låta bli att spela in konserten, och det får bli veckans trudelutt. (Just när jag avslutat inspelningen, blåser ett av fönstren på takvåningen upp och jag måste ringa fastighetsskötaren. Går inte att stänga helt.)

Den är 1:06 lång. Tryck på play.

Nog tusan hade jag kunnat räkna ut att det här inte skulle gå.

Av förekommen anledning, nämligen den att skidspåren såg ut som de gjorde efter helgens stormar, så tog jag igår på mig löparskorna och broddarna och gav mig ut på en löptur. Mina nya ambitioner för ett sundare liv som 40-åring med mindre intag av socker och fett (och därmed mindre sug efter detsamma) och mer fibrer och frukt och grönt (tuggar på en morot as we speak) samt ihållande motion får ju icke grusas av oförmågan till utövande av andra träningsformer än längdskidåkning. Jag stapplar ut på gatan och börjar kuta. Besväras över hur fort andfådd jag blir av just löpning. Roas av hur bra det går att springa på blankis med broddarna på. Springer bort till skidstadion för att inspektera spåren där. Det ser ut som om dom har skrapat bort det värsta skräpet, så att det åtminstone är åkbart. Bra. Springer hem igen. (Fast jag måste erkänna att jag mest går.)

Senare under dagen kommer Den Långa Rödhåriga hem med bil innehållande stavar och jag kan ge mig ut i vitbergsterrängen. Jämfört med löpning så är längdträning en fröjd. Flås, inte andfåddhet. Helkroppsträning, inte bara träning för sub-midje-kroppen.

Idag, vilodag, och skillnaden märks än mer. En obehaglig ostadighetskänsla i höger knä. Smärtor i benhinnorna i underbenen. Aj, för varje steg. Den Långa Rödhåriga gör direkt kopplingen till gårdagens löpning, inte minst den på stum asfalt. Stum asfalt eller inte, löpträning är icke för mig.

När skidsäsongen är över fortsätter den.

Några timmar tillbringades vid en liten stuga i Brännkälen, några mil väster om stan. Bureälven nere i kanjonen var ännu halvt översnöad, men töandet i hela omvärlden var i full gång. Skidor över lägdorna och mjuka grusvägar. Takdropp och varm choklad. Och framförallt friska vindar som grep tag i tallarna. Gungade hit och dit, swisch, swisch.

Dagen efter vårdagjämningen. Nu är dagen längre än natten. Jag har hört någon säga att nu går vi mot ljusare tider. Ja, det stämmer, det har stämt i tre månader.

Flera saker blir ljusare. I dryga en och en halv månad behövde jag stå till arbetsmarknadens förfogande. Äkta utanförskap. Men nu är det slut med det. Jag driver numera omkring i korridorerna på barn- och ungdomshabiliteringen i Sunderby sjukhus någon mil från Luleå. Blir där fyra dagar i veckan. Det blir ett  mellanting mellan dagpendling och veckopendling. Nu pågår leta-ett-lämpligt-ställe-att-sova-över-i-Luleå-trakten-två-enstaka-dagar-i-veckan-projektet. Någon som har något tips?

Så – en ny spännande roll som habiliteringslogoped. Förväntningarna på mig själv från mig själv är rätt så höga. Har sett fram emot detta. Ska bli spännande. Yey.

Hoppsan då.

Här står jag och balanserar på min 40-årskris.

Men så värst påtaglig är den inte, krisen, med tanke på föregående inläggsbild. Men detta är ett seriöst försök att förlänga skidsäsongen till sommarhalvåret. Att löpträna är som sagt inte min grej, att diagionala eller staka sig fram däremot, det är min melodi. Skonsam och effektiv träning. Och det jag rullar på hoppas jag ska vara lösningen. En 40-årspresent från Den Långa Rödhåriga, hennes föräldrar och min bror. Två hjul framför och bakom respektive fot. Löstagbar häl, effektiv broms, backspärr (dvs 100% fäste), mjuk gång även på hård grus, och vilka skor som helst på fötterna. Har tagit några stapplande steg över vardagsrumsgolvet, fast särskilt stapplande var det egentligen inte, det kändes hemskt stabilt. Vi får se hur det känns utomhus.

Jag avvaktar dock renare gator och eventuellt den dagen det inte längre går att skida runt i vitbergsområdet. Jag ger inte upp den motionsformen, trots dagens nollfäste, infrysning och opålitligt glid i blöta spår.

Dagen efter dagen efter natten då vi alla ställde fram klockan och därmed förlorade en timme och därmed var tvungna att gå upp en timma tidigare och därmed känna sig lite extra mosig, så var jag – ja… trött. Fast jag tror inte jag insåg det själv förrän någon sa att hon var trött på grund av sommartiden. Bekräftelsen gjorde det till ett faktum. Men jag höll ihop, hela dagen. Arbetet fortskrider.

Ikväll läste jag en artikel på svt.se om hur man ska motverka effekten av den förlorade timmen. En sömnforskare föreslår att man ska gå upp lite tidigare ett par dygn innan man ställer om klockan. Då pressar man tillbaka den inre sömnklockan och kompenserar för timmen som försvinner. Bra tips. Artikeln publicerades idag. Det var ju så dags det. Runt fyra dygn försent.

Vi lät ett ett anslag sitta på vår dörr under ett par timmar i förmiddags.

Den var inte i första hand till för att vara en påminnelse till det tidningsbud som åtta gånger den senaste månaden glömt att stoppa ner en morgontidning även i vår brevlåda. Det var inte menat att säga ”hallå, här också, vi ska också ha en” när budet kommer vid halvsextiden på morgonen och sticker ner ett exemplar i grannens brevlåda (ca 1,5 m till höger om vår).

Varje gång den uteblivit har vi ringt Tidningstjänst AB och bekantat oss med den trevliga kvinnan som oftast svarat där. Första gången var första dagen vi överhuvudtaget skulle få tidningen (och det bådade ju gott). Numera vet hon mycket väl att det bor en Ljungblad på Getbergsvägen 3, och har kommit med en möjlig förklaring till varför vi har dessa telefonsamtal. Hon tror att vårt namn står på något ”avigt” ställe på en utskriven lista som tidningsbuden har över vilka som ska ha tidningen, och därmed missar just oss. Kan så hända, men vi skulle ändå föredra att ha tidningen på dörrmattan varje måndag (utom söndag) istället för att ringa och be att få den i efterhand. Och även bespara besväret för den-som-nu-måste-göra-det att köra iväg från tryckeriet till Getberget för att leverera ett enda exemplar.

Så nej. Vi satte inte upp anslaget för att tidningsbudet slarvar med att läsa sina listor. Anslaget ska inte behöva sitta där för dennes skull. Vi satte upp anslaget för att lite halvlustigt och otydligt signalera till den-som-måste-köra-ut-med-en-enda-tidning-i-efterhand-under-förmiddagen att vi vet att detta är ett i-landsproblem men att vi börjar tröttna.