Inte lyckades webbkameran fånga upp några fyrverkerier över Älvsbacka, inte. Antingen var det ingen som sköt några raketer över Älvsbacka under nyårsnatten eller också var det så att någon hade varit alldeles för dålig att konfigurera kamerans Motion Detection-funktion, så att den i lyckosamma fall automatiskt hade fått igång filminspelningen när fyrverkerierna satte igång. Jag tror på det senare. Skit bakom spakarna, alltså.

Det gör i och för sig inget, ty den 100% miljövänliga ljuslyktan inköpt på OKQ8 dög fint som nattens ljusshow, kompletterad av L & S:s grannar enkla smällare i Hökmark. Ljudlöst steg den till väders, steg, steg, tills den försvann. Det är oklart om den rent solida slocknade eller om den försvann in i molnen.

Under kvällen efterfrågades nyårslöften från min sida. Jag blev helt taget på sängen. Jag hade inte, och kunde inte komma på några rimliga nyårslöften som lät fina. Jag vill över huvud taget inte lova något jag inte är säker på att jag kan hålla. Däremot kan jag lova att sträva efter saker och ting, till exempel att vara mer öppen och  social detta år än vad jag var 2011. Det tror jag i och för sig kommer lösas automatiskt i och med att min gällivareturné är över från och med februari. Men trots trolig automatik ska jag till och med försöka tänka på det. Det är då man lyckas.

Mer om öppenhet framöver.

Förutom att upptäcka att det i Skellefteå nu finns dubbelt så mycket snö jämfört med Gällivare, så möts jag vid hemkomsten av en trevlig överraskning – vår älskade julgran, som vi tog in hela två veckor före jul, har skitit i att släppa alla sina barr lagom till trettondagen, utan istället börjat skjuta massor av små ljusgröna, fina skott! Åååå! Ett bevis på att vi skött den snyggt, vid tiden för intagandet sågat upp en ny färsk snittyta samt borrat några hål för att optimera vattenupptagningen, plus försökt se till att den aldrig blir torr i foten, ty då skulle enligt uppgift luftemboli uppstå och den skulle ha börjat må dåligt. Klart den barrar lite, men inte mer idag än dag ett. Barren sitter envist kvar om man försöker dra i dom.

Det vettetusan hur jag kommer att känna då det är dags att slänga ut den. Sorg? Den har ju blivit som en familjemedlem, här i vårt penthouse på Getberget. Glurg.

I helgen som var underlät jag att ta med mig laggarna hem. Det var ett misstag, ty frustrationen över att inte kunna ge sig ut i skelleftespåren fredag, lördag OCH söndag blev väldigt påtaglig. På lördagen gjordes ett försök till kompensation genom att prova vingarna från en vad vi trodde en glest trafikerad väg utan elledningar, lyktstolpar eller närliggande träd. Men vinden hade vridit sig och det var lönlöst att försöka tvinga skärmen att lyfta mig i samma riktning som vägen. Försöket slutade i pladask i plums-snön bredvid vägen.

Ikväll drog jag på mig pannlampan och andningsmasken och stakade ut på spåren omkring Hellnerstadion. Det blev längre än beräknat, dryga elva kilometer, men inte längre än det blev olidligt jobbigt, trots att jag är rätt otränad. Och trots det fullständigt obegripliga virrvarret av spår på Hellnerstadion. (Jag tror dom måste anordna kurser för att lära folk att hitta och lyckas åka samma sträcka varje gång, för de som vill.) Helt frivilligt. Undrar om det var burken med Red Bull som jag drack innan, som gjorde det. Hur som helst blir det rätt tydligt att när man tar ut sig såhär lösgör sig härligt tillfredställande kemiska substanser i kroppen efteråt. Man är matt men lycklig. Imorgon följer laggarna med hem.

Idag är det Tjugondedag knut. Det är då man ska ha tröttnat rejält och slänga ut julen. Det är även idag som man kallblodigt ska mörda sin julgran. Ut med skiten. Du har förgyllt vår vardag med doft och liv, men nu räcker det. Du ska dö. Du platsar inte längre i vårt liv, i vårt hem. Det spelar ingen roll hur många väldoftande neongröna skott du skjuter ut. Du ska slängas ut från balkongen och dö frystorkningsdöden. Långsamt men säkert.

Men neeeeeej! Du får inte dö!! Du måste stanna kvar här hemma! Jag vill fortsätta höra ditt glurgande, jag vill känna doften av dig varje gång jag går förbi, jag vill känna dina nya mjuka, nästan ludna barr som kommer i tusentals, överallt i kvisttopparna, framförallt högt upp. Jag känner och hör dina försök att övertyga oss att låta dig stanna kvar hos oss!

Den sjuttonde januari 2011, alltså för precis ett år sedan, var första dagen som legitimerad och praktiserande logoped. Då klampade jag in på mottagningen i Gällivare och kände mig välkommen tillbaka av mina kära kollegor (som jag ju träffat under två praktikvändor tidigare under utbildningen). Sedan dess har jag under hela året kämpat med att känna mig som en riktig, professionell och seriös yrkesutövare. Då och då ansträngt mig för att inte känna mig som en bluff (vilket jag naturligtvis aldrig varit, vilket kan vara skönt att höra för de av mina patienter som eventuellt snubblar över detta inlägg, jag ser det inte som helt otroligt eftersom det är hit man kommer om man googlar på mitt fullständiga och inte helt vanliga namn, och risken finns ju att någon av dem faktiskt gör det, googlar mitt namn menar jag). Ett år behövdes kanske för att nå upp till en ny känsla, en professionell självsäkerhet och trygghet i rollen. Osäkerhetskänslan har varit lite svår att tampas med, även om det inte alltid synts utåt. Men osäker eller inte, mitt utövande har alltid varit rätt och korrekt, aldrig direkt felaktig. Och, när jag ser tillbaka, för det mesta positiv och nyttiggörande. Hoppas jag. Dom säger det i alla fall.

En handledare sa till mig en gång att man är ny första året som logoped, och halvny andra året efter examen. Nu kan jag se tillbaka på året som ny, och med nya ögon och en smula mognare perspektiv se framåt mot en period som halvny. Nygräddad, inte längre så värst degig utan mer gyllenbrun till färgen och lite, lite hårdare skal. Nu hinner jag bara vara halvny i ett par veckor, ty snart går vikariatet här i Gällivare ut och jag kan äntligen få vara hemma i Skellefteå på heltid ett tag. Måste vila ett tag från pendlandet. Det behövs. Det har tagit på krafterna att fragmentera upp ett helt år mellan två städer med sex timmars restid emellan. Hur jag ska kunna fortsätta vara halvny logoped någon annanstans än Gällivare återstår att se. Det löser sig.

Nu har vi dödat den. En vecka och två dagar den senare än vad som är konventionellt åkte den ut. Nu står den ute på balkongen och dör uttorknings- och förfrysningsdöden. Till på köpet så halshögg vi den innan. För säkerhets skull, liksom. Och det bisarra slutar inte där – det halshuggna ”huvudet” har vi satt i en vas med vatten på vardagsrumsbordet. Allt för doftens och det neongrönas skull.

Kliver på bussen vid Gällivare sjukhus. Busschauffören tittar inte upp. Han säger:
– Och du ska till?
Jag säger:
– Hej, jag ska till Skellefte.
Han tittar fortfarande inte upp, frågar:
– Hur gammal är du?
– Jag fyller 40 i mars.
Busschauffören skrattar till generat.

Öron-Näsa-Halsavdelningen på Gällivare sjukhus. Längre bort i korridoren bortanför logopedernas hörn, förbi audionomernas kontor och labbar och hörcentralen ligger ett rum med ett akustikbås som de använder för att göra audiogram. På väg in i rummet ligger en toalett och duschrum som personalen kan använda. Precis som alla rum så har även denna plats sin unika doft, i det här fallet en klinisk rent-lukt, handsprit, en sällan använd dusch och engångshandskar. Det var här jag gick på toa, gick undan, och laddade för min allra, allra, allra första patient under utbildningen. Det var snart fyra år sedan. Det var tunnelseende, det var en halv panikönskan att kunna försvinna, att kunna hoppa över den närmsta trekvarten, nervositeten var total. Jag minns inte alls besöket, vem patienten var eller vad vi gjorde. Jag vet bara att det handlade om barnspråk, ty det var temat för praktiken. A-L utförde sitt uppdrag som handledare för första praktiken på exemplariskt sätt, hon andades trygghet, man fick utrymme att andas, reflektera, känna in rummet, före och efter. Vid sidan om kom själva diagnosen, barnspråk alltså.

Igår återvände jag. Doften i rummet var densamma, åtminstone före utfört ärende. Men nu var läget ett annat. Då var det en början, den här gången var det ett avslut. Ett års vikariat som leg logoped på Gällivaremottagningen var inne på sista dagen. Ett år då varje vecka hade varit uppdelad i en hemmadel och en bortadel. Hemmadelen var semester och nästan totalt avkopplad och bortkopplad, ofta och helst tillsammans med Den Långa Rödhåriga, från den andra delen, bortadelen, som bestod av arbete under dagarna och en diffus tillvaro under kvällarna i ett före detta äldreboende med temporära sambos i form av läkar-, sjukgymnast-, sjuksköterske-, arbetsterapeut eller logopedstudenter (under hösten även i form av polske AT-läkaren M vars namn jag pinsamt nog lärde mig efter alldeles för många veckor). Nu stod jag och spritade händerna och funderade på då och nu. Nu. En annan person, terapeut, behandlare, mer skinn på näsan, långt mycket vidare perspektiv än bara tunnelseende. En klart ökad professionell självsäkerhet (med ödmjukhet!), en ny andning bara de senaste månaderna. Hade just fått en fin Gällivare-t-shirt och ursnyggt avskedskort som K scrappat ihop. Där stod:

Ett år går i rasande fart,
tänk att du redan jobbat klart.
Från början små trevande steg på vägen,
nu en ökad säkerhet i alla lägen.
Det har varit ett nöje att ha dig här,
lycka till vart än vägarna bär!

Nu har jag och Gällivare gjort slut med varandra. Och visst är det med sorg jag lämnar. Eldprovet är gjort. Jag är oerhört tacksam för allt jag lärt mig, och jag har lärt mig rentutsagt skitmycket. Jag hoppas glappet till nästa utövande inte blir för långt, var och i vilken form det än blir.

Samtidigt är jag glad att kunna vara hemma, hemma, hemma. På heltid. I samma stad, dygnet runt. Få en veckotillvaro som inte är upphuggen i två. Jag är glad, Den Långa Rödhåriga är glad, jag tror bestämt att fler än vi är glada, även sådana som inte vet om det ännu. Ännu icke namngivna.

Välkommen hem, jag!

Under dessa kalla dagar roar folk sig med att fotografera sina bilars instrumentpaneler som talar om hur kallt det är, och lägga upp dessa bilder på allehanda sociala medier. Det blir nästan som en tävling. Kallast vinner. Ju längre norrut desto bättre, förstås.

Fler rapporter om hur hiskeligt kallt det är i form av bilder på folks bilars instrumentpaneler (plus en helt vanlig hemmatermometer), upplagda på allehanda sociala medier. (Och jag är medveten om att jag bryter mot lagen genom att lägga upp bilderna här – och brottsoffret är inte den som tog bilden utan det stora, nyss börsnoterade sociala medier som hävdar äganderätt på allt material som läggs upp där.)

Under tiden hade man huggit ett hål i skellefteälven och höll första SM i vintersim i den 28-gradiga kylan. Bakom arrangemanget stod Föreningen för Mörkrets och Kylans Glada Vänner, som jag antog var extra glada över kylan. Vi hade klätt på oss ett antal lager och stod och beundrade hjältarna som frustade sig igenom de 25 metrarna i de olika heaten. Tur dom simmade medströms. Allra mest hjälte var världsrekordhållerskan i vintersim som gjorde 18 längder (450 meter) till allas jubel.

Jag var väl förberedd. Hade vräkt i mig fyra knäckebrödmackor och en skitstor kopp välling alldeles före tolvslaget. Det stod ju så i lilla broschyren, att det är viktigt att jag fastar (nattfasta) minst åtta timmar före provtagningen. Jag fick bara dricka små mängder vatten under natten. För att fukta munnen. Allt för en god munvård.

Och jag vet ju hur ett sånt förfarande gick för ungefär ett år sedan, då jag som nyanställd i Norrbottens läns landsting anmodades att genomföra en hälsoundersökning. De ville väl ha stenkoll på alla sina arbetares hälsa. Även då skulle jag låta bli att äta något inför undersökningen, under minst åtta timmar innan. För mig som ofta är rätt hungrig på morgonen och har svårt att tänka mig en dag utan frukost, blev den dagen en pärs. Själva undersökningen gick bra men att jobba resten av dagen… Hu. Trötthet, yrsel, rejäl huvudvärk, svårigheter att hålla tankarna i styr – den dagen var inget vidare produktiv vill jag minnas.

Så jag ville undvika detta fenomen denna dag då Västerbottens läns landsting också vill ha stenkoll på sina medborgares hälsa, åtminstone för de som fyller 40 i krokarna (vilket för mig sker om några veckor). Effekterna av fastan mildrades väl av de där fyra knäckebrödmackorna och den skitstora koppen välling – plus de två och en halv decilitrarna sockerdricka jag fick hälla i mig varpå jag skickades ut i väntrummet för att sitta där och titta på tevefyras morgonprogram och fylla i en hälsoenkät under ett par timmar. Jag undrar om jag inte hade känt mig ännu konstigare om inte jag där fått sällskap av en pratsam gammal svåger och en ungefär lika, fast på ett annat sätt, pratsam fd hyresvärd till Den Långa Rödhåriga. Jag fick helt enkelt inte tid att bara sitta och känna efter.

Sessionen på Morö Backe vårdcentral avslutades med litet blodstick i fingret och sen var det intag av medhavd panik-”frukost” i bilen innan jag rattade mig in till stan för att… (fortsättning följer imorgon)

(fortsättning från igår) …lämna bort en kär ägodel för några veckors tid. En sak som jag använder flitigt varje dag. Jag talar naturligtvis om min ”smarta” telefon, vars kamera började bete sig lite märkligt en vackert mörk decemberkväll 2011. När jag skulle ta en bild på premiären på Hellnerstadions upplysta spår verkade den envisas med att lägga fokus på någonting annat än motivet. Jag vet att det normalt skulle fungera felfritt – kameran hade dittills presterat finfint även i mörka miljöer. Alltid fina bilder. Men nu vägrade den visa skärpa, åtminstone på motiv som var längre bort än ungefär en meter. En bild från en vacker dag (förra årets ”mörkaste” dag) vid Kiruna kyrka och fjällbjörkskogen bakom får illustrera. Klicka så förstår du:

Det mesta hamnar ur fokus. Bästa skärpan återfås uppe i vänstra hörnet. Just den här bilden får nästan en slags tilt-shift-effekt av fenomenet. Intressant, men inte bra. På ett forum frågar någon om jag har rätt fokusläge och motivläge på. Naturligtvis har jag kollat det. Någon annan påstår att det inte är fel på kameran, utan att det är den hårda bildkomprimeringen som ställer till det. Visst kör dom med en rätt hård JPG-komprimering, men nja.

Efter den där mörka decemberkvällen försökte jag leva med det ett tag för att se om det gick över, men icke. Luddigheten höll i sig. Det oundvikliga började närma sig: att lämna in på reparation, medans det fortfarande var garanti kvar. Och man drar sig ju alltid för att lämna in en teknisk pryl på reparation – vare det är en bil, en telefon, en teve – man vet aldrig riktigt vad man får tillbaka. Kalla mig skrockfull, men efter att man lämnat prylen i händerna på någon reparatör kan det likagärna vara så att prylen fått någon annan defekt på köpet, även om felet man lämnade in den för är reparerat. Jag målar gärna fan på väggen i sådana här fall.

Jag får se det som en utmaning att plötsligt och under de två-tre veckorna som reparationen beräknas ta vara utan ficklampan, anteckningsblocket, spelen, tevetablån, filmtipset, mailen, webbläsaren, youtuben, timern, banken, twitterflödet, RSS-kanalerna, videospelaren, kartan, GPS:en och träningscoachen under skidpassen, spotify, ljudinspelaren, MIDI-keyboardet, vädret, språktolken, kameran, radion. Visst, med min ersättningstelefon inköpt 2004 kan jag faktiskt skicka sms och ringa och lite mer men det är helt och hållet utan förtjusning. Internet på den är knappt användbart. Måtte dessa två-tre veckor verkligen ta två-tre veckor och inte fler, och måtte det gå fort. Och måtte jag få tillbaka den hel och ren.

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Det är skönt att vara hemma (i samma stad) på heltid, men det är lite småjobbigt att inte kunna jobba. Trådarna och möjligheterna finns ute, och nya läggs ut (för information för eventuella snokande a-kassehandläggare och presumtiva arbetsgivare). Det kommer att ordna sig, men i stunden känns det frustrerande. Det tar tid, det måste få ta sin tid. Frustrationen späs på genom brist på leksak (se föregeånde inlägg). Lättas meddelst skidåkning och flygning. Flygpremiären ägde rum i förrgår. Det var jobbigt, kort, inte så högt (26 meter) men härligt och peppande.

Tävlingslopp idag på längdskidor. Klassisk stil. Malmstråket, från Boliden ner till Skellefteå, 45 kilometer. Men eftersom jag inte har något seedningsbehov för Vasaloppet plus att jag är lat så väljer jag att åka den lite mindre prestigefyllda sträckningen från Åliden, 25 kilometer. Den Långa Rödhåriga skjutsar E till Boliden, varifrån han ska åka för att bli seedad till Vasan, sen skjutsar hon mig till min start. Min tilldelade nummerväst har siffran 69 och känns lite kort (tar slut strax under bröstet) men inte trång fast vad gör det, detta är ett skidlopp och ingen modevisning. Innan ”masstarten” (trettiotre startande) blir jag ombedd att inte starta före de nio tävlande tjejerna, vilket jag lätt aceepterar. Jag lägger mig längst bak, avancerar något efter några kilometer. Jag är inställd på en lugn och trivsam tur.  Tar det ganska lugnt, hela sträckan. Vid vätskekontrollerna serveras varm sportdryck och varmt vatten. Otroligt skönt för halsen. Jag är mestadels ensam i spåren. Någon enstaka gång kommer jag ifatt någon, åker om när chans ges. Här och var passeras vägar och hus där det står folk och hejar på. Heja! Heja! Jag är osäker på vad man ska svara när någon hejar på en, man kanske bör ge lite feedback så jag ler och mumlar glatt ett ”hej” eller ”tack” tillbaka. Efter de lömska uppförsbackarna de sista kilometrarna känns benen en smula matta men enligt speakern vid Skellefteå skidstadion stakar mig beslutsamt i mål, påhejad av  den lilla publiken där. Jag är nöjd och glad och får en plakett och en hamburgare och Den Långa Rödhåriga kommer och gratulerar. Tiden blev två timmar och två minuter och sträckan visade sig inte alls vara 25 kilometer utan 22 enligt GPS:en, vilket gav en medelhastighet på 11 km/h. Hade jag åkte hela sträckan hade det tagit över fyra timmar. Hade jag åkt vasaloppet så hade det tagit över nio timmar. Tio minuter efter min målgång svischar de första som åkt alla 45 (42?) kilometrarna i mål, vilket gör mig än mer nöjd. Hade förmodligen känts lite jobbigt att bli omåkt av dem just före målgång.

I måndags kväll kom det ett sms från Expert.

På tisdagen hängde jag på låset när de öppnade. Jag fick tillbaka min lilla pryl, och kameran fungerade fint. Skarpt och bra. Ordningen är återställd. Det ska firas med en EFIT någon dag här framöver.

Årets första ordentliga.

Första flyget skedde för tio dagar sedan. Sprang omkring på isen utanför Skelleftehamn och svor över en motor som ägnade sig åt motorstopp vid uppgasning. När jag väl fick ordning på det var jag alldeles för less för att känna någon tjusning över att glida över isen. Gjorde en åtta och landade. Tre minuter flyg då.

Andra flyget för sju dagar sedan. Samma is. Kom upp utan bekymmer men luften var väldigt turbulent så det var svårt att känna någon tjusning då heller. Gjorde en åtta och landade. Två och en halv minut.

Idag var förhållandena gynnsamma. Svag vind, uppehåll, slipad is på Kågefjärden. Det höll ändå på att sluta i brustna flygdrömmar i och med mer motorstrul och slarv vid start i nollvind. Fjärde gången gillt, lagom trött och svettig, gjorde jag en start enligt bokens alla regler och kom upp. Finfin luft, nollvind gör att man flyger lika fort åt alla håll och man guppar inte omkring i obehaglig turbulens. Full kontroll ger utrymme till njutning. Svängde runt, upp och ner och till höger och vänster, runt en ö ett par gånger, sniffade över en vandrande Lång Rödhårig med Pudel. Till slut tvingade ett fruset pekfinger ner mig. Det eviga bekymret – frusna fingrar, men den här gången endast gasfingret. Måste gå att göra någonting åt (utan att det ska kosta skjortan med allehanda värmehandskar).

Skönt att ha landat och längta till nästa gång! Upp!

Solen sken, termometern kröp upp mot 3 minus och parkeringarna vid Vitberget var fulla. Spåren likaså, både av snabba, vältränade och tajta åkare med den rätta tekniken och av söndagsåkare med varma chokladen och sittunderlaget i ryggan. Själv lade jag mig någonstans i mitten och med en kamera i pannan stakade jag mig ut i en aningens för mjuka spår för det optimala glidet. Med fokus på att hålla pannan stadigt rakt fram, för en så lite skakig film som möjligt:

Jag röjer lite inför födelsedagen.

Ute på balkongen står granen. Eftersom den hade blivit en sån kär familjemedlem så fick den stå inne en vecka till efter tjugondedag knut. När det därefter var dags att göra sig av med den så lyckades vi inte helt och hållet med det – den hamnade alltså på balkongen. Vi trodde den skulle ha dött torkfrysningsdöden ganska snabbt då, att den skulle tappa samtliga barr och bli brun och ful. Men nej, det var bara de fina skotten som bleknade och slokade, annars skulle åtminstone inte jag se någon skillnad.

Idag var det så dags. Den sista färden. Till sista vilan. Det förväntade totala barravfallet uteblev när jag slängde ut den från sjätte våningen, inte heller färden på biltaket tillsoptippen. Den vägrade byta skepnad. Och nu står den där, i en snödriva, tillsammans med andra halvt översnöade, i olika grad avbarrade föredettingar till julgranar. I väntan på att bli flis. Tack och adjö.

Att vi nu går in i en ny månad, ett nytt liv, firar vi genom att göra en EFIT – Ett Foto I Timmen. Egentligen ska detta göras under två förutbestämda datum i månaden, men jag tror inte någon skäller på mig för att jag avviker från schemat eftersom jag dessutom fyller år i dag. Jag uppdaterar inlägget löpande under dagen. Så här började den:

9:24 Normalt vaknade jag tidigare än såhär, men jag hade haft lite svårt att somna om efter att ha legat vaken onödigt länge från småtimmarna. När jag väl somnat dundrade Den Långa Rödhåriga in med varm choklad och ett tårtljus i ett singoallakex. När ljuset brann ner till kexet började sylten koka. Lustigt. Jag har aldrig sett sylten i ett singoallakex kokat förut. Dock oätlig. Stearinblandad singoallasylt.

10:24 Pudeln är, kors i taket, mer morgontrött och morgonsur än människorna.

11:31 Jag hade, dagen till ära, tänkt ta mig en skidtur idag. Men nä. Tejpen på skidornas fästzon är icket anpassad till sju komma två plusgrader. Med största sannolikhet nollglid. Och jag har ingen lust att börja kladda med klister. (EDIT: Termometern ska dammas av under dagen.)

12:32 Dagens första (och enda?) födelsdagspresent. En Dark Night Surprise Egg. Han kastar kaststjärnor tror jag. Ägget var inte av choklad men det innehöll förutom Läderlappen några fladdermus-sockerbitar. Mmmmmsocker.

13:30 Lite additional fördisk innan tårtbak.

14:32 Tårtbakerskan kom och satte igång och bakade tårtbotten. Vrooom. Den måste vara mjölkfri, och det finns inga sådana att köpa. Då får man göra en egen.

15:27 Toan var i skriande behov att skuras, så vad gör man?

16:27 Osvenska jättejordbuggar fick delas itu för garnering av framtida tårta. Stressfaktorn var något förhöjd – snart skulle tjocka släkten komma.

17:33 M släppte iväg en egenuppblåst ballong. Lyckan var fullständig. Men ballongen flög och gömde sig och ingen vet var. Den lär nog hittas om något halvår, dränkt i damm. M fick snabbt erbjudande om ny ballong. Oklart om hon antog erbjudandet.

18:37 R ägnade sig med magen full med tacos åt musikaliska äventyr med trumpet och klaviatur, och antog i samband med det även sociala utmaningar, framförallt med siblingen. Efter en kort pratstund övertalades han att posa för mig och kameran, enkom och allena och utan inblandning av någon annan. En herre med tilltagande funderingar om livet och omgivning och sig själv.

19:11 Man kan misstänka att de små trängtade efter tårtan, och så gjorde även de vuxna. Inte så stor i diametern, men rätt så hög, ca 15 centimeter. Tårtornas skyskrapa. Mörk choklad varvad med drottningssylt toppad med jätteblåbär och osvenska men ändå supersöta jordgubbar.

20:45 Efter hemgång av både unga och gamla gäster berömdes Pudeln för att ha lyckats hålla sig i över sex timmar. Han hade säkert kunna hålla sig längre om han hade vetat hur det såg ut ute. Slask deluxe i tövädret. Vår pudel gillar inte att bli blöt.

21:33 Den Stora 40-årspresenten från Den Långa Rödhåriga med familj. En bräda med hjul. Precis vad jag hade önskat mig. Ett tecken på 40-kris? Ska karln börja åka skate?? Nej. Snarare en symbol att ta med sig skidåkningen från spåren i snötäckta vinterskogen till landsvägarna i sommar.

22:32 Dags att ”koppla av” med Belinda som pekar och säger vem som ska får avbryta någon annan i svt:s Debatt. Man diskuterar bensinpriser. Oj, vad dom är upprörda.

23:35 Vissa har förstått det här med att gå och lägga sig. Gonatt.

Jag åkte inte vasaloppet idag.

Det gjorde istället en dansk kronprins och en engelsk prins svägerska. Själv bryr jag mig mer om E:s bedrift, som tillsammans med sin bror kom i mål med tiden 09:42:52. Teven och sedermera livesändningen stod på hela dagen. Jag var inte särskilt peppad på att åka nio mil innan, men det tänds en liten gnista när jag upplever allt genom teverutan. Som vanligt håller jag mig dock ordentligt reserverad till en faktisk anmälan. Jag tycker som sagt att nio mil är lite långt på en gång. Å andra sidan kan det ha varit kul att ha gjort det. För jag ser mig förnärvarande inte som en större slöfock än ganska många andra som faktiskt antar utmaningen. Jag får kanske träna och tänka på det till sommaren, då jag står på mina två fyrtioårspresenter och stakar mig fram på landsvägarna. Jag kanske blir mer än redo.

Fyrtio år och en vecka gammal. Och för fyra dagar sedan kom en massa människor på besök. Det inleddes med hämtning av W på en flygplats, fortsatte med besök av vuxna och barn som smaskade i sig hembakta semlor och saft och kaffe. När eftermiddagskalaset var över tog de som skulle föra över sig själva till kvällsfest sig en tupplur i vår säng respektive kökssoffa. Intermezzo under sena eftermiddagen/tidiga kvällen med pauspizza. Under kvällen ramlade det in en massa människor med hjärtliga gratulationer och en och annan present. Egotrippstipsrundan bestod av fjorton frågor och de flesta frågor kunde man ta reda på på plats, men några var man hjälplös inför om man inte kunde svaret rakt av, men då rörde det sig om ren kuriosa som man fick reda på under rättningen. W vann tipsrundan såklart, imponerande tätt följt av M. Gästerna fick äta mer semlor och jag tolkade omdömet som att de var ”ovanligt goda för att vara hembakta”. Fluffiga och söta. Lösningen förefaller vara dubbelt så lång jäsningstid av både deg och bullar jämfört med vad som står i receptet samt applicering av grädde just före servering. Kvällen bjöd även på baklängesmusikmatch och en omgång Tabu.

Själv är jag tacksam för de fina, intressanta och goda presenterna jag fick, och inte minst och framförallt för alla de som kom och uppvaktade och bara var där. Det gör mig rörd. Tack, tack och tack! Allra mest tack till W, som skulle ägna sig åt alpina förlustelser på Ramundberget veckan efter – gjorde sig besväret att åka en nätt liten omväg på ca 115 mil (inklusive flyg Stockholm – Skellefteå) för att vara med på min fest. Det betyder mycket.

I förrgår skrapade jag av tejpen och kladdade dit klister.

Olusten att behöva hantera bland det kletigaste som finns gör ju att man undviker att ge sig ut i spåren vid någon eller fler plusgrader, men som jag läst någonstans, det är ju egentligen dumt, för är det nån gång man får bra glid så är det när det någon plusgrad i luften och det just frusit på. Då kan man (jag) till och med staka sig (mig) uppför uppförsbackarna. Och hanterar man det med försiktighet, undviker att ta på fästzonen och tvättar fingarna noga med vallaväck efteråt så behöver inte upplevelsen inte vara så hemsk.

Igår deltog jag i ett motionslopp, Vitberget runt, 8,5 km, del två i nåt dom kallar Skellefteå Ski Tour. En liten satsning på oss anonyma och kvartsseriösa motionsåkare. Tidtagning, valfri starttid. Tog mig runt på 39 minuter i, som de säger, ”härligt klisterföre”. Snittade 13:2 km/h i rörelsetid, totalt 12,5 km/h, en bra siffra mina mått mätt. Jag vet inte på vilken plats jag kom eftersom det var så många som fick lika tider. Det var fyra som gjorde tiden 39 minuter, tre som gjorde 36 minuter, fyra som gjorde 34 minuter och så vidare. Kom jag på elfte delade platsen? Hur räknar man? Här finns en resultatlista.

Nåja. Jag fick ju i alla fall motion. Och silvermedalj. Tjohoo.

Det var ett tag sedan jag lade upp någon trudelutt här. Kan bero på att det varit lite stiltje vad gäller nyproduktion. Så är det ännu, men förhoppningen är förstås att kreativiteten ska ta lite fart så småningom.

Däremot är Kung Bore ganska så produktiv idag. Det blåser. Kastvindarna är inte nådiga, och på nyslipad is blir upplevelsen intressant när vi är ute med Pudeln. Vi betraktar med fascination hur trädtopparna kastar sig hit och dit. Marken är fylld med grenar och kvistar. En hyfsat stor tallgren har landat på farstubron till ett dagis i närheten. Balderväder rapporterar 26 sekundmeter klockan 10:56, högsta styrkan sedan mätningarna började för sju år sedan.

Går man ut i trapphuset, högst upp i ett punkthus på Getberget, så får man sig en härlig ljudshow. Vindarna river och sliter i ventilationstrumman på taket. Kunde inte låta bli att spela in konserten, och det får bli veckans trudelutt. (Just när jag avslutat inspelningen, blåser ett av fönstren på takvåningen upp och jag måste ringa fastighetsskötaren. Går inte att stänga helt.)

Den är 1:06 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/vind.mp3|titles=Kung B 12 mars 2012]

 

Nog tusan hade jag kunnat räkna ut att det här inte skulle gå.

Av förekommen anledning, nämligen den att skidspåren såg ut som de gjorde efter helgens stormar, så tog jag igår på mig löparskorna och broddarna och gav mig ut på en löptur. Mina nya ambitioner för ett sundare liv som 40-åring med mindre intag av socker och fett (och därmed mindre sug efter detsamma) och mer fibrer och frukt och grönt (tuggar på en morot as we speak) samt ihållande motion får ju icke grusas av oförmågan till utövande av andra träningsformer än längdskidåkning. Jag stapplar ut på gatan och börjar kuta. Besväras över hur fort andfådd jag blir av just löpning. Roas av hur bra det går att springa på blankis med broddarna på. Springer bort till skidstadion för att inspektera spåren där. Det ser ut som om dom har skrapat bort det värsta skräpet, så att det åtminstone är åkbart. Bra. Springer hem igen. (Fast jag måste erkänna att jag mest går.)

Senare under dagen kommer Den Långa Rödhåriga hem med bil innehållande stavar och jag kan ge mig ut i vitbergsterrängen. Jämfört med löpning så är längdträning en fröjd. Flås, inte andfåddhet. Helkroppsträning, inte bara träning för sub-midje-kroppen.

Idag, vilodag, och skillnaden märks än mer. En obehaglig ostadighetskänsla i höger knä. Smärtor i benhinnorna i underbenen. Aj, för varje steg. Den Långa Rödhåriga gör direkt kopplingen till gårdagens löpning, inte minst den på stum asfalt. Stum asfalt eller inte, löpträning är icke för mig.

När skidsäsongen är över fortsätter den.

Några timmar tillbringades vid en liten stuga i Brännkälen, några mil väster om stan. Bureälven nere i kanjonen var ännu halvt översnöad, men töandet i hela omvärlden var i full gång. Skidor över lägdorna och mjuka grusvägar. Takdropp och varm choklad. Och framförallt friska vindar som grep tag i tallarna. Gungade hit och dit, swisch, swisch.

Dagen efter vårdagjämningen. Nu är dagen längre än natten. Jag har hört någon säga att nu går vi mot ljusare tider. Ja, det stämmer, det har stämt i tre månader.

Flera saker blir ljusare. I dryga en och en halv månad behövde jag stå till arbetsmarknadens förfogande. Äkta utanförskap. Men nu är det slut med det. Jag driver numera omkring i korridorerna på barn- och ungdomshabiliteringen i Sunderby sjukhus någon mil från Luleå. Blir där fyra dagar i veckan. Det blir ett  mellanting mellan dagpendling och veckopendling. Nu pågår leta-ett-lämpligt-ställe-att-sova-över-i-Luleå-trakten-två-enstaka-dagar-i-veckan-projektet. Någon som har något tips?

Så – en ny spännande roll som habiliteringslogoped. Förväntningarna på mig själv från mig själv är rätt så höga. Har sett fram emot detta. Ska bli spännande. Yey.

Hoppsan då.

Här står jag och balanserar på min 40-årskris.

Men så värst påtaglig är den inte, krisen, med tanke på föregående inläggsbild. Men detta är ett seriöst försök att förlänga skidsäsongen till sommarhalvåret. Att löpträna är som sagt inte min grej, att diagionala eller staka sig fram däremot, det är min melodi. Skonsam och effektiv träning. Och det jag rullar på hoppas jag ska vara lösningen. En 40-årspresent från Den Långa Rödhåriga, hennes föräldrar och min bror. Två hjul framför och bakom respektive fot. Löstagbar häl, effektiv broms, backspärr (dvs 100% fäste), mjuk gång även på hård grus, och vilka skor som helst på fötterna. Har tagit några stapplande steg över vardagsrumsgolvet, fast särskilt stapplande var det egentligen inte, det kändes hemskt stabilt. Vi får se hur det känns utomhus.

Jag avvaktar dock renare gator och eventuellt den dagen det inte längre går att skida runt i vitbergsområdet. Jag ger inte upp den motionsformen, trots dagens nollfäste, infrysning och opålitligt glid i blöta spår.

Dagen efter dagen efter natten då vi alla ställde fram klockan och därmed förlorade en timme och därmed var tvungna att gå upp en timma tidigare och därmed känna sig lite extra mosig, så var jag – ja… trött. Fast jag tror inte jag insåg det själv förrän någon sa att hon var trött på grund av sommartiden. Bekräftelsen gjorde det till ett faktum. Men jag höll ihop, hela dagen. Arbetet fortskrider.

Ikväll läste jag en artikel på svt.se om hur man ska motverka effekten av den förlorade timmen. En sömnforskare föreslår att man ska gå upp lite tidigare ett par dygn innan man ställer om klockan. Då pressar man tillbaka den inre sömnklockan och kompenserar för timmen som försvinner. Bra tips. Artikeln publicerades idag. Det var ju så dags det. Runt fyra dygn försent.

Vi lät ett ett anslag sitta på vår dörr under ett par timmar i förmiddags.

Den var inte i första hand till för att vara en påminnelse till det tidningsbud som åtta gånger den senaste månaden glömt att stoppa ner en morgontidning även i vår brevlåda. Det var inte menat att säga ”hallå, här också, vi ska också ha en” när budet kommer vid halvsextiden på morgonen och sticker ner ett exemplar i grannens brevlåda (ca 1,5 m till höger om vår).

Varje gång den uteblivit har vi ringt Tidningstjänst AB och bekantat oss med den trevliga kvinnan som oftast svarat där. Första gången var första dagen vi överhuvudtaget skulle få tidningen (och det bådade ju gott). Numera vet hon mycket väl att det bor en Ljungblad på Getbergsvägen 3, och har kommit med en möjlig förklaring till varför vi har dessa telefonsamtal. Hon tror att vårt namn står på något ”avigt” ställe på en utskriven lista som tidningsbuden har över vilka som ska ha tidningen, och därmed missar just oss. Kan så hända, men vi skulle ändå föredra att ha tidningen på dörrmattan varje måndag (utom söndag) istället för att ringa och be att få den i efterhand. Och även bespara besväret för den-som-nu-måste-göra-det att köra iväg från tryckeriet till Getberget för att leverera ett enda exemplar.

Så nej. Vi satte inte upp anslaget för att tidningsbudet slarvar med att läsa sina listor. Anslaget ska inte behöva sitta där för dennes skull. Vi satte upp anslaget för att lite halvlustigt och otydligt signalera till den-som-måste-köra-ut-med-en-enda-tidning-i-efterhand-under-förmiddagen att vi vet att detta är ett i-landsproblem men att vi börjar tröttna.

Det är nåt visst med att inte har bestämt sig för eller veta var man ska spendera den kommande natten någonstans. Och den här kommande natten hade jag inte bestämt mig – skulle jag lägga 265 kronor på ytterligare ett vandrarhemsbesök i Boden, eller dra iväg och provsova i någons stuga någon mil till, bortanför Boden? Äh, jag testar, tänker jag, och hamnar till slut framför en braskamin, en 32 tums platt-teve, golvvärme och Lule älvs frusna strand tio meter bort från tjugofemkvadratsstugan. Jag fick själv bestämma hur mycket jag ska betala per natt, och jag har en känsla av att det ”framförhandlade” priset blev skamligt lågt. Men det är ju förstås bara en känsla. Hur som helst ett värdigt alternativ till boende.

Efter den trettioåttonde tillryggalagda milen på hårda spår väntade en dusch, en skål gröt, en tupplur och… ett par upphängda långkalsonger.

Påsken ägnas åt diverse måsten eller aktiviteter som blivit över:

Magont och diarré.

Ett par inställda besök hos samma familj, båda gångerna av samma skäl men ändå olika ursprungsorsak.

Förundran och glädje över den stenhårda skaren i Gärdsmark. Det föranleder att tro att skaren är lika hård även på andra ställen, till exempel på ett favoritflygfält inom en nära framtid. Adjö plumsande i djupsnö.

Fet påskmiddag hos släkten.

Ökat intresse för hockey.

Konstnärligt arbete. I detta inkluderas de upphängda långkalsongerna.

Med runt två månader kvar stiger spänningen. Även om vi klurar på det ibland så har vi inte kommit på några namnalternativ som känns helt givna. Besöken hos barnmorskan kommer tätare och föräldrautbildningen har kommit igång. Tankar om hur det ska gå när det är dags. Tillförskaffande av allehanda hjälpmedel. Gåvor och låneting från vänner och bekanta. Förväntan mot en sommar då vi inte längre är två och en pudel utan tre och en pudel. (Fast pudeln får ta semester ett tag i början med efterföljande inlärningsperiod.) Flera människor säger i förbifarten att jag ska passa på och vara ledig så mycket jag kan, för den här perioden kommer inte igen. En annan gullig klyscha är Nu börjar det. I positiv mening alltså. Givet och taget. Nu börjar en ny del av livet. Förhoppningsvis och alldeles säkert en härlig sådan.

Idag har vi märkt av något som också börjar. Roddande med föräldrapenning, dagar, SGI, blanketter, anmälningar, ansökning, väntetider. Om man som jag är förskonad från sjukdom och närmare och intensivare kontakt med försäkringskassan så blir detta en helt ny bekantskap och värld att lära känna. Vi försöker plugga på www.forsakringskassan.se, men ju mer tid man ägnar åt försäkringskassans välmenande informationssidor desto mer på dåligt humör blir man. För varje ny regel man bekantat sig med finns det ett undantag och två oklarheter.

Nu börjar det, alltså.

För hundra år sedan håller hon en konstant hög fart genom Atlantens vatten. Hennes telegrafister har mottagit fler högst relevanta isvarningar, men dom läggs på hög eftersom telegrafister är fullt sysselsatta med skicka hälsningar från passagerarna med det nya sättet att kommunicera med omvärlden. Om en timme kör hon på ett isberg och två timmar och fyrtio minuter senare lämnar hon vattenytan. Drygt 1500 människor dör. Hennes sista färd ned genom 3800 meter kompakt mörker illustreras här, och då hon landar på botten, illustreras här:

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/RMS-Titanic-III.mp3|titles=RMS Titanic: part III]

Det finns en part I och II också, men det är bara part III som jag gjort en remake på och därmed vågar lägga upp här.

Sedan slutet av 80-talet har jag varit besatt av den där båten, människorna, skeenden, historia och öden före, under och efter. Jag var på vippen att gå med i Titanic Historical Society, men tyvärr blev det inte av. Att det allmänna intresset har ökat enormt de senaste åren, inte minst tack vare James Camerons film från 1997, är ju bara glädjande – det innebär ju att det finns mer material, böcker och dokumentärer att njuta av idag.

För exakt tjugo år sedan stod jag på en balkong i Skogås och konstaterade att natten var lika klar och stilla som den natten åttio år tidigare. Jag hade liksom min egen lilla minnesstund där och då. Ikväll har vi vår egna minnesstund genom att titta på A Night to Remember, filmen om katastrofen från 1958. Samtidigt kikar vi på twitterflödet från TitanicRealtime.

Olle och Leif plingade på en sömnig förmiddag mitt i veckan för ett tag sedan. Leif med ett par jättelika kameror och Olle med blott penna och litet anteckningsblock. Olle höll låda rätt mycket, men inte utan att hänvisa till uppenbara saker i min omedelbara närhet, som Krabaten i Den Långa Rödhårigas mage eller längdskidorna som stod och vilade i hallen. Han imponerades av att jag ännu inte gett upp säsongen, och varför skulle jag det, snöläget såg visserligen illa ut just då, men kalla nätter och framförallt de senaste decimetrarna snö som fallit igår, inatt och idag bäddar för en rejäl revival of the serious cross-country motionsåkare.

Han kom för att jag hade satt ut en liten, liten annons i lokaltidningen som berättar att jag fyller 40. Av någon skum anledning hade en kollega till honom kopplat ihop mig med den där sjungande moroten jag gjorde för en hiskelig massa år sedan. (En ful making-of-sida om filmen finns här.) Jag fattade inte riktigt det där – hur kollegan lyckas minnas den kopplingen, men det och mina fyra ord i födelsedagsannonsen (tror det var logoped, geocachare, skärmflygare, tenor) var tydligen tillräckligt för Olle att vilja göra ett vardagsreportage om mig. Norran publicerar några sådana vardagsreportage i veckan, en helsida med en person i fokus, om denna persons intressen, yrke eller bara varande.

Så vi satt i köket och han frågade en massa om mig, min bakgrund, mina intressen, och så pratade han såklart på själv rätt duktigt också, lite anekdoter och annat kring det vi samtalade om. Ungefär på samma sätt som han skriver, för hans berättarspråk är ju lite speciellt (och läsvärt!). Och som samtalare gav han ändå utrymme för mina egna ord och tankar, något som jag ofta känner en avsaknad av i vissa vardagliga situationer. Mycket trevligt. Mot slutet av besöket var det dags för lite plåtning och det kändes litegrann som att här visar Thomas upp sina ”coola” dyra utomhusprylar, rullskidorna och flygskärmen i skojiga vinklar. Plus ett straff-foto. Ska bli intressant att se slutresultatet som helhet, även om jag såklart fått läsa texten och komma med lite synpunkter.

Kommer i tidningen vilken dag som helst nu. Jag har mörka solglasögonen redo.

Okej, inga mörka solglasögon åkte på. Jag hade ändå lite extra mycket skägg, och hoppades på ingen skulle känna igen mig av den anledningen. Jag ser ändå relativt renrakad ut på bilderna. Och ingen hoppade på mig på E4an igår kväll, då vi lyssnade på Emil Jensens lysande ord. När berättarfestivalen är över på söndag kommer vi ha sett ungefär hälften av det vi tänkt. En historia om en båt i måndags och en järnväg i onsdags missades på grund av plötslig tidsbrist, men Emil fick insupas igår och strax ska vi, halvt chockade över händelseutvecklingen i Game of Thrones, bege oss till Nordanå och underhållas av ett mord i Medle.

EDIT: Det där med hälften av faktiska genomförda besök på berättarfestivalsevenemang reducerades plötsligt till mycket mindre än hälften. Vi konstaterar att vi måste bli bättre på att komma tidigare än precis på klockslaget då evenemanget börjar – den här gången var lokalen fullsatt och vi nekades mordunderhållning. Istället fick jag chansen att prova peruker och leka frisör på museets hårutställning.

Nej, jag äger ingen scanner, men med dagens vardagsteknik så går det alldeles lysande att fotografera av tidningssidor. Jag vet dock inte hur lysande det är att här publicera publicerade tidningsartiklar utan att vara upphovsrättsvidrig, men jag får väl vara lite vidrig här ett tag. Om Norran protesterar får jag väl ta bort det, men tills dess:

Vi vaknar upp i Torneå till strålande väder. Isen ligger ännu fast på Torne älv. Vi förbereder oss för en bit hotellfrukost innan det är dags för en tur över till hard-core-Finland (dvs fastlandet) och en skattjakt nånstans nära Torneås järnvägsstation. Det var där som Lenin år 1917 klev på ett tåg på väg söderut för att ställa till med revolution. I nävarna hade han en kappsäck med 10 miljoner dollar som han fått av tyskarna som hade hopp om att en stökig rysk revolution skulle bidra med seger i första världskriget för deras del. Hur det blev med den segern är väl bekant, och jag antar att de 10 miljonerna fördelades rättvist bland bolsjevikerna. Skatten vi letar efter innehåller dock förmodligen ganska lite av den summan, troligen bara en liten loggbok och penna.

Det tog en stund för att klura ut hur man skulle göra för att dra upp persiennen i hotellrumsfönstret. Men efter en stunds pillande lyckades vi komma på det. En snygg och snillrik lösning som vi önskade att vi hade hemma. En ”knapp” man vrider på för att öppna persiennen och så drar man ut knappen för att dra upp den. För att fästa fast snöret så att persiennen stannar upp så klämmer man fast knappen där den satt innan. Fiffigt!

Häromveckan skickade spårprepparna säsongens sista sms:

”Motions10:an, Vitberget Nu är det över. Sista prepareringen är gjord. Tack för nu och hoppas att vi ses till hösten. Spårpatrullen.”

Och jag tackar spårpatrullen för ett fantastiskt bra jobb och torkar en liten tår på min kind. Jag som hade hoppas på ett sista åk under perfekta förhållanden, åtminstone en gång till efter en natt med kallgrader så jag kunde åka mer än en gång till med vallatejpen jag satte tillbaka på fästzonen efter ett kort och superkletigt äventyr med klistervalla. Men livet går vidare. Nu är det vår.

Vintersäsongens facit lyder som följer:

• – 47 skidturer.
• – Totalt 39,6 åkta mil.
• – Stått på skidorna minst 16 timmar, varav drygt 10 timmar dokumenterad rörelse.
• – Under dessa 16 timmar har jag rört mig i i medel 9,95 km/h, men om man bara tittar på när jag faktiskt förflyttat mig så blir medelhastigheten 11,63 km/h.
• – Kortaste turen (2,4 km) tillryggalades på Hellnerstadion i Gällivare på kvällen den 7 december, dagen efter premiärturen. Jag gissar att jag ledsnade på virrvarret där och gav upp.
• – Längsta turen blev halva Malmstråket Åliden – Skellefteå på 22 km 19 februari.
• – Sämsta tiden gjordes 14 april. det hade kommit massor av blöt, mjuk snö och gubbarna hade inte hunnit preparera än. 6,7 km på 56 minuter, medelhastighet i rörelse 8,7 km/h. Jag fick ju i alla fall motion…
• – Snabbaste åket gjordes den 19 mars runt enmilaspåret på Vitberget – jämnt 10 km på 48 minuter, medelhastighet i rörelse 14,2 km/h. Har inte antecknat förhållandena just den dagen, men troligen hårda spår, just under nollan och fantastiskt glid.

Nu börjar en ny typ av skidsäsong. Rullskidorna provades på en grusfri parkering i helgen. 100% fäste och bra glid. Vingligt och lite ostadigt till en början, och bindningarna klämde åt så att jag fick ont i fötterna. Dock ingalunda något som dämpade mersmaken som dök upp som ett brev på posten bara några timmar efteråt. All osäkerhet och obekvämlighet går att åtgärda efterhand. Nu kör vi.

Jag gick all in för att bara lyckas till hälften.

En stund tidigare hade jag legat under min bil på Julas parkering och mellan tumme och pekfinger försökt måtta bredden på röret som går mellan tankintaget och bensintanken, ty där hade en rörklämma rostat sönder och en ny behövde införskaffas och klämma åt så att det inte skulle rinna ut onödigt mycket bensin när man tankat fullt. Nu stod jag i OKQ8:s gör-det-själv-hall och lyfte upp bilen två meter upp för att skruva dit klämman. Och all in bara till hälften betydde att jag, vis av erfarenhet från tidigare försök till bilmekande, förväntade mig att något skulle jävlas med mig, att jag skulle stöta på patrull, att jag skulle stå där och kämpa med någonting i en halvtimma för att till slut ge upp och bryta ihop och köra till Hasses bilservice och låta dem fixa istället.

Men till min stilla förvåning gick allt över förväntan. Klammer sattes dit ordentligen, och i mitt lyckats-rus ögnade jag mig igenom resten av bilens underrede, konstaterade att avgassystemet skulle lossna om en inte alltför avlägsen framtid om jag inte nu genast gick in i OKQ8-butiken och köpte mig några nya sånadärninga gummiringar som håller hela härligheten uppe. Sagt och gjort. Gummiringar på plats. Särdeles nöjd lämnade jag tillbaka nyckeln till gör-det-själv-hallen till tjejen i mack-kassan.

En karamell att suga på länge.

Den Långa Rödhårigas syskonbarn R och M var på besök häromdagen. Dom hittade en svart tavla som man kan rita med vita kritor på. R ritade ett par bilder dedikerade Krabaten i Den Långa Rödhårigas mage.

Först ritade han något som liknar en slags klumpfisk på speed.

Sen lade han till tre mystiska trianglar.

M kommenterade: ”Jag älskar din bäbis.” Deras namnförslag på Krabaten: Jesus eller Ringen.

En halvintensiv helg är över. Repetitioner mest hela lördagen och en tur till Lövånger för vårkonsert på kvällen. Idag fick man minsann sova ut – vilket tydligen var välbehövligt – och sen mer mental laddning och repetitioner inför kvällens konsert i Anderstorpsalen. En relativt välfylld konsertsal och en kör som var överraskande avslappnad och lyckades träffa rätt de flesta svårare partierna. Och om dirigenten efter avklarad konsert uttryckligen säger att det lät bra så är det ett bra betyg.

En av de mer positiva upplevelserna för min egen del var den att sköta ljudupptagningen och samtidigt slippa allt jämrans jox med kablage, dator, mixer, mick i mickställ. Körens senaste inköp bäddade för en säkrare och smidigare inspelning. Ett ljudprov kanske kommer så småningom.

Vid sidan om den lite mer utförligare pappersversionen så har den lokala nyhetstidningen smygpublicerat en webbrecension av gårdagens vårkonsert med Skellefteå kammarkör, nedbantad som bara den. Vi står där med studentmössorna på sne och beskrivs som ”onekligen skickliga”.

Går icke att förneka!

För den som undrar så är läget som följer.

Under loppet av några månader så mår Den Långa Rödhåriga något bättre. Illamåendet kommer och går ännu, men är om än för det mesta närvarande ändå inte jättepåtaglig, åtminstone inte utåt. Ett tålmodigt omeprazolintag kan ha resulterat i det. Och så sköljer tröttheten över henne som en våt filt. Bara att lägga sig att sova. Men maken till förmåga att hålla humöret uppe på en lagom hög nivå har världen sällan skådat. Nu är hon i alla fall ledig på heltid. I väntan på.

Hon har även en mage som växer. Om inget oplanerat inträffar så kommer den fortsätta växa i precis tre veckor till, troligen mer. Krabaten därinne stretchar och bänder sig, kickar och gör yogaövningar. Det är svårt att veta vilket humör den är på (kön ännu okänt), men vi utgår från att det varierar. För det mesta gott.

En till en början rätt vinglig tur med nya skikesen. Jag stakar mig fram, varvat med några skejt-tag, men trafiken på Mariebergsvägen i Gammelstad är ganska intensiv och jag har ingen lust att vingla in i nån bakifrånkommande bil så jag tar det ganska lugnt. Det kanske belönar sig, ty jag får in en rätt bra rytm hela den planerade milen. Stakar mig fram för det mesta, lite skejting och några försiktiga tag i klassisk stil. Vårkvällen är ljummen, lite fuktig, vindstilla och full med ljuvlig pollendoft.

Längs med rullskidevägarna i Södra Sunderbyn och Gammelstad, i Skellefteå och däremellan ligger det svarta sopsäckar utspridda invid vägkanterna. Dags för vårstädning. Här och var, men inte överdrivet ofta, har jag sett neonklädda människor av olika kön och åldrar gå omkring och fylla dessa säckar med allsköns föremål som uppenbarligen inte ska ligga på marken längs vägarna. Jag vill tuta och ropa ”Heja!” till dessa hjältar som sliter för att andra, inte hjältar, inte har förmåga att ta hand om dessa föremål som de haft personligt ansvar för och se till att de hamnar på rätt ställe när de inte längre behövs. Jag har inte hela listan på vad det är för föremål, men kan tänka mig att det handlar om cigarettfimpar och -paket, förpackningar av olika slag, av plast och papp och papper och metall och glas, skräpmatsskräp, utlästa tidningar, PET-flaskor och tomburkar, kläder, övrigt skrot… Min fantasi må vara begränsad, men jag har dock en förmåga att slå mig på bröstet av stolthet att inte tillhöra den gruppen av människor som efterlämnar den där skiten ute på allmän plats. Jag fascineras nästan av fenomenet, och jag ska nu försöka personifiera en människa ur den här gruppen:

1. Jag håller i handen ett föremål som har ett visst syfte (t ex att tjäna som omslagsplasten till en snickers).
2. Syftet är färdiguppfyllt (t ex snickersen är uppäten) och jag måste gå vidare i mitt liv och sluta hålla i föremålet (omslagsplasten) i handen.
3. Jag släpper.
4. Jag går vidare med mitt eget liv. Föremålet lever sitt liv vidare genom att ligga rakt nedanför där jag släppte. Allra oftast på marken.

Nu slutar jag personifiera den där människan, ty jag blir bara arg på honom/henne och dess ignoranta beteende.

Föremålet är nu laglöst, planlöst, papperslöst, ägarlöst, driver runt med vinden och vattnet. Om föremålet och den kollektiva miljön har tur så tas den om hand av en vänlig själ som plockar skräp från marken och för det vidare till en slags slutdestination, förbränning eller återvinning, men annars förblir föremålet utan något vettigt öde, förutom att hjälpa till att förfula och förstöra. Så småningom kanske föremålet löses upp, bryts ner och integreras i naturen, men beroende på vad föremålet består av för material tar det olika men skrämmande lång tid:

Apelsinskal: 2-5 veckor.
Pappkartong: 6 månader.
Cigarettfimp: 1-5 år.
Plastbestruket papper: 5 år.
Tuggummi: 20-25 år.
Aluminium: 200 – 500 år.
Plast: 450 år.
Glas: 1 000 000 år.
(Källa: Stiftelsen Håll Sverige rent)

Så. Tack, tack, tack till alla oss som inte släpper! Och till dom som plockar!

Kommer hem. Skickar ett sms till körens ordförande: ”Skippar kören idag. Trött och sur. …”. Första gången det händer tror jag, att jag skolkar från en körrepetition för att jag är trött och sur.

Jag delar inte in veckorna i två delar; fem arbetsdagar och två helgdagar. För min del börjar veckan med två dagar arbete, sen hemma en ledig dag, sen två arbetsdagar, sen hemma två lediga dagar. Sen börjar det om. När jag nu kommer hem och skickar det där sms:et så markerar det slutet av ett tvådagarspass som leg logoped på barnhabiliteringen, Sunderby sjukhus. (Fast ”slutet” utgörs i och för sig av en rätt luddig gräns på 90 minuters bilkörning på väg 97 och framför allt E4.) Och detta tvådagarspass har inte varit ett av de bästa. Inte så att jag inte kunnat sköta mitt jobb, jag hoppas jag gör det, jag hoppas att de jag möter, kollegor och andra, åtminstone inte är missnöjda med min insats, jag gör mitt bästa utifrån att jag tog examen för 18 månader sedan och detta är ett rätt komplext område inom logopedin, habiliteringslogopedi innebär långt mer pannrynkande och osäkerhet och hur går vi vidare nu och fråga kollegor även om de inte heller har alla svaren och ibland längtar jag tillbaka till neurologopedin och stamningslogopedin för då lyckades jag i alla fall hitta en hygglig säkerhet och skapa ett förhållningssätt som jag tryggt fann mig i, nu är utmaningen större och utmaningen är för mig överraskande nog lite av det som lockar men ändå… Jag hoppas säkerheten kommer till mig så småningom även om jag nästan förväntar mig att det tar lite längre tid att hitta den.

Nåväl, gårdagen börjar med att jag lämnar kvar nyckel och passerkort när jag kör hemifrån. Ingen större katastrof egentligen, men irriterande. Man går omkring på jobbet och låser och låser upp titt som tätt. Skönare då att ha nyckeln med sig än att ständigt behöva låna av kollegor. Sen kommer beskedet att mannen vars stuga jag övernattat i, i Kusån utanför Boden, nu var uthyrd, men det var ingen fara, jag kan bo i hans vindsloft som hans kompisar gör när de hälsar på. Jag tackar ja till det, men ångrar mig snabbt – det var precis en sån lösning jag tackade nej till fast i Södra Sunderbyn, granne med jobbet, ty jag är mån om enskildheten och har ingen lust att dela toalett och dusch och kök med min hyresvärd i hans hus (har jag höga krav?). Att hantera ett arbete som kräver ständig koncentration och skapar ständig huvudbry och samtidigt känna sig hemlös gör mig rätt stressad. Trött och sur. Lyckas lösa natten genom att boka ett rum på ett ganska bra vandrarhem i Boden.

Jag lyckas pusta ut en smula på måndagkvällen. Roar mig med att leta gömda plastburkar runtom i Boden. Checkar in på vandrarhemmet. Sover. Vaknar. Duschar. Äter frukost. Går till bilen för att köra till jobbet.

Naturligtvis glömde jag låsa bilen kvällen innan, och naturligtvis har någon med en speciell agenda upptäckt det under natten och rotat runt i bilen i jakt på en bilnyckel, ty denne någon har varit i behov av att stjäla min bil. När denne någon inte hittat några nycklar så har han (jag utgår från att personen är av manligt kön och att han även slänger skräp i naturen) provat att tjyvstarta den med hjälp av något slags verktyg och ett par asfaltsklumpar. Rattlåset har gått sönder och det är repor i plasten runt låskolven. Tändningslåset beter sig annorlunda nu än tidigare genom att man man numera kan starta om motorn utan att behöva dra ut nyckeln först. Den biten kan ju nästan ses som en förbättring, peppar peppar. CD-skivor, kartor, isskrapor, skräp och gammalt godis är lagom halvhjärtat urvräkt ur diverse fack utom konstigt nog handskfacket. Otroligt nog är inget stulet, inget (förutom rattlåset) är förstört, bilstereon är orörd och bilbarnstol och dyra skikes ligger kvar i bakluckan. Jag tror inte ens han har kollat där. Men jag blir arg på mig själv som slarvar med att låsa bilen på kvällarna – tänk om mannen lyckats starta bilen? Skulle det innebära bye bye kära ELLan, nya rullskidor inkl stavar och kläder, bilbarnstol och arbetslitteratur?

Detta bäddar inte för en glad och harmonisk Thomas på jobbet men jag gör mitt bästa att hålla det inom mig, och jag lyckas väl hyggligt bra med det, bortsett från vissa stressymtom, ospecificerat vilka. Lyckas köra hem utan incidenter. Kommer hem. Skickar ett sms till körens ordförande.

Det är lätt att bli förnärmad när man bokar tid och träffar en person på socialkontoret för att anmäla faderskap. ”Hej, jag heter Thomas Saeys, p-nr xxxxxx-xxxx och det är jag som är pappa till barnet i Den Långa Rödhårigas mage, hennes p-nr xxxxxx-xxxx.” Okej, jag sa inte exakt Den Långa Rödhåriga, men jag hade nästan kunnat säga det, dom bad inte ens om hennes legitimation. Men min identitet var minsann tvungen att styrkas. Jag frågade varför bara jag måste visa legitimation och fick svaret att ”jamen det syns ju att det är hon som är mamman!” Ett tänkt mörkt regnmoln bildades över mitt huvud där vi satt på socialtantens kontor och jag kom på mig själv att sitta ovanligt mycket med armarna i kors. Att underskriften sen gjordes med två vittnen gav inte direkt något romantiskt skimmer över situationen, särskilt som det bara var min underskrift som bevittnades. Den Långa Rödhåriga hade redan skrivit på i ett hörn innan vittnena högtidligen anlände. Det var mest en rutin som måste göras, om vi nu inte är gifta så måste jag med penna och papper bevisa att det är jag som är pappan.

Pricken över i:et var att någon annan än vi hade bestämt vad barnet ska heta i efternamn, nämligen som mor sin. Och det är klart att barnet ska heta Ljungblad, det har vi bestämt sedan länge, det är dumt att förorsaka onödigt lidande genom att ge barnet ett efternamn med fler vokaler än vad gemene man mäktar med. (Och tro mig, jag vet vad jag talar om.) Men själva principen, att de inte ens ställer frågan, att man aktivt måste byta efternamn på barnet när det väl är fött om man vill att det ska ha pappans efternamn, det stör mig. Hur svårt är det att fråga när vi sitter där och blir bevittnade? Vad är hindret?

Nåja. Byråkrati. Vi lever i den, kugghjulen måste gå. Och Krabaten kommer snart, det är det som räknas.

Här skrivs ingenting.

Och det är för att inget egentligen händer. Det är som vanligt. Jag kör bil, jobbar, åker skikes, är hemma och hänger med Den Långa Rödhåriga och hennes mage. Den där därinne stretchar och steppar men den ger inga signaler att vilja komma ut. Tror vi, för hur ska man veta? Nu på morgonen stöter och blöter vi om huruvida det är värt att jag sätter mig i bilen och kör till jobbet eller inte, för nånting är det men det är så helsikes svårt att veta om det är nåt som relaterar till processen att komma ut eller om det inte alls har med det att göra.

Pudeln morrar i sömnen, ute kvittrar fåglarna och livet går vidare.

Detta nånting föranledde en något försiktigare inställning till tretton mils pendling till Sunderby sjukhus, åtminstone inkluderande övernattning i Kusån. Jag åkte ändå till jobbet igår morse, ty det fanns ytterligare några insatser att beta av, varav de flesta kunde klaras av tack vare ett par överflextimmar. Körde hem på kvällen. Idag beredskapssemester, fastän detta nånting visade sig inte vara något att ha panik över. Men det är väl dumt att chansa.

Så bortsett från en eventuell arbetsplatsträff i Kalix på måndag så är jag härmed ledig från och med idag i rätt så många veckor framöver, månde det kallas semester, pappadagar eller föräldraledighet. Känns lite konstigt. Planerad men planerad paus från logopedin. Jag tog hem en famnfull litteratur för att inte helt tappa greppet. Den får dock ligga ett tag tror jag, nu tar vi en dag i sänder. Som dagen idag till exempel. Studenter tar studenten som kreatur i bur, elefanter betar i gräset och telefonen är en sandwich-glass.

Exklusivt för dig (kloka människa) som inte har facebook publiceras härmed en bild från fredagkvällens säsongspremiär i luften ovan åkrarna vid Kåge.

Bilden illustrerar fint den frihetskänsla och naturupplevelse som faktiskt fick erfaras då och däruppe.

Vi har efterhand upptäckt en annan figur vid sidan om klumpfisken och trianglarna. En tapir som ligger på rygg och glassar i morgonsolskenet som tittar in genom kökfönstret under småtimmarna. Eller så ligger den och kliar sig på ryggen mot de andra till synes slumpvisa kritstrecken. Vi vet inte säkert. Vad som kan tänkas vara är att den vill vara en skön följeslagare till Krabaten.

Men då måste den minsann ställa sig på alla fyra och skärpa till sig och öppna ögonen. Vill man vara maskot duger det inte att bara ligga där och jäsa.

Dagens datum är tydligen fastställt som en av de två junidagarna som är aktuella för de som vill ta ett foto i timmen, publicera och lägga upp på ettfotoitimmen.se (EFIT). Vad passar då bättre än sista arbetsdagen före semestern snedstreck föräldraledigheten, tillika dagen före beräknat datum? Inget alls, skulle jag vilja påstå. Så sagt och gjort:

 Cirka kvart över sex stiger jag upp, kliver sömndrucket ut på balkongen och noterar halvsurt väder. Men ändå friskt på nåt vis.

Proppar i mig frukost, säger adjö till Den Långa Rödhåriga och Pudeln, springer ner till bilen och kommer iväg strax efter sju. På vägen uppför Östra leden, innan jag angör E4 norrut, börjar tankmätaren stirra på mig. Jaha, next stop OKQ8.

Färden fortsätter. Efter en knapp timme passerar jag Alterälven norr om Piteå. Jag har en bra bit kvar.

Efter ytterligare en timme stannar jag för en mikrosträck på benen. Jag är inte direkt trött men det är skönt att få fokusera på något annat än vägen några sekunder. Vad gör man då? Jo, man tar en bild på detsamma.

En liten stund senare är jag framme. Kalix sjukhus. Arbetsplatsträff med länslogopedin i Norrbotten. Det börjar med fika. Tre minuter i tio har sekreteraren bredvid mig förberett för intensivt anteckningsarbete.

Bensträckare sex minuter över elva. Inte alla sträcker på benen.

Lunchen intages på Kalix folkhögskola. Ganska medioker mat, men aulabyggnaden på området är rätt snygg med lite skojiga detaljer och materialval. Vilket tyvärr gör sig rätt dåligt på bild.

Efter lunch fortsätter mötet en liten stund till…

…innan vi avslutar det formella mötet och driver genom sjukhuskorridorerna för att beskåda Kalixlogopedernas nya, fräscha lokaler.

Efter lite avslutningsfika bar det av söderut igen. Nu börjar jag bli lite, lite less på att köra bil. Tjugo över tre.

Är man riktigt less så köper man en Cornetto Enigma på en mack vid Porsön.

Efter ytterligare en timmes gasen i botten (utan att överskrida hastighetsbegränsningarna förstås) hamnar man i Jävre. Turiststationen har inte öppnat ännu. Däremot hittar man en plastlåda under en sten (haqre ra fgra) en bit in i skogen.

En sissådär trekvart senare tornar husen av framtidstro upp sig på Getberget.

Efter intag av kebabkött, potatis, sallad och en klick aioli lägger sig Krabaten tillrätta i magen på kökssoffan och jäser.

Pudeln vinner dock tävlingen om vem som kan jäsa mest och längst.

Sen drar fotbollen igång. Alla utom Zlatan verkar på tok för nervösa på plan. Jag konstaterar roat att tjejen som sitter jämte André Pops i tevestudion har samma frisyr som den fängslade ukrainska oppositionspolitikern Julia Tymosjenko.

Men vad är lite bitter fotboll mot en klase små men köttiga vindruvor, som trots avsaknanden av kärnor smakar just… kärnor.

En lång dags färd mot slut. Godnatt! Imorgon är det beräknat. Ska Krabaten tillhöra de ynka fem procenten som faktiskt kommer ut det beräknade datumet?

Nej. Inget barn igår heller. Dagens höjdpunkt blev – förutom en mil på rullskidorna, storstädning av bil, våfflor i Kåge och kubb på Kågevägen – en livs levande DeLorean som stod parkerad på Hyttlidgatan (exakt här). Mitt bredaste leende kunde inte släppa på en bra stund efter upptäckten. Denna fina pärla, tillverkad i Irland i 9200 exemplar åren 1981 och 1982, i rostfritt stål (plus 24-karats guldplätering på tre exemplar), som fick höjas och få sämre motoreffekt på grund av amerikanska stötfångarhöjds- respektive avgasreningskrav. Biltillverkaren gick i konkurs 1982, men bilen är naturligtvis mest känd för att vara Doc Browns tidsmaskin i Tillbaka till Framtiden. Från de tre gångerna jag såg filmen på bio 1985 och de oändligt många gångerna jag sett filmen efteråt, så har Martys replik etsat sig fast:

”Are you telling me that you built a time machine… out of a DeLorean?” Och nu har jag fått se en, på riktigt, på en rätt anonym bostadsgata i Skellefteå. Unikt!

Här har någon gjort ett hyllningsihopklipp om kärran i filmerna:

Säg hej till vår lilla tjej! Tittade ut igår morse. Alla mår bra.

Nu har vi kommit hem.

Och det är så mycket känslor, ängslan, glädje, lycka, trötthet, hunger, i luften så det är svårt att sortera. Jag väljer väl att pytsa ut en del av detta här tids nog, när saker har landat.

Status just nu är i alla fall att vi försöker komma ner på jorden, här på sjätte våningen. Det lyckas väl ganska bra hittills.

Och ja, hon har ett namn. Och det är inte längre Krabaten.

 

ICA Morön, Skellefteå, runt femtiden på måndageftermiddagen. Den Långa Rödhåriga sitter kvar i bilen ute på parkeringen tillsammans med Krabaten (som ju egentligen heter något annat). Kompletteringshandling, fil, mjölk, bröd, jag rycker till mig en ostkaka, en påse potatisbullar, färsktortellini och mozarella. Ett viktigt uppdrag tar mig till barnavdelningen. Roffar åt mig det sista paketet Baby Semp 1. Funderar en stund – det står ”napp” på listan också. Jag betraktar napparna som erbjuds. I snygga genomskinliga plastförpackningar hänger det nappar för ungar som är minst 6 månader. Det går ju inte. Vår unge är tre dagar gammal. Bredvid 6+-napparna hänger det massor av andra nappar, i förpackningar som ger en något billigare framtoning. Men på dessa förpackningar står det ingenting om någon ålder. Okej… hur ska man veta? Jag står där en stund och betraktar, fram och tillbaka. Gången just där jag står mellan hyllorna är ganska trång, men det stör mig inte, jag är fullständigt koncentrerad på att försöka förstå till vilken ålder de där napparna med en något billigare framtoning ska vara. Duger de åt en tre dagar gammal bebis, eller är de för stora? Denna storslagna fråga ockuperar hela min varsevärld, jag är helt omedveten om människor som rör sig runtomkring. Plötsligt känner jag något på min höft, ett upprepat duttande. Jag väcks ur min napphypnos, vänder på huvudet och ser en äldre dam som står med sin kundvagn och duttar med den på min höft. Min höft. Snett bakom står en man som förmodligen är hennes karl. Allt går väldigt fort, hon tittar menande på mig, men hon säger i alla fall ingenting. Hon bara står där och duttar med vagnen på min höft. Jag förstår naturligtvis vad hon vill, hon vill komma fram och jag står i vägen för henne i den trånga gången mellan hyllorna. Jag skuttar undan någon meter för att släppa fram henne samtidigt som jag utropar ”Men oj, ursäkta!”. Hon svarar mitt ursäktande med ett väldigt neutralt ”jaaa…” och hon och vagnen och mannen som förmodligen var hennes karl går raskt förbi mig. Jag återgår till min nappundersökning men en del av mig undrar förstås vad som just hände. Jag kan inte tänka mig att hon påkallade min uppmärksamhet verbalt och att jag inte hörde, så pass inne i napphypnosen var jag inte, dessutom vet jag med mig att jag är rätt auditivt uppmärksam. Så vad hon faktiskt gjorde för att få mig att flytta på mig var att köra på mig upprepade gånger med kundvagnen. Jag bekräftar detta stilla för mig själv. Var inte det ett ganska märkligt beteende, så säg. Det kändes inte… så fräscht. Jag lovar att själv aldrig aldrig köra på en för mig okänd människa med vilket fordon jag än framför, må vara cykel, barnvagn, bil, paramotor eller kundvagn, bara för att uppmärksamma denna människa att han eller hon står i vägen för mig. Jag säger ”Hej, ursäkta” och om det paralingvistiska buskapet inte går fram så lägger jag till ett ”Skulle jag kunna få komma fram?”. Inget jäkla duttande.

Hennes namn har flera ursprung. På arabiska betyder hon önskad eller önskan. På spanska är hennes namn en feminform av söt eller apa. På italienska synonymt med det kvinnliga könet, eller min fru. På irländska den ädla. På georgiska slav eller slavinna. Det var ett modenamn på 40- och 50-talet, men idag finns hon inte med i topp 100-listan med flicknamn. Men det är inte direkt för att det är ovanligt bland barn som vi valde det även om det är trevligt att det är någorlunda unikt, precis som hon själv är, utan för att vi båda kunde se henne med det namnet, nu och i framtiden. Lagom kort, okomplicerat och låter fint tycker vi. Och inga speciellt starka referenser till andra personer med samma namn.

Säg hej igen. Hej Mona.

Om någon nu plötsligt blir sugen på Toblerone så är det varken vårt eller Monas problem.

Idag fyller hon en vecka. I hennes ära snabbdesignade jag några fingerdockor som hon kan stirra på när hon vaknar nästa gång. Grattis!

Och glad midsommar!

Än så länge finns här endast två bilder på vår fina, fina dotter, och som sig bör som nybliven förälder så skulle jag kunna lägga upp en miljon bilder till på henne, men jag väljer att ta det piano med den biten och väljer att belysa ett annat sort vardagsfenomen istället:

Jag tog sats för att försöka göra precis som anvisningarna. De har ju så fint ansträngt sig att underlätta för konsumenterna att öppna deras förpackningar. Uppmaningen tittade på mig: Riv här. Underförstått för att öppna kartongen på ett städat och smidigt sätt. Samtidigt var jag fylld med tvivel redan från början. Och se – mina farhågor besannades. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Människan klarade av att åka till månen för 40 år sedan men man lyckas inte på 2010-talet tillverka fiskgratängsförpackningar som man inte blir förargad på.

För den som undrar får Mona såklart ett andranamn (andra namn?) också (och det räcker så, tycker vi). Och eftersom vi är så otroligt demokratiska i den här familjen och då tilltalsnamnet är gemensamt valt utan anknytning till någon levande eller icke levande person och efternamnet blir efter mor sin, så är det väl inte mer än rätt att andranamnet har någon slags anknytning till faderns historia. (Tilläggas bör att det inte bara är jag som tycker namnet klingar fint ändå.)

Något mer populärt än Mona – plats 39 på namn topp hundra 2011. Bars av min mormor (född 1907), mormorsmor (1870) samt mormorsfars första frus brors fru (1862) och dotter (1890). Tyskt ursprung och betyder styrka och strid. Började användas redan på 1600-talet och var något av ett modenamn i början av 1900-talet och på 80-talet.

Så vi passar på att säga hej ännu en gång.
Hej Mona Matilda!

Idag är det en såndärninga EFIT-dag igen. Förra gången, för två och en halv vecka sedan, var sista arbetsdagen innan en längre tids ledighet. Idag ser dagen rätt annorlunda ut. Mitt och Den Långa Rödhårigas tillvaro har skakats om i sina grundvalar och vi har ett nytt liv att älska och skämma bort så mycket vi kan (utan att för den skull glömma bort våra egna behov, förstås). Den här EFIT-dagen inleddes då klockan slog midnatt och man kan även förvänta sig några småtimmarsbilder, ty Krabaten (eller egentligen Distriktssköterskan) kräver matning så hon storknar exakt var tredje timme.

Detta inlägg uppdateras löpande under dagen. Saknar du bilder så kommer dom senare.

00:05 Natten är ljus trots locket av moln som lagt sig över stan. Bortifrån centrum hör man stadsfestens partybuller. I luften hovrar en polishelikopter omkring, inte bara över centrum utan även över närliggande stadsdelar. Polisen tycker nämligen det är lämpligt att spana efter kriminell aktivitet från luften just under denna helg (och trästockhelgen). Med följden att även de som inte bor i centrum inte heller får någon nattro.

01:05 Inomhus äger matning rum. Är över en timme efter midnatt. Då är man helt däckad. Åtminstone för en liten stund.

05:57 Vi försover oss en smula, men Krabaten väcker och påminner oss. Matning.

06:57 Timmarna i sovrummet går. Det blir om möjligt ännu ljusare utanför, men när Krabaten är tankat behöver föräldrarna tanka lite sömn.

09:54 Vi vaknar till ett oväder. Regn och blåst och inte speciellt varmt. Stackars stadsfesten. Hoppas ingen av tivoliattraktionerna blåser omkull.

 10:55 Efter förmiddagsluren kommer nästa måltid. Avslutas med att toppa med ersättning. Som sagt – order från Distriktet. Krabaten dricker så hon storknar, i vanlig god ordning.

 

 12:05 Efter ”frukost”: en efterlängtad dusch med tillsnyggning av skägget som jag inte trimmat sedan dagen före Krabatens födelse.

13:20 En snabbtur iväg på ICA för inköp av saft, müsli och blöjor. Jag återvänder till platsen där duttande av kundvagn på höft blev verklighet. Det var här det hände.

 14:14 Moster E och kusin M kommer på blixtvisit. Har med sig presenter till Krabaten.

15:40 En hord kommer på besök. L, S, A, E, J, J, N och A har köpt kakor och små apelsinmer.

16:57 En av två-veckor-och-en-dagpresenterna till Krabaten var en tumme med snuttefunktion.

18:15 Dags för lyxig lördagsmiddag. Spröda panerade Torskfiléer med några färskpotatisar. Jag låter potatisen koka lite innan jag öppnar förpackningen…

 

18:44 …och som sig bör har förpackningen en obegriplig öppningslösning.  Man tror att det ska gå att öppna paketet snyggt, men det kan man ju glömma.

19:13 Äntligen, efter en stunds matning av Krabat samt toalettbesök, så kan middagen intagas.

20:26 Snabbvisit på Den Långa Rödhårigas kompis B:s 40-årskalas. En bit smörgåstårta får göra den panerade fisken sällskap. Gott!

22:10 Väl hemma igen görs vi sällskap av ett par avsnitt av Downton Abbey, säsong 2. Visserligen repris, men mycket sevärt ändå.

23:30 Och istället för lördagsgodis mumsar vi i oss lite glass. Godnatt!

I min ”smarta” mobiltelefon har jag installerat en app, Spotimote. Med den kan jag fjärrstyra Spotify på den stationära datorn. Mycket praktiskt när man har ”satt på en skiva” och satt sig i soffan eller frukostbordet och plötsligt har behov av att styra musiken; sänka volymen när telefonen ringer eller byta spår eller helt enkelt stänga av musiken om man vill ha en lugn stund. Utan att behöva resa på sig och gå de tunga stegen till datorn.

Och igår kväll spelade Lars Winnerbäck på stadsfesten. Det hade varit kul att se och höra, men det hade sedan länge varit lätt att acceptera att det inte skulle bli längre stadsfestbesök detta år. Men det hindrar ju inte från att man spelar lite Lasse till frukost morgonen därpå. Några spår från skivan Med solen i ögonen från 1998.

Och Krabaten är med och socialiserar vid frukostbordet. Efter några låtar blir hon lite gnällig, vrider sig och gnölar. Pappan kommer på den geniala idén att stänga av musiken. Det blir tyst. Krabaten tystnar också, fortsätter förnöjt betrakta omgivningen. Efter en stund sätter pappan på musiken igen. Krabaten reagerar negativt, ålar sig och klagar. Musiken får rulla på någon minut, så stängs den av igen. Krabaten tystnar och spänner av.

Beteendet är förmodligen inte något tecken på musikalisk preferens (troligen snarare att hon föredrar tystnaden, även om volymen faktiskt inte var speciellt hög), men vi undrar ju ändå. Har hon någonting emot Lars Winnerbäck? Vad är det i hans musik som hon inte gillar? Texterna? Håret? Arren? Vad?

Jag tågade glatt in på Cykel- och fiskecenter (f d Cykel- och mopedhandlaren) med tillförsikt att de skulle ha allt jag behövde. Och jag hittade snabbt en nyckelkomponent – ett cykelstyre i aluminium, lagom rakt och lagom kort. (Okej, kanske lite för långt, men det torde vara ganska lätt att korta av med en metallsåg.) Och vad skulle jag med ett cykelstyre till? Jo, om detta ska jag berätta.

Vi har köpt en Emmaljungabarnvagn av Hökmarkarna för en närmare symbolisk penning. Den har vi både ytrenoverat (nytt överdrag på den solblekta sufletten) och bytt hjullager på. Den är av något äldre snitt, kanske från nittiotalet och passar våra behov alldeles utmärkt. Det finns bara ett aber – handtaget är lite för lågt och nära själva vagnen. Det ställer till besvär för både mig och Den Långa Rödhåriga som är av den lite längre sorten, inte minst våra ben. Kroppshållningen blir riktigt konstig när vi stegar fram i lagomt tempo och ständigt försöker undvika att slå i framfötter och smalben i underredet. Alternativet är att gå vid sidan om och hålla vagnen med en hand – då får benen fritt spelutrymme framåt men det är ack så opraktiskt i längden och också det rätt oergonomiskt. Så – ett handtag lite längre upp och lite längre bort från vagnen vore ytterst välkommet. Ett förlängningshandtag!

Eftersom vagnen har några år på nacken så finns naturligtvis inte ett sånt handtag som köpa som tillbehör. Det finns inte heller som något slags universaltillbehör som skulle kunna funka till de flesta barnvagnar – det kan både Lekia och Barnens hus intyga. Så. Tillverka eget. Tankarna landar på en cykelhandlare. De borde ha det vi behöver.

Så klart har de ett styre. Men något som håller fast styret i själva barnvagnen var svårare. En stång med fasta öglor i samma vinkel i båda ändarna. De hade ett antal s k styrstammar, med vilka man kan fästa rör (styre samt styrstång) på båda ändarna, men de var lite för korta och den ena ”öglan” var vinklad 90 grader mot den andra. Expediten beklagade att de inte hade vad jag sökte (fast jag är osäker på om han förstod vad exakt jag ville ha). Han och expediterna på Järnia, Team Sportia samt Utterströms (som säljer båtar, gräsklippare och motorsågar) verkade tycka att det jag sökte var något väldigt unikt och märkligt som inte finns att få tag på i hela världen.

Samtliga tyckte att jag skulle svetsa ihop något. Visst hörni. Jag har en svets i bakfickan OCH har gått svetsutbildning. Mannen på Utterströms tyckte dessutom att jag borde ha en ritning på det jag behövde.

Så nu har jag gjort en ”ritning”. Jakten slutade tillfälligt på Utterströms pga hunger, men den är inte över förrän vi slipper slå i våra framfötter på barnvagnens underrede. Någon som har en idé om var jag kan finna det jag behöver?

Hipp som happ så var det EFIT-dag igen, fyra dagar efter förra. Jag vet inte hur det går till när han som bestämmer väljer ut dagar, förutom att en av de två månatliga dagarna ska vara på en vardag, och en på en helg. Nåväl, jag rättar mig i ledet och tar en foto i timmen.

Runt tolvtiden på natten är det dags för sista matningen innan de vuxna själva knoppar in för några få timmar. Vi har lånat ett matnyttig bok av en vän som jag slår i och högläser utvalda delar för Den Långa Rödahåriga.

Runt fyratiden på morgonen glömmer jag i min sömndruckenhet att ta ett foto. Jag går hellre iväg och byter blöjor.

Runt femsnåret vakar vi över Krabaten som försöker somna om.

Runt sexsnåret har det gått si och så med omsomnandet och vi ligger kvar och sällskapar. Dagen tycks för länge sedan ha grytt.

Runt niotiden är det dags för frukost för vissa. Andra är också hungriga, men vuxna nog för att ha tålamod att vänta. Dessutom lyckas vi vuxna hålla oss vakna då vi äter frukost…

Runt tiotiden ligger Den Långa Rödhåriga fortfarande kvar och serverar frukost. Undertecknad försöker underhålla med lite vetenskapsnyheter. Han är inte säker på om det uppskattas.

Runt elvatiden har är vi äntligen färdiga med frukostbestyren. Krabaten befinner sig i det till synes obehaglia gränslandet mellan vakenhet och sömn.

Runt tolvtiden sitter jag och meckar handtagsförlängning till barnvagnen. D som kom på besök igår hade nämligen utmärkta ideer om hur vi skulle kunna lösa det. Det visade sig att jag själv hade de kritiska delarna som behövdes för att lösa måndagens problem. En tempobåge på min gamla punkterade racer som stått i grannhusets källare sedan åtta år fick offras.

Runt ettiden har jag en miniturné runt Mullbergets industriområde på jakt efter ett 22 mm tjockt och ca 35 cm långt metallrör. Wima Plåt är behjälpliga.

Runt tvåtiden är det dag för sillunch. Skrubbar potatis.

Runt tretiden sitter vi och njuter av en solig sillunch uppe bland trädtopparna.

Runt fyratiden är det dags att påbörja detta inlägg. Jag kommer inte långt, ty vi får trevligt besök av svärmor och svärfar och Pudeln.

Runt femtiden har Den Långa Rödhåriga tagit med svärmor på ärenden på stan. Hemma tränar vi magligg med handledspush. Det går sådär, men kanske lite bättre än gårdagen ändå.

Runt sextiden har svärfar hjälpt mig så långt som det är möjligt med förlängda handtaget. Det återstår att såga av del av röret framför fästet, samt borra hål för säkerhetsspärr. Sen kan vi gå ut med vagnen utan att ständigt försöka undvika sparka i underredet.

 Runt sjutiden är det dags att laga middag. Pasta med köttfärssås. Mycket anspråkslöst.

 Runt åttatiden är middagen halvt uppäten.

Runt niotiden försöker undertecknad hitta tid att uppdatera den här sidan. Med en hand, ska tilläggas, ty den andra handen ska se till att Krabaten inte råkar sprattla till utanför min kontroll. Att ingen hand syns på bilden är endast ett undantag.

Runt tiotiden ser det ut som om jag fortfarande sitter vid datorn, men så är icke fallet, jag har gjort en massa annat däremellan. Uppdatering av detta inlägg.

Runt elvatiden syns Tom Cruise och Nicole Kidman i rutan i filmen Drömmarnas Horisont. Och det är dags att knoppa. Imorgon skall jag giva av mitt blod.

(Begreppet ”Runt xxx-tiden” är inspirerad av ©Kattis användande av ”Vid x-snåret”)

Efter en sväng till till Wima plåt på Mullberget för avsågning av förlängningsstång av rostfritt stål och borrning av säkerhetsskruvhål i densamma så var saken biff (klicka på bilden för en närmare (och något suddigare) titt). Nu kan vi medlemmar i Ministry of silly walks ha våra egna bekväma gångstilar när vi nu är ute och går med vagnen. Tack svärfar, Wima, och D för hjälp och inspiration!

Håller man fingret på exakt rätt sätt bakom Krabatens öra så ser man vad hon egentligen är för figur. Saken är biff. Enligt wikipedia är hon människolik men framförallt mycket vackrare. Hon kommer bli högväxt och ljushyllt och gråögd. Hennes röst är och kommer vara mer melodiös än någon annan dödlig varelses. Hon kommer i alla avseenden vara den mest begåvade och benådade av alla dessa varelser.

Ojdå.

Det låter ju fint, men för mig är hon perfektion i vilken imperfektion som än må visa sig.

Stackars Pekka. Förbered dig på ett hårt liv.

Oavsett vad det är för väder så märker man på facebook att folk har semester. Det läggs upp ovanligt mycket bilder på aktiviteter, utsikter och utomhusfolk. Det är stranden, poolen, fjällen, flygplansvingen, konsertscenen, ljusa sommarnattssjön, båten, svenska vägar… Man har tid och lust och ork och nån konstig motivation att dela med sig av sitt liv för kända och okända. Så här trevligt har jag det just nu, ville bara liksom att ni andra skulle veta det. Och det är ju klart att man unnar alla att ha det så trevligt som möjligt, men jag kan inte låta bli att tänka på de andra, de som sitter inomhus nånstans, som inte har exakt rätta vännerna med rätta egenskaperna eller intressena, som inte har ekonomin, som bara inte har möjligheten just då och där att ge sig iväg, dom drabbas av ångest av varseblivningen att alla andra förutom dom är med om fantastiska upplevelser. Ensamheten späs på.

Med risk för att det låter en smula arrogant (vilket såklart inte alls är meningen) så måste jag bara tillägga att jag inte känner mig som en av dessa ensamma människor. Jag är en av dom andra:

Farsan ror för brinnande livet. Kedträsket, Norsjö kommun. Natten till idag.

Jag vet inte om det handlar om nån slags 40-årskris i kombination med att jag blitt pappa på gamla dar eller bara en enkel hunger efter nostalgitrippar, men för några dagar sedan fick jag ett vansinnesryck och beställde ett antal seriealbum från förr. Favoriter som jag lånade om ett otal gånger på biblioteket i Skogås. Smurfernas äventyr. En rad seriealbum av den belgiske serietecknaren Peyo. Släpptes på 70-talet och i början på 80-talet. (Notera den enligt mig den korrekta pluralformen smurfer och smurferna istället för otyget att kalla dem för smurfar och smurfarna vilket verkade vara praxis från 90-talet nångång. För mig är ordet smurfar ett verb i presensform, ingenting annat. Seriöst.)

Sedan tidigare har jag haft albumet Smurfbråk och bråksmurfar i mitt ägo, jag har skrivit om albumet tidigare. Nånstans ifrån fick jag även efter ett tag Supersmurfen. Båda albumen har en oväntad men fascinerande politisk underton. Ett läsvärt blogginlägg om de politiska smurferna, och särskilt när det gäller dessa två album finns att läsa här.

Än så länge har jag fått hem fyra album till och fler är på väg. Parallellt med barnvaggning skall dessa plöjas igenom. Minst ett par av dem är värda att recensera. Håll utkik.

En ny såndärninga Ett Foto I Timmen-dag. Jag försöker ställer klockan på nedräkning till varje timme och försöker vara så spontan som möjligt, med blandat resultat. Here goes:

Runt tolvtiden på natten går vi och lägger oss. Vårt spännande mål är att vända tillbaka dygnet, delvis inför att jag ska börja jobba på tisdag. Krabaten får vackert följa med och lägga sig i sin säng, men att vara trött och somna in, det är icke att tänka på.

Först runt fyratiden behagar Krabaten vakna och tala om att hon är hungrig. Efter fullbordad måltid går vi på toa tillsammans. Ledlampan lyser svagt upp badrummet.

Krabaten sover ända till efter niotiden, föräldrarna likaså. Hon får äta en slurk, sen äter föräldrarna själva frukost runt tiotiden.

Runt elvatiden sitter jag och meckar med vår mikrovågsugn. När den är på så skramlar den fruktansvärt. Oljudet verkar komma från nån rörlig del inuti mikron. Svärföräldrarna har en likadan och den hummar bara lite. Om man öppnar upp den lite försiktigt kanske det går att se varifrån oljudet kommer ifrån. Men nej. Jag vågar såklart inte demontera den helt, mikrovågor är ju farliga grejer. Konstaterar dock att skramlet försvinner när man vänder den upp och ner. Vilket förstås inte hjälper oerhört mycket.

Runt tolvtiden gör vi ett besökt på toa för blöjbyte. Krabaten uppskattar hennes vy från där hon ligger på skötbordet.

Dammsugning runt ettiden.

Runt tvåtiden fångar jag krabaten liggandes i en sjalficka. Verkar positivt utslagen.

Runt tretiden är vi på en mataffär och handlar wokgrönsaker, blöjor och godis inför kvällens biobesök. Alltså, endast godiset är avsett för biobesöket.

Runt fyratiden förbereder jag några flaskor till kvällens barnvakteri.

Runt femtiden äter vi middag med barnvakterna/svärföräldrarna.

Runt sex, sju och åttatiden sitter vi i en biosalong och de tre timmarna får dela på en bild. Jag talar inte om vilken film vi ser, ty det är ju högst olagligt att fotografera en film inifrån en biosalong.

När vi kommer hem så visar det sig att Krabaten varit ytterst asocial och sovit sig igenom mest hela barnvakteriet. Jag glömmer återigen att ta en EFIT-bild vid niotiden, men runt tiotiden njuter vi av sommarens första tropiska natt. Varmt, fuktigt och helt vindstilla. Hade vi inte varit på bio idag hade jag garanterat varit iväg och flugit en sväng.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Mona.mp3|titles=Joller]

Sista EFIT-bilden är ingen bild utan ett ljud. Runt elvatiden gör vi oss i ordning för sängen och Krabaten ligger och jollrar för sig själv.

Jag blir subtilt skadeglad när facebook visar upp visar sidor på sätt inte är riktigt meningen. Inget upprörande i sig, och det kanske inte är alla som skulle uppmärksamma felen, men ändå.

Bråda dagar är över. Sommarens ledighet var över, men jag var ju naturligtvis inte utvilad, av förklarliga skäl. Det där med att vara utvilad, det kan man väl glömma de närmsta 15 åren. Men det är okej. Alternativet verkar ju vara så mycket trevligare. Två förvirrade arbetspass följdes av ett efterlängtat dygns vårdnadshaveri med W, tätt följt av en ärad visit av brodern, brorsönernas och broderns flickvän. Aktivitetslistan toppades av en välkomstfest för Krabaten i söndags. Vädret var fantastiskt och Krabaten sov sig igenom i stort sett hela tillställningen. Under måndagen gick tempot ned en aning med endast en föräldraträff på räkmuseet och en körning med husvagn till Södra Sunderbyn. Det krävdes 1,5 arbetsdagar att känna en uns av arbetstempo över huvudtaget. En förälder noterade hur trött jag såg ut. Ojdå. Sen återstod en halv arbetsdag innan det var dags att bege sig hem igen. Men nu är livet annorlunda, nu finns inga andra planer än att krama en Krabat.

Förresten – hur uttalar man bebis – bébis eller bäbis eller bejbis?

Vi köpt en ny dator. O så svart den är.

Den må se rätt intetsägande ut. Stationära datorer ser ofta intetsägande ut. Vi velade ett tag mellan en bärbar eller rn stationär dator, de båda vi har i hushållet har sex år på nacken och det var hög tid att uppgradera åtminstone en av dem. Valet föll på en stationär eftersom man får mer prestanda för pengarna med en sån. Plus att man har större frihet att bestämma vad den ska innehålla. Den bärbara kan ju så småningom ersättas av en surfplatta, men det är ingen brådska. Den stationära innehåller: (inom parentes den gamla HP:ns specifikationer)

• En Intel Core i5-processor, 3570K, 3,4 Ghz. (1,8 Ghz)
• 8 GB RAM-minne. (1,5 GB)
• En 128 GB SSD-hårddisk och en 1 TB mekanisk hårddisk. (74 resp 186 GB, båda mekaniska)
• Ett fläktlöst grafikkort från AMD med 1 GB RAM. (256 MB)
• Windows 7. (XP)
• DVD-brännare.

Allt i ett chassi från CoolerMaster som ska vara så tyst som möjligt. Vi är lite less på att lyssna på brummandet från den gamla HP:n. Åsså ska MIDI-ljudkortet från HP:n in i den nya.

Igår företog jag, Den Långa Rödhåriga och Krabaten en ovanlig resa. Tåget avgick Skellefteå station och ankom Skelleftehamn en kvart senare. Efter tio minuter tog vi samma väg tillbaka. Tåget drogs av ett snyggt D-lok och vi satt i tredje klass. Det var träpaneler och järnbeslag överallt (inte en plastyta så långt ögat nådde). Det var sjungande metallhjul-mot-räls-ljud vid tvära svängar och ryckig gång när tåget accelererade eller bromsade in. Konduktör och stins.

 

 

Den här texten är för de som oroar sig för att jag ägnar mig åt en livsfarlig hobby.

Det har skett två paramotorolyckor med dödlig utgång i helgen. Den ena i Kisa, Östergötland och den andra i Boden, Norrbotten. Mig veterligen (och jag borde ju rimligtvis ha någon form av koll, tror jag) så är det första gången någon förolyckas i samband med paramotorflygning överhuvudtaget i Sverige. Och det är såklart mycket anmärkningsvärt att två personer drabbas på olika håll under samma helg. Ett klischéartat ord är tragiskt. En svart helg för oss som ägnar oss åt den långsammaste och det mest mobila sättet att flyga på. Tankarna går till de som var där och anhöriga. Känns extra obehagligt eftersom de som drabbats är nära min ålder och i Bodenfallet nära geografiskt. Samma intresse. Jag känner säkert någon som känner honom.

Varför skulle då detta inte kunna hända mig?

Jo, det kan det. På samma sätt som vem som helst kan råka ut för en bilolycka eller liknande. (Borde det inte vara vansinnigt farligt att i en plåtlåda störta fram i 110 kilometer i timmen, tätt intill andra potentiellt nyckfulla förare av liknande fordon?) Allt handlar om säkerhetstänk, förberedelser, koll på utrustning och förhållanden.

Av respekt för de berörda tänker jag inte spekulera i vad som hänt, vad som orsakade olyckorna. Jag kan bara nämna vad jag gör för att flygningen ska fortsätta vara en säker sport för mig. Och jag tror att en grundläggande respekt, nästan rädsla, för vad som kan hända är en bra utgångspunkt.

• * Jag ger mig aldrig upp i väderförhållanden som är i närheten av vad jag inte kan hantera. Jag strävar efter så lite vind möjligt, ty det är då som turerna är som mest njutfulla. Jag flyger aldrig soliga sommardagar med termik som ger turbulent och byig vind. Även om jag säkert skulle kunna hantera en flygtur med hyggligt ”lurvig” vind så skulle upplevelsen inte vara speciellt njutbar. På somrarna är det stilla ljusa sommarkvällar och nätter som gäller. Soliga vinterdagar går bra om vinden är svag och jämn (laminär). Det är dumt att försöka starta i någon annan riktning än mot vindriktningen.
• * Jag kollar alltid utrustningen innan jag ger mig av. Motor, sele, linor, skärm. Allt ska vara helt. Är linorna trassliga kommer man oftast inte upp överhuvudtaget. Skärmen får alltid torka till knastertorrhet inomhus direkt när jag kommit hem. Jag vårdar den ömt. Packar ihop den enligt boken. Många frågar också vad som händer om motorn stannar. Svar: Inget särskilt. Det är omöjligt att störta ner till följd av att motorn lägger av – man landar då som vanligt. Och jag ser alltid till att vara över öppen mark ifall det skulle hända. (Det har hänt en gång – för tre och ett halvt år sedan. Jag landade på samma is som jag startade ifrån.)
• * Jag ser alltid till att det finns överdrivet mycket svängrum för start. Byggnader, kraftledningar eller träd får inte vara i närheten av i vägen.
• * Jag är alltid beredd att avbryta en start eller flygning om det inte känns bra. Jag har gjort otaliga bra starter, bara för att vända om direkt och landa bara för att känslan inte varit bra däruppe.
• * Jag gör aldrig några hastiga eller för hårda manövrar. När jag till exempel ska svänga så gör jag det försiktigt – inga tvära kast här inte. Min svängradie är till exempel dubbelt så stor som mina flygarvänners i Piteå. Jag är ett kontrollfreak – jag gör ingenting utan att riskera att tappa kontrollen. Jag flyger för det mesta rakt fram. Inga akrobatkonster här inte.

Jag flyger inte för spänningens skull. Jag flyger för njutningens skull. Utsikten. Naturupplevelsen. Att långsamt kunna glida över trädtopparna och fåglarna. För min del är paramotor en lugn aktivitet, ingen extremsport.

EDIT: Svenska skärmflygförbundet (i vilken jag är medlem, lic nr 9328) skriver detta i samband med det inträffade.

Dags för en bild på Krabaten. Inför ett besök på Trästockfestivalen tidigare i somras.

Igår fyllde hon två månader.

Jag gör mig redo att flyga.

Genom att tiden går och man får perspektiv på det som hände de förolyckade paramotorpiloterna (plus att jag får mer insiderinfo om vad som faktiskt hände) så hoppas jag kunna ta mig en flygtur närhelst jag har tid och ork och vid fint kvällsväder.

Fram tills dess tränar jag flygning i rymden. Spelet heter EVE Online, man skapar sig en karaktär och flyger runt i en avlägsen galax tillsammans med tusentals andra spelare runtom på jorden. Trevligt att upptäcka nya världar, även om jag är noga med att inte glömma bort den riktiga världen.

Idag är det EFIT igen. Men med risk att bli portad därifrån så lägger jag fotograferandet åt sidan och kör en ELIT istället – Ett Ljud I Timmen. Blev lite inspirerad av sista instansen i senaste EFIT-inlägget jag gjorde. Så here goes. Med reservation för ett litet tidsglapp på några timmar mitt på dagen då vi ägnade oss långt mer viktiga saker än att dokumentera samtiden.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/0830.mp3|titles=0830]

Sen morgon, dags att ställa sig i duschen och meddelst hårtrimmer ta bort lite skägg och hår.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/0930.mp3|titles=0930]

En stund senare står Den Långa Rödhåriga och blåser håret.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/1030.mp3|titles=1030]

Dryga paret timmar efter uppstigning är vi äntligen i färd med att avsluta vår frukost. Slurpar de sista dropparna te ur tekoppen, skrapar de sista resterna av filen ur skålen, vänder till sista sidan av morgontidningen. Hyfsat arrangerat.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/1130.mp3|titles=1130]

Vi har hämtat upp E vid Hjorten, och är i färd med att hämta upp A vid Klutmarks station. Vi stannar bilen, E kliver ur och hämtar A, jag kliver ut och tar en mikropromenad för att spana in omgivningarna. A ska hjälpa oss bedöma en sak. Vad är det värt för oss? finns det några skavanker? Kommer vi stöta på patrull i framtiden?

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/1600.mp3|titles=1600]

Senare på eftermiddagen sitter jag och matar Krabaten i ett väntrum på BVC Heimdall. Krabaten gör inte mycket väsen av sig – suger och andas, suger och andas.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/1645.mp3|titles=1645]

Dags för en sen ”lunch” i form av knäckemackor och välling. Krabaten ligger och åmar sig i bakgrunden.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/1730.mp3|titles=1730]

En liten stund måste ägnas åt att redigera detta inlägg. Klick, klick, knack, knack. (Operativsystemet avslöjar sig nånstans där bland klicken.)

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/1900.mp3|titles=1900]

Lugnet har sänkt sig i ett penthouse på Getberget. Från balkongen hörs ett ambient sus från trafiken nedanför. En och annan cykel. En kepsgubbe i en välskött Volvo. En motorcyklist i fjärran som vill visa hur många cylindrar hans maskin faktiskt har.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/2000.mp3|titles=2000]

Stillheten bryts då Krabaten väcker sig själv ur sin skönhetssömn och upptäcker att hon är rejält hungrig. I hennes värld är mycket antingen eller, nu eller aldrig, lycka eller olycka. En tutte av latex lindrar tillfälligt medan kvällmaten tillreds. (Om 15 år kommer Krabaten förmodligen vara rätt sur på pappa över att han publicerat ljud på henne gråtandes och jämrandes.)

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/2115.mp3|titles=2115]

Det här låter kanske lite gulligare. Medans mamman och pappan äter vårrullar med ris och sötsur sås så ligger hon och snackar med en rosa hund som hänger i ett presentsnöre från kökslampan.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/23001.mp3|titles=2300]

När vår otroligt softa unge utan protest lämnat in för kvällen bänkar sig mamman och pappan för lite säsongspremiär.

För en herrans massa år sedan kunde jag ibland sitta på mitt rum, ha skön ambient elektronisk musik i lurarna och ha näsan tre centimeter framför skärmen och bara stirra. Den gamla hederliga musikspelaren Winamp hade ett visualeringsplugin vid namn MilkDrop och det var färger i olika former, linjer, kluster, blobbar, moln, strukturer, som rörde sig i takt med musiken. Det var fantastiskt vackert, och skådespelet tycktes kunna förändras i oändligt många variationer.

Nu när vi har en ny dator har MilkDrop fått en liten revival här hemma. (Kan delvis vara för att Winamp nu tar en sekund att starta mot 20 sekunder med gamla datorn.) Man skulle önska att MilkDrop fanns som skärmsläckare, men hela vitsen med MilkDrop är ju att animationerna genereras av ljud. Och eftersom Spotify eller Radio Paradise nästan ständigt står och spelar här hemma (men ganska sällan Winamp självt som musikspelare – mp3-filer är på väg ut?) så får man lösa det på näst bästa sätt. Man har Winamp med MilkDrop körandes parallellt med vilken-annan-musikspelare som är igång, man sätter igång ett LineIn-plugin i Winamp Indata-inställningarna, skriver linein:// i Winamps URL-fält och trycker på play.

Då kan man sitta och njuta genom både synen och hörseln samtidigt. Vacker musik, vackert skådespel. Många av bilderna rentav njutbara att titta på som stillbilder.

           

Att köra bil i regnet från jobbet till hemmet.

137 kilometer. Runt nittio minuter.

(Enligt google kan man cykla också. Det skulle ta nio timmar och sträckan skulle vara två mil längre, trots att man skulle trampa sig fram på E4 stora delar av sträckningen. Nej tack.)

Och jag som hade tagit en massa roliga bilder med min lilla lilla och coola vidvinkelkamera. Nästan varje timme. Och så blir jag så här trött. Det går ju inte. Nu finns ingen ork att lägga upp dom. Inte ikväll i alla fall. Jag får försöka göra det imorgon. Nu gäller det att slockna i tid, så att jag orkar med en tisdag också. Viktiga möten, viktiga patienter.

Jag orkade med tisdagen också, samt att köra de tretton milen hem. Men inte så mycket mer än så. Kom hem med dunkande huvudvärk. Umgänge med Krabaten och Den Långa Rödhåriga gjorde att symtomen lättade något, men att ordna upp måndagens EFIT fanns inte på kartan. Det blir idag. Och en något annorlunda presentation i galleriform. En beskrivning finns i anslutning till varje storbild.

Det är naturligtvis astrist att köra tretton mil. Jag försöker avhjälpa tristessen så gott det går. Lite musik. Lite radio. Jag har simpla behov. Och är både jag och vädret på humör kan det till och med räcka med att njuta av molnen, ty ibland bjuder de på skådespel. Det regnar ju inte varje gång jag ska köra hem, som sist.

Idag fyller hon tre. Månadsdagen till ära kämpar hon med sitt livs första förkylning. Dock övergående. Hon är vid överraskande gott mod. Man kan knappast kalla henne för gnällunge.

Annat är det med föräldrarna. Den Långa Rödhåriga genomled en miniflunsa förra veckan och klagade med rätta. Stackars.

Pappan är förskonad från förkylning. Men nånting är det ändå, har varit sedan drygt två veckor, det började en morgon i husvagnen med stelhet i nacke och en återkommande och hemskt varierande huvudvärk (ibland sprängande, ibland bara lite tunghuvad), lite värk i skelettet och yrsel och obalans och så har det hållt på mer eller mindre sedan dess. Men inget snor, ingen feber. Doktorn får titta närmare på mig på onsdag. Jag förväntar mig att han inte kommer fram till något, tittar på mig med alltså-nu-är-du-allt-lite-hypokondrisk-blick, skriver ut lite diklo och säger att det där ska nog gå över ska du se. Spänd förväntan.

Eftersom jag hade det lite väl kämpigt med den där huvudvärken under helgen, dock något lindrigare under söndagen, så stannade jag hemma från jobbet i måndags och såg till att träffa en doktor redan då. Han gjorde en regelrätt på-plats-hälsoundersökning. Lyssnade på hjärtat, tog blodtryck, tittade i ögon, öron, hals, kontrollerade balansen, nacke. Fick ligga på brits, blunda och hålla upp armarna samt peka på näsan. Och så ett par blodprover.

Allt var tipp-topp förutom mitt gnällande över huvudvärk och yrsel under denna treveckorsperiod, tills provsvaren kom efter någon timma. Snabbsänkan var lite off och doktorn lade pannan i veck. Han frågade några gånger om jag verkligen inte hade haft feber. Nej. Jag fick ta lite nya prov som skulle ta ett par dagar att få resultatet från. Och igår ringde doktorn; lymfocytnivån var även den lite off vilket bekräftade att jag faktiskt inte är ovanligt gnällig – det rör sig ganska klart om en infektion och mycket troligen en viral sådan. T4-nivån var också något hög vilket tyder på lite hög ämnesomsättning. (Och han frågade än en gång om jag inte hade haft feber.)

Han skrev ut en burk inflammationsdämpande och tyckte att jag gott kunde stanna hemma från jobbet en vecka. Lite svårt att acceptera att jag skulle stanna hemma ifall jag skulle må bra en vacker dag, men jag får väl luta mig på doktorn. Till helgen skulle jag sluta ta dom där pillren och känna efter. Jag hoppas.

Detta har hänt:

Huvudvärken och de andra symtomen lättade med den där medicinen jag åt. När jag slutade äta den kom huvudvärken inte tillbaka. Så i måndags var jag tillbaka till jobbet igen. Läkaren skulle ringa och följa upp i början av veckan vilket han inte gjorde. Det gjorde mig inte något eftersom jag kände mig frisk. Däremot behövde jag ett sjukintyg som man tydligen behöver från den åttonde sjukskrivningsdagen (jag har aldrig tidigare varit formellt sjukskriven från ett arbete så här länge). Jag ringde till vårdcentralen för att be om ett sådant. Tydligen var jag tvungen att träffa läkaren för att få ett sådant (och jag citerar en sjuksköterska: ”Det är inte vi som har hittat på det, det är försäkringskassan”). Kändes hemskt onödigt att betala för ett läkarbesök bara för att få ett sjukintyg, men vad hade jag för val? Tur jag är ledig på onsdagar, annars hade jag varit tvungen att ta ledigt från jobbet en hel dag för att kunna träffa läkare i ett rent administrativt ärende. Väl där framförde jag mina funderingar, läkaren bad om ursäkt för att han inte ringt och skickade mig till labbet för en ny snabbsänka som visade att jag var frisk som en nötkärna.

Det officiella sjukdomsförloppet och aktivitetsbegränsningen var Ca. 2 v. svår huvudvärk med allmänpåverkan, temp.stegring. CRP förhöjning med viss frossa. Akut infektion med besvärande huvudvärk som stör konc. förmåga och uthållighet. Åtgärd: vila hemma. Men han tittade på mig, lade huvudet på sned och menade att stress skulle kunna vara en stor kombinerande orsak.

Okej. Jag köper det. Ska ta det försiktigt.

Här bor jag ibland.

Just ikväll, dagen till ära, sitter jag i sjuttiotalsvagnen i ösregnet och njuter av en mjölk och en kanelbulle. Man kunde ju ha det sämre.

Jag fortsätter som om inget har hänt:

I vårt hem har vi en  tavla med fotografi på en naken kvinnorygg, som mamma förmodligen köpte när fotografen hade utställning nånstans i Stockholm för en herrans massa år sedan. Den hänger på väggen bakom soffan i vardagsrummet. Perfekt synläge för en unge som umgås med sina föräldrar i soffan. Men hon bryr sig inte om själva fotot, utan texten under:

Så fort hon får syn på texten blir hon skitglad. Tittar på den intensivt, fnissar och skrattar och har sig.

Det värmer hjärtat att se att hon intresserar sig för bokstäver och text redan vid fyra månaders ålder.

(Okej, det kan vara så att hon roas av konstiga och skojiga kontrasthöga krumelurer. Vilket bokstäver ju är.)

I söndags kväll följde Den Långa Rödhåriga och Krabaten mig upp till husvagnen i Sunderbyn nära Luleå i Norrbotten.

I tisdags morse körde vi i panik, iförda sommardäck, tillbaka till Skellefteå för att hinna före det hotande vinterväglaget.

I morse kom jag tillbaka till Sunderbyn. Snön som hade fallit i förrgår låg kvar. Och nån glad jäkel har äntligen, äntligen, äntligen fått ta fram skotern för några rundor.

Dom säger att man blir extra blödig från och med den dan då man får barn. Jag vet inte. Jag tycker jag är lika känslig som förr inför välgjort sentimentala filmer och musikverk. Men det är klart, det går i perioder, ibland är man på humör, ibland inte.

Igår rattade jag bilen en bit på Skelleftehamnsleden, uppför Östra leden och vidare ut på E4:an norrut. Klockan var sex på morgonen och man kunde kanske, kanske skymta en ljusstrimma bakom granarna längs vägen. Solen skulle vara ovanför horisonten lagom till ankomsten i Sunderbyn, Luleå, Norrbotten. I öronen sjöng Tomas Andersson Wij om gröna vagnar och jag vet precis vad den låten gör med mig. Efter några verser var bölandet igång i full skala, gitarrackorden ackompanjerade tårarna och snoret. Och jag som sällan lyssnar på låttexter, men med hans texter är det annorlunda. Dom är såå mycket tillgängliga. Och just den låten berör mig, dess perspektiv, åren som rinner förbi, relationer som växer och bryts, dör och den hopplösa gnistan som tänds och obönhörligen släcks. Jag känner igen mig så väl.

Och missförstå mig inte nu, jag är lyckligare nu än någonsin tidigare. Men man har en historia och den kan inte tas bort, i alla fall inte upplevda känslor.

Ikväll kom Tomas till Nordanå och spelade. Och naturligtvis brände det till bakom ögonen när de gröna vagnarna kom farandes tillbaka. Bara att släppa ut. Jag vet inte om Den Långa Rödhåriga, tätt intill mig, märkte något. Men tack Tomas. Du gjorde vår kväll, vår vecka, vår höst ännu bättre.

Inte händer det mycket här inte.

Det bara blir så.

Man kan ju undra varför.

Det händer ju grejer hela tiden.

Men det kanske är just därför inte mycket händer just här.

Idag körde jag i vanlig ordning 13 mil till arbetet. Innan dess sade jag farväl till Den Långa Rödhåriga och en lycklig Krabat. Varken jag eller Krabaten kan låta bli att flina när vi tittar på varandra. Jag är rätt övertygad om att medan jag skrattar med henne, så skrattar hon åt mig.

Husvagnen är tillbaka på sin övervintringsplats i Kåge. Själv har jag hittat ett nytt boende – en kollegas föräldrars övervåning. Komplett med bastu och vävstol. Utanför fönstret är kyrkstugorna i Gammelstads kyrkby utslängda huller om buller. Ser ganska lustigt ut. Otroligt pittoreskt. Imorgon väntar ännu en intensiv arbetsdag med ett par patientbesök och ett par teammöten med ett par (som det känns) miljoner patientfall att diskutera. Sen kommer jag i vanlig god ordning misslyckas med att sluta arbetsdagen i tid men till slut så styr jag kosan hemåt. Och så mer skratt och flin ikapp med Krabaten.

Jag fattar inte.

Varför måste hon vara så jäkla glad jämt?

Sedan mitten av mars har jag varje måndag, tisdag, torsdag och fredag kört den 13 mil korta E4-sträckan mellan Skellefteå och Luleå (plus en liten, liten bit väg 97 till Södra Sunderbyn). Jag har gjort det eftersom det är ganska bra väg, 110 utom några 90-sträckor och det bara tar 88 minuter från parkering till parkering. Om jag har måst stanna på vägen för att undvika att somna bakom ratten under färd har det naturligtvis tagit lite längre tid. Buss har jag ratat eftersom jag räknade ut att det kostar lika mycket som bensinen men tar en timma längre.

I tisdags fick jag nog. Det var mörkt, det regnade, det blåste och ryckte i bilen och det kändes som hög risk för plötslig och förrädisk halka. Höll 80-90 och det började så smått sticka i armarna som krampade om ratten. Jag kom hem helskinnad men den körningen var ingen mysig upplevelse. Så imorse klockan halv sex tog jag cykeln ned på busstationen och bänkade mig i en mörk och varm buss. Det var ruskigt skönt att kunna färdas samma sträcka som tidigare utan att behöva hålla koll på vägbanan, den vita streckade linjen som oförtrutet blinkar förbi. Att släppa på koncentrationen. Att kunna blunda. Och sova.

I Piteå hade jag kunna sitta kvar i den så kallade expressbussen – linje 100, se inlägg 27 mars 2008 – mot Luleå, men istället bytte jag till en annan buss som ankommer Luleå stad en hel halvtimma före linje 100. Ett bussbyte till i Luleå och tjugo över åtta – nästan tre timmar efter resans start – stämplade jag in på jobbet. Att jämföra med en och en halv timmas bilkörning.

En snabb sammanräkning av enkelresekvittona gav summan 218 kronor. Att jämföra med ca 150:- för 13 mils bensinpengar. Troligen något billigare om man nyttjar någon form av rabattkort för resorna.

Så det är bara att välja:

88 min bilkörning: *ca 150:- bensinkostnad *kräver oavbruten koncentration   jag kan: – lyssna på musik och radio – (inte så mycket mer) – – –

150-185 min bussåkning: *ca 200:- biljettkostnad *kräver viss koncentration vid bussbyte, annars inte jag kan: – lyssna på musik och radio – sova – se på film – läsa – surfa på internet

Svåra val, svåra val.

Måndagkvällar och torsdagkvällar är de kvällar då jag inte är hemma. Då borde jag ha helt fritt med tid att knåpa ihop texter och allehanda klurigheter och lustigheter här, men se det går ju inte, ty då kvällen inträder har jag varit igång sedan halv fem på morgonen och det finns verkligen ingen ork, åtminstone inte till något kreativt. Okej, jag sover en liten stund på bussen mellan staan och Piteå, men det fyller bara på litegrann på sömnkontot.

Så jag orkar egentligen inte skriva detta.

De andra kvällarna och dagarna i veckan gullar jag med Krabaten, och har verkligen inte tid med trivialiteter som att skriva i bl… förlåt nätdagboken. Eller? Är det så det är? Eller är det så att min sista lilla, lilla gnutta av extroverthet, exponeringslusta, exhibitionism är som bortblåst av livets omprioriteringar? Det hoppas jag egentligen inte, det här blåa sida är för mig ett slags andningshål, på ett sätt som jag aldrig någonsin kommer låta facebook vara, ty det jag skriver och målar och spelar här, det är mitt, min egendom och dessutom inte påtvingande, det finns inte för någon som inte är intresserad, det är bara till för den uppletande, den som gör det aktiva valet, den eventuella individ som är nyfiken på vad som rör sig i mitt liv och huvud.

Okej. Jag fortsätter väl skriva lite till då. Lite oftare. Ska försöka.

Jag har missat några gånger, men nu är det dags för en EFIT igen. Novembermörkret bäddar för luddiga och gryniga bilder, men jag antar att det är konst det också. Ovanligt många Krabatbilder blev det. Lev med det och håll till godo.

 

På fars dag åkte far, Krabaten och Den Långa Rödhåriga på badhuset och plaskade i en varm bassäng tillsammans med en handfull andra bäbisar. Logopeden måste ha förstått badinstruktören fel då hon menade att en fem-månaders unge på några tillfällen har lärt sig lyssna till ordet ”sparka” och tar det som en instruktion. Nåväl, vi gjorde som instruktören sade, gjorde som vi kanske skulle ha gjort i vilket fall, nämligen verbalt spegla vad hon och vi gjorde. För sparkade, det gjorde hon. Med både benen och armarna.

När jag och L hastade från ett möte (länslogopedins arbetsplatsträff) till ett annat (barn- och ungdomshabiliteringens arbetsplatsträff) så undrade vi vad det där andra mötet skulle handla om. Vi habiliteringslogopeder är inhyrda konsulter på plats i barnhuset och brukar inte delta i arbetsterapeuternas, sjukgymnasternas, specialpedagogernas, kuratorernas och psykologernas arbetsplatsträffar, men den här gången ville de att vi skulle dyka upp sista kvarten. Bara kort information. Nånting om anhöriggrupper. På vägen spekulerade vi över vad det betydde. Någon har ju nämnt behovet att samla föräldrar som har barn med en viss problematik, till exempel de med ätovilja eller autism. Downsfamiljerna är redan hyfsat väl organiserade, men de andra…

När vi äntrade salen visade det sig att det inte alls skulle handla om några anhöriggrupper. Det var ju bara nonsens. Det var istället presentutdelning. L har ju gift sig nyligen, och då måste hon uppvaktas. Och jag har tydligen gått och blivit pappa, och även det måste uppmärksammas, även bortom Fars dag. L fick ett par fina ugnsformar. Själv fick jag egentligen inget annat än ett fint kort med fina ord i – paketen jag i alla fall fick öppna innehöll saker till Krabaten: En plastservis á la Elsa Beskow och en skojig Bamsebok med tillhörande plastmorot som ljudar rätt eller fel beroende på om man svarar rätt eller fel med den. Tack, habbare!

Jag är ganska sugen på att gå på bio och se nya bondfilmen Skyfall. (Eller Störtregn om titeln hade översatts såsom man gjorde på 80-talet.) Den Långa Rödhåriga är dock inte oerhört peppad att följa med, så det gäller för mig att hitta lämpliga tillfällen att gå själv, utan att känna att jag sviker fadersansvaret då jag är hemma i Skellefteå. Jag sviker tillräckligt då jag inte är det.

Ikväll hade jag utarbetat en plan i bakhuvudet. Om jag får gå på sena föreställningen så ser jag till att serva Krabaten under natten om det skulle behövas, så får Den Långa Rödhåriga sova. En bra deal tänkte jag, och så verkade Den Långa Rödhåriga också tycka.

Men nej. Just ikväll visas inte Skyfall den sena föreställningen. Bond har fått stryka på foten till förmån för ett jippo som SF benämner Breaknight som en del av premiären av Breaking Dawn del 2. Breaknight (då dom visar Breaking Dawn del 1) börjar klockan 21:15 i den stora salongen och en minut i tolv inatt visar de premiären i fem salonger av sex. Jag är lagom upphetsad av tonåriga vampyrer och blir inte mindre gubbigt irriterad över att mina planer grusas av en film som förmodligen inte rankas speciellt högt på IMDB eller Filmtipset. I skrivande stund verkar inte de fem salongerna speciellt uppbokade av massor av Stephanie Meyer-fans heller. Och tro det – vem orkar sitta i en biosalong till två på natten när det vanlig skoldag imorgon?

Mister Bond – vi ses en annan gång.

Krabaten surrar på. Hon gillar att testa nya ljud. Dagens ljud är nåt slags tillgjort host-skratt, det låter lite ansträngande men det är det inte, i varje fall inte på något negativt sätt. Hon är en lika glad skit som vanligt.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/recording-20121117-110627.mp3|titles=Krabaten 17 nov 2012]

Skickade just iväg detta mail till Tidningstjänst AB, Skellefteå:

Hej! Jag undrar om det är obligatoriskt att ha en fyrkantig gulröd klisterlapp med bokstäverna ”NV” på sin dörr/brevlåda om man prenumererar på Norran? Häromdagen, efter att ha anmält utebliven tidning, hade något satt dit en sådan dekal på vår dörr.

Jag vill inte verka gnällig, men jag vill själv bestämma vilka lappar och dekaler som sitter på vår dörr eller inte.

Jag uppskattar tidningsbudens arbete enormt och förstår att dekalen är en hjälp för dem att stoppa rätt tidning i rätt brevlåda, men ni har väl listor på vem som prenumererar på vad?

Svar dröjde inte:

Hej!

På området där du bor skall inte märktejp användas, vi ser till att den plockas bort inom kort.

/Mattias

Seger!

I lördags kom det. Världen blev vit. Farväl till barmarken. Hej till 60 km/h på E4. Snörök utan framförvarande trafik. Träden gick från kalhet till fluff. 35 centimeter på ett par dagar.

Det bakvända var att komma till jobbet 13 norrut i förrgår morse. Några centimeter, på sin höjd. Kändes mesigt.

Men det mesiga är att 35 centimeter betyder svårigheter att få luft under vingen. Åtminstone från hemmaflygplatsen. Det krävs transport av utrustning till annan plats, exempel öppen is, där snön i regel är som bortblåst, för att lyckas bättre.

Det mindre mesiga är att man kan plocka fram laggarna och jobba upp konditionen och förbränningen. Kan behövas inför kommande svullartid. God jul.

Kriget mot tidningsbuden tidningsbuden (vars arbete jag som sagt dock uppskattar enormt). Lappen som enligt utsago för en vecka sedan skulle tas bort ”inom kort”, den sitter kvar. Nytt mejl till Tidningstjänst AB i Skellefteå:

Är det ok om jag tar bort den själv?
/thomas

Fortsättning följer förhoppningsvis.

Jag åkte inte med bussen ifråga. Jag åkte med nästkommande tur.

(Tillägg: Jag har alltid bälte på mig och sitter i regel ganska långt bak.)

Dagens datum. Internationella soundcheckingdagen. Ett två ett två ett två.

Mycket som händer på samma gång.

På arbetet återstod endast att skriva lite intyg och sammanfattningar och utlåtanden och nåt samtal att ringa. Naturligtvis blir jag tilldelad en remiss till slutenvården, till vilken jag, som enda logoped på sjukhuset under mellandagarna, lovat att serva. Det var snart ett år sedan jag ägnade mig åt den sidan av logopedin, det kändes lite stapplande men det slutade bra.

Någon domedag syntes inte till. En blek sol med tillhörande ispelareffekt sken in i lunchrummet mitt på dagen. Vackert. Sen gick den ner och det var dags att försöka hinna säga ajöss till arbetskamrater som skulle vara lediga till och med nästa år. Det är trist med avsked. Försöker halvt och halvt undvika dem, men man måste ju vara artig också.

Vet inte om det har nån speciell betydelse att jag har namnsdag mörkaste dagen på året. Gratulationerna vällde in – från bror, några arbetskamrater, cdon.com, min namne W, och Den Långa Rödhåriga såklart. En smällkaramell väntade på mig när jag kom hem.

Och Krabaten är på väg att fatta grejen med att mödosamt förflytta sig framåt.

Klockan är cirka nio på morgonen före dan före dopparedagen. Jag är relativt nyvaken, tom i magen och jag har just gjort nummer två. På vägen in i duschen ställer jag mig på vågen. Den visar prick 90,0. Två dagar före julafton. Jag återkommer med nytt resultat på annandagen. Spännande!

Detta är förmodligen gammal skåpmat för de som varit med förr, men inte för nytillkomna. Min egna lilla julsång, om fragil ändlös kärlek i vintermörkret. Tryck på play, och god jul på er!

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Min-svala-alskade.mp3|titles=Min svala älskade]

This is it. Dagen alla väntat på. (Vissa väntade förstås på den 21:a, men efter ett förmodat antiklimax kunde även dessa styra om till en mer positiv förväntan.) Och här är en digital representation av det handgjorda julkort endast ett tjugotal nogsamt utvalda av våra vänner och släktingar erhållit i fysisk form. God jul igen! Hoppas den blir fröjdefull!

Imorse ställde jag mig på vågen igen. 90,4. Uppgång ett knappt halvkilo alltså. Knappast statistiskt säkerställd skillnad. För en säkrare bekräftelse på en eventuell uppåtgående trend behöver man se till en lite längre tidsperiod. Allt detta fett och socker som intas genom ett konstant småätande behöver mer än fem dagar för att manifestera sig på vågen.

Idag blir det skidlöparpremiär. Bättre sent än aldrig.

Imorgon tar det slut. Då arbetar jag sista dagen. Epoken som leg log på barnhab på Sunderby sjukhus är över. Många trevliga arbetskamrater. Många spännande patientmöten. Några tråkiga. Några roliga. Alla nyttiga.

Ikväll sista exilkvällen. Den spenderas på ett långt ifrån spännande vandrarhem i Boden. Men rent, ganska fräscht och mycket prisvärt.

Imorgon kväll, väl hemma, börjar nästa epok. Minst fyra månader helledig pappa. Sweet.

Alla uppdrag avslutade för min del! Och skrivbordet är rensat på de flesta personliga märken. Den skitjobbiga ”Ergomouse”-mojängen på tangentbordet är återställd. Datorn rensad på personlig information. Alla pennorna i pennstället. Namnskylten vid dörren nedtagen. Alla post-it-lappar med obegripliga småanteckningar nertagna. Ytor dammtorkade. Hurtsen tömd på känsliga dokument. Sista Resan för dessa dokument gick ner i tuggens hungriga gap. Tuggen gav ifrån sig ett ilsket ”ZZZZZZZZZ!” för varje sida som tillintetgjordes i pyttepyttesmå remsor. Till och med hela årets kalendersidor gick samma öde till mötes. Hejdå, 2012.

Jag tar en bild över ett välstädat (?) skrivbord. Krabaten, vi kan kalla henne Mona, blickar ut. Hon kommer inte vara där när K kommer och tar över på onsdag. Hoppas trots det att K kommer vara nöjd med min städning.

Själv är jag nöjd som tusan att bli förpassad ut i pappaledighet. Alla dagar hela veckan om, ska jag jaga fatt på Mona som just lärt sig krypa och med ofantlig glädje över sin nyvunna frihet ger sig iväg på upptäckarfärder. Det finns mycket att upptäcka på 56,5 kvadrat.

När året skälver är det kutym att göra årets bästa-listor.

• Årets bästa låt: And I Will Kiss med Underworld med flera. Ett 17 minuter lång halvinstrumentalt, medryckande, slagverkigt, storslaget verk som spelades under OS-invigningen. En cool grej är att slagverksmästarinnan är döv.
• Åtets bästa show: OS-invigningen (och detta inte bara tack vare ovanstående punkt). Jag satt och studsade av entusiasm i tevesoffan. Så fantastiskt väl koreograferat.
• Årets bästa person: Mona, som äntrade scenen strax före midsommar. Den Långa Rödhåriga (numera årets näst bästa person) och jag glömde bort att sova och äta och vi minns sommaren som något till stor del utanför och nedanför balkongen. Folk säger att sommaren regnade bort, men det märkte vi inte ett dugg av. Solen sken ju.
• Årets bästa arbetskamrat: L, som tappert stått ut med och utan knorr besvarat alla mina frågor och tankar och funderingar kring patientarbetet.
• För lite: Flyg. Även om jag till slut lyckades skramla ihop de tre timmarna flygtid som behövs för att kunna förnya licensen utan att behöva gå en kurs igen. Men anledningen till det är ju uppenbar.
• Bästa inlägget: Duttar. Årets märkligaste upplevelse.
• Bästa gömman: Järnvägsstationen i Torneå, 28 april 2012. Omgivna av motorburen finsk ungdom kände vi historiens vingslag genom att Lenin en gång i tiden klivit av tåget här. Vi höll andan en stund, sen gick vi vidare och jämförde spårvidder.

Jag skulle vilja lägga till fler punkter till listan, men se det hinns inte – familjen ska halka sig några mil söderut och fira nyår i Hökmark. Gott slut!