Ända sedan jag köpte en laptop i slutet av 2006 (inför studierna och pendling 13 mil ToR till Umeå) har jag tagit för vana att sitta med den i knät på en buss och kolla på en film. Det förkortar den upplevda restiden avsevärt. Jag ska inte påstå att det var hemskt ovanligt i början, att dom som hade en bärbar dator satt på bussen och kollade film, men det var i alla fall inte lika vanligt som det är idag. Så även på tåg. Hemskt vanligt. Var och varannan gör så. (Och gärna samtidigt pillandes på en iPhone.)

Jag har börjat notera en parallell trend här. Fler och fler sitter på bussen eller tåget och tittar på en film eller serie, med högtalarna på. Dessa människor har inte varit förutseende nog att införskaffa ett par hörlurar, så att omkringsittande passagerare slipper höra ljudet av en film på dåliga laptophögtalare. Hur tänker man då? Bryr man sig alls om att det eventuellt kan vara störande?

Idag lånade jag ut ett par extrahörlurar till en tjej på bussen mellan Luleå och Skellefteå, som satt två rader snett bakom och tittade på en massa Vänner-avsnitt. Kändes bättre och mer konstruktivt att göra så än att bara säga till. Jag inbillar mig att övriga passagerare uppskattade min gest till henne. Frågan är: Ska jag göra det till en rutin? Det kommer ju inträffa igen.

Nu är jag inne på andra veckan efter en lång underbar ledighet där min tillvaro kretsade runt en enda plats – inte där livet och veckan delades upp i två delar; borta och hemma. Förra veckan var intressant – jag stressade runt i en slags dimma av patienter, bedömningar, diagnoser, rådgivning, ”expertutlåtanden” – allt i en snabb och salig röra. På nätterna upptäckte min hjärna att den inte riktigt hade hängt med att processa klart allt under dagen och kvällen, så det var vad den ägnade sig åt då, när allt var tyst och mörkt och lugn runtomkring den. Naturligtvis var det tvunget att ske i vaket tillstånd.

Att igår sätta sig på bussen inför en sextimmarsresa till andra arbetsveckan var allt annat än lockande, men det var ju tvunget att göras. Efter dagens nio arbetade timmar (vilket icke har varit någon ovanlighet hittills denna period) börjar mitt arbetssinne så smått synka ihop med verkligheten. Snart är mitt eget tempo ikapp. Den hårda vägen.

Jag drog på mig mössan, kollade att backen låg i, och klev ut ur bilen. Bildörren fick jag hålla i så att den inte slängde igen på mig. Ty ovanför molnbasen på 750 meters höjd på Dundret blåste det rejält. Jag började springa uppför, längs vägen, men vände ganska snart eftersom det inte är så hemskt trevligt att springa i tät dimma. En bit nedanför, och medvinds, var det klarare. Tog mig ner till just ovanför trädgränsen, sedan vände jag uppåt igen. Vägen upp kändes dubbelt så lång som vägen ner, i och med konstant uppförsbacke multiplicerat med kraftig motvind. Bra träning. Alldeles för korta vadmuskler. Alldeles för korta lårmuskler. Mjölksyra. Var tvungen att gå ibland. Långa, tänjande steg. Undrar om jag får sendrag inatt.

Jag följer den något stapplande ”dokusåpan” Maestro där några väldigt spridda profiler ska lära sig dirigera Sveriges radios symfoniorkester. Jag måste erkänna att när jag såg första avsnittet gjorde det lite ont i mig. Inte för att det lät ganska konstigt när de skulle vifta igång orkestern, för det gjorde det, utan mera att jag hade känslan av att ha missat något. Jag minns en gång för väldigt länge sedan, då min mor tog mig till ett öppet hus i konserthuset vid Hötorget. Då fick några lyckligt lottade öppethusbesökare stå och dirigera Filharmonikerna. Sedan dess har det varit min dröm, att någon gång få stå och vifta igång en hel fullstor orkester. Helst Sveriges radios symfoniorkester i Berwaldhallen. Helst någonting av dom stora ryska tonsättarna.

Jag tror jag ska önska mig det till min femtioårsdag. Ni har drygt tio år på er att planera den presenten.

Efter kvällens grötmiddag drog jag iväg med bilen en mil norrut. Vad kan locka mer än en höstruskig promenad (jo, det är ordentligt med höst här) i ett villakvarter där 95% av husen står tomma och obebodda sedan något år tillbaka? Malmberget som stad är drygt hundra år gammal men är idag i en rejäl utförsbacke, med kraftig fallande befolkningsmängd, ända sedan sjuttiotalet, då Gropen började äta sig igenom samhället.

Den äter sig fram rakt söderut och man ser tydligt vilken del av samhället som står näst på tur att offras för gruvnäringens skull. Det är en paradox – malmen måste brytas för att samhället ska ska kunna leva, och samhället måste rivas för att malmen ska kunna brytas (Ur ”Mannen från Malmberget” av Svante Lindqvist). Men husen står ännu kvar, redo att plockas bort, med tomma, gapande fönster, med frostbitna väggar och översnöade uppfarter på vintrarna och en aningens för oklippta gräsmattor på somrarna, även om LKAB säkert gör sitt bästa för det inte ska se alldeles för förfallet ut. Av hänsyn till de få som ännu inte flyttat ut?

Titta på bilderna nedan. Om du tycker att det ser ut som vanliga bilder på vanliga hus, så titta en gång till. (Klicka för förstoring.)

Not: Inget av de fotograferade husen är bebodda. Jag har varit noga med att inte få med något hus där det faktiskt bor någon. Någon måtta med ödesfrossa får det väl ändå vara. Bilderna är tagna i skymning med SonyEricsson Xperia Arc med Pro HDR Camera.

Måndag, tisdag onsdag – arbetsdag och vardagkväll i Gällivare. Kvällarna fylls med utpustande från dagens arbete, kanske ett löp i skogen (så länge det är ljust efter jobbet), fikonsurfning, handla, äta, sova.

Torsdag – utgörs till stor del av resande (ca 6 timmar) till staden där jag bor.

Fredag, lördag – hela helgdagar. Kopplar fullständigt bort livet under ovanstående dagar. Går i en skog, flyger lite, ser en film eller tre, hälsar på folk, bara hänger med Den Långa Rödhåriga och Pudeln.

Söndag – till stor del ledig dag hemma men tillika ungefär lika mycket resande (ca 6 timmar).

Slut på meddelandet.