Men hej och hå, jag har tydligen en blo… ursäkta nätdagbok att underhålla. Inte lätt då goda vännen W varit på besök plus att jag och Den Långa Rödhåriga varit ute på roadtrip genom världens största vykort. Mer om det senare. Under tiden kan man avnjuta en liten flygfilm i dubbelformat:

Jag har semester. Tydligen även härifrån. Återkommer med en fråga.

I fem veckor har jag haft ett annat liv än de sex månaderna innan dess, ett liv då jag inte har behövt dela upp veckorna i två – en bortadel (jobb i Gällivare) och en hemmadel (ledig i Skellefteå). Om en stund bär det av, norrut igen. Tre nya månader med veckopendling. Jag har ingen ångest över att mina fem veckors hemmavarande är över. Det är som det är. Jag intalar mig själv att det rör sig om korta veckor och långa helger. Snart är jag hemma igen.

Och i och med den nya vardagen kommer skrivandet igång här igen. Vi börjar med en liten bildgåta. För några veckor sedan fick Den Långa Rödhåriga ett eggande reklambrev från en av dessa bokklubbar (som hon inte är medlem i men ändå får välkomnande semi-personliga brev ifrån). I brevet fanns följande föremål bifogat:

En orange, vinklad plastbit. Något tunnare utåt kanterna. Det fanns ingen förklaring till vad det var eller vad man ska ha den till. Vi spekulerade i att man kan ha den när man låser en pocketbok, att den hjälper till att hålla boken öppen när man håller den med en hand med tummen i mitten. Men det verkade inte speciellt praktiskt. Hm. Är det någon som kan tänkas veta svaret? Vi står i alla fall handfallna.

När jag efter bara 4 timmar och 40 minuters sträckkörning (nästan) (innehållandes Rachmaninovs pianokonsert no.2 i C-moll och symfoniska dikt Stormen, sommarpratande Johan Wester och Cecilia Uddén, samt P3 dokumentär om folkmordet i Rwanda) kom fram till Gällivare igår så var det mörkt. Mörker i Gällivare hade jag inte upplevt sedan i början av maj. Och i och med mörkret såg jag inte heller att många av björkarna kommit ganska långt i sin höstbeklädnad – det noterade jag imorse. Huvva. Fullt med gula björklöv på motorhuven. Redan? Vi har inte ens kommit in i september ännu.

Och gårdagens mysterium med plastbiten löste sig ganska snabbt, tack Kicki och Walle. Det är ingen tepåsehållare, utan, som vi misstänkte, en bokupphållare – man har tummen i mitten och klämmer mot ett bokuppslag så håller sig boken öppen. Verkar ganska meningslöst, om jag får säga det själv. Det görs väl även utan plastbit. Å andra sidan har jag inte testat den i praktiken. Ska göras till helgen.