När jag var yngre var jag ett stort fan av den franske kompositören Jean-Michel Jarre, som var en pionjär inom den elektroniska musiken på främst 70- och 80-talen. Jag blev särskilt imponerad av albumet Waiting for Cousteau, vars titelspår är ett 46 minuter långt ambientstycke med hänvisning till Samuel Beckets pjäs I väntan på Godot. Det var samtidigt en hyllning till undervattensforskaren Jacques-Yves Cousteau, som fyllde 80 år samma dag som plattan släpptes 11 juni 1990. Den finns tyvärr inte på Spotify, men någon har varit snäll och lagt upp utdrag yr stycket på YouTube.

Veckans trudelutt är en pastisch till Waiting for Cousteau. Den heter istället Waiting for Clouseau, och jag gjorde den våren 1991. Inget verk att direkt hetsa upp sig över. Jag minns att jag försökte efterlikna Jarres Waiting-spår lagom mycket de första fem minutrarna, därefter följer några dåligt spelade strofer ur någon annan mer känd Jarre-klassiker, och från minut 6 till slutet får vi genom några melodisvängar med klockor eventuellt veta att den där vi väntar på faktiskt dyker upp till slut…

Den är alltså 10:06 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Waiting-for-Clouseau.mp3|titles=Saeys – Waiting for Clouseau]

Nästa vecka: En fruktansvärd klasslåt.

Idag är det nationaldag. Jag har en spellista på Spotify som jag endast och enbart spelar idag.

Efter fem dagar är jag tillbaka. Och nedräkningen har tydligen börjat för alla utom jag. Om audionomerna, sjuksköterskorna, överläkarna, sekreterarna eller de övriga logopeder inte redan gått på semester så ägnar de fikarasterna åt att belysa hur få dagar eller veckor de har till semestern. För min del har jag sex veckor kvar. Det är nära nu.

Men jag ska inte klaga efter den gångna helgen. Fem dagar:

Dag ett hade jag, Den långa Rödhåriga och pudeln, E och M ett ärofyllt uppdrag upp på Vithatten, landskapet Västerbottens näst högsta topp. Uppdraget innefattade bland annat en jättestor blyertspenna, ett par Hälgesockar, en mjuk varning-för-älgar-skylt och en LP-skiva.

Dag två tog jag farväl till Den Långa Rödhåriga som skulle iväg till Småland för en kort bröllopsvisit. Själv drog jag med Skellefteå kammarkör till Pite havsbad för att inför dryga 1800 personer framföra allehanda verk av Simon Åkesson, som dagen till ära skulle motta ett fint musikstipendium.

Dag tre sov jag länge, för att sedan underhålla och underhållas av F och tre kids i Gummark.

Dag fyra sov jag också länge, för att sedan ägna ett par svettiga timmar på en beachvolleyplan i Hökmark och därefter häng och spontanövernattning i lilla gula huset där.

Dag fem inleddes med en skjuts av W till flygplatsen och hämtning av Den Långa Rödhåriga på samma plats. Eventuellt tog vi det lite väl coolt i och med att vi visste att planet var försenat. Sånt tar tydligen inte inchecknings- och säkerhetskontrollspersonalen hänsyn till. Efter en kort titt på nationaldagsfirande med hög medelålder i Bonnstan rattade jag en nybesiktad ELLan norrut. Imponerades av Storforsens mäktighet på vägen. Kanske kommer det en film på det imorgon, eller någon annan dag.

Men inget flyg. För blåsigt.

När man hör ordet ”klasslåt”, vad tänker man på då? Bra musik? Dålig musik? Rolig musik? Det är oklart vilken av dessa epiteter som denna veckas trudelutt kvalar in under, det får den med ett öppet sinne avgöra (för nu börjar verkligen det kvalitativa materialet sina). Om man har ett sådant bjuds man på putslustig och nästintill obegriplig smurfrap, en smula enformig falsksång och pampig panflöjtsmellanspel. Den extremt kortlivade popgruppen hette GRUS (Gårder, vRenning, Ungermark och Saeys) och bestod av fyra lagom misslyckade gymnasiestudenter på väg att gå ut 3-årig naturvetenskaplig linje, Huddingegymnasiet, våren 1991. Mycket nöje?

Den är 2:32 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/N3b-rap.mp3|titles=N3b rap]

Nästa vecka: Krafsandet efter fler medelkvalitativa trudelutter fortsätter.

Jag har börjat notera att den här bl… förlåt dagbokens layout ser så smått überkatastrofal ut om man använder MS Internet Explorer som webbläsare. (Google Chrome, Opera och Firefox såväl som webbläsaren i min Android visar alla (hyfsat) rätt layout.) Även om jag verkligen inte rekommenderar någon att använda Internet Explorer så ägnas dagarna åt att fundera vad man kan göra åt problemet. Bara så att ni som oroar er vet att jag vet, och att åtgärd ligger i pipelinen.

Sitter vid brunchbordet och läser om Stadsfesten i Skellefteå. I stycket som handlar om att Skellefteå kommun sponsrar med VA och sophämtning dyker det upp en spontan tanke i mig; Hur ska de lösa det här med att vattnet i Skellefteå är otjänligt att dricka, utan måste kokas? Men lika fort som frågan dök upp så kom det självklara svaret; folk dricker inte vatten på Stadsfesten.

Slut på meddelandet.

Okej, när jag i slutet av november förra året började publicera en egenhändigt komponerad trudelutt i veckan och skrev att jag så gör tills materialet sinar så hade jag egentligen ingen känsla av hur länge det skulle räcka. Det räckte längre än jag trodde – ett drygt halvår, trettio stycken musikverk hittills. Och som det stora ego jag är så ger jag mig själv en klapp på axeln och viskar att det är en ansenlig mängd musik jag kreerat genom åren, bra jobbat, Thomas. Jag kan – också. Dessutom. Eller?

Men nu har det verkligen börjat sina. Det börjar på allvar bli slut på material, hög- eller lågkvalitativt, värt och inte alltför pinsamt att publicera, så jag måste släppa på regeln att publicera en trudelutt i veckan. Nu blir det kanske en trudelutt varannan vecka eller så. Eller inget alls. Allt har ett slut.

Den jubilerande trettionde trudelutten är inget lågkvalitativt, trots att den är mycket tidig och mycket enkel, både vad gäller uppbyggnad, struktur och instrumentalisering (inte mer än ett instrument…). Något som kämpar på, och några tröstande melodier över det. The Caravan, tidigt nittiotal.

Den är 3:15 långt. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/The-Caravan.mp3|titles=The Caravan]

Nästa vecka blir det förmodligen ingenting. Men misströsta icke, alla trudelutterna går att få på en sida genom att klicka här. Klicka och lyssna.

Man gör nya upptäckter nästan varje dag. Ibland är upptäckterna så små och subtila att man inte ens noterar dem. Ibland märker man dem:

Dagens upptäckt:

Man har muskler på näsroten. Då menar jag inte bekymmersrynkan, utan nedanför, precis utanför den där gropen som utgör början av näsryggen. Jag hade ingen aning om att man hade muskler där. Vad har man dem till?

Tidigare under våren under tillfällen då Thomas varit trött och lite stressad har han haft ryckningar i nedre ögonlocken, oftast höger men även på vänster sida (dock aldrig samtidigt). Små men tydligt kännbara, lite störande, men hanterbart. Jag tänker att det är några nervtrådar i motorkortex som kopplat lite fel och ger upphov till felsignaler till berörda muskler (men jag inser snabbt att den teorin inte håller eftersom det då skulle innebära att det skulle vara rubbning på exakt samma ställe på båda hjärnhalvorna).

Men nu verkar alltså ryckningarna ha flyttat ihop sig till näsroten. Rätt i mitten, mellan ögonen. Och den sammanlagda effekten blir ju dubbelt så stora ryckningar än på varsitt nedre ögonlock. Den Långa Rödhåriga tycker det ser roligt ut, och jag vill förstås inte förneka henne det nöjet. Jag bara hoppas att vi kan hitta något annan förnöjelse snart. Sluta rycka!

Som alla vet så är det idag sommarsolståndet idag (eller sommarstolståndet som jag brukar säga). Norra halvklotets längsta dag, eller i alla fall söder om polcirkeln, ty här, en schysst bit norr om polcirkeln har det varit dag sedan 12 juni, och kommer så vara några veckor till. Uppifrån Dundret har man en fantastisk vy över en elftedel av Sverige, och i midnattssolen kan jag tänka mig att den vyn ter sig ännu fantastiskare. (De snobbar som varit upp på Kebnekaise säger nu – men hallå, hur kan man se en elftedel av Sverige från lilla Dundret när man kan se lika stor portion Sverige från Keb, som ju är 1283 meter högre, och jag svarar jag vet inte, men en teori kan vara att det är en massa berg i vägen som skymmer sikten?)

Och självklart ger man sig upp på Dundret denna kväll. Mest av principskäl, för regnet strilar ner och har så gjort de senaste två dygnen. Jag knäpper en bild, och njuter av den fantastiska utsikten jag vet vinns bakom alla regndropparna.

Till helgen är det partaj i staan. Men slår upp en massa tält, fyller baren med öl och plastmuggar och bjuder in käcka underhållare, och så innevånare och hemvändare och förhoppningsvis besökare komma och njuta av varandra. Jag och Den Långa Rödhåriga har, med viss initial tveksamhet, köpt biljett till fredagens evenemang, främst för att Robyn kommer och spelar då. Vore skojigt att se. Priset är naturligtvis alldeles för högt – 370 kr plus den alltid obligatoriska serviceavgiften på 30 kr = 400 kronor. Det är med viss försiktighet jag ser fram emot att försöka medverka till göra upplevelsen värd pengarna.

Fatta hur många ’t’ det finns i lättuttröttbar! Sex stycken! Det är många!