Jag åker tåg. Första klass. Det är det värt. Ont i knät. Och tyst i kupén.

På andra sidan gången sitter en man och tittar ut genom mitt fönster. Förmodligen för att han inte har något eget fönster att titta ut genom. Så jag förstår honom. Jag kanske skulle ha gjort likadant. Det är bara det att det hela tiden känns som om han tittar på mig.

Han kanske ska gå av i Gällivare och följa efter mig till personalboendet och bryta sig in i mitt rum på natten och styckmörda mig.

Nej usch. Nu måste jag tänka på annat. Kanske sätta igång en film lagom till att internettäckningen försvinner. Vi hörs. Hej.

Nu går vi bakåt i tiden en smula. Men inte så långt, bara en dryg vecka, nämmeligen den 25 april. På ett givet ställe såg det ut som följer på ett givet ställe i Skellefteå:

Platsen heter N 64° 45.064′, E 20° 55.699′. Det har varit varmt i flera dagar. Nästan all gammal snö är borta, och allt vi väntar på nu är explosionen. Det hänger i luften.

Dessutom har jag gett den här blo… förlåt nätdagboken möjligheten att visa de bilder man lägger upp i en hyfsat snygg lightbox. Bara för att slippa vara utelämnad till de ynkligt små 390 pixlar breda bilderna, bara för att jag har bestämt mig för att vara så sjukt konservativ när det gäller den här blo… förlåt nätdagbokens utformning. Klicka på bilden så får du se.

Som jag skrev förra veckan – det kanske inte är nån som orkar höra något mer. Men det spelar ingen roll, jag har fortfarande gamla egenproducerade trudelutter, they keep coming… (En vild gissning är att det var ganska få som orkade lyssna igenom förra veckans sjukt långdragna trudelutt.) Här kommer en som passar dagens flyktiga internetbeteende mycket bättre, och ännu en som agerar filmmusik till det där telefonspelet från vilken många andra trudelutter (den här och den här och den här och den här) är hämtade från.

Den här gången råkar huvudpersonerna ut för en massa illasinnade småkryp, små äckliga ihopmuterade spindelråttor som i mängd attackerar våra hjältar, som försvarar sig med pilar, svärd och fackla. Hur det gick kommer jag inte ihåg alls, men nog tror jag det gick bra till slut. Det låter så på trudelutten tycker jag.

Den är 37 sekunder lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Creatures.mp3|titles=Creatures]

Nästa vecka blir det definitivt inget från något jämrans telefonspel.

Och så går vi framåt i tiden. Ungefär en vecka. På samma plats den första maj har det börjat hända saker. Grönt börjar krypa fram ur marken, besegrar det torra, gula, det lite misslyckade övervintrade. Och i ändarna kryper det fram, även där. Snart kommer det. (Och klicka på bilden!)

Det var fyra månader sedan sist, men allt verkade vara sig likt. Restaurang Älvy serverade god och rejäl lunchmat. Jag fick säga till i kassan att jag inte var student längre. I campusbiblioteket var stämningen också precis som vanligt, ett lagom mummel, studenter lite här och var, fullbokade grupprum bibliotekarier som stod och var behjälpliga eller gick omkring med bokvagnar bland hyllorna. Till och med den bedårande utsikten över älven var kvar.

Det bästa av allt var att sitta här och inte ha en tenta eller uppsatsdeadline hängande över en som ett mörkt fuktigt moln.

Bara ett frågetecken: Var är Kerstin?

Vi hoppar fram en vecka, nämligen till idag. På samma plats som förra veckan och förrförra veckan så signalerar nu Det Gröna att det tar över. Det är nu mer grönt än brunt. Det finns fortfarande en hel del gammalt dött övervintrat torrgräs, men nu är skeendet mer än tydligt – det tas över av det friska levande nya. Och häggknopparna har gjort entré. Jihoo.

Dessutom: Den observante återkommaren noterar att det tillkommit en funktion på den här blo… förlåt nätdagboken. Numera får varje inlägg (i alla fall sedan 13 augusti 2009) ett eller flera etiketter, vilket syns under och till höger varje dito. Och så har jag lagt till ett etikettmoln längst ner, vid arkivlänkarna. Så nu kan man visa sidor med bara en viss etikett. Typ om man vill läsa vad jag skrivit om väder. Eller fenomen. Eller samla alla trudeluttinlägg på en sida. Mycket, mycket praktiskt. Utveckling, utveckling. Nästan revolutionerande. Woaow.

Jag har just varit på en stor kyrkogård i Gällivare och jagat spöken.

Nämen, seriöst, det är sant.

Nu när skidsäsongen för länge sedan är över så måste man ju hitta någon annan motionsform. Gym? Nä, så trist, så trist. Ut och springa? Ja, okej, det är ju förstås den mest lättillgängliga och billiga motionsformen, men även det är lite trist, särskilt då det inte går så fort som man skulle önska. Vad man gör då är att lägga till ett utmanande element till motionsformen. Eller lek, om man så vill. I min Android finns ett litet spel som går ut på att jaga virtuella spöken i den riktiga världen. Man har 15 (eller 45 eller 180) minuter på sig att inom ett visst område söka upp och fånga in ett antal spöken som gömmer sig. Ju fortare desto bättre. Spelet håller koll på var man befinner sig och om man närmar sig ett spöke (som man ser på kartan på skärmen) lyfter man telefonen, ser verkligheten genom mobilkameran, och se! Där har vi ett vitt lakan som försöker flyga undan. Sikta och skjut! Ghostbusters!

Så det kan hända att någon sett stämmer att en lång skäggig man i träningskläder har kutat kors och tvärs på en stor kyrkogård i Gällivare och verkat ta bilder rätt ut i luften. Undrar vad denne någon tänkte.

En utmärkt motionsform, i vilket fall. Jag blev dugligt svettig. Och man får statistik på hur långt man har sprungit och hur många kalorier man har bränt. Har man en android finns SpecTrek på Market här.

De lättlurade stackare som betalat överpris för en iPhone (trots att det finns billigare, minst lika snygga och kompetenta alternativ) kan jag glädja med att säga att SpecTrek även finns på App store.

Veckans trudelutt är väl egentligen den första som jag inte komponerat eller arrat själv. Jag står bara för inspelningen. (Jag har inte frågat de musicerande om det är ok om de blir inspelade, men jag måste utgå från att det är det. Det är lite svårt att få något vettigt svar.)

Den som är snabb med klickfingret undrar förstås: Jaha, en massa fågelkvitter, det var ju väldigt anmärkningsvärt. Och det hade jag också tyckt om jag var galen ornitolog, annars inte. Men det anmärkningsvärda är klockslaget – inspelningen är gjord klockan 01.42 natten till i söndags. Så här är det varje maj – trots att natten fortfarande är mörk några timmar runt tolvslaget så har fjäderfäna party i Getbergetsskogen. Det är på nåt vis sällsamt att höra den här typen av kakafoni mitt i natten. Men är träden fulla av vårkåta björktrastar, så… Sen går dom och lägger sig en bit in på småtimmarna, och det är tyst ett tag innan normala fåglar sätter igång med sitt solskenskvitter.

Inspelningen är 46 sekunder, men de håller på långt längre än så. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Nattkvitter.mp3|titles=Nattkvitter]

Nästa vecka: A capella?

Ännu en vecka senare (idag). En mulen och lite kall vårdag. Björkarna verkar lite sega, men häggen kör sitt eget rejs. Snart är denna del av strandpromenaden mycket nära en gröndoftande grotta. Klicka på bilden.

Nej, inget a capella den här veckan. Istället ännu en gammal nittiotalare. En rätt tung inledning, och en fortsättning med en några till höres rätt meningslösa element. Ändå tyckte jag (då och fortfarande lite nu) att den flyter på rätt bra, jag var nöjd med det ambienta stuket och avslutningen tycker jag är ganska fin. Och trots, eller kanske just för att jag gillar soundet håller jag just nu på att göra en remake på denna. Kommer som veckans trudelutt om inte alltför många veckor.

Den är 7:12 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Night-Vision.mp3|titles=Night Vision]

Nästa vecka blir det kanske en kortis igen. Telefonspel någon?

När jag nu driver omkring i Stockholms kollektiva transportsystem (läs tunnelbanan och bussarna) så iakttar jag några förändringar sedan jag var här senast, nämligen för 18 månader sedan:

• En mycket större andel resenärer nu än då sitter och pillar på sin smartphone. Skönt för de flesta reflekterar Ida, så slipper man ju sitta och titta på varandra. En absolut övervägande majoritet pillar på en iPhone. Självklart: iPhone är för storstadsfolk, Android är för lantisar.
• På många tunnelbanestadioner har dom installerat lampor på perrongen som blinkar gult när ett tåg är på ingående. Praktiskt, mycket praktiskt. Stockholmspraktiskt. (Jag noterar även att om man tittar bort från dem när dom blinkar blir det gula varierat grönt
• Ny trend: Gigantiska glasbyggnader i Stockholms centrals närhet.
• Att jag inte längre automatiskt vet vilket tåg jag ska ta om jag ska västerut, söderut, norrut. Det har alltid gått på automatik. Inte nu längre. Varför inte?

Som jag har längtat. Mmmm.

På vägen förbi Skinnarviksberget möttes vi av en Segwaykurs. Med tanke på att uppfinnaren körde ihjäl sig på en sån är det väl bra att de tagit lärdomen till sig och satsat på kurser med hjälmtvång.

EDIT:  Det var visst inte uppfinnaren som kärde ihjäl sig, utan ledaren för det konsortium som äger Segway.

Igår åkte jag från det här:

Till det här:

Jag blundar och minns med njutning det nyss upplevda sommarklimatet i Svealand med vetskapen om att den även så småningom kommer till norraste Sverige. Jag vet att det är så, för annars hade den där stackars kala björken inte stått där. Och gräset är ju faktiskt sådärnågorlunda grönt.

Veckans sena trudelutt blir ännu en liten tun från vad jag tills alldeles nyss trodde var ett telefonspel i värsta film noir-andan, men det var bara ett påbörjat sound som jag hittade på och lekte med på den tiden. Som jag kanske kunde ha användning av i något framtida projekt. Och som så ofta händer så blir det en intressant början, ett trevligt litet tema, som ganska snabbt liksom rinner ut i sanden (vilket i och för sig inte är helt ovanligt i filmmusiksammanhang). Icke desto mindre värt att lägga upp som en trudelutt, tycker jag.

Detective agent. Den är 56 sekunder lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Detective-Agent.mp3|titles=Detective Agent]

Nästa vecka får vi verkligen se vad det blir. Det börjar nämmeligen sina i förråden på respektabla trudelutter. På rikt. Jag lovar. Vad ska jag ta mig till?

(Klicka på bilden)

Bilderna för vår ett, två, tre och fyra togs med en veckas mellanrum (söndagar). Vår fem kunde inte tas förrän idag, några dagar för sent, ty jag var i södrare trakter i söndags. Men jag tror inte det gör någon större skillnad. Neonvåren är här. Ljust lysande grönt. Och Promenaden nedanför Bonnstan är indränkt i gräs, björk och hägg. Synd bara att det inte går att fotografera dofterna.