Födelsedag idag:

• – Haft en patient som tyckte det vi gjorde var meningslöst.
• – Flexat ut lite tidigare. Man fyller bara år en gång om året.
• – Bjudit tanterna på Öron-Näsa-Hals-avdelningen på hembakta semlor. Dom var tydligen rätt imponerade.
• – Fått födelsedagsbakelse av tyska utflyttande bostadsgrannen S.
• – Skidat 7 kilometer till Hellnerstadion vid Dundret och 7 kilometer tillbaka. Usel skyltning när man väl kom till motionsspårområdet. Irrade runt ett tag bland träden innan jag till slut hittade fram till skidstadion.
• – Fått goda nyheter från bror.
• – Hanterat grattishälsningar på fejjan.
• – Hämtat nytt och förhoppningsvis fräscht datorbatteri på posten.
• – Njutit av en lugn och skön tisdagskväll.

Mot ett läkt lillfinger: I måndags ringde jag REhabiliteringsKOnsulterna i Skellefteå och pratade med mannen som hjälpte mitt vänstra knä att hålla hela vägen från Sulitelma till Silvervägen i somras. Nu i ärendet Trasigt Lillfinger. Inget krångel, inga konstigheter, vi bokade en tid på fredag. Det blir spännande.

Nu börjar det sina i förråden. Snart slut på trudelutter som jag med någorlunda stolthet kan visa upp här. Det skulle kunna vara ett rejält incitament att börja pilla ihop nya saker.

Så här kan det låta om jag har tid, inspiration och hjärna nog att kreera någonting spontant (vilket jag hade en vårkväll 2006). Om du tycker trudelutten slutar en aning löst utan något direkt ihopknytande av säck, så har du alldeles rätt. Det blir ofta så.  I alla fall då jag försöker skapa något med så få ramar som möjligt. Om det känns bättre kan man se/höra trudelutten som ett ofullbordat verk.

Odöpta trudelutter jag gör får en bokstav som arbetsnamn. Den här fick arbetsnamnet a. Den är exakt 2 minuter lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/a1.mp3|titles=a]

Nästa vecka: Spänningen stiger.

Den enligt min uppfattning mycket kompetente sjukgymnasten på RE-KO klämde och böjde på mitt lillfinger och frågade om det och det gjorde ont och går det där bra och kan du röra fingret? Han kunde inte se eller känna att något låg i vägen på något sätt utan förmodligen är det en sträckning som varit lite efterhängsen. Jag fick några tips på övningar jag borde göra i några veckors tid. Om det inte gett sig då så bör jag kontakta sjukvården igen. Jag hoppas jag slipper kontakta någon. Helst vill jag fixa allt själv.

För någon vecka sedan slutade jag ha ett vackert hav av orörd snö utanför mitt fönster. Då hade någon nämligen kommit med en traktor och skottat upp hela bakgården för att en annan maskin ska kunna komma dit och borsta av det mesta av snön som låg på taket. Och det var rätt mycket snö som låg där. Nu ligger den som snöhögar runt hela huset – den täcker till exempel upp en bra bit av mitt fönster. Jag funderar på att hämta en skyffel och röja och förstora utsikten en smula.

Runtom i Sverige – i alla fall i norra delen – skyfflas det snö från taken. Allt för att rädda taken från att ge vika av tyngden. Förra året blev halva tennishallen i Skellefteå totalförstörd och den nybyggda inomhusfotbollshallen på Norrvalla låg också illa till. Och detta har triggat en fråga som varit upp till diskussion på ÖNH-avdelningen på Gällivare sjukhus. Inte för att audionomer, logopeder, sjuksköterskor och öronöverläkare är direkta experter inom området, men mer för att det är intressant att diskutera:

Väger gammal, ihopsjunken snö mer än samma snö när den var nyfallen? Löper ett tak större risk att rasa när det börjar töa och snön på taket blir blötare?

Det verkar ligga något i det, eftersom man lägger ner resurser åt att skotta av tak dessa tider. Som om det är nu som det är dags att göra det, nu när vårvintern kommer och solen och plusgraderna kommer och värmer. Eller?

Nu har jag googlat i saken, och tror mig kommit fram till ett hyggligt långt sammanfattande svar: Den snö som faller börjar inte väga mer när den sjunker ihop av sin egen vikt, eller när den blir blötare av varmare temperaturer. Snövolymen av en snöbelagd yta – vare sig den är på marken eller på ett platt tak – minskar, densiteten ökar, men i regel tillkommer ingen materia som gör vikten högre. Den innehåller lika mycket vatten, antingen i fryst eller flytande form.

Det kan vara så att snön suger åt sig eventuell fukt i luften vid plusgrader, men den viktökningen torde i så fall vara marginell eller obefintlig eftersom plusgraderna gör att snön samtidigt börjar smälta och rinna bort. Om det börjar regna så kan snön däremot binda upp en hel del vatten. Sen kan töande snö, som inte varit någon fara för tak även i rikliga mängder, ställa till det för lutande tak om det sker spontana viktförskjutningar när det smälter, så att belastningen plötsligt ökar mer på vissa ställen. Så för den sakens skull kan det vara bra att skotta av smålutande tak inför den töande säsongen. Att vanliga villatak skadas är ytterst ovanligt.

Så var det med det. Besserwissern har talat. Har jag rätt eller fel? Kvarstår det frågor? Och har dom skottat upp den fina bakgården helt i onödan?

(Källor här, här och här.)

Ännu har inte förråden sinat. Ännu finns mycket kvar att hämta.

Den här ”poppiga dängan” gjordes i ett försök att återuppliva någon slags musikalisk kreativitet som då hamnat i dvala, nej, koma, under några år som yrkesslavande på Pressbyrån på nittiotalet. Eftersom ljuden i D10:an började låta lite slitna och out-of-date provade jag att komplettera med Amigans möjligheter att spela upp samplingar. Dessa möjligheter var ändå rätt begränsade, vilket kanske bidrar till det lite ”råa” ljudet här och var, som i och för sig bidrar till låtens karaktär en smula. Och för att vara lite egenkär så tycker jag nog att den har sina kvalitéer, sina små överraskningar. En lokal favorit. Ge den en chans.

Den heter Quarter past Six eftersom klockan var så mycket när projektet sparades på diskett (3,5″) första gången, en vanlig vårdag (tror jag), anno 1996. Den är 5:56 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Quarter-past-Six.mp3|titles=Quarter past Six]

Nästa vecka kanske man ska ta ton igen.

Man skulle kunna ha trott att jag glömt bort

Gäll – hell or heaven? (or whatever)

men se det har jag inte. Det har bara inte hänt något som passar in under den rubriken sista tiden. Men plötsligt händer det. Och det har faktiskt hänt förut, fast då har jag inte haft ork att skriva om det. Men nu. Det handlar om skidåkning. Och musik. Jag skulle kunna vara kortfattad, och det är jag också nu: Att ha Daft Punks musik från filmen Tron: Legacy i öronen medan man i fantastiskt glid stakar sig fram längs Gällivare högkvalitativa spårsystem – den tillvaron kan jag inte ge något annat än högsta betyg i den här skalan:

Längdskidåkning i Gällivare med Daft Punks Tron: Legacy i öronen: Heaven.

Det är säkert så att jag en vacker dag har tröttnat på den musiken, men då har säkert snön smält bort för länge sen. Och när det gäller detta så lever jag i nuet.

Jäpp, den här veckan tar jag ton igen. Mitt eget omdöme om den här är lite splittrat; jag vet inte vad jag tycker om min egen lyriska och vokalistiska prestation, för att inte tala om svengelskan. Däremot är jag rätt nöjd med arret i övrigt – trumarrangemang, harmonier, instrumentval, låtstruktur, mellanspel, slutspel… Så mycket mer finns inte att säga just nu.

Avnjuts bäst medelst ett par bra hörlurar med schysst bas. Den är 7:02 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/still1.mp3|titles=Saeys – Still]

Nästa vecka kanske det blir en sån där kortis igen.

Som utlovats: en kortis. Ett typiskt jag-har-hittat-på-en-schysst-melodi-i-ett-snyggt-sound-men-jag-vet-inte-hur-jag-ska-gå-vidare-med-det-verk. Det här är definitivt något att spinna vidare på. Men hur? Till vad? En låt med sång? Något instrumentalt? Ett körarrangemang? Hmm… I höst ska Skellefteå kammarkör samarbeta med Skellefteåsymfonikerna. Hmmmm…

Tills vidare får verket förbli en mobiltelefonsignal. Framtiden får utvisa. Den är 44 sekunder lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Color-drops.mp3|titles=Color drops]

Nästa vecka kanske det blir ännu en kortis.

Igår kväll vände jag i liftskortskassan vid Dundret när det visade sig att bara de två kortaste liftarna var öppna. Det blåste för mycket, och pistvakten riskerade inte låta några hjälmfotingar blåsa iväg. Idag styrde jag kosan på isiga vägar till Junosuando i Tornedalen, där ett antal flygare från olika håll samlats för att leka flygplan tillsammans. Men även i Junosuando blåser det för mycket, till och med för de mest inbitna galningarna. Men jag bor i samma stuga som en kille som flugit både Viggen och Draken. Det tycker i alla fall jag är rätt coolt.

Även på lördagen blåste det alldeles för mycket för att jag skulle våga mig upp i luften. På kvällen veckans andra bastubesök med tillhörande utomhusbubbelpool plus världens godaste potatisgratäng i Kangos. På söndagen var åtminstone vindstyrkan lägre och jag kunde göra mina stapplande första flyg på ett halvår. Skönt att vara igång. Jag tackar pitegänget för allt stöd och fruktansvärt trevligt sällskap!