Det var en het sommardag i början av nittiotalet. Mamma stökade på en trappa ner, själv hade jag installerat mig i ett av rummen på övervåningen i huset Anneborg i Västerljung nära Vagnhärad i Sörmland. Min alldeles egna mycket primitiva musikstudio. Målet var att göra en högst trovärdig digital version av stycket Kinesisk te (<–Spotify-länk) ur Peter Tjajkovskijs Nötknäpparsvit. Jag hade partituret i min vänstra hand och musen till Amigan i min högra, MIDI-kabeln mellan datorn och D-10:an höll sig varm och mina ögon satt fast i monitorn, hela dagen, tills sommarfåglarna hade tystnat därute och de lokala fladdermössen tog över luftherraväldet runt stugan i den varma sommarnatten. Så här blev den…

…och den är endast 56 sekunder lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Chinese-Tea.mp3|titles=Chinese Tea]

Nästa vecka får vi se vad det blir.

För sex år och en dag sedan förändrades mitt liv dramatiskt genom att min älskade mor försvann. Den dagen var ett slags klimax under en lång period i mitt liv, full med ångest och förvirring, då jag inte visste vad som var verkligt eller inte. Att förlora en ytterst älskad närstående är en upplevelse man inte önskar någon, men ändå är de flesta med om det under sina livstider. Och de flesta lär sig till slut hantera det också. Så även jag. Hon lever kvar, i mig, i min omgivning, i mina drömmar, i mitt beteende och mina känslor. Och jag förstår nu nästan vad som är verkligt och inte. Jag tror man aldrig lär sig.

Naturligtvis var jag tvungen att göra musik om henne. Hur jag uppfattar henne.

Jag vet inte hur låten uppfattas av en omgivning som inte känner mig så väl. Den kan tänkas vara lite förvirrad, åtminstone när det gäller strukturen; vers- och refrängupplägget, hur man kommer från intro till a till b till c till avslut. Att den kanske mest tuggar på utan att komma någon vart. Eller att det låter astöntigt när jag sätter till sång. Det struntar jag egentligen i, jag är ärlig och har försökt få in åtminstone en smula av mina känslor i text, melodi, stämmor, rytmer, instrument. Den som lyssnar noga (eller flera gånger) kan höra att det finns flera röda trådar låten igenom, och då inte bara textmässigt.

Den är 8:28 lång. Tryck på play. Inledningstonerna spelas på min mormorsbrors blåa knappdragspel.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Remember-your-way-128.mp3|titles=Remember your way]

Nästa vecka kanske jag tar till mer ton.

En kort kvällspromenad ToR personalbostaden – ICA Supermarket i 23 minusgrader gav vid handen det dumma att försöka njuta av en kvällspromenad under dessa förhållanden. Under den enkla sträckan på 500 meter så ökas gånghastigheten jämnt, liksom för att försöka springa ifrån kylan. Många tänker nu: ”Ja, det är ju klart det är kallt. Du befinner dig ju i Gällivare, ganska så långt norrut.” Okej. Dags för en…

Gäll – hell or heaven? (or whatever)

Mot ovanstående hypotetiska påstående måste jag protestera en smula. Ja, det är klart det är kallt, men det är inte specifikt gällivarekyla. (Inte heller att 23 skulle vara i värsta laget.) 36 mil söderut, där min egentliga bostadsort är, är det precis lika kallt. Det är min generella uppfattning. (Ytterligare 77 mil söderut, i staden där jag växte upp, sjunker inte kvicksilvret lika mycket, men det känns likförbaskat lika kallt i och med fukten som tränger in i märg och ben och som inte går att stoppa hur man än klär sig.) Men det spelar ingen roll nu. Just nu. Det är i nuet vi lever. Och ser man till nuet, då till och med jag begränsas av kylan, vilken plats jag än befinner mig på, så måste domen bli:

Temperaturen i Gällivare den 10 februari: hell.

Detta omdöme kan såklart förefalla lite orättvist om det nu även skulle kunna gälla andra orter, men detta är min temporära upplevelse. Just nu. Och jag lovar – när det i maj kryper upp mot 20 plusgrader och man kan ta en sig en kvällsfjällspromenad upp på Dundret och solen knappt vill gå ned – då kommer jag ge Gällivare heaven.

Inatt drömde jag att jag hade Lili och Susie  som patienter. Det var ett något kaosartat besök på mitt rum på mottagningen, med en handledare som försökte ta över och göra ett dåligt jobb och fler i-samma-rum-auskulterande än jag hade kontroll över. Jag kom aldrig underfund med vad som var deras problem. Det kanske var tur?

Okej, jag går i valet och kvalet att omvärdera förra veckans Gäll – hell or heaven? (or whatever), då jag gnällde över temperaturen just den dagen, den 10 februari. Är det inte så att allt beror på hur man anpassar sin klädsel? Om man klär sig mer skulle man rent teoretiskt kunna njuta. Det är ju ändå rätt vackert ute. Och det glömde jag ju bort i torsdags. Kanske läge att omvärdera Temperaturen i Gällivare den 10 februari till whatever. Inte minst i ljuset av omständigheterna just idag. Det var 36,5 minusgrader när jag gick till jobbet imorse och 30,6 när jag gick hem. Då blir den korta utestunden mellan sjukhuset och hemmet en ren och skär och så kort som möjligt transportsträcka. Nästan smått obehaglig i och med att jag känner att andningen påverkas. Trakea drar ihop sig. Då spelar det ingen roll att det är vackert ute. På med luftvärmeväxlaren.

Däremot är det ohyggligt trevligt att konstatera att man även i Gällivare kan hyvla gator och vägar från hårt packad snö. Heja!

Förra veckans trudeluttinlägg avslutades med en hint – att jag skulle ta mer ton den här veckan. Och jag var nära att ta tillbaka det. Jag har nämmeligen tagit med mig klaviaturet upp till Gällivare och köpt en USB-MIDI-kabel så att jag kan sitta här och plinka på kvällarna. Och det skulle firas den här veckan medelst en liten fanfar med stråkar och helvetesgitarr. Men det visade sig att den konstruerade fanfaren låter så illa att jag förmodligen aldrig kommer låta någon höra den. Så det blir lite skönsång ändå.

En ganska kort snutt, med lågt tempo. Från 2007. Och även om man knappt hör vad jag sjunger (på svengelska) så kan man säga att texten till stora delar har slagit in på gamla dar. Ljuva verklighet.

Den är 2:05 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/absent1.mp3|titles=Absent]

Nästa vecka kan vi alla fall hoppas på att det blir någonting nyproducerat.

Efter tretton trudelutter börjar det bli svårt att hålla reda på vilka av alla mina trudelutter jag har publicerat eller inte. Jag tror jag måste lägga till en etikettsfunktion här någonstans så att man kan sortera och se alla trudeluttsinlägg på ett någorlunda samlat sätt.

Men den här tror jag inte jag har lagt upp. (Och det är inte någon nyproduktion, vilket var förhoppningen förra veckan.) Den är från tidigare nämnda era på nittiotalet då jag gjorde små filmmusikkompositioner till telefonspel. Och jag tror det är från samma telefonspel, ifrån slutet av historien då man förhoppningsvis lyckats ta sig igenom hela äventyret och våra hjältar summerar och är glada och lyckliga över att ha överlevt alla hemskheter på vägen. Ett lyckligt avslut. Conclusion.

Den är 27 sekunder lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Conclusion.mp3|titles=Conclusion]

Vågar vi hoppas på en nyproduktion nästa vecka då?

I någonstans i början av januari skottade jag vår parkeringsficka på Getberget, Skellefteå. Vid ett av spadtagen så tog jag visst i lite för mycket, ty det högg till i vänster lillfinger. Aj, tänkte jag, och skottade vidare tills rutan var så rengjord från snö som den kunde bli. En stukning tänkte jag, en liten och lätt, eftersom det inte svullnade upp. Full rörlighet. Smärta vid spänning, till exempel när jag sträcker ut fingret eller formar en knytnäve. Jag tänkte att det säkert går över.

Men det har inte gått över. Det har inte blivit värre, inte heller sämre. Samma smärta runt knogområdet när jag anstränger fingret. Lite störande, lite besvärande. Jag vill kunna krama ur en disktrasa utan att det ska göra ont. Häromveckan ville en strokedrabbad patient visa att han minsann hade styrka kvar i vänster hand genom att krama min hand. Oaj. Det gjorde överdrivet ont. Inte våldsamt ont, men överdrivet. Min misstanke är att någonting, en bit ben, brosk eller sena, kommit i kläm och är i vägen för mekaniken i första lillfingerleden.

Så när man har en krämpa som man förväntar sig gå över men inte gör det, då är det kanske dags att kontakta sjukvården för att höra om det går att göra någonting åt det. Även för en sådan trivial sak som ett ont lillfinger. Och som vi alla vet så är inte gången vid kontakt med sjukvården den mest straightforwarda. (Det borde jag veta som nyanställd inom den sidan av den offentliga sektorn.) Här redovisar jag i punktform turerna mot ett läkt lillfinger. Det börjar tisdagen den 22 februari 2011:

1. Tisdag – På morgonen ska jag för norrbottens läns landstings räkning ta prover på Björkens vårdcentral i Gällivare. Jag har fått order om att jag måste ha fastat i 12 timmar innan, så jag är sjukt hungrig. När jag ändå är där tänker jag passa på att boka tid för läkarbesök för mitt lillfinger. No, no, säger kvinnan i receptionen, i sådana fall får du ringa oss så får vi göra en bedömning och gå den vägen. Okej, säger jag.
   Jag glömmer ringa på förmiddagen. Jag skyller på den påtvingade 12-timmarsfastan och vad den gjorde med min hjärna den dagen. När jag ringer på vid ettiden så visar det sig att de har en sån där finurlig tjänst att man får knappa in sitt telefonnummer och så ringer dom upp mig och jag slipper sitta i telefonkö. Jag knappar in telefonnummer och personnummer och det sista jag får veta är att de inte har tid att ringa mig idag – var god prova igen nästa vardag. Okej, säger jag.
2. Onsdag – Jag ringer samma vårdcentral på morgonen och får knappa in telefonnummer och personnummer och ser fram emot att de ringer mig klockan15:20. Klockan 15:20 ringer en kvinna från Malmbergets vårdcentral och meddelar att personalen på Björkens vårdcentral har ”personaldag” idag och det är bäst jag provar igen imorgon. Okej, säger jag.
3. Torsdag – Jag kommer inte ihåg att ringa Björkens vårdcentral förrän ganska sent på dagen. Men skräck i halsen ringer jag dit och förväntar mig samma besked som i tisdags. Men jag verkar ha tur (eller i alla fall inte otur) – de meddelar att de kommer ringa upp mig klockan 14:10. När en kvinna ringer upp mig berättar jag om mitt triviala besvär med mitt lillfinger. Hon meddelar att det vore enklast för alla (förmodligen henne) om jag kontaktar vårdcentralen där jag bor, i mitt eget landsting (Västerbotten), och ordnar det där, om jag nu ändå är hemma i Skellefteå åtminstone en dag i veckan (fredagar). Okej, säger jag.
4. Fredag – Jag är hemma i Skellefteå och ringer Kåge/Morö backe vårdcentral. De har samma finurliga tjänst att de ringer upp patienten – bara ännu finurligare eftersom Kåge/Morö backe vårdcentral automatiskt känner igen mitt nummer och jag behöver inte själv knappa in det.
   När jag är mitt uppe i värsta flåset uppe på Nööpelbergets skidspår så ringer en kvinna från vårdcentralen. Trots att jag beskriver mina besvär på så enkel journalsvenska jag kan så behöver hon hjälp med att knappa in rätt saker i datorn. Hon undrar om jag inte har någon sjukgymnast jag kan kontakta, ty det är väl den yrkeskompetensen som verkar krävas för att komma tillrätta med problemet så effektivt som möjligt. Okej, säger jag. Det tycker jag låter rimligt. Jag ringer Arwid på måndag, träffade honom för mitt knä senast för ett halvår sedan.

Fortsättning följer.