Med en dags försening presenteras härmed den hittills kortaste trudelutten. En gång i tiden arbetade jag på en firma som producerade s k telefonspel. Det var en slags interaktiv radioteater i vilken man kunde styra handlingen med hjälp av knapparna på telefonen. Utöver redigering och viss medverkan som ”skådespelare” i dessa små historier så komponerade jag mycket av musiken till dessa. Här är ett gulligt litet exempel. Trudelutten ska illustrera några hjältar (en hob, en alv och en dvärg) smygandes omkring i något slags katakomber, grottor, kloaker, jag minns inte exakt vad det var, där det bor läskiga spindlar, råttor och vattenmonster av okänd art.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Snooking-around.mp3|titles=Snooking around]

Den är 17 sekunder lång. Tryck på play.

Nästa veckas trudelutt blir längre. Kanske rentav mycket längre.

Idag var näst sista gången jag åkte buss ToR Skellefteå – Umeå med anledning av utbildningen jag går på. En till synes vanlig dag med väldigt typiska skeenden i bussåkarsammanhang:

• Morgonbussen 07.50 var som vanligt full så en extrabuss sattes in. Den kom överraskande nog redan ett par minuter efter att den fulla hade avgått men det dröjde ytterligare 20 minuter innan den kunde avgå eftersom varenda kotte i kön skulle köpa nytt månadskort av den stackars busschauffören.
• En tjej hade bränt tillbaka sitt säte framför den fönsterplats som jag först hade tänkt sitta på, men det gjorde egentligen inget eftersom det gick att sitta vid fönstergången istället. En kvinna kom och ville sitta bredvid mig, vid fönstret. Inga problem tyckte jag, hon var ganska kort så det var fysiskt möjligt för henne att göra detta. Jag började läsa dagens uppsatser som skulle försvaras. Sen lite Svenska Dialektmysterier på datorn. Vid en väldigt godtycklig tidpunkt började hon prata med mig, mitt i filmen, så jag var tvungen att pausa och dra ut hörlurarna och artigt svara på hennes kommentarer om den farliga busschauffören som vingligt pratade i mobiltelefon medan han körde. Lite lustigt beteende, såg hon inte att jag tittade på film? Men det är ju förstås trevligt att småprata. Jodå.
• Hemfärden ägnades åt filmtittande, från början till slut. The Truman Show, den gamla pärlan. Så skönt.

I morgon är sista gången.

Och så kom sista dagen. En angenäm bussresa söderut, full av sömn. Individuell fotografering, ty dom vill ha dokumenterat hur logopedstudenterna såg ut när de började, samt när de var färdigutbildade. Lyssning till den sista uppsatsredovisningen och opponeringen. Kursutvärdering på nytt sätt – inte det traditionella sättet att skriva utvärderingen på papper utan genom att knappa på en mojäng som var trådlöst uppkopplad mot en dator. Det blev idel höga betyg på de sista formella kurserna. Autografskrivning på pinnstolarna som vi nött i fyra års tid. Sista-dagen-lunch på nian (fiket på sjukhusets nionde våning). Sista bussresan hem, lite dialektmysterier, lite sömn, lite sällskap av S, vår vän.

Vemodet satt där, inte påtagligt, men lite smygande, i ryggen. Det blir nog mer av den varan på fredag. Examenshögtid då.

Som jag har längtat. Igår var sista dagen med pendling till Umeå. I övermorgon äger examenshögtiden rum, med tillhörande stilig lunch och finmiddag på lokal i Umeå. Idag och imorgon utgörs således av ett slags vacuum, ett tomrum då jag aktivt njuter av färdigheten. Vad man kan göra då är att ta bilen till Campus Skellefteå och ägna sig åt förstklassig glassande. Tänk så många gånger man (jag) har gått här, med tunnelseende inför en tenta eller inte minst färdigställandet av en magisteruppsats, och kastat längtande blickar åt allt det andra som den här platsen erbjuder; intressanta tidskrifter och böcker om allt intressant mellan himmel och jord, ljusa lokaler med stora fönster och underbar utsikt och massor av sköna läsplatser. Jag har alltså längtat efter att gå här, utan tidspress, ta en Illusterad vetenskap eller Dagens nyheter, bänka mig i en fotölj här, och bara låta tiden rinna iväg. Det kan jag göra nu. Och jag gör det.

Lämpligt nog sitter Kerstin och har bokloppis. Gamla ”uttjänta” böcker till vrakpriser. Jag köper ett par, sätter mig och börjar bläddra. Tack Kerstin för den här tiden. Du anar inte vilket stöd du varit.

Om förra veckans trudelutt var den hittills kortaste så är denna den hittills längsta. En gång i tiden (cirka tidigt nittiotal) förfogade jag över en Roland D-50 och jag behövde något att somna alternativt vakna till. Så jag valde valde ett schysst spejsigt ljud på ovan nämnda synthesizer, slog an ett ackord med hyfsat många toner (jag vet dock inte vilka), lät den ligga kvar med sustainpedalen nere, loopade en kort upp-pitchning ungefär var femte sekund och lade på en mustig reverbeffekt med en långsam s k sweeping phaser. Resultatet blev en ljudmatta som jag (ialla fall då) tyckte var väldigt meditativ. Som både passade att ha som soundtrack när jag skulle somna på kvällen och som lagom o-aggressiv väckningssignal på morgonen.

Detta ”verk” spelade jag då in i dryga tio minuter. Som brukligt är i New age-musiksammanhang fick stycket också ett rätt flummigt men ”fyndigt” namn: Univearth. Jag kom på det alldeles själv.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Univearth2.mp3|titles=Univearth]

Ljudmattan är 10:58 lång. Tryck på play. Ha överseende med den tvivelaktiga ljudkvalitén som jag tror beror på bland annat kassettbandstrassel.

Nedanstående mumbo-jumbo är den text som återfann på det fejkdiplom var och en av oss nybakade logopeder fick under examenshögtidsceremonin igår:

Till för denna förträfflighet över att klara logopedins utvecklas i alltså påtagligt socialstyrelsens rekommendationer. Logopeder, nationellt och vuxna, utredningen av blad de anställda liksom vid Umeå Universitet anges en logopeder, nationerad. Logopeder till år etablerade verksamheter bl.a. skolan finns numera många sedan till nybesök inom barn upp till dessa vårdverksamhet och anhöriga riket saknar Västerbottens län en folkmängd på personer, vilket ungefär motsvarar ett examensarbetar avseende några av de ovan nämnda området i Umeå gäller nyckeltalet en logopedmottagningar enskilda vårdgivare, patientföreningar en logopedins utveckling för barn upp till nybesök inom viss kompetens län en folkmängd på personer, vilket ger möjlighet till år, vilket ungefär motsvarar ett examensarbete vid specialisttjänster invånare. Dessa vårdgivare, patienter och kommuner samarbetande primärvård bör det finns numera många sedan till nybesök inom vid logopeder anställda liksom övriga norra regionen många sedan till nybesök i.

Det är okej om du inte orkade läsa allt. Jag skulle anta att textens beskaffenhet kommer av att diplomet just är fejk – själva examensbeviset och sedermera yrkeslegitimationen får man formellt söka själv när samtliga kurserna är registrerade. Det går dock att förstå vad texten går ut på. Och på sätt och vis speglas textens rörighet hur det står till på ett annat plan – sorg över en avslutad epok, glädjen över att vara klar, på andra sidan, nervositeten inför nya jobbet som börjar på måndag, och gruvsamheten inför att i och med detta behöva vara borta, hemifrån, i en annan stad, större delen av veckan. En röra som ska hanteras. Det ska gå. Det kommer gå bra.

Och det går bra. Tredje arbetsdagen. Den förvirrade känslan från helgen har lagt sig lite, men det nya livet gör mig sjukt trött. Det är inte så konstigt. Från den skyddade verkstaden som man som student åtnjuter, till ett arbete till vilket jag har studerat, på annan ort, med så mycket nya saker att lära sig och komma in i. Samtidigt är jag beslutsam att hantera detta så bra som möjligt, att tycka att det är ok att veckopendla trettiofem mil för jag är van bussåkare och känner andra som pendlar åtminstone tre fjärdedelar så långt, att skapa sig ett trivsamt liv häruppe även om jag ständigt kommer längta hem till Den Långa Rödhåriga Med Storpudeln, att göra ett bra jobb där jag lyckas visa mig från min mest kvalitativa och kompetenta sida.

Förutsättningarna är goda; boendet är bra, mina grannar i huset är trevliga och det blir säkert läge för sociala aktiviteter framöver, när jag väl landat (och inte är så fasansfullt trött på kvällarna). Min nya kollegor är väldigt omtänksamma och måna om att jag ska få en så bra start som möjligt. Och är jag glad över att ha förhandlat till mig en 75%-tjänst så jag har normallånga helger på hemmaplan. Och längdskidspåret går alldeles utanför knuten. Whohooo.

För den som undrar så har jag sedan i måndags ett halvårsvikariat som logoped på mottagningen i Gällivare. Snabba ryck.

Och för den som undrar vidare så tar vi veckans trudelutt imorgon istället.

Veckans trudelutt tillägnas alla som förmår sätta sig emot dagens mediekaos (det som normalt kallas mediebrus) i bara några minuter. Det går inte undan, men det tar inte heller särskilt många minuter i anspråk. Bara lyssna, surfa inte runt någon annanstans under tiden.

För en jättemassa år sedan gjorde jag ett musikaliskt verk i tre satser om Titanic (vilket var innan Leonardo DiCaprio räddade Kate Winslet från att dö drunkningsdöden i James Camerons film). Inte speciellt bra egentligen, men den sista satsen stack ut litegrann, och för ett par år sedan provade jag att göra en bättre ljudande version av just sista satsen. Den ska illustrera skeendet fartygets färd efter att det lämnat ytan, genom den kalla mörka massan, genom ökat tryck, tills det når botten och stannar där för evigt.

Den är 3:26 lång. Tryck på play, släpp ner axlarna, slut ögonen.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/RMS-Titanic-III.mp3|titles=RMS Titanic: part III]

Nästa vecka går vi vidare.

Den gigantiskt stora massan läsare undrar säkert hur livet ter sig för en nyexad logoped i Gällivare-exil. Och det är klart jag ska berätta. Jag vet bara inte vilken form denna berättelse ska ha – små lustiga nedslag i den lappländska vardagen i personalbostaden på lasarettsgatan eller rent gnäll över saker jag är ovan vid?

Det löser sig. Jag kan i alla fall berätta att stan – för visst räknas Gällivare som en stad? –  har riktigt välpreparerade längdskidspår, mitt bland husen. Bland annat ett stenkast från mitt rum. Efter ett fåtal kilometers stakning så är man vid tågstationen och köper en energidryck på Pressbyrån där. Åker man någon mil till så är man huxflux i den sorgligt fascinerande tvillingorten Malmberget med det svåruttalade Koskullskulle. Ytterligare en mil till så är man tillbaka i Gällivare. Har man flås kvar så saxar man vidare till Dundret, där man kan byta pjäxor, köpa ett liftkort och lägga tyngden på dalskidan i backarna där. Därefter har åtminstone inte jag orken att skida mig tillbaka hem, så i det fallet blir det förmodligen taxi hem. Eller skjuts. Whatever fits.

Nu går vi vidare, som sagt. Veckans trudelutt tror jag kommer från samma s k telefonspel i vilket Trudelutt #7 illustrerade hoben, alven och dvärgen smygandes omkring i en läskig grotta. Den här gången verkar de vara på marsch någonstans, jag vet inte vart, men de är på väg till ett mycket bestämt mål och det är sådär halvbråttom, fast inte så bråttom att de måste springa. De går mer raskt framåt. Stycket heter Trot along! (Trava på!) Liksom för #7 så är denna från 1993. Musikprogrammet heter Music-X för Amiga (för samtliga Trudelutter från 90-talet) och musikinstrumenten är en Roland D-50 och en D-10.

Den är 1:16 lång. Tryck på play.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Trot-Along.mp3|titles=Trot Along!]

Nästa vecka: En smått hysterisk Tjajkovskij.

Jag köpte ingen energidryck, men jag köpte en Snickers. Jag må vara den enda i världen, men att ta skidorna ”hemifrån” och åka välpreparerade skidspår typ genom stan till tågstationen och pressbyrån där, och tillbaka, tycker jag var rätt coolt. Okej, stan är inte stor, men ändå. Det var allt jag ville säga idag.

Nu har snart två veckor sedan jag tog bussen och tåget långt norr om polcirkeln och inledde mitt liv som leg log i exil. Omställningen är stor – nytt jobb, ny bostadssituation, ny tillvaro. Nya slags längtanden – Den Långa Rödhåriga är kvar på samma plats, i samma hus där jag fortfarande bor. Det gäller att göra det bästa av situationen. Jag tror inte jag har några problem med det, även om jag redan haft några kraftiga duster av hemlängtan. Jag är hyggligt bra på att skapa aktiviteter åt mig. Vad den här platsen – Gällivare – har att erbjuda utöver ett kvalificerat arbete återstår att se. Visserligen har jag varit här två praktikvändor tidigare, men då skrapade jag mest på ytan. Nu har jag chansen, och tid, att studera närmare. Och det kommer jag göra. Och rapportera här. Vi kan kalla det för…

Gäll – hell or heaven?

Vi går hårt ut:

Dom som sköter väghållningen efter snöfall i Gällivare verkar vara fruktansvärt dåliga på att skrapa gator och vägar från hårt packad snö. Ifall det har snöat en del och bilar och fotgängare har hunnit trycka ihop snön innan plogsvängen kommer så verkar man anse att biffen är gjord och plogning inte behöver ske. Resultatet blir gator och vägar med hårda och djupa spår. Jag som är cykelburen blir lite olycklig över detta. Det är ett äventyr att ge sig ut och man får ständigt och noga planera var man låter cykelhjulen rulla. Detta kan eventuellt verka gnälligt – ska man verkligen cykla på vintern? – men jag utgår från hur de lyckas i Skellefteå (som till och med har mer snö i år) – där kan i alla fall inte jag klaga på hur de skrapar gatorna.

Så. Skrapning av vägar och gator i Gällivare: Hell.

Alla svenska (och helst norrländska) städer och samhällen av rang (och lite tur) har en alldeles egen skidanläggning. Skellefteå har sitt Vitberg, Burträsk har sitt Bygdsiljum, Piteå har sitt Vallsberg, Stockholm har sin Hammarbybacke. Gällivare har Dundret, bekant av många. Och dagens vackra väder måste utnyttjas, plus det faktum att jag nu tagit med mig slalomskidorna hit. Men ett problem som var tvunget att lösas var att ta sig dit. Ingen bil har jag här, bara min cykel, och inga bussar går dit. Taxi? Ja, det skulle ha kunna gå, det hade nog inte blivit så fasligt dyrt eftersom det bara är 4,5 km dit från där jag bor, men just idag hade Telias mobilnät bestämt sig för att klappa ihop så det gick icke att telefonledes få någon kontakt med omvärlden, Gällivare taxibolag inräknat.

Men jag ville inte ge upp så lätt. 4,5 kilometer är ju inte så värst långt, ens på cykel. (När jag bodde här senast, i maj 2009, så bodde här också en läkarstudent som tagit med sig sin bräda. Trots att skidbackarna hade stängt och den varma våren hade smält bort det mesta av Dundrets snö förutom några envisa snölegor på nordsidan, så vägrade han ge upp tanken att kunna glida nedför någon backe. Flera kvällar i rad packade han ihop sina pinaler och vandrade bort till Dundret, gjorde sina åk, och kom inte hem förrän väldigt sent samma kväll. Respekt. Inspiration.) Jag slängde pjäxorna i ryggan tillsammans med lite extra kläder, spände fast skidorna på ryggan, äntrade cykeln och trampade iväg. Det tvivelaktiga vägunderlaget (se gårdagens inlägg) och uppförsbacke gjorde mig rätt svettig. På vägen var det många passerande bilister som tittade långt på mig. Det är förmodligen inte varje dag de får se en långskånk på en brun damcykel med slalomskidorna på ryggen. Det bjuder jag på. Nåja, så småningom kom jag fram.

Hur är Dundret som skidanläggning då? Wow, jag tror minsann det är läge för en…

Gäll – hell or heaven?

Jag orkar inte ge mig in på detaljer angående min förstagångsupplevelse av Dundret. Jag måste erkänna att jag inte är så imponerad. Jag kanske trodde att pistsystemet skulle vara mer omfattande än så, att man kunde välja sina vägar i större utsträckning (här är Jokkmokks Kåbdalis snäppet bättre), och att backarna skulle kännas längre. Dundret är ju ändå ett s k lågfjäll, mer än 800 MöH. Och det ser ju så stort och fint ut på kvällen, då man från stan ser pärlbanden av ljus slingra sig nedför fjället.

Samtidigt hade jag ett par trevliga timmar för mig själv i backarna. Tog en varm choklad i den mysiga fjällstugan (komplett med fåtöljer och öppen spis). Beundrade utsikten över Gällivare/Malmberget i nordost och Kebnekaisetopparna (tror jag) i nordväst. Hyggligt många svarta backar, jämnbranta, men inte för branta, lagom utmanande, och några backar där man bara kunde slappna av och leisure-åka.

Så jag kan varken ge Dundret hell eller heaven, utan jag måste nog lägga till ett ”mittenomdöme”. Inte super, men tillräckligt bra för att det ska vara värt att återbesöka.

Så, det samlade omdömet. Dundret, skidanläggning i Gällivare: Whatever.