Här kommer ännu en historia om något som hände på ett ögonblick, men som hade effekt på världen under en stund efteråt, en stund som är längre än själva det nämnda ögonblicket. Fast lite äckligare än ett litet blopp.
Jag har den senaste veckan dragits med en trevlig liten infektion i halsen. Inget som smittar (eller gör ont heller för den delen), men min hostreflex är minst sagt överaktiv. Regionerna under epiglottis har väl varit lite svullna, antar jag. Det har i alla fall inte varit något slem som legat där och irriterat. Jag har ätit Nipaxon, som enligt uppgift dämpar hostreflexen genom påverkan på hostcentrum i hjärnan utan att påverka hjärnans funktion i övrigt. Jag tror det har hjälpt en aning, till en del. Vid patientmöten och annat har hostreflexen satt in, och jag har lyckats stävja en hostattack som skulle te sig något olämplig just för den stunden, men inte utan ansträngning.
De senaste dagarna har slemmet gett sig till känna, och jag har gått över till Bisolvon, som enligt uppgift ”anses lösa upp segt slem så att det blir mer tunnflytande och därmed lättare att hosta upp”. Det har också hjälpt. En kort hosträcka eller kraftig harkling, rensar. Men slemmet måste ta vägen någonstans. Svälja, eller spotta ut. Trevligt.
Idag shoppade jag loss på ICA Supermarket på Morön. Ost, bröd, fil och mjölk. Betalade med kort. Godkänn, klart, tack till kassören. Medan jag packade ner varorna i min väska började den där reflexen säga ”hej, här kommer jag” och involverade muskler i hals, bröst och mage började vilja dra ihop sig. Slem på gång. Men nu var jag inte på någon patientmöte där man bör avhålla sig från otillbörliga läten som misstänkliggör mig som smittspridare på en vårdinrättning, utan på ICA Supermarket på Morön, och om man inte är på någon känslig avdelning där, till exempel i frukt och grönt-avdelningen, utan vid kassabandet, så tyckte åtminstone jag att det skulle vara ok att släppa på hosttrycket.
Så jag gör det. Det kan nästan vara skönt. Jag sträcker på halsen, låter diafragman ta sats och så släpper jag. En hostning, och en till direkt efter. Och det framkallande slemmet lösgöres från sitt ställe. Det är nu det händer. Det som gör ögonblicket eventuellt lite längre, det som eventuellt har någon slags inverkan på framtida skeenden.
Det är fri väg från glottis, där någonstans detta slem suttit, genom svalg, munhåla, tänder och läppar. Av den medföljande luftmassan formas den till en liten slemkula som går i en fin flygbana och landar på den halvan av varuband där inte mina varor finns. Just då finns inga varor där, men dom är på väg. Kunden (av manligt kön tror jag) efter mig har köpt ett par chipsdippåsar, lite frukt, ett smörpaket och andra mejerivaror. Vi kan kan kalla honom för min kassagranne.
Min slemkula, som i sin något mörkvita uppenbarelse avtecknar sig tydligt mot det mörkgråa varubandet, har alltså landad en bit före hans varor. Jag hinner tänka att ”uhbluäh… men det var ju tur, då hinner slemkulan åka ner på undersidan innan varorna kommer till slutet av bandet”. Som alla vet så finns där, på undersidan av bandet, en avlång borste som ligger an mot bandet och som är tänkt att borsta bort alla främmande ting som eventuellt fastnat sig fast på bandet. Borsten kommer att borsta bort det värsta av slemkulan innan det kommer runt, upp i början igen.
Men slemkulan är tillräckligt hållfast för att undgå att åka igen den där springan som utgör slutet av varubandet. Den ligger där och gosar. Och chipsdippåsarna och allt det andra närmar sig med hög fart. Det sista jag ser av slemkulan är när min kassagrannes varor landar ovanpå den och ramlar runt som varor gör i slutet av varuband.
Vid det laget har jag lastat min väska klart med varor, lyfter upp den och går. Jag vill inte stå kvar och ta konsekvenserna. Jag vill inte stå kvar och skämmas över att min kassagrannes varor har blivit nedsmetade av mitt hostslem. Vad kunde jag har gjort. Det som skett hade skett. Det är klart att jag kunde ha räddat hans varor från slemkulan genom att kast mig över dem och sopa undan dem från bandet, rädda dem från inslemning. Men så kvicktänkt är jag inte, och det är inte säkert att han såg slemkulan överhuvudtaget. I så fall hade mitt beteende tett sig än mer underligt.
Vad lär vi oss av detta? Jo, håll för munnen när du hostar. Även vid varuband.
Vi lever i en brytningstid. Alltid. Alla måste anpassa sig. Även jag. När den här blo… förlåt nätdagboken fyllde 10 år i våras aktualiserades frågan om att jag borde modernisera till den på något sätt, för sättet på vilket jag fram till nu har uppdaterat inlägg har känts mer och mer förlegat och omodernt och stelt. Skriva inlägg i HTML och Dreamweaver? Näe. Använda sig av ett anpassningsbart CMS-verktyg som funkar med mina behov, så att jag kan skriva mina inlägg direkt online eller på mobilen, så att folk kan kommentera det jag skriver, så att jag kan utveckla sidorna precis i den takt som passar mig, med förbättringar men utan kompromisser? Jaa…
Samtidigt har jag gjort det till en utmaning att försöka bevara så mycket av utsidan som möjligt. Hur många bloggar därute har till exempel en kronologisk inläggsordning, det vill säga att tiden går rätt väg när man läser uppifrån och ner? I fallet utformning är jag ganska konservativ, jag vill ha kvar utseendet, det blåa, den förhållandevis smala ljusblåa remsan med text i i mitten, jag vill ha alla extralänkar till arkiv och andra sidor längst ner, jag vill har kvar det där #senaste-ankaret som gör att man direkt hamnar på det senaste inlägget, längst ner. Jag vet att sidans utseende lämnar saker att önska för vissa (det är ingen direkt dröm för en bra art director), men den här layouten är lite av den här bloggens själ. Den har i princip sett ut såhär sedan starten (fast den var rödaktik de första två-tre åren). Så får det bli, damn it.
So here goes. Största förändringen för er, kära läsare, är att det går att kommentera varje inlägg, något som har efterlysts. Klicka i så fall på rubriken eller länken under texten. Helt fantastiskt vad man kan göra med data nuförtiden, ojojoj… (Den gamla gästboken finns kvar, men mest som en kuriosa numera.) Skrik till om du har synpunkter, önskemål eller om något är trasigt.
Är det någon som minns Göran? Är det någon som kan glömma Göran? Är det någon som inte har en åsikt om Göran?
Tryck play to play: [audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Goran-och-hans-vanner.mp3|titles=Goran och hans vanner]
Två veckor kvar till dagen V och en majoritet av de säkra rödgröna röstarna tror att alliansen kommer att vinna även detta val. (Själv önskar jag att vi har fel.) Det är samma kollektiva känsla som för fyra år sedan. Då hade alliansen drivit valrörelse i hela två år redan. De hade hamrat in i de svenska väljarna att det tydligen fanns ett bättre alternativ (vilket jag ännu bestrider). Skillnaden är att de i år har tagit det en smula lugnare, det krävs bara lite underhåll av det som hamrades in. Och så har vi ju inte Göran.
En tredje historia om något som hände på ett ögonblick men som har inverkan på världen i en långt vidare mening än ett bankomatljud eller ett varuband på ICA. En tragisk sådan.
Under min praktik i Umeå bor jag i ett av landstingets personallägenhetshus på sjukhusområdet. Ett till det yttre synes skabbigt hus bakom läkarvillan, just ovanför holmsundsleden som går längs älven i nord-sydlig riktning. Sett från Norrlands universitetssjukhusperspektiv otroligt centralt. En lagom fräsch trea på runt hundra kvadratmeter i ljus 1930-talsplanlösning, högt i tak och egen uteplats. I stora rummet satt jag igår och kollade mailen och fejjan och allt det andra. Bilarna på holmsundsleden brummade på. Ibland är det lite tystare än vanligt, då det är rött ljus på leden till fördel för de som kommer från Ålidbacken. Just så tyst var det strax före klockan arton, utan att jag direkt tänkte på det.
Men kom ett ljud som inte hörde dit. Ett motorljud som från en motorcykel. Ökade snabbt i volym, och plötsligt varvade motorn på väldigt höga varvtal, varpå ljudet avbröts med en ljud som närmast kan beskrivas som när man kastar något stort i en container. Stort metalliskt duns.
Ahopp, tänkte jag utan att egentligen analysera ljudet närmare, nu var det någon som åkte in i någon annan bakifrån. Jag reste på mig och tittade ut genom mina stora fönster. Inga bilar. Stängslen längs leden var intakta. Inget omedelbart tecken på en olycka någonstans. Men så sprang en person över vägen (med mobiltelefonen vid örat), bort till andra sidan, över stängslet på andra sidan, nedför slänten mellan vägen och järnvägen, och gjorde någonting där. Det gick inte att se vad eftersom slänten är rätt brant där. Så kom en till person. En bil stannade. En till. De gick alla ned till där jag inte kunde se varifrån jag stod. Jag visste inte vad som låg där, en bil eller två, eller hur många människor. (Tanken att rusa dit själv och hjälpa till slog mig men jag nöjde mig med att observera eftersom det redan var fullt med folk där.)
Uppdrag 1: Bära ner teven från vinden. Är man ensam om jobbet måste man ta det försiktigt. En lång, otränad rygg passar dåligt till ett stort svart Trinitron-monster som väger 46 kilo. Men det gick. Och trots att den stått på vinden i 18 månader, utan någon strömmatning, så fanns alla kanalinställningarna kvar. Fantastiskt!
Uppdrag 2: Ringa radiotjänst. Jag tycker det känns obehagligt med en snigel på ögat.
Som jag sagt någonstans tidigare så bor jag i ett till synes skabbigt hus just bakom läkarvillan i sjukhusparken intill Norrlands universitetssjukhus. Men det är bara skabbigt på utsidan – insidan har allt man kan kräva av en landstingslägenhet för ambulerande sjukhuspersonal – högt i tak, stora rum (och många), spis, kyl, dusch, säng och gigantiska förvaringsutrymmen. Dock tyvärr ingen mikrovågsugn.
Utsidan ser dock rätt skabbig ut, som sagt. Vilket landstinget beslutat sig för att åtgärda. Lite extra puts gör susen. Hantverkare hyrs in för att göra jobbet. Och min erfarenhet av professionella hantverkare är inte god. Tes 1: De har nedsatt servicekänsla och empati (prova att gå in på Beijer byggvaruhus eller motsvarande, och se frågande ut – alla anställda, förutom en stackars kvinnlig kassör, försvinner ut på lagret illa kvickt). Och tes 2: De har nedsatt känsla för människors arbetstider.
Varför i hela friden ska hantverkare börja jobba så tidigt på morgonen? Vad är grejen? Vad är det för fel på att börja arbetsdagen som många andra, det vill säga runt klockan åtta? Jag kan säkert komma på flera tillfällen då en hantverkare har fått komma in i min lägenhet på morgonen för att joxa med någonting, och då jag själv suttit, yrvaken, vid köksbordet och ätit frukost. Hantverkaren själv har förresten säkert redan hunnit äta lunch då.
Den inhyrda hantverkaren som ska putsa väggen på huset jag bor i, i sjukhusparken, börjar stöka och slamra och göra vad-han-nu-gör-men-det-handlar-inte-om-tyst-arbete, just intill (eller på) väggen intill min säng, där jag sover, klockan kvart i sex på morgonen. Det låter, och det låter mycket. Det tycker jag ändå är liiite för tidigt. Här är ett slags kombinerat stöd för de två teserna – han måste ha bristande fantasi och förståelse för att andra människor (som inte är hantverkare) kanske fortfarande ligger och sover klockan kvart sex. Jag gjorde det, eller snarare försökte, och hade som plan har fortsätta med det i åtminstone en timme och en kvart till.
Men se det gick inte. Hus ska putsas, och det tidigt på morgonen.
Om DN ringer igen och jag hinner svara innan de lägger på luren och får frågan om jag vill prova på en prenumeration igen så tänker jag tacka nej. Det har jag gjort förut. Då var det för att jag inte har råd. Nu skulle kunna vara av samma skäl, men det skulle också kunna vara av ren protest mot deras sätt att rapportera från valrörelsen. Jag blev lite småirriterad över det redan för över fyra år sedan, då jag upplevde en viss vinkling på hur de framställde valets huvudpersoner. En svartvit bild på sur Ohly bredvid en färgbild på en glad Maud. Vem får man en spontan lust att rösta på då? Låt gå om det skulle ha varit på ledarplats, för Dagens Nyheter är ju en liberal tidning, men min illusion över att resten av tidningen skulle innehålla objektiv och neutral nyhetsrapportering naggades något i kanten.
Det där var i och för sig bara en känsla. Jag antog att det skulle vara på samma sätt i år, fastän jag inte längre prenumererar på DN. Därför var det skönt att häromdagen få en slags bekräftelse, att det inte bara var en känsla utan att det faktiskt var så, ett faktum, och ännu värre. Skönt och beklämmande på samma gång. Bland annat Ekot (oberoende public service), en medieforskare och ett medieanalysföretag har konstaterat att framställningen av det här årets valrörelses huvudpersoner har varit mycket tydligt snedfördelad. Och orättvis. Läs den här artikeln i Aftonbladet. Och den här bloggen. Och den här artikeln av Göran Greider.
Nu vill jag inte framstå som en gnällspik som måste uttrycka sin frustration över att det går dåligt för laget jag hejar på. Men jag är rätt övertygad om att medierna påverkat opinionen på ett rätt så odemokratiskt sätt. Tidningar syns, löpsedlar, förstasidor, nyhetsuppslag, redigerade bilder och texter och layouter. Det påverkar människor. Den ena sidan är förnuftig, i stort sett felfri, har bra erbjudanden till folk och har en trygg ledare. Den andra sidan har förslag som kan vinklas och sågas samt har en slarver och loser till ledare. Ingen vill rösta på en loser.
Jag har aldrig varit med om att få köa vid vallokalen i mer än tio minuter. Men det var lagom för att jag skulle få ta emot tre små lappar av Robinsonvinnaren Brettschneider. Lapparna fick följa med mig hela vägen in, inte för att det just var Brettschneider som hade gett mig dem utan för att han hade gett mig såna lappar jag ändå hade tänkt att ta med mig in. Och nu är det klart.
Det som händer nu är att de rödgröna förlorar valet, precis som majoriteten av de rödgröna väljarna själva har förutspått, och alliansen tar hem även detta val, om än med något mindre marginal än de hade önskat, ty Sverigedemokraterna är efter valet även de med och påverkar rikspolitiken vilket kommer bidra till en något kaosartad stämning i Sverige de närmaste fyra åren. Hur som helst så har Alliansen ändå teflon-Fredrik som lyckats rätt väl med att framställa sig själv som en klok landsfader. Man behöver någon att se upp till och som säger de kloka saker. (Även om de kloka sagda sakerna inte riktigt stämmer överens med hur det faktiskt blir i verkligheten.) Kort efter valet kommer opinionsmätningarna dock visa på majoritetssiffror för de rödgröna, kanske för att många osäkra som röstade på den trygga landsfadern plötsligt tänker efter lite och ångrar sig, men då är det för sent, för svenska folket bestämde sig på valdagen och det är det som gäller.
Det är min spåkula. Jag tycker rätt, dom tyckte fel.
Tänk, jag lyckades titta på svt:s valvaka på bussen till praktiken i Umeå genom mitt mobila bredband. Hela vägen, med bara litegrann lagg. Och det var en resa som började som vanligt egentligen, men som övergick i en slags förväntad förskräckelse. Det begreppet har jag lånat från en av alla de 84 statusuppdateringarna som gjorts av mina vänner på facebook, och som speglar deras känslor utifrån valresultatet, från det att valvakan började, tills nu, nästan ett dygn senare.
Samtliga uttrycker sitt missnöje med valresultatet, de uttrycker sorg, ilska, oro, inte minst för Sverigedemokraternas intåg i sveriges riksdag, men även för att det gick dåligt för de rödgröna som block och att alliansen fortsätter att regera, nu med ökad instabilitet. Och jag känner likadant. Sorg, ilska och oro. Min f d kursare AR sammanfattar det bra: Depressionen.
Fler kommentarer:
EN försöker värja sig mot 4 år till med denna skit och rasisterna på det… Yngrekursaren (men snart äldre) JQ skriver ett ord: tom. VL (som jag gissar kämpat hårt med värvningen, bra jobbat!) känner bara en stor sorg och musikalartisten AL blir illamående av valresultatet. Revystjärnan ML känner stort vemod och både HK och AH tycker det är tragiskt. AR utvecklar depressionen och skriver: Jag skäms. Skäms över Sverige. Det skär i hjärtat att se Jimmie Åkesson sitta där och prata med programledarna på svt, att det han och hans parti säger nu ska tas på något sorts allvar. Fy fan. Min BFF-kompis TW:s tvillingsyster EW påminner om att inte glömma ställa om klockan till medeltid inatt! och MW har just köpt ett överfallslarm.
Flera av kommentarerna väcker min medilska: En f d äldrekursare (snart kollega) tycker Beatrice Ask borde skämmas! Att jämföra V med SD är så lågt, så lågt. SL kommer med ett budskap till alla soffliggare, nästan var femte röstberättigad svensk: Till er som valde att inte rösta idag: ni har försuttit er rättighet till att gnälla om NÅGONTING överhuvudtaget de kommande fyra åren! Så förbered er för tysta leken börjar NU!
Andra kommer med nya perspektiv: PÅ undrar varför folk säger alliangsen och finangser, och hans svägerska AÅ är störd över att den där mannen måste heta Åkesson också den dåren! Hennes make SÅ konstaterar att Sverige är inte bra. Gamla gamla kursaren AV somnade från valvakan. Vaknade nyss, kollade resultatet – och önskar nästan att jag aldrig hade vaknat. Ägghuvet i 4 år till. Och SD? WTF?!?
Många skäms (så även jag): Kursaren JL mår så jävla illa och skäms över alla dessa jävla idioter till svenskar. Kursaren SW förfasas över det faktum att Sverige drabbats av röd-grön färgblindhet, samt skäms inte så lite över att vara skåning. Mer Skåne av AF: Bedrövligt Sverige. Mest Skåne. Barndomsvännen DP:s lillebror PM citerar ett uppslagsverk från 30-talet: Skåningen är lat, dryg och tycker om att ha en klick smör i gröten. Han har förresten det mest kontroversiella förslaget: Kan inte Sveriges alla blattar gå med i Sverigedemokraterna och ta partiet up shit creek without a paddle inifrån? Vad roligt det hade varit. Kom igen nr 1 svartskalle – flertalet av er är ju åtminstone arier på riktigt! Kursaren BN försöker hålla modet uppe genom att vara stolt att bo i det län (Västerbotten) som har det lägsta procentantalet som har röstat på SD. Flera undrar om de har facebookvänner som har röstat på Sverigedemokraterna och vill i så fall säga upp bekantskapen med dem. Många vill flytta från Sverige.
Avslutningsvis – AL citerar en otroligt träffande låttext som får mig att sjunka ihop i stolen och vilja gråta på riktigt. Kents låt Sverige från albumet Vapen & Ammunition: Sverige, Sverige älskade vän
En tiger som skäms
Jag vet hur det känns
När allvaret har blivit ett skämt
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är …
(hela texten här)
Kallas det för:
fördjupad verksamhetsförlagd utbildning (FVFU)? Eller
verksamhetsförlagd fördjupningsutbildning (VFFU)? Eller
verksamhetsförlagd utbildning med fördjupning (VFUF)?
Jag tycker utbildningsledningen har varit smått otydlig på den punkten. Man envisas ju med att kalla allt det andra för VFU (utan fördjupning). Varför inte kalla det med sitt rätta och väldigt enkla namn, även i formella sammanhang? Praktik (VFU). Och nu fördjupningspraktik (FVFU/VFFU/VFUF).
Denna fråga må vara en bagatell och rätt oviktig.
Det som är relevant och viktigt och lite högtidligt är att idag är sista dagen som student i kliniskt verksamhet. Börjar om en timma. Nästa gång har jag en legitimation och får lön, om allt går som planerat.
Måste säga att Enar gör ett bra jobb att uppmärksamma det som finns och går att njuta av idag, istället för att bara gå och sörja sånt som fanns förr. Och se, är det inte Kikki som kommer och serverar kaffe på mitt lokala kondis? (som jag såklart besöker alldeles för sällan)
Men varför envisas reportern med att säga ”skelleftå”?
Hem