Överraskningarnas söndag. Det gick fortare än väntat att pipa hit. Körtid 3 timmar och 54 minuter. Bränslemätaren säger 7,5 liter/100 km.

Våren i Skellet-staan log sitt varmaste leende men ändå packade jag ihop mina pinaler, satte mig i min über-smutsiga bil och styrde kosan norrut. Nu lämnar jag våren, tänkte jag. Uhuuu, tänkte jag. Vi ses när du har sommar, i juni, tänkte jag.

Men allmedan jag passerade Piteå, Älvsbyn, Storforsen, snorde in på inlandsvägen, dundrade förbi Kåbdalis, Polcirkeln, Jokkmokk, Harsprånget och Porjus slogs jag av hur ovitt allting var. Var fanns all snö? Var det fel av mig att förvänta mig en snögräns tio mil från kusten? Hade jag glömt hur det såg ut när jag företog mig samma resa för ganska precis ett år sedan?

Vilket som. Framme i Gällivare konstaterar jag att våren kommit nästan lika långt här som hemma. Och så här såg det inte ut förra året. Peppar, peppar.

Nåväl. Imorgon smäller och gäller det. Habiliteringspraktik. Jag har ingen aning om vad som väntar. Fram tills dess, eller i alla fall tills att jag somnar ikväll, ska jag ligga och beundra bilden på akvedukten i Håverud, Dalsland (där har man minsann varit! :), som någon nålat upp på väggen ovanför sängen i mitt rum i sjukhuspersonalpersonalbostaden. Jättefin:

Onsdagen den 6 maj 2009

Succén fortsätter. Handledaren är riktigt bra (och trevlig och rolig), schemat vi fått känns precis lagom fyllt med saker att bita sönder naglarna åt. Våra hittills tilldelade patienter är skojiga och snälla (än så länge) och spännande. Morgontidningen kommer på morgonen. Omtentor, restuppgifter och gruppuppgifter skrivs på kvällen. Idag har Gällivarevädret varit kallt och grått men det är helt ok eftersom det skyndar på skriverierna. Enda smolket i bägaren är att jag fick besvärande ont på en och samma punkt i bröstet när jag var ute och sprang några kilometer (5,7 för att vara exakt) i förrgår, och att det fortgår så fort jag får upp flåset. Undrar vad det kan bero på? Håller ena lungan på att gå sönder? Gör den det är det i och för sig inte hela världen – jag har ju två. Men det vore ju förargligt i så fall.

Torsdagen den 7 maj 2009

Just hemkommen från Dollar$tore i Gällivare, där de säljer godispåsar med hundratals E-ämnen och hemska dörrmattor med en hånleende Mona Lisa på, möts jag av en något oväntad syn. Utanför köksfönstret glider en tapper man förbi. Gång på gång. Det allra mesta av den naturliga snön smälte bort här för ett par veckor sedan, men uteplatsen utanför köket ligger i skugga från alla håll, så där ligger följdaktligen en decimetertjock och ett trettiotal meter lång sträng snö kvar. Och det är klart att den mest entusiastiske längskidåkaren passar på att ta sig en tur på det som finns kvar av det vita guldet. Fram och tillbaka. Det blev nog ett par kilometer. Heja heja!

Fredagen den 15 maj 2009

Den där snöplätten har varit borta sedan igår.

Det har varit fullspäckat schema i några dagar nu. Fullt ös på logopedmottagningen och fullt omtentaskriv på "fritiden". Den lilla smärtan och tryckkänslan i bröstet har kommit och gått och kommit tillbaka igen. I förrgår gick jag och träffade en dansk läkare som rabblade upp hela sin långa meritlista, troligen för att han kände att jag inte skulle tro på hans bedömning annars, när han nu skulle försöka övertyga mig att det inte är mitt hjärta det var fel på. Och det var det inte. Jag har nåt fel på en av interkostalmusklerna, som ser till att bröstkorgen höjs och sänks vid in- och utandning. Det kommer att gå över inom ett till två veckor, sa han. Fram tills dess får jag stå med att flämta lite extra när jag får upp flåset. Okej.

Måndagen den 18 maj 2009

Tryckkänslan i bröstet är i stort sett borta. Det som också är borta är konditionen, ty det var ju ett tag sedan jag upprätthöll den. Den får återkomma.

Och snön då? Jao, den är också borta, om man bortser från snöfläckarna på Dundrets skuggsida, på en av vilka jag for ner i full fart på stjärtlapp igår. I samband med inbromsningen exponerade jag tydligen min högra hand med grov högfartsis, för jag förlorade känseln där ett tag. Men det var det värt. Och i den tjugogradiga värmen torkade man snabbt.

Därefter bar det iväg till Palohuornas nära Hakkas sydost om Gällivare för att meddelst support av läkarstudent och pratsam bonde försöka ta mig till väders med flygmaskinen. Sex gånger på raken dog motorn, preciiis när det var dags att gasa iväg under takeoffen. (Quite annoying. Måste kolla upp det där.) Men vid sjunde försöket bar det iväg, och jag snurrade ett antal varv runt den 400×300 meter lilla lägdan (=gräsåker på "’norrländska"). Det var nästintill vindstilla på marken, men luften var en smula lurvig på höjd. Jag känner mig ännu inte riktigt trygg med mina grejer, men med mer träning så släpper väl spänningen och nervositeten när jag är uppe i luften. Dessutom var detta årets (och egentligen mitt livs) första sommarflyg.

Tisdagen den 19 maj 2009

Vi har just ägnat oss åt lite sightseeing runt misären i Malmberget. På vägen hem parkerar vi på parkeringsplatsen vid Ica Supermarket i Gällivare. Vi kliver ut ur bilen. Jag låser den. Börjar gå framåt. Jag bollar lite med nyckelknippan. Snubblar lite lätt över en avspärrningstejp som ligger och skräpar på marken. Tar sikte på affärn. Stegen fortsätter. Ingången dit ligger bara ungefär 40 meter bort. E går ett par meter snett framför. Plötsligt glider nycklarna ur min hand. Inget konstigt med det. Sånt händer ju då och då. Att man tappar saker. Bara att plocka upp. Min nyckelknippa faller och faller. Når marken. Rullar framåt en bit. Formar sig såsom en nyckelknippa kan göra. Glider mellan gallren. Och fortsätter falla. Plums.

Jag står framåtlutad, med armarna framåtsträckta. Gapar. En bra stund. Försöker förstå vad som har hänt. Min hjärna behandlar en massa saker parallellt. Om vad som just hände. Om händelserna som just ledde fram till detta. Om vad som inte fungerar utan nycklar. Om hur osannolikt det som just hände egentligen är. Om hur jag gör för att få tag på dem, långt därnere i mörkret.

Att detta är bara sånt man fantiserar om ska hända.

Den närmsta timmen ägnas åt att prata med Gällivare kommun, vänta på en servicegubbe på Avlopp och vatten och hjälpa till med att lysa med en ficklampa ner i hålet medan han petar i geggan två meter ner med en lång pinne med en gripklo i ena änden. Vi pumpar ur vattnet med en liten bensindriven pump, men nyckelknippan verkar ha tryckts ner i leran, nedanför uppumpbart vatten, och oddsen att meddelst liten gripklo få tag på nyckelknippan bedöms som liten. Servicemannen försvinner iväg för att hämta nån slags skopa så att vi kan gräva upp hela brunnens innehåll och ur den geggan, på parkeringen, sortera ut en nyckelknippa. Och medan servicemannen är borta sitter jag där, för mig själv, på parkeringen vid Ica Supermarket i Gällivare, och tåtar och påtar med en dryga två meter lång järnstång i en lappländsk kloak. Plötsligt känner jag något, en klump, någonting jag kan ta tag i. Jag drar i snörtåten, gripklon tar tag i obestämbar form långt ner i leran, jag drar, det säger schlourp och jag drar upp en lerklump som vid närmare inspektion visar sig innehålla min nyckelknippa. Endast en timma och trekvart senare.

Vad lär jag mig av detta? Förmodligen en massa saker. Att gå omvägar runt markbrunnar hållandes i små men ack så viktiga ting i händerna, en av dem.

Lördagen den 23 maj 2009

Det må vara grönare här i Stockholm just nu, men vädret som sådant slår definitivt inte det i Norr- och Västerbotten. Men det gör inget, för de jag träffar är gamla och nya och goda vänner av ganska skilda slag. På ett fik på Götgatskullen träffar jag en som jag inte pratat med på över tjugo år. Hon har ett intressant liv och arbete, och av henne får jag en bok som hon har skrivit. I ett punkthus bland det friska gröna fluffet i Farsta bor en go G som tar emot oss i ett hem som känns väldigt hemma. Jag hoppas vi ses snart igen. Tillbaka på söder träffar jag C och M och W och O, och sedermera mina kära klassissar J och S. C är i sitt esse, och stämningen blir lite smått underlig ibland, men jag trivs ändå. När vi kommer hem får jag en glad överraskning, samt möts av en obehaglig nyhet. Snacket går på facebook. Jag hoppas jag inte vet vilka som drabbats.

Söndagen den 31 maj 2009

I januari, februari, mars och april repar vi på den här musiken. Två och en halv timma, varje vecka. Sen kommer maj, och jag åker på verksamhetsförlagd utbildning på annan ort, men kören fortsätter oförtrutet att under maj månad nöta in noter och harmonier och intervaller och kämpar med att hålla takten och inte sjunka och allt som kan hända när trettiofem viljor ska försöka bli till ett, att synka sig själva, att ligga precis rätt i förhållande till tid och rum. När min absens slutligen är över har jag två dagars repetitioner under årets varmaste och näst blåsigaste helg på mig att komma i fas med resten av kören inför söndagens konsert. Det går jättebra – det som tragglats in under fyra månader tidigare under våren sitter stadigt. Spänningen stiger märkbart under konsertdagen – idag – bestyr måste fixas – ordna med fotografering, fixa saker inför fikat, inspelning av konsert, plus uppgifter inför morgondagens seminarier… samtidigt lyckas jag på nåt märkligt vis hålla stressen i schack. Och sätta tonerna, såvitt jag vet och hör.

Hundrafemtio tappra har kommit för att lyssna (varav ett enligt min uppfattning försvinnande litet antal av de som angett att de "kanske kommer att delta" på facebook-eventet). Att det är relativt få är föga överraskande, jag klandrar ingen, med tanke på det otroliga vädret utanför.

Konserten går bra, vi gör våra småfel, men i stort ska man vara nöjd. Positiv stress. Den släpper efter de sista applåderna, men i plocket och städet och hemgången inträder istället en välbekant känsla – en sorgsenhet, ett vemod över någonting som är över, kanske en sorg över något som börjar, som jag inte riktigt kan bestämma om jag vet vad det är, något som är definitivt, en saknad av delaktighet och närhet i eftersmaken.

Och en inställd fest.

Inställda förväntningar?

Jag försöker mota de här flummiga känslorna in i en bur och hoppas på att de ska förtvina, går och lägger mig och drömmer om sommarens aktiviteter – volleyboll, fotbollsgolf, ett bröllop, sommarregn, en resa till Barcelona, sommarjobb, barfotagräs och barfotagrus, vandring i fjällen, flygturer runt Skellefteå…

God natt och sov gott.