Det går upp, och det går ner. Olika aspekter av lycka bildar kurvor som stiger, når en topp, dalar nedåt, når en bottennotering för att sedan stiga igen. Vi har stora, svallande kurvor som överlappar små, ettriga. En längre periods deppighet kan följas av en förhoppningsvis mycket längre period happyness. En morgonsurpuppa kan förvandlas till jordens solstråle direkt efter frukost. Ett exempel på en lagom stor svacka är mitt lagom kärlekslösa liv just nu. En annan är frekvensen med vilken denna bl… öhm… nätdagbok uppdateras. När det gäller mitt eget humör så är det hyfsat stabilt hela dagen – även före frukost. Då och då når lyckan höga höjder (trots kärlekslösheten). Ett exempel på det är söndagens aktiviteter:

Igår gick det nämligen upp (take off), och det gick ner (landning), utan att jag för den skull var direkt deppig mellan topparna. Lyckan var väl hyfsat stabil hela dagen, fast när vi tog den där lite längre turen bort mot där E4:an går över Piteå älv, då kände jag, 380 meter över marken, en lyckokänsla, en känsla av frihet, som jag sällan varit med om tidigare. Lite sällsamt, men fantastiskt härligt att glida runt däruppe, att bestämma lite själv vart man ville styra kosan, upp, ner, höger, vänster, och titta ner på de små, små bilarna och de små, små husen och de små, små människorna på sina små, små skotrar på älvsisen. Bliss. Vill ha mer av den där känslan. Och bland det bästa av allt – jag har gjort det fullt möjligt för mig att uppnå den.

Onsdagen den 8 april 2009

Om att ha uppnått den där känslan (se ovanstående inlägg) – det har gjorts med en hel del svett, inte särskilt mycket tårar eller blod och ett lillfinger med en smula begränsad funktionalitet, plus med en hel del hjälp av Carlsson på Taket och hans gelikar i Piteå. Jag tackar!

Kerstin vill dessutom passa på att hälsa alla en riktigt god och glad påsk. Var noga med att borsta tänderna när Ni tömtpåskägget!

Torsdagen den 9 april 2009

A, snart 4, har fått en lillebror. Elias heter han. Jag är säker på att han fick värsta aha-upplevelsen när mamma L:s mage samtidigt blev lika liten som pappas.

Under tiden dimper årets mest efterlängtade kravbrev ner på min hallmatta. 41 379 kronor. CSN säger: Betala, eller dö!

Bäst jag betalar.

Lördagen den 11 april 2009

Om du sänker farten och tar kortare steg får du mera tid att tänka vart du är på väg.

Måndagen den 13 april 2009

• Vem vet? Det beror ju helt och hållet på frågan, men jag skulle tippa på att Wikipedia, jag eller någon av mina vänner sitter på svaret.
• Vem är du, vem är jag? Du är en av de där okändingarna som läser min nätdagbok. Jag är den där kufen som skriver.
• Se på mig nu vad tycker du? Jag tycker att du är bland det vackraste som finns.
• Främling, vad döljer du för mig? Om du frågar, så öppnar jag.
• Vem ska jag tro på? Tro på den som står dig närmast, och på det som du helst håller för sant.
• Vem tänder stjärnorna? Den som älskar tillbaka.
• Är du redo? Alltid.
• E’ de’ det här du kallar kärlek? Vilket? Det här? Jo, om du vill… kärlek till vem som nu läser.
• Var kommer barnen in? Samma väg som de kommer ut (men ibland glöms de bort).
• Handen på hjärtat vem kan lova att man kan stå för allt man sagt? Det kan den som kan hålla en äkta hand på hjärtat.

Torsdagen den 16 april 2009

Plötsligt var han bara där. Bland de sista skälvande powerpointbilderna om logopedisk intervention vid autism stirrade han på mig, Sabu Martinez. Ett mer perfekt leende får man leta efter. Ögonspringorna spritter utåt sidorna som glada vårfåglar. Den ena skrattgropen är större och djupare än den andra och tänderna är många och nästan lika rena som en nysopad Norrbölevägen i mitten av april. Och en frisyr lika plastig och perfekt som Barbies pojkväns.

Han skänkte mig en oerhörd och intensiv glädje mitt under genomgången av dagens Meta-analys av Single-subject-forskning. Glädjen var så pass intensiv att föreläsaren sneglade överraskat på mig och säkert funderade ett slag över hur det var stod till med mig. Men jag återfick fattningen utan att brista (fast det var nära). Jag har min misstanke om vem som levererade honom till mig. Och jag anar att det var en hämnd/återgäld för en bild på Daniel Westling och Jokern som personen ifråga tror att jag smög in bland hennes papper för en tid sedan. Tror säger jag. Det skulle kunna ha varit jag, för den här typen av upptåg uppskattar jag, men det var faktiskt inte jag. Jag lovar. Det måste ha varit någon annan.

Nåja. Sabu Martinez sitter härmed uppmagnetiserad på mitt kylskåp. Jag förväntar mig att han sprider glädje i mitt hem för en lång tid framöver.

Måndagen den 20 april 2009

Kerstin och M i full färd att diskutera den traditionella kriminologiska forskningen som både är genusblind och etnocentrisk. Högt i tak.