Året börjar utan några speciella måsten. Bara förlustanden, i stort sett. Botaniserar i Spotify-världen. Slutför äntligen den där låten jag jobbat på under hösten. (Inte ens när jag kraxat in sista tonen hade jag kommit på en passande titel. Nu tror jag att jag bestämt mig för titeln Believe, men jag är ändå inte säker, trots att låten har ett ganska tydligt budskap. Den offentliggörs här om ett tag, om jag vågar.) Nyårsfirande i Hökmark, långt bort från smällande och kaos. Nyårsdagsskidtur med grillning med D i Tarsmyran. Den andra åkte jag till Piteå och flög lite. Den tredje kunde jag inte hålla mig ifrån skidspåret, fast jag kände mig lite ur form, fysiskt. Bio. Idag är det massivt navelpill som gäller. Film till frukost. En bok i soffan. Drömmer.

Torsdagen den 8 januari 2009

Titeln Believe blev häromdagen till Remember your way, lite hipp som happ. Passade mycket bättre. Och eftersom onsdag är den veckodag då skivor släpps i Sverige tänkte jag "släppa" låten just igår. Men det uppstod lite hinder… Till skillnad från tidigare "släpp" hade jag tänkt att göra en Youtube-film av det, så jag kunde offentliggöra den på ett enkelt, praktiskt och synligt sätt även på Facebook, men den idén fick jag dissa när jag upptäckte att alla filmer man laddar upp på Youtube får monoljud, även de som har stereoljud i original. Duger icke.

Okej. Det finns en Myspace-wannabe-funktion i Facebook där man liksom registrerar sig som någon form av utövande artist, och på en speciell sida där lägger upp låtar och info om sig själv som just artist. Sagt och gjort. Jag är numera en Artist. Musiker. Skivbolagslös. Men inte heller det var gjort i en handvändning. Registreringen tar två dagar, eftersom Facebook måste godkänna en som en riktig och seriös person som inte tänker lägga upp (av någon annan) upphovsrättsskyddat material på sin sida. Att man är det måste man visa genom att ladda upp en bild på en id-handling, till exempel sitt körkort, som man helst har totalcensurerat allt på förutom namn och bild. Något märklig procedur måste jag säga, även om den känns harmlös och inte speciellt kränkande mot den egna personliga integriteten.

Och ja, jag ska lägga upp den här också, men i skrivande stund (på bussen) är det lite svårt…

Here goes.

Den här har jag pillat på hela hösten. När jag äntligen fick lite tid över nu under jullovet fick jag chansen att slutföra den. Musik, text, arr, sång, dragspel, andning, mix av mig. Pompöst melodiösa pseudostråkar is the shit. Sången kunde jag vara nöjdare med – det är svårt att slappna av och sjunga ut ordentligt när man vet att grannen kan höra en. Jag tackar återigen gudarna för uppfinningen Pitch Correction, som rättar till alla otaliga sjungna toner som ligger mer eller mindre off-key. Texten handlar om min och min brors mor, som gick bort i cancer för snart fyra år sedan. Ta på dig hörlurarna eller koppla på stereon och dra på lite mer volym. Endast laptophögtalare duger icke. Låten blev ganska lång till slut, åtta och en halv minut, men det betyder inte att den går på tomgång på något sätt. Jag är ganska nöjd (särskilt med finalen), vilket är en förutsättning för att jag överhuvudtaget ska våga offentliggöra ett verk.

Ladda ner (11,6 MB) eller klicka på play:


(Om du klickar på Play: Låt webbläsaren vara under uppspelningen –
den är lite känslig för övriga webbaktiviteter under låtens gång.)

Söndagen den 11 januari 2009

Ovanstånde låtsläpp alstrade en del positiva reaktioner. Roligt. Tack. Nu har den officiella artisten fyra fans på facebook också. Även det roligt. När får jag min första groupie?

Lördagen ägnades åt utförsåkning i Bygdsiljum. Efter 31,3 tillryggalagda kilometer (fast egentligen längre, GPS:en mäter inte den faktiska sträckan nedför en backe som ju är längre än om man tittar på den rakt uppifrån) och 25 liftköer var jag lagom mör i vaderna. Perfekt till att då åka till Hjoggböle för att där vara på 60-årskalas och agera uppassare, diskplockare och bartender. Alltmedan kvällen fortskred och jag serverade fler och fler groggar, whiskey, öl, vin och shots blev jag alltmer varse att detta är vardag för en riktig bartender. Tänk vad de får höra under ett arbetspass… Underhållande.

Tisdagen den 13 januari 2009

Då min kropp verkar vara fylld av någon slags trögflytande substans i en alltför hög temperatur – hur hög vet jag inte för jag äger ingen kroppstermometer, men den är sannerligen alldeles för hög för att man ska kunna kalla mig för en frisk person – gör jag mitt bästa för att skapa mig en behaglig miljö runtikring mig. En del sevärt på burken, mängder av kuddar och filtar att ha under, över och runtom mig i soffan, tända ljus, något att dricka och småäta på. För att inte tala om behaglig musik som man mår bra av. Nedanstående är ett gott exempel på sådan. Komplett med kitchiga bilder från tropikerna:

Den norska gitarrduon Kings of Convenience sjunger om en sensation, en känsla, om det allra ljuvaste, enklaste av tillstånd då man är två. Något överraskad över faktumet, men ändå vet man på nåt sätt precis hur det ska vara. Med en gnutta hemlighetsfullhet, tillit. Till refrängen kommer plötsligt Feist in och undrar vad det egentligen är man behöver veta i förväg för den känslan. Ingenting. Den perfekta enkelheten. Sheer simplicity. Urmysig.

Måndagen den 19 januari 2009

På Campus i Skellefteå finns det en litet bibliotek. Det skulle jag vilja klassa som ett av Sveriges allra mysigaste bibliotek (av de som har mindre än 50 år på nacken). Här jobbar en handfull bibliotekarier, här är det gott om studieplatser med den bästa utsikten över älven centrala stan (inklusive stationär kikare med vilken man kan spionera på motionärerna längs älvsstranden, eller pistmaskinen på Vitbergsbacken för den delen). Det finns gott om litteratur. Personalen förfogar dessutom över en skyltdocka, som de brukar spöka ut och placera på allmän plats någonstans i lokalen. Just nu sitter hon och läser Dangens Industri.

Lördagen den 24 januari 2009

Upp och ner fyra gånger. Tjock is, några centimeter snö ovanpå. Springer lagom nördigt bakåtlutad och armarna rätt upp, full gas och motorn trycker på bakifrån. Till slut kan man inte gå/springa längre för att man tappar fotfästet och dras uppåt. 20, 30, 40 meter, flacka av, söndagsåkning. Upp lite till, släpper på gasen och sjunker. Far upp till hundra meter och ner igen för att sniffa isen. Upp och ner. Ner och upp igen. Några tre-sextio. Några åttor. Och så vidare. Störtkul.

Torsdagen den 29 januari 2009

Tjejen på Skeriabiblioteket sitter kvar i sin stol och läser Dagens Industri. Jag tror hon heter Kerstin. För under de glada dagarna före jul satt hon bakom utlåningsdisken och bjöd på pepparkakor och kaffe. Hon hade bakat själv, påstods det.